Den sextionde filmfestivalen i Berlin, Berlinale, Europas mest vitala och viktiga

  60-årsjubilerande Berlinale, Berlins filmfestival, har varit en filmflod utan dess like i festivalens historia. Över 400 filmer har visats i festivalens sju sektioner med dess ännu fler undersektioner som visar ...

Av: Andreas Altermann | 22 februari, 2010
Kulturreportage

Pere Borrell del Caso pionjärverk

Konst utanför ramen

Konsten som alltid gör vad den kan för att spränga alla olika slags gränser, tycks stå villrådig inför den traditionella rektangulära ramen. Men det finns exempel på utbrytningsförsök ifrån både ...

Av: Mathias Jansson | 22 mars, 2015
Essäer om konst

Eva Dahlbeck

Torpardottern gör karriär i storstaden

Brita i grosshandlarhuset filmades efter ett manus av Harald Beijer, som även skrivit den framgångsrika boken. Här kontrasteras livet på landet med livet i staden och Sverige är ett land ...

Av: Belinda Graham | 17 september, 2016
Essäer om film

Älskade trädgårdar! - Nu blommar det i bokhyllan!

Det finns många sätt att uppleva trädgårdar på. Att arbeta i en trädgård (egen eller andras). Att laga mat från trädgården – och att äta ute. Att skapa en egen ...

Av: Belinda Graham | 29 Maj, 2013
Essäer om samhället

Special: Pride



 

pride.jpg 

Foto: Sofie Nikolajsen Bergh. 

Special: Pride

  E-post
Essäer - Religion

Queer Jihad

Religionshistorikern Simon Sorgenfrei utforskar en problematik som sälla­n diskuterats i våra tidningar: homosexualitet och islam. Sedan tio år tillbaka finns det organisationer som arbetar för HBT-rättigheter inom islam.

Läs mer...
 
  E-post
Porträtt - Litteratur

Varhelst utom världen

I Bo Cavefors verk agerar människor, normbrytande eller ej, som om de redan vore frigjorda, som om de vore fullständigt opåverkade av samhällets rådande normer. Som om de inte vore av denna värld.

"Han älskar att stå naken framför spegeln med blågrön målad ram. Spegeln lutar en aning. Ställer han sig tätt inpå den, verkar det som om spegelbilden skall ramla över honom."

Läs mer...
 
  E-post
Porträtt - Musik

OperaBögarna firar 10 år med galakonsert under Pride

Det började som ett forskningsprojekt och den 3 augusti firar OperaBögarna sitt tioårsjubileum med en stor galaföreställning på Folkoperan. Glitter and be gay är en välgörenhetskonsert där en rad operasångare och musiker uppträder gratis till förmån för en stödfond för HIV-positiva.

Läs mer...
 
  E-post
Porträtt - Politik & samhälle

Eddie och Reb in da House

I år har Pride House flyttat in på Södra Teatern med ett digert programutbud under Prideveckans första fem dagar. Det är bråda tider för Eddie Summanen och Reb Kerstinsdotter som tillsammans med många andra lägger ner all sin fritid på att göra "da House" till ett mångsidigt politiskt och kulturellt arrangemang där det finns någonting för alla smaker och läggningar.

Läs mer...
 
  E-post
Porträtt - Litteratur

En riktig kulturpugga av den gamla skolan

Tillsammans med fyra andra puggor har Stefan Ingvarsson skrivit debattboken Bögjävlar som fått stor uppmärksamhet under sommaren. Stefan saknar platser för en intelligent interndiskussion om bögarnas situation och han ogillar den biroll som bögen just nu spelar för att bli accepterad av heterosamhället.

- Rollen gör oss infantila och kastrerade. Dessutom är den begränsande, säger han.

Läs mer...
 
  E-post
Porträtt - Konst

Erika och Ulrika på Normal förlag – queerböckerna blev deras liv

På hösten 2004 bestämde sig Erika och Ulrika Larsson sig för att ge sig in i förlagsbranschen. De startade Normal förlag för att de, som det står i förlagets programförklaring, ”vill ge ut böcker till alla som inte anser att heterosexualitet är ett måste. Vi är många som saknar den typen av litteratur i Sverige på svenska. Vår målsättning är att försöka tillgodose alla era behov och ge ut de titlar ni och vi vill ha.”

Läs mer...
 
  E-post
Reportage - Politik & samhälle

Från tjejer till killar och allt däremellan

- En massa glitter, skägg och politik, svarar Kristin på frågan om vad vi har att vänta oss i Gallerian på Pride.

Läs mer...
 
  E-post
Reportage - Politik & samhälle

Kollektivet är kärnan - teatern ett sätt att nå ut

I snart tre år har ett tjugofemtal kvinnor mellan 22 och 30 år diskuterat samhällsomfattande och personliga frågor. Feminismen är deras gemensamma nämnare och tillsammans har de arbetat fram föreställningen "Var god tag plats" som spelas på Södra Teaterns stora scen under Stockhom Plride. Tre av medlemmarna har kommit till Café Edenborg i Stockholm för att berätta mer.

Läs mer...
 
  E-post
Essäer - Samhälle

Sado-masochism - historien bakom ordet

Donatien Alphonse Francois de Sade (1740-1814) framkallar ett ord. Den stolte markisen, den subversive författaren, den ständige fängelsekunden och den store ateisten är upphovet till ett ord som dagligen brukas i media och i vardagliga samtal.

Läs mer...
 
  E-post
Porträtt - Konst

Utan behov att behaga

Helena Sandström har skrivit och agerar själv i en pjäs som handlar om hur hon upplever de lesbiska klubbmiljöerna. Föreställning är ett uttryck för hennes motstånd mot den konformism och kommersialism som präglar stora delar av hpt-världen. Helenas humor och självklara scennärvaro har fått såväl publik som teaterkritiker att jubla.

Läs mer...
 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Här finner du alla prideartiklarna på en samlad plats:

Utan behov att behaga

Helena Sandström har skrivit och agerar själv i en pjäs som handlar om hur hon upplever de lesbiska klubbmiljöerna. Föreställningen är ett uttryck för hennes motstånd mot den konformism och kommersialism som präglar stora delar av hbt-världen. Helenas humor och självklara scennärvaro har fått såväl publik som teaterkritiker att jubla.

I sin teaterpjäs You give gay people a bad name berättar Helena Sandström om sina erfarenheter av hur det är att "komma ut" och gå på Stockholms lesbiska klubbar för att upptäcka att det finns osynliga koder för hur man skall bära sig åt för att vara en "god" hbt-person. Helena jämför processen att komma ut som homosexuell med puberteten. Identiteten omformas och skapas.

Från början var pjäsen ett examensprojekt på Dramatiska Institutet vars elever arbetade med produktion, scenografi, mask, ljusdesign, ljudteknik, scenteknik och dramaturgi.

 

helena_sandstrom.jpg 
Bildcollage med Helena Sandström.
Foto: Maria Lönn

 - Numera spelas föreställningen med enklare medel och i princip får Johnny Lindqvist och jag plats med allting vi behöver för pjäsen i en koffert. Vi har spelat på bland annat Pusterviksteatern, Teater Tribunalen och Södra Teatern i Stockholm. Under årets Pridefestival spelar vi tre föreställningar på Teater Tribunalen och senare i augusti gör vi en föreställning under Malmöfestivalen, berättar Helena.

Johnny Lindqvist är Helenas sidekick i föreställningen där han gestaltar den heteronormativa mannen och är den som kommenterar händelserna på scenen. Johnny är också pjäsens enmansband och trakterar såväl piano, gitarr som trumma.

