En bemerkning om selvbestemmelse som grunnverdi

Det gis mange ulike verdier og grunnverdier, verdier og grunnverdier som ikke alltid lar seg forene innenfor en og den samme matrise/struktur. Eksempler på verdier og grunnverdier, i denne forstand ...

Av: Thor Olav Olsen | 07 september, 2011
Agora - filosofiska essäer

Den ”okända” svenska deckardrottningen

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå? Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon ...

Av: Bengt Eriksson | 07 november, 2012
Litteraturens porträtt

Ulf lundell som rockmusiker  Foto betasjufem

Ulf Lundell - 40 år

Ulf Lundell firade 40 år som rockpoet i fjol, ända in på småtimmarna, med en turné, en dubbel-CD hits och den skönt överdådiga, KK-befriade boxen ”Hemåt genom Rift Valley” (68 ...

Av: Stefan Whilde | 02 januari, 2016
Stefan Whilde

Musans förvandling

”Le Ciel est mort” (”Himlen är död”) utropar symbolisten Mallarmés plågade diktjag i poemet ”l’Azur” (1864), som en nästan kuslig föraning av Nietzsches berömda uttalande i Der fröhlichen Wissenschaft (1882): ...

Av: Mattias Lundmark | 03 januari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Civila armenier förs till ett närbeläget fängelse i Mezireh av beväpnade turkiska soldater.

Till minne av en kultur som utplånats



Ett folkmord innebär att många, oerhört många oskyldiga människor dödas. Men det innebär också något mer. Ett lyckat folkmord leder till att en hel livsform slutgiltigt utplånas med all sin mänskliga och kulturella rikedom. I folkmord dör inte bara människor, utan också kulturer.
Det osmanska folkmordet på armenier, assyrier och greker skördade mellan två och tre miljoner offer. Att enskilda individer dör är dock bara en del av den kolossala tragedi som ett folkmord innebär. Folkmord innebär också att en kultur förstörs, traditioner utraderas, en historisk kontinuitet får ett abrupt och våldsamt slut.

 


 

Många av det fåtal armenier som efter folkmordet levde i Diyarbakir, Konya, Malatya och andra städer flyttade så småningom till Istanbul. Orsaken var möjligheten att leva ett armeniskt liv. I storstaden fanns det en betydande armenisk befolkning, armeniska kyrkor och andra institutioner och framför allt armeniska skolor för barnen.
Folkmassa vid Hrant Dinks begravning.

Folkmassa vid Hrant Dinks begravning.

Annons:

Folkmordet 1915 var ett folkmord som strävade efter att utplåna hela kulturer och därför innebar det också att tusentals kyrkor, kloster och gravgårdar skändades. I dagens Turkiet finns på de allra flesta ställen inte ett spår av den kristna kultur som en gång blomstrade i dessa trakter. Livet fortsätter men som ett resultat av folkmordet lever de flesta som om den armeniska, assyriska och grekiska kulturen aldrig funnits. Av en mångtusenårig historia återstår endast ruiner av byggnader vars bakgrund ingen längre känner till. Bödlarna har segrat.

I denna situation blir det en motståndshandling att minnas det som en gång var. Den finländske Armenienkännaren Serafim Seppälä har uttryckt det på följande sätt:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Efter förstörelsen är att minnas det enda man kan göra för att hedra dem som gick förlorade. Minnet är det enda sättet att upprätthålla det som inte längre finns.

Det är därför som armenier, assyrier och greker aldrig slutar tala om detta, trots alla välmenande antydningar om att det är dags att blicka framåt, inte älta det som varit. Att hålla minnet levande blir ett sätt att hedra alla offer. Och det blir en motståndsgärning. Bödlarnas mål var att det inte skulle finnas någon kvar som kunde minnas. Att tiga är att ge dem en posthum seger. Eller som en turkisk kvinna med armenisk mormor uttryckte det: "Att vara tyst om sådant – det är också ett brott. Genom att tiga blir du en medbrottsling."

En organisation som vårdar minnet av det som gick förlorat är Hrant Dink-stiftelsen i Istanbul, uppkallad efter den mördade armenisk-turkiske journalisten. Den har nyligen genomfört en omfattande kartläggning av alla icke-muslimska institutioner som fanns i Turkiet före 1915. Det handlar om armeniska, assyriska, grekiska och judiska institutioner som kyrkor, synagogor, kloster, skolor, sjukhus, barnhem och gravgårdar. Allt har sammanställts i en databas i form av en interaktiv karta där man kan få information om cirka 10 000 institutioner, av vilka hälften är armeniska. Den överväldigande delen av dessa finns inte längre. Antingen förstördes de i folkmordet eller så används byggnaden idag till något annat.

Ett annat av Hrant Dink-stiftelsens projekt handlar om muntlig historia. I projektet, som understöds av det svenska generalkonsulatet i Istanbul, intervjuar forskare armenier från olika orter där det armeniska livet har upphört. Syftet är att se hur den kultur som en gång var burits vidare genom muntlig tradition. Projektet har lett till utgivning av fyra volymer med den talande titeln Sounds of Silence.

