Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner



 Eero-Pekka Aikio som har tagit en död fågel på sin gård, en vattenlom. Denna fågel har den egenskapen att den lever på marken och i luften och har därför mytologisk betydelse för samernaDe största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger att shamandomen enligt aktuell forskning erkänns som ett sätt att beskriva verkligheten. Denna osynliga värld kan betraktas som realitet eftersom den påverkar oss som våra nattliga drömmar som inte ses som vidskepelse.

Den samiska shamandomen ses gärna speciellt av kyrkan som en företeelse som numera inte mera existerar utan är helt utrotad. Avsikten med kristnandet av samerna var att utrota shamandomen inklusive joiken och shamantrumman. Det fanns inga gränser för hur illa samerna behandlades av kyrkans män som betrakade shamandomen som djävulens verktyg. Jojken som dennas röst och shamantrumman som ett oerhört syndigt föremål – därför ansågs allt vara tillåtet som förstörde dessa! Den samiska joikaren Niiles-Jouni Aikio sade i en intervju: ”Kristendomen har rensat upp häxeriet med hård hand genast från början då kyrkorna kom till Lappland på 1500-och 1600-talen. Även Lars Levi Lestadius har för sin egen del deltagit i dessa ”talkon” med god framgång på slutet av 1800-talet”.

Att sådana grymmheter hade negativa konsekvenser för samernas identitet intresserade inte kyrkan. Samerna skulle även i ett nafs anamma finskt sätt att leva på. Då kände man heller inte till att kolonialismen kunde ha förödande följder. Enligt min erfarenhet har många samer fortfarande ytterst låg självkänsla och underskattar sig själva.

Då uttryck för samisk kultur/religion och samiska språk förbjöds samt samiska shamaner dessutom dödades gick samerna ”under jorden” med sina kunskaper och teg, teg, teg! – och där är de ännu! Dessutom sade Niiles-Jouni att man inte talar om dessa kunskaper och krafter eftersom de därigenom helt kan förloras. Därför anses allmännt att shamandomen är ett avslutat kapitel i Lappland.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Fil. dr h. c. Pekka Aikio som sedan år 2003 är min samiska informant säger att människorna var rädda för shamanerna för att de ansågs besitta en oerhörd andlig kraft (henkinen voima). Man ansåg dessutom att shamanerna kunde ”sätta in” sjukdomar och förorsaka olyckor t. ex. för att hämnas. Samerna talar själva inte om ”shamandom” utan om”andlig kraft”. Begreppet shamandom favoriseras av antropologerna.

På seminariet i Enare ”Samerna i kyrkan” 4.-5.2.2012 där biskop Samuel Salmi vid det evangelisk luterska stiftet i Uleåborg bad samerna om förlåtelse för 400 års förnedring och övergrepp togs temat shamandomen inte alls upp. Det talades visserligen om jojk men den har numera helt moderniserats och har inte samma betydelse som tidigare. Jag försökte ta upp frågan men fick svaret att den samiska shamandomen inte mera spelar någon roll i Lappland vilket inte motsvarar verkligheten. Det jag egentligen vill få svar på är hur kyrkan nu ställer sig till shamandomen.

Den engelska forskaren Francis Joy (MA) vid Lapplands universitet bekräftar att shamandomen ännu existerar i Lappland. Han har intervjuat många samiska shamaner i Finska Lappland. I Norge upplever shamandomen dessutom nu en sann renässans. Joy skrev i ett E-Mail att Troms läns regeringschef Svein Ludvigsen nyligen har gjort ett uttalande att den samiska shamanen har samma uppgifter och är jämställd med den kristna prästen samt därför kan förrätta vigslar, dop, osv. Professor emeritus Juha Pentikäinen förklarade att det i och för sig inte är något nytt att shamaner har sådana uppgifter Det som är nytt är att kyrka och stat i Norge har skiljt sig från varandra så att det inte mera finns någon norsk statskyrka vilket har aktualiserat frågan om att schamaner även har dessa uppgifter.

Hos urfolk kan religion och kultur inte skiljas från varandra. De hör ihop och står i ständig växelverkan med varandra samt bildar en enhet. Detta betonar även den norsk-samiska shamanen och författaren Ailo Gaup som säger att den samiska shamandomen inte endast skall ses som religion utan som den samiska kulturens rötter.

Den norsk-samiska shamanen och författaren Ailo Gaup beskrev shamandomen som en metod att få kraft och insikt: ”Shamandomen bygger på animism, en tro på en spirituell essens som skiljer sig från den påtagliga fysiska kroppen. Inte endast människan utan hela naturen (kosmos, djur, växter och t.o.m. stenar) är besjälad och det finns en andevärld. Shamandomens relation till psykologi är baserad på västligt tankesätt att se människan som skapelsens Herre utan rum för andra livsformer som själ eller medvetande. Andevärlden existerar paralellt med den alldagliga realiteten och det är möjligt att kommunicera med dessa andliga essenser liksom det är möjligt att överskrida gränserna för tid, rum och och sinnen. Det finns en synlig och en osynlig värld”. (Gaup 2004) Det farliga i shamandomen för kristendomen är tron på naturlagar, sade Gaup. Gaup använder sig av shamantrumman för att uppnå högremedvetande tillstånd.

Professorn i samisk kultur och språk Veli-Pekka Lehtola vid den samiska insitutionen i Uleåborgs universitet framhäver att shamanen arbetar med högre medvetandetillstånd i motsats till vismannen som rör sig i det alldagliga medvetandetillståndet.