Pjäsen är enligt Helena ett uttryck för hennes motstånd mot konformismen och kommersialismen inom hbt-världen; behovet av att som flata eller bög normalisera sig för att få heterovärldens acceptans.

- Föreställningen är politiskt viktig därför att jag, en lesbisk kvinna, har huvudrollen, är subjektet. Jag beter mig "oacceptabelt"; jag är för full, för "på", raggar för hårt. Men trots detta slutar inte pjäsen olyckligt! Jag kompromissar inte. Jag gör mig inte bekväm. Jag har inte något behov av att vara behaglig.

- På scenen är jag pinsam, ful, tokig, klantig och kåt. Jag beskriver hur det är att vara singel, försöka hitta någon, ragga för sex och till slut stå där ensam klockan fyra på morgonen när alla andra har gått hem.

Helena försöker också, med teatern som plattform, överbrygga glappet mellan män och kvinnor, mellan homo- och heterosexuella. Och publiken har bestått av människor ur alla dessa kategorier och Helena berättar att hon ofta fått höra att "jag kände precis igen mig" eller "jag blir så sugen på att göra min egen grej".

- Pridefestivalen innebär någonstans att alla hbt-personer blir hopklumpade enbart för sin sexualitets skull, men samtidigt är Pride en solidaritetsrörelse som innehåller mycket kärlek och respekt. Tänk att få komma från landsorten, eller från storstaden också för den delen, och känna att man är norm för en dag, säger Helena.

På Pride House finns det flera tillfällen att möta henne när hon är programledare för intervjuserien "Pride House Möter" där Helena kommer att samtala med Devrim Mavi, Tasso Stafilidis, Tina Rosenberg och Ulrika Dahl.

Agneta Tröjer
Mer information om föreställningen You give gay people a bad name finns på http://www.tribunalen.com/

sado.jpg 
Foto: Gremlin

Sado-masochism – historien bakom ordet

Donatien Alphonse François de Sade (1740 - 1814) framkallar ett ord. Den stolta markisen, den subversive författaren, den ständiga fängelsekunden och den store ateisten är upphovet till ett ord som dagligen brukas i media och i vardagliga samtal.

Leopold von Sacher-Masoch (1836 - 1895) får oss att tänka på ett annat ord som används på samma sätt. Doktor i juridik, stor författare och förkämpe mot tidens antisemitiska strömningar hade också han förtjänat att bli ihågkommen för sin litterära gärning.

I Dictionnaire universel de Boiste förekommer termen sadism för första gången år 1834. Det är Charles Nodier som i den av honom korrigerade och utökade åttonde utgåvan skriver: "Skräckinjagande avvikelse vad gäller liderlighet, monstruös och antisocial systematik som gör uppror mot naturen."

Richard von Krafft-Ebing (1840 - 1902), som i princip ansåg att all sexuell praktik som inte hade fortplantningssyfte utgjorde perversioner, gav år 1891, i sjätte utgåvan av Psychopathia Sexualis, en medicinsk-lexikal definition av ordet "sadism" och en annan av "masochism".

Den gudomlige markisen, som själv använde ordet "taquin" och "taquinisme", uttryck baserade på ordet reta som i "reta lustarna" i sina verk, var sedan länge död och redan etablerad i rollen som "fall". För den alltjämt verksamma och uppburna Sacher-Masoch innebar Krafft-Ebings klassificering en social katastrof och han var förtvivlad över att hans namn använts för att beskriva en perversion.

I Sexualteori: Tre studier i sexualteoretiska frågor som utkom 1905 (på svenska 1965) kallade Freud behovet av att ge och ta emot smärta under sexualakten för "den vanligaste och viktigaste av alla perversioner". Freud ändrade sig flera gånger om orsakerna till parafilims ursprung hos den utövande eller fantiserande, men en sak är klar: han använde och knöt samman begreppen sadism och masochism för lång tid genom att använda ordet sado-masochism.

I sin Présentation de Sacher-Masoch - Le Froid et Le Cruel som kom ut 1967 försökte Gilles Deleuze att åter särskilja begreppen. Han skriver: " ... masochisten utarbetar kontrakt, medan sadisten avskyr och river sönder alla kontrakt. Sadisten har behov av institutioner, medan masochisten har behov av kontraktuella relationer." Deleuze menar alltså att i en relation mellan parter som har frivilliga sexuella förbindelser med inslag av fysisk eller mental smärta, ingår båda i den masochistiska världen och det är masochisten som sätter gränserna genom den dialog, det kontrakt som parterna kommit överens om.

"Les mot précédent les maux", som man brukar säga med en ordvits på franska, orden föregår det onda, både för masochisten och sadisten. Men när en libertin försöker vara "lärare" hos de Sade, menar Deleuze att till exempel Domancé Filosofin i sängkammaren avser att framstå som en oförvitlig person som övertygar och övertalar då han formar sitt nya offer Eugénie. Men hans resonemang i sig är en våldsakt, han är på våldets sida med all sin stränghet och sitt stora lugn. När en masochist träffar en sadist så förstår de bägge kontrahenterna, enligt Deleuze, alltså inte varandra och all kommunikation upphör.

De författare och biografer som från och med 1930-talet gav de Sade en sen upprättelse, Maurice Heine, Gilbert Lely, Georges Bataille, Maurice Blanchot och många andra, försökte införa ordet algolagni som term för smaken att motta eller ge smärta. Ända sedan antikens dagar har denna lust varit känd och passande nog kommer ordet algos från grekiskans smärta och lagneia av vällust.

Den stigmatiseringen som ordet inneburit ända sedan Krafft-Ebing "uppfann" det gäller även för dem som i Sverige idag har frivilliga sado-masochistiska relationer. Socialstyrelsen ansluter sig till WHO:s nomenklatur där frivillig sado-masochism betraktas som en psykisk sjukdom.

RFSU tog i våras ett kongressbeslut om att försöka ändra på Socialstyrelsens nomenklatur så att frivilliga förbindelser av sado-masochistisk karaktär inte längre skall betraktas som psykisk sjukdom i vårt land.

Agneta Tröjer

pride_teater1.jpg 

Kollektivet är kärnan – teatern ett sätt att nå ut

I snart tre år har ett tjugofemtal kvinnor mellan 22 och 30 år diskuterat samhällsomfattande och personliga frågor. Feminismen är deras gemensamma nämnare och tillsammans har de arbetat fram föreställningen Var god tag plats som spelas på Södra Teaterns stora scen under Stockholm Pride. Tre av medlemmarna har kommit till Café Edenborg i Stockholm för att berätta mer.

Behovet att som ung feminist kunna diskutera såväl samhällsomfattande som personliga frågor blev startskottet för ÖFA-kollektivet. ÖFA står för Öppna Feminister Agerar och de har varit aktiva sedan 2004.

- Vår utgångspunkt är feministisk. Alla i kollektivet definierar sig som feminister, men tolkningen av begreppet är individuell. Att inte alla har samma åsikter är vår styrka. Det ger en inneboende dynamik, säger Emelie Garmén.

De bor på olika håll, i Sverige och utomlands, de har olika bakgrund och valet av utbildning varierar. Ur diskussionen föddes tanken på att gestalta frå­geställningarna om livet och samhället sceniskt.

 

pride_teater2.jpg 

- Kollektivet består av många yrkesverksamma konstnärer; dansare, skådespelare, fotografer, filmare, musiker, textarbetare, designers ... Våra diskussioner var allmängiltiga och vi ville nå ut med våra idéer. En medlem sökte pengar från Ungdomsstyrelsen och när vi fick dem satte vi i gång på allvar, säger Caroline Åberg.