Av respondenternas berättelser blir det klart vad ett folkmord innebär för dem som överlever och för följande generationer. Något har gått förlorat. En känsla av hemlöshet, saknad och tomhet infinner sig. De överlevande är fortfarande armenier, men i brist på en armenisk omgivning blir det svårt att utveckla en egen kultur och anamma en armenisk identitet. Efter folkmordet fanns det armeniska skolor endast i Istanbul så armenierna i Anatolien gick i turkisk skola och levde i en turkisk miljö. Som ett resultat är det många som inte kan armeniska, utan är språkligt och ibland också på annat sätt turkifierade.

Många av det fåtal armenier som efter folkmordet levde i Diyarbakir, Konya, Malatya och andra städer flyttade så småningom till Istanbul. Orsaken var möjligheten att leva ett armeniskt liv. I storstaden fanns det en betydande armenisk befolkning, armeniska kyrkor och andra institutioner och framför allt armeniska skolor för barnen. Men samtidigt var den armeniska kulturen i metropolen inte den samma som man var van vid. Inte bara dialekten utan också mycket annat var annorlunda. Något gick förlorat på vägen. För gott.

Det finns några exempel på att lokala myndigheter vill hålla minnet av den gamla mångkulturalismen vid liv och stöder armenisk kultur trots dagens låga antal armenier. Det mest omtalade är den armeniska St. Giragos kyrkan i Diyarbakir, byggd på 1300-talet och den största armeniska kyrkan i Mellanöstern.

Den förstördes delvis och stängdes i samband med folkmordet, men återbördades till den armeniska kyrkan år 1960. Under lång tid var den dock starkt präglad av förfall. Under senare år har emellertid Diyarbakirs kurdiska borgmästare aktivt arbetat för att återuppväcka minnet av den mångkulturalism som en gång rådde i staden. År 2012 återinvigdes en grundligt renoverad kyrka som också huserar ett armeniskt museum. Dessutom hålls där kurser i armeniska, populära bland armenier som berövats sitt eget språk och nu vill lära sig det. Ett hoppets tecken på att försoning är möjlig, att det går att vara trogen mot historien och lyfta fram sådant som tidigare har förträngts.

Men berättelsen om den armeniska kyrkan i Diyarbakir slutar inte där. I samband med de våldsamma striderna mellan den turkiska armén och beväpnade kurder i Diyarbakir i februari i år skadades St. Giragos kyrka svårt och i slutet av mars meddelades att den turkiska staten exproprierar kyrkan. Dessvärre ett tecken på hur vanskligt det är att jobba för försoning och historisk rättvisa i Turkiet. Till alla gårdagens oförrätter kommer de som sker nu i ett Turkiet alltmer på väg in i det auktoritära styrets avgrund.

Svante Lundgren är författare till Hundra år av ensamhet. Osmanska folkmordet på kristna och Sveriges reaktion (Tigris Press 2015)

Svante Lundgren

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Tankens ambivalens VII

”En bok är en spegel: tittar en apa in Kan förvisso ingen apostel blicka ut.” / Lichtenberg Ambivalent i mina tankar, så även min yttre bild av identitet. Tänker därför skriva fram en ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 18 december, 2013

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Ulf Stark

En av våra främsta barn-och ungdomsförfattare, ULF STARK, är död, det skedde den…

Framför mig har jag boken Kan du vissla Johanna, från 1992, på omslaget flyger Ulf och Berra med sin drake, den arbetar lugnt i ett oroligt väder, björkarna viker sig ...

Av: Bo Bjelvehammar | Litteraturens porträtt | 24 juni, 2017

Om Bodil Malmsten och hennes senaste bok

Vardagen rör sig framåt på ett smått obegripligt sätt som gör den svårfångad om uppmärksamheten brister bara för ett ögonblick. Nyss var det måndag och snart är det redan helg ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2012

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 05 december, 2017

Stina Kajaso – politisk scenkonstnär med självdistans

Foto: Suzanne Vikström Scenkonstnären Stina Kajaso började med teater redan som sexåring på Vår Teater i Stockholm. Tjugotre år senare använder hon skådespelarkonsten som ett uttryckssätt för att underhålla på gott ...

Av: Suzanne Vikström | Konstens porträtt | 04 Maj, 2008

Isolda Dychauk om rollen som Margarete iSukurovs ”Faust” från 2011

Relativt ovanligt är det med tyska skådespelerskor som har lyckats bli kända för sina älskarinneroller. Två möjliga undantag är Marlene Dietrich och Diane Krüger, men nu har den euroepiska filmen ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 januari, 2013

Eckermann och Goethe

  Den unge Johann Peter Eckermann är på väg att möta sitt öde. Själv tror Eckermann att han ska göra en kort visit i Weimar för att få träffa Goethe. Hans ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 03 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.