Arlo Gaup Niiles-Jouni Jouni (intervjuad):

  1. Shamanerna har spelat en mycket viktig roll hos samerna. De har botat fysiska och mentala sjukdomari bysamfunden (siida). Han/hon har känt till allt om mediciska växter och har undervisat i att använda dem som botemedel vid olika besvär och sjukdomar. Man kan direkt jämföra shamanerna med nutidens läkare. Shamanerna kan även jämföras med olika trosriktningars präster. De har på bysamfundens vägnar uppehållit relationerna till Övergudarna (Ylijumalat), till olika områdens andar och skyddsandar (haltijat). Samerna har medfört offerdjur och olika föremål för Gudarna till offerplatserna för att närma sig dem, blidka dem och för att be dem om hjälp vid olika mänskliga svårigheter.

  2. Vismännen (Diehtit) har ”alldagligare” uppgifter än shamanerna. De har mycket kunskaper och behärskar användningen av medicinska växter. De går sommar som vinter tyst och osynligt till offerplatserna för att be om goda ting och gynnsam väderlek.Vismännen har även offrat djur och fört olika offerföremål till offerplatsen.

  3. Jag arbetar inte direkt själv som shaman eller visman men jag har i min stora renskötarsläkt från fars och även mors sida släktingar som har varit stora och kända vismän och som i kyrkans kretsar har titulerats som häxor eller trollkarlar. Min mors farfar var den Stor-Rika (pmailbmiriggis) Calhgo Nilla som enligt sin egen mening varken var trollkarl eller shaman. Han gick på våren till tre olika offerplatser (seita) för att tacka för den goda vintern. Han stannade även där ett par veckor på sina kyrkresor och hade offerrenar med sig för att be om mera gynnsamma vintrar. Från fars sida fanns ännu Aigi Diehti på Muddusjärvis strand, som vid Enare ting 1674 dömdes till döden som trollkarl.

  4. Sjäv har jag kunskaper och kanske större krafter men det talas inte om dessa eftersom de då helt och hållet kan förloras. Shamanerna och visemän i dagens Lappland har blivit mycket osynliga och tysta av sig, kommenterar Niiles-Jouni till slut.

  5. Joik hör intimt ihop med samisk shamandom. Nuförtiden missbrukas jojk som underhållning och uppförs inför publik ackompanjerad av musik vilken inte känner till joikarens personliga bakgrund. Traditionell jojk kan däremot betraktas som en form av meditation. På sin höjd används shamantrumman som ackompanjemang. Jojk är ett episkt (berättande) sätt att sjunga som uttrycker den samiska kulturens innersta väsen. Innehållet bildas oftast av endast en sats och rytmen i bokstävernas sammansättning förmedlar stämningen. Traditionell joik berör något gemensamt eller man joikar ensam, för sig själv.

Renskötaren Eero-Pekka Aikio som är samisk shaman/visman vill bryta med tabuföreställningarna och offentligt berätta om sin lära. Han skriver nu även självbiografiska böcker. Han har bett mig informera om sina kunskaper för att bevara dem för framtiden vilket jag gör i samarbete med etnologiska arkivet vid Åbo Akademi.

Enligt min mening är det fråga om att shamandomen mera beaktar den esoteriska (svårtillgängliga, inre) dimensionen än vad som görs i kristendomen som mest ägnar sig åt exoteriska innehåll (lättare tillgängliga, yttre aspekt om vad som är rätt/fel). Därför utövar shamandomen magnetisk dragningskraft på dagens människa som upplever tilltagande inre tomhet eftersom hon mest sysslar med yttre materialistiska ting och konsum. Den inre världen har fått allt mindre betydelse i dagens värld. Dessa olika synsätt på religioner mellan folken leder till kulturkrockar.

Shamanen och författaren Ailo Gaup nämnde följande huvudsakliga orsaker till att urfolk blir illa behandlade av de makthavande folken: 
- räddsla
- mycket olikartade kulturer och grundläggande olika sätt att leva på
- annorlunda världsbild 
- helt olika språk 
- etnocentrism4 hos makthavande folk
- de makthavande folkens dominans
- kristnandet av samerna

Det viktigaste skulle enligt min mening vara att inte mera betrakta samisk shamandom som vidskepelse. De samer som jag talade med efter seminariet i Enare ansåg att att kyrkan bad om förlåtelse av dem kan innebära början på ett nytt skede och förändringar till det bättre. Ordförande Ristenrauna Magga vid organisationen SamiSoster ry skrev i ett E-Mail att samerna kommer att följa med hur kyrkan handlar och om felaktigheter som ännu finns kvar korrigeras.

Nina Michael

  1. Professor emeritus Juha Pentikäinen är Finlands främsta expert på shamandom. Han har infört detta begrepp eftersom han anser att det inte är fråga om en ”-ism” utan om att varje schaman har sin egen religion.

  2. Väckelsepredikanten/missionären Lars Levi Lestadius hade samiska rötter. Hans far svensk och modern samiska.

  3. Det finns fyra internationellt godkända kriterier för att kunna få betraktas som urfolk:

 

a) De är folk som var tidigare på området än andra folk (pre-existence)

b) De ser sig själva som urfolk (self-identification)

c) De hör inte till den dominerande befolkningen (non-dominance)

d) Deras kultur är annorlunda (cultural differences)

e) Dessa folk bör helt eller delvis ha bevarat sina sociala, ekokonomiska, kulturella och politiska institutioner. Den engelska benämningen „indigenous” härstammar från det spanska begreppet „indígeno“ som betyder infödd.

4. Etnocentrisk betyder att bedöma andra kulturer efter sin egen, att utgå från det egna folkets syn och använda den som måttstock.

Niiles-Jounis joik: ”Fjällets son” (Videofilm gjord av Ilpo Rossi)

http://www.youtube.com/watch?v=d1QqTh4AtuE

 

 

.

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.