Det blev en kollageföreställning med teman som kärlek, identitet, gemenskap, ensamhet och sexualitet. Föreställningen arbetades fram i workshops och friheten var stor att välja uttrycksform.

- Vi samlades ofta i små grupper. Grupperna kom till därför att de som ingick bodde nära varandra eller för att de ville arbeta med till exempel text eller scenografi, säger Emelie.

Kollektivet är kärnan och kärnan är medlemmarnas gemensamma vilja. Deras arbetssätt är ickehierarkiskt och de ser verkligheten från olika håll, men tryggheten och styrkan kommer från kollektivet.

Premiären ägde rum den 18 september 2006 på Reginateatern i Uppsala och sedan har ÖFA spelat Var god tag plats på bland annat Aliasteatern i Stockholm och på Ladyfest i Malmö. Men de har även spelat för grund- och gymnasieelever och på Wiks Folkhögskola där de även höll workshops om olika konstnärliga uttryck. Responsen från eleverna var stark och positiv. De kände igen sig!

 

pride_teater3.jpg 
ÖFA-kollektivet i föreställningen Var god tag plats.
Foto: Märta Thisner

- Vi vill fortsätta att arbeta med ungdomar genom att visa vår föreställning och sedan arbeta tillsammans med dem i olika typer av workshops. Det går att arbeta med många konstnärliga uttrycksmedel och vi vill visa att kollektivet är en bra plattform.

Efter föreställningen under Pride House, den första augusti på Södra Teaterns stora scen, kan vi se fram emot en work-in-progress-föreställning på Reginateatern i Uppsala den 15 november. Där kommer bland annat enaktaren Vi leker att du blundar, av Love Sydstrand att spelas, men det blir även dans i form av Hemligheter och scener från Sketchlokomotivet med ÖFA:s sketchfalang, där kollektivet fortsätter att ta plats!

- Vi vill förändra samhället och vi vet vart vi vill komma. Vi vill sätta igång en tankeprocess hos vår publik och vi gör det genom teatern och vårt sceniska uttryckssätt, avslutar Katarina Winter.

Agneta Tröjer

Från tjejer till killar och allt däremellan

- En massa glitter, skägg och politik, svarar Kristin på frågan om vad vi har att vänta oss i Gallerian på Pride.

Efter att mest ha agerat inför varandra ska tjejerna i Uconstruction, en nystartad dragkinggrupp i Stockholm, ha sitt första officiella uppträde. Detta följs upp av en workshop där publiken får prova på övningar, tänkta att vidga föreställningar om den egna kroppen, hur den tar plats eller förminskas i olika förhållanden och med olika förutsättningar.

Medlemmarna i Uconstruction möttes delvis i Röda korsets ungdomsförbund där flera av dem är tjejgruppsledare. De arbetar ute på högstadieskolor för att stärka tjejers självkänsla men också med att medvetandegöra dem om maktstrukturer i samhället. Som del i Röda Korsets utbildning för tjejgrupps ledare ordnades en workshop i samarbete med dragkinggruppen "Odd Fellas" från Uppsala.

Då föddes viljan att starta en egen grupp både som medel att ifrågasätta heteronormativiteten men också för att undersöka hur man bemöts om man inte platsar i den. De håller till hemma hos varandra där de tillsammans undersöker olika karaktärer, övar på att gå, sitta och agera som dem. Att testa kommunikation på olika sätt är också viktigt. Till det har de dialogövningar där de intar olika maktpositioner.

Uconstruction benämner sig själva som en queer-draggrupp.

- Vi klär inte enbart ut oss till stereotypa män utan även till kvinnor, drugor, bögar och allt däremellan, förklarar Malena.

Kristin förtydligar och berättar att de vill problematisera föreställningen om att det bara finns två motsatta kön som attraheras av varandra. Hon menar att den relationen finns inskriven inte bara i sociala normer utan även i lagar och hela samhällsstrukturen.

- Den relationen finns inskriven i lagar, i sociala normer, i stort sett hela samhället är uppbyggt på detta.  

- Varje människa ska ha rätt att definiera sig själv utan att stöta på motstånd. De snäva könsrollerna ger inte utrymme för variation och passar man inte in blir det jobbigt. Jag vill luckra upp dikotomierna och visa att genus är en social konstruktion som varierar i tid och rum, säger Malena.

- Genom drag kan man synliggöra hur kön ständigt måste konstrueras, göras och upprätthållas genom ibland ganska våldsamma metoder, hävdar Kristin.

Hon vill också framhäva att det är viktigt med ett intersektionellt tänkande i allt queer, feministiskt och antirasistiskt arbete, tanken om hur sociala och kulturella förtryck samverkar, att exempelvis etnicitet, sexualitet och klass inte går att isolera från varandra. Kristin har ett asiatiskt utseende eftersom hennes mamma är från Vietnam och kan inte bortse från det när hon jobbar med de här frågorna.

- Jag har svårt för att arbeta renodlat med kön då mitt uttryck som till exempel hip-hopkille kommer att uppfattas på ett annat sätt än om en vit tjej gör det.

På samma sätt får feminitet olika uttryck beroende på hudfärg.  

Tillåtelsen att få definiera sig själv verkar vara ett av ledmotiven för Uconstruction och vägen dit går kanske genom att prova sig fram, även utanför de upptrampade stigarna. Kanske är det just det ständiga ifrågasättandet, sökandet som är identiteten.

Sarah Degerhammar

ulrika_erika_larsson.jpg 
Ulrika och Erika Larsson.
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Erika och Ulrika på Normal förlag – queerböckerna blev deras liv

På hösten 2004 bestämde sig Erika och Ulrika Larsson sig för att ge sig in i förlagsbranschen. De startade Normal förlag för att de, som det står i förlagets programförklaring, ”vill ge ut böcker till alla som inte anser att heterosexualitet är ett måste. Vi är många som saknar den typen av litteratur i Sverige på svenska. Vår målsättning är att försöka tillgodose alla era behov och ge ut de titlar ni och vi vill ha.”

Erika och Ulrika kände att de stora förlagen blev mer och mer mainstream och att det öppnade marknaden för små förläggare. Ulrika är humanist och har bland annat studerat kvinnovetenskap och förlagskunskap. Dessutom har hon arbetat som projektledare och frilansande redaktör inom bokbranschen i över tio år.

- Böcker av queera författare förvandlades ofta till mellanmjölk. Det allmängiltiga blir ofta likgiltigt och vi kände att vi ville ta ut svängarna mer än de etablerade förlagen gjorde. Men vi har märkt en förändring hos de stora förlagen sedan vi startade Normal och det är mycket positivt. Visst, det finns så kallade rosa pengar, alltså pengar från väletablerade hbt-personer, som många vill ta del av. Men det krävs kvalité och tydlighet. Styrkan finns i det specifika, säger Ulrika.

Ulrika verkar kunna "allt" om barn-, ungdoms- och vuxenlitteratur samt faktaböcker med queera förtecken. Varje år har Normal Förlag ett tält i Pride Park dit de bjuder in en rad förlag till en stor gemensam manifestation för queerlitteraturen. Dels fungerar tältet, som i år har formen av ett stort L, som bokhandel men det har också en scen där det framförs teater, författaruppläsningar och diskussioner. Litet av ett Pride House i Pride Park med andra ord. I år driver Normal tältet tillsammans med bok- och kuriosahandeln Hallongrottan.

Erika som är apotekare i botten höll på att doktorera i läkemedelskemi vid Uppsala Universitet när hon kände att den akademiska världen blev henne för trång.

- Jag är naturvetare och även om kemi är väldigt roligt så blev det litet enahanda i längden att stå framför ett dragskåp och syntetisera substanser. Förlagsarbetet innebär att jag kan påverka andra människor genom de debatter som böckerna skapar och de frågor som blir belysta och som det annars varit tyst om. Men ibland saknar jag kristallerna, de kunde vara så snygga, skrattar Erika.

Erika och Ulrika är gifta med varandra. De gifte sig medan de bodde kvar i Uppsala. Först ingick de partnerskap i rådhuset och sedan hade de en välsignelseceremoni i Helga Trefaldighets kyrka. Officiant var domprost Tuulikki Koivunen Bylund. På frågan om det inte är påfrestande att både arbeta och leva tillsammans svarar de samstämmigt: "nej!" De sitter tätt intill varandra och ger verkligen syn för sägen. Även deras hund Esther, uppkallad efter konstsimmerskan och filmstjärnan Esther Williams, verkar hålla med där hon nöjt springer mellan sina mattar i förlagets ljusa och öppna lokaler på Söder i Stockholm.

- Vi flyttade till Stockholm när vi startade förlaget. De flesta av våra författare finns här eller i Göteborg och det är viktigt att ha närkontakt med dem. Och de hjälper oss också med marknadsföring och nya kontakter, säger Ulrika.

- Förlaget har blivit vårt liv. Ibland när vi sitter hemma så bestämmer vi att vi inte skall tala om det som pågår på arbetet, men efter max en halvtimme så kommer det upp någonting som handlar om Normal, berättar Erika.

Normal Förlag ger ut femton titlar om året plus pocket. Lagom till Pride kommer Stora sexboken - för tjejer som har sex med tjejer av Helene Delilah och Malinda Flodman. Ulrika berättar att det är den första sexhandboken för lesbiska kvinnor som kommit ut på svenska och att den även innehåller ett kapitel om BDSM. Förlagets hittills mest vågade omslag fick den kritikerrosade romanen Luder av Helene Walsh om en ung tjej som tar sin tillflykt till Liverpools undre värld och som med skoningslös blick skildrar dagens Storbritannien.

- Det är ett exempel på hur vi vill att våra böcker skall nå ut. Boken Schlagerbög! av Peter Tai Christensen är ett annat. Vi gjorde omslaget helt rosa. Innehållet skall inte smygas fram. Det är i sig ett politiskt ställningstagande och samtidigt är det gammal hederlig varudeklaration, betonar Erika.

Med Hanna Wallstens Vi skulle älska om vi bara kunde börjar förlaget ge ut pocket som ursprungligen givits ut på annat förlag men som försvunnit ur bokhandlarnas sortiment.

- I Sverige finns ungefär tio procent av gamla titlar i lager och böcker blir gamla snabbt här. Efter ungefär ett och ett halvt år finns böckerna från de stora förlagen inte längre att köpa. I USA finns cirka fyrtio procent som backlist. Det är alltså svårt att hitta queerlitteraturens klassiker, även om de givits ut i Sverige för inte så länge sedan, men visst finns det böcker att hitta hos storförlagen om man lägger ner lite arbete, säger Ulrika.

I oktober ger Normal förlag ut Alan Hollinghurst Skönhetens linje i översättning av Ola Klingberg. Det är verkligen något att se fram emot; boken vann Booker-priset 2004 och BBC:s
teveserie med samma namn har också visats i Sverige. Men redan i september kommer Angela Carters roman Den nya Evas passion i översättning av Karin Lindeqvist. Det är första gången på tjugofem år som en bok av Angela Carter ges ut på svenska.

Till hösten startar de också en ny serie som kommer att innehålla pulpromaner, de har förlagt flera intressanta doktorsavhandlingar, de ger ut klassiker och deras första ljudbok har just kommit ut. På tre år har Erika och Ulrika lyckats sätta queerboken på kartan och tillsammans med andra mindre och medelstora uppstickare har de lyckats göra bokutgivningen i Sverige betydligt intressantare.

Feminismen tar också stor plats i deras liv. De är båda queerfeminister och anser att eftersom män och kvinnor är lika mycket värda enligt den numera gängse politiska diskursen i Sverige, är det hög tid att det börjar synas och ge effekt i dagens samhälle.

- Problemet är att statsfeministerna och radikalfeministerna har för snäva könsdefinitioner. Jämställdhetsarbetet som de utför bygger på de definitionerna och därför kommer de aldrig att nå ända fram, menar Ulrika.

- Queerfeminismen tar rörelsen till nästa nivå. Alla får vara med i kampen och alla har rätt att definiera sig utan snäva biologiska könsramar. Det gör rörelsen starkare, säger Erika.

Starka, positiva och inkluderande så skulle jag beskriva Erika och Ulrika med tre ord. De har med de egenskaperna som grund lyckats realisera sina visioner och ändå känns det som om det de hittills har åstadkommit bara är början på någonting ännu större.

Agneta Tröjer

stefan_ingvarsson.jpg 
Stefan Ingvarsson i
Modernistas trädgård.

En riktig kulturpugga av den gamla skolan

Tillsammans med fyra andra puggor har Stefan Ingvarsson skrivit debattboken Bögjävlar som fått stor uppmärksamhet under sommaren. Stefan saknar platser för en intelligent interndiskussion om bögarnas situation och han ogillar den biroll som bögen just nu spelar för att bli accepterad av heterosamhället.

- Rollen gör oss infantila och kastrerade. Dessutom är den begränsande, säger han.

Stefan Ingvarsson är redaktionsledare på bokförlaget Mordernista, litterär översättare, bögnörd, zineutgivare, frilansskribent, debattör och pugga. I den uppmärksammade debattboken Bögjävlar, som kom ut på Atlas förlag i början av sommaren, används ordet pugga flitigt. Enligt bokens underhållande och bildande ordlista är det ett gammalt ord för bög som författarna "envisas med att återanvända".

Stefan är till hälften polack och har ingått i Anders Bodegårds polska grupp på litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola. Han gjorde det för att kunna översätta Witold Gombrowicz romaner Kosmos och De besatta för Modernista. Han har medverkat som översättare i antologierna 17 polska poeter på FiB:s Lyrikklubb och Navelsträngen i jorden på Tranan.

 

dik_fagazine.jpg 
DIK Fagazine.

Tillsammans med konstnären Karol Radziszewski och några till ger han ut DIK Fagzine i Polen. Alltså, på polska och engelska i det land som Stefan för en tid sedan på bloggen www.bogjavlar.se
kallade "homofobins eget Ankeborg". Snyggt är det, zinet; formatet, bindningen, papperskvalitén ...

- Det är en konsttidskrift. När vi startade räknade vi med att det kanske fanns femtio potentiella köpare i Polen, men vi säljer runt sjuttio exemplar där av varje nummer. DIK kan köpas i gallerier och hos konsthandlare bland annat i Berlin, Rotterdam och New York. Sammanlagt har vi en upplaga på tusen exemplar per utgåva.

Stefan är en riktig bögnörd. Han är alltså mycket intresserad av bögerier i alla former. Filmer, böcker, personer i tidigare generationer av bögar, språkbruk, hur man definierar bögen i andra kulturer och i andra tider, upptar en stor del av hans tid.

I presentationstexten om Stefan i Bögjävlar står det att han "jobbar hårt på att bli en gamla skolans kulturpugga". Jag tycker redan att han är det. När jag sitter i Modernistas vackra trädgård och hör honom berätta slås jag av hans oerhörda bildning och hans fantastiska engagemang. Han är dessutom lugn och lågmäld trots att han är så förbannad och besviken. Och bitter är han. En riktig bitterbög! Jag förstår varför.

- För att undkomma dagens bögkultur, som är utslätad och beroende av heterosamhällets välvilja, måste vi försöka återerövra den huvudroll bögarna inom kultursektorn tilläts ha en gång. DIK är ett exempel på hur man med egna pengar och utan egentlig budget kan nå en publik som redan finns. En publik som faktiskt tycker om kultur och som hungrar efter bilder och berättelser. Ett nummer har handlat om hur strejta hip-hopare i Polen ser på bögar, i ett annat har vi berättat om Ukraina från böghorisonten och i ett kommande nummer intervjuar vi ledande polska bildkonstnärer. Om fler puggor med kulturintresse startar egna projekt i Do-it-yourself-anda, det kan röra sig om små filmer, udda böcker, zines, installationer, festivaler eller något annat, så kommer vi kanske på sikt att få en ny generation av bögar med stark ställning i kulturvärlden, säger Stefan optimistiskt.

 

en_enda_man.jpg 

- Priset vi fått betala för att bli accepterade av heterovärlden har varit högt. Vi får alltid spela begränsande och typecastade biroller. Vi har blivit någon form av sidekicks som gör vardagen glittrigare för de strejta; vi möblerar deras hem, vi fixar deras hår, vi designar deras kläder. Det finns en Onkel Tom-aspekt i det här som jag tycker att vi pratar för litet om.

Att gayrörelsen har bedrivit en framgångsrik kampanj som lett till större tolerans håller Stefan med om. Det är till exempel lättare att komma ut i dag än för tjugo år sedan. Men han menar också att toleransen är villkorad och han undrar hur djupt rotad den är i den svenska myllan. Vid nästa lågkonjunktur är han rädd för att toleransen kan råka ut för ett bakslag. Han vill inte vara tolererad av heterovärlden, han vill vara respekterad!

- Gayvärlden framställer jämt bögar som snälla, anständiga och glada konsumenter. Det gör man för att sprida tolerans, men jag saknar platser för en intelligent diskussion. Alltför sällan diskuteras frågor om hur man skall leva sitt liv som bög eller vilket förhållningssätt man skall ha till de strejta manliga idealen. Inte heller diskuteras bögsex eller bögerier. Det har gjort oss ganska dumma. Tidskriften Arena är i dag ett intressant forum för debatt om sexualitet och de har en sexradikal agenda.

Stefan talar också om den klädstil som utmärker bögen av i dag. För att effektivisera sina (sex)kontakter och samtidigt dölja det förment bögiga klär man sig mer och mer avskalat. En T-shirt och ett par jeans. Någonstans har alltså bögarna internaliserat det gamla heteropåståendet om att "bögar är inte riktiga män". Man sätter på sig "uniformen" för att framstå som en riktig karl för såväl heterovärlden som de män man vill ragga på. Det är intressant att Stefan jämför bögarnas sätt att klä ned sig med hur kvinnor numera måste klä upp sig, sminka sig och fixa stora bröst för att ses som riktiga kvinnor enligt den gängse normen.

- Samtidigt kan jag inte gå med på att bögar bara är grabbar som alla andra. I de berättelser vi under de senaste sju åren utbytt inom bögjävlar-gruppen finns det mycket som återkommer. De homoerotiska känslor som vi upplevde när vi var mellan tolv och fjorton till exempel. Vi har varit mycket öppna gentemot och för varandra. Det var nödvändigt. Men varje historia är också individuell. Rosa von Praunheim har sagt att känslan av att vara avvikande i puberteten påverkar hela ens liv. Jag håller med.

Stefan tycker att en del kritik som har riktats mot honom och de andra "bögjävlarna" är märklig. När de påbörjade sina samtal för sju år sedan var det ett brokigt gäng med olika bakgrunder. De mediejobb många av dem har i dag har kommit under tiden. I dag är naturligt att de använder den plattform de har för att skapa debatt.

- Vi har också fått kritik från flator för att det som vanligt är bögarna som tar upp allt utrymme och får all uppmärksamhet. Men det fungerar inte så. Det finns inte en kaka som alla skall dela lika på. Var och en måste baka sin egen kaka! Dessutom avundas vi flatorna. De har en roligare kultur i Sverige i dag.

- Förresten, vi ogillar inte schlagerbögar, vi ogillar inte ens schlager. Vi lyssnar bara inte på schlager, avslutar Stefan.

Under hela intervjun har Stefan städigt återkommit till sina författarkompisar och refererat till deras kapitel i boken. Jag har inte tagit med deras namn i artikeln. Det får stå för mig. På bögjävlar-bloggen gav Stefan boktips för en månad sedan. Han formulerade det så här: "min högst subjektiva lista på obligatorisk läsning under grundkursen i Puggkunskap, 20 poäng". Det är av den anledningen och för att jag under mitt samtal med Stefan förstod att Christopher Isherwoods Den ende mannen betytt mycket för honom, som den här artikeln bland annat illustreras med ett bokomslag.

Agneta Tröjer

samtliga fotografier
Kim Varga

eddie_reb.jpg 
Eddie och Reb. Foto: Agneta Tröjer

Eddie och Reb in da House

I år har Pride House flyttat in på Södra Teatern med ett digert programutbud under Prideveckans första fem dagar. Det är bråda tider för Eddie Summanen och Reb Kerstinsdotter som tillsammans med många andra lägger ner all sin fritid på att göra "da House" till ett mångsidigt politiskt och kulturellt arrangemang där det finns någonting för alla smaker och läggningar.

Eddie Summanen som är verksamhetsledare för Pride House har precis kommit hem från Europride som i år hölls i Madrid och där var det "abnormt många nakna, muskulösa bögar som dansade på gatorna". Nästa år är det Stockholm som är utsetts till värdstad av European Pride Organisers Association.

- För Stockholm Pride, som nu går av stapeln för tionde gången, är det viktigt med ett bredare spektrum av arrangemang. Pride House har blivit stämplat som ett ställe för flator som är vänster och vegetarianer, men det stämmer inte. Vi är sexton personer som arbetar med årets projekt. Majoriteten är transpersoner av olika slag och sedan är fördelningen relativt jämn mellan biologiska män och kvinnor. Vi har alla försökt att göra programmet så allsidigt som möjligt och vi tror att samtliga Pride-deltagare kommer att hitta flera saker som de gillar på House, menar Eddie.

De som arbetat med koordinationen av Pride House har lagt ner mer än tre tusen timmar på årets evenemang, vilket är det samma som om två personer arbetat på heltid under ett år.

- Stockholm Pride bygger helt på frivilligt arbete. Alla, från styrelseordföranden till biljettkassörerna, arbetar gratis och festivalen drivs av en ideell förening som inte är vinstdrivande, berättar Reb som är scenansvarig på Pride House.

Enbart på Pride House består programmet av etthundratrettio kulturarrangemang under fem dagar; seminarier, teater, debatter, workshops, film, föreläsningar, danskurser, musik ... Imponerande!

- Jag är förvånad över att författarna som skrivit boken Bögjävlar kritiserat Stockholm Pride för att festivalen saknar kulturellt innehåll. Själv anser jag att kulturen får stort utrymme såväl i parken som på stan och hos "oss" på Södra Teatern, säger Eddie.

- Södra Teatern ligger lite längre bort från Pride Park än de lokaler vi tidigare använt för Pride House, men vi kunde inte fortsätta att ha teaterscenerna utomhus eller i en gympasal med dålig ventilation. Dessutom var det ofta trångt och alla som ville gå på ett arrangemang fick helt enkelt inte plats. Besökarna kommer att få det bekvämare nu och det är ju bara två stationer mellan Zinken och Slussen, förklarar Eddie som hoppas att Södrans ordinarie publik också skall dyka upp under veckan.

Både Eddie och Reb är queerfeminister och sexradikaler. De berättar att alla som arbetat med "da House" redan på första mötet fick ta del av en föreläsning om feministisk mötesteknik och möjlighet att diskutera hur härskartekniker används för att förtrycka. De ser obalansen i världen, men också inom hbt-rörelsen där de bland annat försöker uppmärksamma vithetens dominans.

De är engagerade. De är ambitiösa. De har visioner. Eddie och Reb har satsat så gott som all fritid under nästan två år för att tillsammans med andra volontärer organisera Pride House 2006 och 2007. De har all anledning att vara stolta.

Agneta Tröjer

opera.jpg 

OperaBögarna firar 10 år med galakonsert under Pride

Det började som ett forskningsprojekt och den 3 augusti firar OperaBögarna sitt tioårsjubileum med en stor galaföreställning på Folkoperan. Glitter and be gay är en välgörenhetskonsert där en rad operasångare och musiker uppträder gratis till förmån för en stödfond för HIV-positiva.

Efter sin doktorsavhandling undersökte Göran Gademan homosexuella operabesökares vanor kring opera och operabesök. Det blev starten för OperaBögarna som idag har 270 medlemmar och är en del av RFSL.

- Även flator är välkomna att vara medlemmar. Men vi har kvar namnet på föreningen. Vi är en samling operaentusiaster som gemensamt går på föreställningar, träffar artister samt anordnar föreläsningar och resor, säger Roger Wallén som är spindeln i nätet för OperaBögarna.

- Glitter and be gay är den största konsert vi anordnat och vi är verkligen glada över att såväl Folkoperan som artisterna visat så stort intresse för arrangemanget vars avkastning går till Stiftelsen Noaks Ark-Röda Korsets stödfond för HIV-positiva. Redan nu kan jag avslöja att Hillevi Martinpelto och Ingrid Tobiasson kommer att sjunga den duett ur Aida som de senast sjöng tillsammans på Folkoperan 1985.

Roger är en riktig "operanörd" och reser över hela världen för att se och höra sina favoritartister på de stora opera- och konsertscenerna.

- Ingenting går upp mot en liveföreställning. En inspelning kan ha hur många världsnamn som helst, men den blir ändå bara en blek spegling av det som utspelar sig i verkligheten. När sångarna är inspirerade, dirigenten leder orkestern till nya höjder och publiken nästan slutar andas, då är operaupplevelsen något som går utanpå allt annat.

- Eftersom jag reser så mycket har jag också varit "operaspejare" för Sveriges Radio P2. Med rätt planering och framförhållning blir inte resorna så dyra som de flesta tror. Operaintresserade kan jämföras med fotbollssupportrar. Man reser vart som helst för sin passion, för att få den "kick" som det innebär att se sina idoler, menar Roger som också leder operakurser på Folkuniversitet.

OperaBögarna har också varit ute och rest tillsammans. De har varit i Malmö, Köpenhamn och Helsingfors. Till hösten bär det av till Berlin. I staden som har tre stora operahus skall de se Elektra av Richard Strauss, Aida av Giuseppe Verdi, Maria Stuarda av Gaetano Donizetti och kanske hinner de också med en konsert.

- En gång om året anordnar vi en glöggkväll och varje gång har vi en hemlig gäst; Hjördis Schymberg, Margareta Hallin, Nina Stemme och Katarina Dalayman är några exempel. Det är inte svårt att få artisterna att komma. De ringer för att fråga om de kan få delta.

- Det bästa med OperaBögarna är att vi har stor åldersspridning. De yngsta medlemmarna är litet över tjugo och den äldste 93 år. De äldre delar med sig av sina erfarenheter och stora kunnande och de yngre tar tag i det praktiska, avslutar Roger som är på väg till Frankfurt för att, just det, se tre operaföreställningar på lika många dagar.

Agneta Tröjer

bocavefors.jpg 
Bo Cavefors. Foto: Carl Abrahamsson

Varhelst utom världen

I Bo Cavefors verk agerar människor, normbrytande eller ej, som om de redan vore frigjorda, som om de vore fullständigt opåverkade av samhällets rådande normer. Som om de inte vore av denna värld.

"Han älskar att stå naken framför spegeln med blågrön målad ram. Spegeln lutar en aning. Ställer han sig tätt inpå den, verkar det som om spegelbilden skall ramla över honom."

Oron är befogad för jaget är i Bo Cavefors självbiografier Barnsliga memoarer och Valpen som memoarer en naturkraft nödvändig att hålla på stången, det kan rasa ut ur spegeln och krossa pojken som när "han är ensam hemma, ställer [...] sig framför spegeln i sommarvillan, ser sin spegelbild, smeker stjärten med handen, spänner ut bröstkorgen".

Vad det handlar om att är befästa sig själv som en annan, styra sig själv ifrån en utomstående främmande instans. Exhibitionisten lär därför snart att utsvävningarna kräver sin tukt och askes;

Han utvecklar förmågan, som han har också som liten, att överleva genom att följa vissa av honom själv uppställda regler - att stiga upp tidigt på morgnarna även om dagen är fri, att borsta skorna varje morgon, sköta kläderna, tvätta dem, sy i lossnade knappar, läsa böcker och tidningar, studera, gå på teater, gå i kyrkan. Detta ger honom styrka för själv och kropp att tåla påfrestningarna när kåthet och längtan driver Jaco och honom till excesser och njutningar.

Böglivet i Malmö, London och annorstädes under femtio-, sextio- och sjuttiotal tempereras av trivialiteternas prosaiska alldaglighet. Bokläsandet, studierna, kyrk- och teaterbesöken är vad som förhindrar Cavefors, hans ghanesiske älskare Jacob och de andra pojkarna han älskar och lärt känna i jesuitskolan i Surrey att falla ned i "avgrunden [som] ligger välkomnande framför dem när de sniffar kokain och under kvällar och nätter driver runt på pubarna kring Covent Garden".

Vardaglighetens kyla, ledan och objektiviteten i regelverk och disciplin, skyddar dem inte bara från fallet utan häftar av sig på erfarelserna av det nattliv som även i en stad som London förpassats till parkers och saunors skyddande hägn:

När kåtheten kastar dem mot vansinnet går de in i Hyde Park, i buskagen som skiljer parkområdet från Park Lane, eller skyndar ner till St. James´s Park, klär av sig nakna och bjuder gratis ut sig åt män, eller de älskar med varandra. [...] På avstånd hörs talarna, politikerna, predikanterna och musikanterna vid Speaker´s Corner, på Park Lane flyter kvällstrafiken, på trottoaren på andra sidan Park Lane paraderar lyxhoror och i hyreshusen in i Myfairkvarteren samlas familjerna till kvällens måltid. Luften fylles av ljus och ljud, men inne i parkens buskage är det nattsvart.

Predikanterna och ynglingarna delar broderligt samma värld men en osynlig gränslinje skiljer verklighet ifrån verklighet. Ynglingarna separeras och blir oavhängiga Myfairtillvarons realiteter eftersom natten inte känner till någon dag.

Jag tror att det är denna ovilja hos Cavefors att tänka i relationer och totaliteter, hur Myfairlivet de facto inverkar på livet som förs på andra sidan Park Lane, hur natt och dag utgör dygnet, en större strukturell helhet, hur normer och värderingar inte kan separeras som olja från vatten, som från och till provocerar med Cavefors verk.

Vägran att underkasta sig såväl Myfairsamhällets som dess belackares ovilja att leva varhelst utom världen är den egentliga stötestenen.

För att göra det skulle vara att förneka den suveränitet som kommer av oförmågan att hänga upp det ena på det andra, i vägran att lyda de vedertagna sedvänjor och politiska metodologier som bygger på att man identifierar sig själv genom andra, genom vänner och fiender, för Cavefors är det trots allt självet själv som är den andre; man behöver endast spegelbilden för att bli bekräftad, för att veta om att man finns. För jaget pekar ut, mot utsidan. Mot det som inte hör livet till.

Men är Cavefors verkligen en provokatör? Knappast. Hans verksamhet är exhibitionistens. Det räcker med att läsa ett fåtal av hans essäer för att begripa att han endast har en historia att förmedla: sin egen. Inte ens i sin kritik, sina pjäser eller performanceaktioner varierar han grundtonen, den är en och ljuder ständigt likadant. Ljuder av den opersonliga kraft som är belagd i något så fjuttigt som vittnandet om sanningshalten i ett ensligt liv.

I kristen tradition framställs sanningen mer som en fråga om transparens än korrespondens eller koherens. Så hos Cavefors, där utblottelse och blottläggande är akter sammanvävda med moment av förnedring och njutning. De leder till en begärshermeneutik där bekännelsen relateras till könet som fix idealpunkt där all analys har sin början och slut.

Cavefors skildring av livet blir därför städse något sexualiserat om än oproblematiskt, något som endast tar hänsyn till njutningens intensitet. Sexualiteten förblir dock praktik och befäster inte någon identitet som i sin tur leder till en viss form av sexuell praktik. Enkelheten i den sexuella aktiviteten är vad det kommer an på. Ett bra exempel är skildringen av livet i internatskolan i Osby som Cavefors gick i sedan han gått ut folkskolan:

När han något år senare kommer till en internatskola i Göingebygden brukar han låsa in sig med några kamrater, Tom, Claes och Björn, och de runkar och suger av varandra medan de pratar och fantiserar om internatets flickor.

Bekännelsen förhåller sig till könet, men inte till en lag eller en redan existerande identitet. Cavefors melankoliskt kärlekstörstande och sexhungrande verk är därför rotade i den västerländska bekännelselitteraturen, men bryter paradoxalt med dess mest kännetecknade drag: förklaringen. I verket saknas förklaring till varför han attraheras mer av män än kvinnor, eller varför smärta skänker njutning. Om förklaring ges är den så abstrakt manikeistisk att den är betydelselös: köttet är fördärvat, vår ande, vår kärlek och vårt uppsåt är vad Gud bryr sig om - och därför vad vi bör leva efter.

Vad sexualiteten och normöverskridandet anbelangar kännetecknas därför Cavefors verk av en radikal frånvaro av analys. Själva utblottelsen nöter ut bekännelsen och gör dess förklaringsvärde tomt. Detta framställs tydligt med en kärv prosa som är skriven utan pardon. All mening liksom närvarar i ordens blottläggande av sanningen som rått framställs genom satsernas genomskinnlighet.

Denna omedelbara elfenbenstornsdiktion är motsatsen till all meningsspäckad isbergsprosa. Cavefors skär ut en bit tillvaro av världen för att exemplifiera ett liv som är i men inte av världen. Ett liv där mening inte längre kan fästas vid fakta emedan vitt endast är vitt och svart svart, varken överlägset eller underlägset - oförmöget att sammanjämkas, jämföras eller värderas. Men paradoxalt nog alltid bestämt att beblandas; gränser förlorar sin relevans emedan det betydelsefulla är det egna och den legio av roller som egenheten omfattar.

En utopi förvisso, men en utopi här och nu, där prosan och livet den vittnar om radikalt bryter med den om sexualiteten diskursproducerande samhällelighet som bekännelselitteraturen är del av, då verkets framställda naivitet motsätter sig varje relaterande av en handling till en vedertagen förklaringsmodell.

Den som blir indignerad av Cavefors är antagligen därför den som räds för hur radikalt omvandlade våra seder och normer skulle bli om det normsystem Cavefors försöker skriva sig ut ur raseras. I hans verk agerar människor, normbrytande eller ej, som om de redan vore frigjorda, som om de vore fullständigt opåverkade av samhällets rådande normer. Som om de inte vore av denna värld.

Mårten Björk

queerjihad.jpg 

Queer Jihad

Religionshistorikern Simon Sorgenfrei utforskar en problematik som sälla­n diskuterats i våra tidningar: homosexualitet och islam. Sedan tio år tillbaka finns det organisationer som arbetar för HBT-rättigheter inom islam.

De flesta religioner och kulturer har velat begränsa sexualiteten till att vara en inomäktenskaplig, barnalstrande förening mellan kvinna och man. Samkönad sex eller sex utanför äktenskapet har fördömts. Könen har givits klart definierade roller där mannen förväntats vara aktiv och penetrerande medan kvinnans roll varit den passivt mottagande. Dessa föreställningar kom i allt högre grad att utmanas under 1900-talet. Det har gällt för alla de stora religionerna och kritiken har kommit såväl utifrån som inifrån.

I Medelhavskulturerna och stora delar av vad vi slarvigt kallar "den islamiska världen" har emellertid samkönade sexuella relationer varit relativt accepterade, även om man talat tyst om dem. Ett skäl till detta tros vara att dessa kulturer varit starkt könssegregerade. I den antika såväl som i den islamiska konsten och litteraturen finns många homoerotiska motiv. Dagens ofta aggressiva homofobi har man velat förklara med att man upptagit kolonialmakternas sexualmoral. I dessa kulturer har en man som penetrerar en annan man inte upplevts som homosexuell eller feminin medan däremot en man som låter sig penetreras ger upp sin manlighet. Det är den sexuella rollen, inte sexualorganen, som avgör "könstillhörigheten". Det har heller inte uppfattats som ett brott mot könsordningen om en man penetrerar en förpubertal pojke, en slav eller en eunuck - vilka räknats som ett tredje kön. Denna form av samkönad sexualitet har ofta varit accepterad.

Det är ofta svårt att avgöra vad som är kultur och vad som skall tillskrivas religionen. De flesta muslimer är troligtvis överens om att islam förbjuder homosexualitet samtidigt som man alltså haft en relativt tolerant inställning till samkönade sexuella relationer. Vad religionen som kulturen gemensamt vänt sig mot är män som frivilligt intagit den passiva rollen och valet av en homosexuell identitet. Den islamiska lagstiftningen kring dessa brott är dock mycket komplicerad. Å ena sidan har straffen för dessa brott varit mycket hårda, å andra sidan har bevisbördan varit stor då man krävt fyra trovärdiga ögonvittnen, något som rimligtvis sällan finns att tillgå.

När islamiska HBT-rörelser tar sig an problemet med homofobi har de alltså dels en relativt tillåtande kultur och dels en fördömande text- och tolkningstradition att ta ställning till. För tio år sedan grundades epostlistan al-Fatiha för HBT-muslimer i USA. Idag har rörelsen vuxit och fungerar som en organisation i stora delar av Amerika, England, Sydafrika och Kanada. Hit kan också räknas Safra-projektet som huvudsakligen fokuserat på homosexuella muslimska kvinnor. Under en tid drev även den amerikanske konvertiten Sulayman X den nu vilande webplatsen Queer Jihad, där man än idag kan hitta relevanta artiklar. Namnet al-Fatiha har man tagit från Koranens första sura. Ordet betyder "början" eller "öppningen" och versen är en bön om vägledning av Gud, den barmhärtige. Rörelsen vill öppna upp för en dialog kring HBT-frågor och fungera som en mötesplats och en aktionsgrupp. Man arbetar tillsammans med andra HBT- och människorättsorganisationer kring asylfrågor, familjestöd och HIV/AIDS-information. År 2001 deltog man för första gången i San Fransciscos Gay Pride-parad.

Al-Fatiha betonar islams krav på social rättvisa, fred och tolerans och vill i islams namn sträva mot en värld fri från fördomar, orättvisor och diskriminering. Många homosexuella muslimer har upplevt att de måste välja mellan sin religiösa och sin sexuella identitet. "Man kan inte både suga kuk och be till Gud", som en ung man uttryckte det på ett av deras möten.

Organisationen vill hjälpa muslimer att låta dessa två identiteter samexistera. Man vill först och främst få HBT-muslimer att acceptera sig själva, och sedan bidra till acceptans bland andra muslimer. Islamofobin i Europa och Amerika har bland homosexuella muslimer ofta resulterat i ett mångdubbelt utanförskap. Man har samtidigt att slåss mot homofoba muslimer och islamofoba homosexuella. Det är svårt att tänka sig ett större utanförskap än det en invandrad, homosexuell, muslimsk kvinna upplever. Bara vetskapen om att en organisation som al-Fatiha finns kan då fungera som ett stöd.

Organisationen har även satt samman en kommitté av muslimska lärde vilka ägnar sig åt nytolkning (ijtihad) av islams källor. Här har man haft mycket att lära av 1900-talets framväxande feministiska teologi inom islam. Man menar att det bakom sharia och århundraden av tidsbundna islamtolkningar finns en evig islam som står för tolerans, rättvisa och fördomsfrihet.

Arabiskan har traditionellt inget ord för "homosexualitet", utan använder sig av termen liwat, vilken betyder "sodomi" och är starkt negativt laddad. Termen är grammatiskt besläktad med namnet Lût. Det är också i Koranens berättelse om profeten Lût, Bibelns Lot, man menat sig finna islams fördömande gentemot homosexualitet. Berättelsen, som är utspridd mellan olika suror (bland annat 7:80-84, 11:77-83, 26:160-175, 29:28-35), är i stort den samma som i Bibeln (1 Mos:19). Lût har (manliga) gäster, och män från Sodom kommer till hans hus för att våldta dem, Lût utropar: "Ni begår sådana skamliga handlingar som ingen i världen någonsin begått före er! Ni nalkas ju män [upptända av lust] och går tvärs emot naturens vägar." 29:28-29. Det finns idag en stor mängd alternativa läsningar av dessa verser. Sodomiternas brott har tolkats som ogästvänlighet, våldtäkt, äktenskaplig försummelse och stråtröveri (koranarabiskan är mångtydig, "ni nalkas ju män" kan tolkas som "ni utrotar män" liksom "går tvärs emot naturen vägar" har tolkats som "avskära vägen" - bedriva stråtröveri). Sulayman X, som var en av de drivande nytolkarna, har senare valt att istället för ordvrängeri peka på vad han menar vara islams kärna av kärleksfull tolerans. Islam är inte, menar han, en regelapparat som människan måste underkasta sig, utan en underkastelse inför Gud vilken låter henne slippa att underkasta sig andra människors bedömningar.

I Sverige har vi (mig veterligen) ännu inte någon organisation av denna typ, även om det troligtvis är en tidsfråga innan de dyker upp. När jag vänder mig till Sveriges Muslimska Råds ordförande, Helena Benaouda, svarar hon att SMR står "för allas lika människovärde och allas rättighet att fritt välja [...] sin egen tolkning av sin religion. [De] har också diskrimineringsfrågor som stående punkt på dagordningen och arbetar aktivt mot all form av diskriminering."

SMRs underorganisation Sveriges Unga Muslimer samarbetar sedan en tid med RFSL i projektet "Alla Lika, Alla Olika", och RFSL-Skåne har startat diskussionsforumet heder.nu där invandrarungdomar (och andra) kan ge uttryck för sina funderingar och erfarenheter av homofobi och sexualitet. Här finns en naturlig plattform för att diskutera dessa frågor.

En eftermiddag träffar jag Hooman Anvari från Sekulära Muslimer i Sverige - SEMUS på Kulturhusets soliga terrass. Han välkomnar en diskussion och menar att "vi måste våga öppna upp för en debatt kring dessa frågor". Han vet att det finns muslimska män som har hemliga homosexuella relationer vid sidan av sina äktenskap, men tror inte dessa är beredda att organisera sig, "det är de unga, svenska muslimernas uppgift". När jag frågar honom hur en svensk queer jihad skulle kunna se ut, liknar hans idéer i hög grad dem vi känner igen från al-Fatiha och andra rörelser.

Hooman menar att nytolkning, ijtihad, av källorna alltid är viktigt och att en HBT-teologi vore möjlig även i Sverige, kanske i samarbete med teologer och präster från Svenska kyrkan som han menar kommit längre i detta arbete. Liksom Sulayman X menar han att islam till syvende och sist är varje individs relation till Gud och att man aldrig får glömma att "Guds barmhärtighet alltid är större än hans majestät." Kanske inom några år att vi ser den islamiska HBT-flaggan även på den svenska Pride-paraden?

Simon Sorgenfrei

Ur arkivet

view_module reorder

Sann historia, tre generationer och ett Egypten med alla dess färger

Three Ladies in Cairo är en kombinerad släktkrönika och historisk vandring i ett Egypten som snabbt ändrar karaktär under den tid det tar för tre generationer att leva där. “True ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 29 april, 2014

Jag vill se statsministern klättra i träd

Pippi Långstrump älskar att klättra i träd och gå på händer. Men frågan är: Har någon sett Fredrik Reinfeldt gå på händer? Har han delat ut karameller till alla barnen ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 februari, 2011

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Inget som tjänar livet kan vara förnedrande

Svaret på frågan om vad som är mystik, varierar från religion till religion, från en tid till annan tid. Kristen mystik ger, generellt sett, uttryck för den enskilda människans upplevelser ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 23 april, 2014

Näcken och scientismen

Kvällens gullmoln fästet kransa. Älvorna på ängen dansa,Och den bladbekrönta näckenGigan rör i silverbäcken. Liten pilt bland strandens pilarI violens ånga vilar,Klangen hör från källans vatten,Ropar i den stilla natten: "Arma gubbe! Varför ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 29 november, 2011

John O´Hara läst på nytt

T. S. Eliots diktcykel Det öde landet är så full av abstrusa allusioner att han fann för gott att lägga till några noter på slutet där läsaren får reda på varifrån en ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 februari, 2013

En rapsodi från Manhattan Del 2, Museer på East Side

American Museum of Natural History på 79 gatan West överraskar med nya friska erbjudanden. Vad sägs om en nattlig ficklampsexpedition som paleontolog bland 65 miljoner gamla Tyrannosarius rex? Tänk att ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 20 april, 2009

Motsatserna natur-kultur på Kiasma

   Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått ...

Av: Nancy Westman | Reportage om scenkonst | 01 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.