Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

 Habo och bandy  En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var ...

Av: Hans-Evert Renérius | 12 augusti, 2014
Essäer

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | 26 februari, 2013
Gästkrönikör

Ernst Jüngers Glasbin

Ernst Jüngers Gläserne Bienen, eller The Glass Bees, som den heter i den engelska utgåva som jag själv har läst, är en på många sätt märklig bok, som hittills inte ...

Av: Tobias Harding | 13 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Contemplando nello specchio di Dioniso av Fernando Mastropasqua

Parnassos toppar

"Tragedins födelse" från 1872 är för den breda allmänheten kanske mest känt för att ha populariserat de konstnärliga motsatsparen det dionysiska och det apolloniska. Nietzsche var ingalunda först ut ...

Av: Adam Johansson | 10 juli, 2015
Agora - filosofiska essäer

När böcker gör ont



kvinna i East Timor Foto Irena Cristalis När jag första gången fick veta att frilansjournalisterna Johan Persson och Martin Schibbye fängslats i Etiopien efter att illegalt ha tagit sig in i Ogadenprovinsen befann jag mig hos en vän på Nya Zeeland. Där pustade jag ut efter en intensiv reportageresa i Indonesien och Östtimor. Särskilt den senare, Östtimor, Asiens yngsta och fattigaste land, hade tagit musten ur mig. Men här satt jag nu, med trådlöst internet och fulla anteckningsblock och skrivna reportage och ett väntande bokprojekt. Om dagarna kunde jag promenera de 100 meter som krävdes av mig för att nå ner till stranden och blänga Stilla havets frihet i ansiktet tills jag tröttnade. Om kvällarna kunde jag dricka öl och uppskatta trevligt sällskap.

Samtidigt förberedde sig Johan Persson och Martin Schibbye inför domstolsförhandlingarna i Addis Abeba, och ingen har hört något enda livstecken från Dawit Isaak på många, många år. Journalistiken befinner sig i farozonen, jag lyssnade till fruktansvärda villkor för systemkritiska reportrars vardag i Indonesien, och när jag befann mig i Östtimor reste jag i mördade och ärrade reportrars fotspår. Jag var tvungen, något annat vore självbedrägeri. I Balibo, en stad i västra Östtimor intill gränsen mot Indonesien, mördades fem journalister 1975 då de som bäst dokumenterade den indonesiska arméns illegala invasion av det precis avkoloniserade Östra Timor. Som tack för det mördades de brutalt och summariskt och synnerligen kallblodigt, och deras material förstördes.

I Balibo försöker invånare i dag att komma på fötter med hjälp av de bördiga sluttningarna som omgärdar den lilla staden med majestätisk utsikt över havet. Men en stor sorg ligger som ett tungt täcke över Balibo: minnesmärket över de civila som föll offer för den indonesiska arméns invasion 1975 – samt de modiga reportrar som trots kulregn och förmodade dödsdomar stannade kvar – tvingar hjärtat att hoppa över några slag.

Martin Schibbye Foto Frankie FouganthinSamma process stöter man på i Östtimors huvudstad Dili. Röken efter kriget har inte riktigt skingrats än. Trottoarkanter som förstörts av kulregn, explosioner och bränder har ännu inte korrigerats. FN-basen, ett väldigt fort i Dilis hjärta, räddade 1999 flera tusentals människor undan miliser trogna indonesiska armén. Endast tre reportrar stannade kvar efter det att alla utländska delegater och reportrar evakuerades eftersom staden föll i milisernas händer. Samtliga var kvinnor och likt Johan Persson och Martin Schibbye och Fabrizio Gatti levde de sedan sida vid sida med tusentals timoreser, dömda till döden om det inte vore för FN-basens taggtrådsförsedda murar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Irena Cristalis beskriver det ovärdiga politiska spelet om Östtimor, med civila liv som insats, i sin bok East Timor: A Nation’s Bitter Dawn. Hon återger hur hon och de övriga två reportrarna tog emot spädbarn och kvinnor och män som trotsade tåggtråden och kastade sig mot säkerheten. Maten tog slut, de sov på golvet, de väntade på nästa fas – liv eller död, de visste inte vilket.

Sanningen kan inte mördas, inte i Dili, inte i Balibo, inte i Ogaden. Trots Etiopiens skenavrättningar av Persson/Schibbye har de lurat både döden och diktaturen och levererat en reportagebok som kommer att leva för alltid: 438 dagar: vår berättelse om storpolitik och vänskap och tiden som diktaturens fångar. Och medan EU:s flyktingpolitik gång på gång visar sitt rätta ansikte i takt med att antalet flyktingar dukar under för grekiska nazister, Medelhavet eller resta murar dimper den italienske reportern Fabrizio Gatti ner med ett fullständigt makalöst reportage: Bilal: på slavrutten till Europa.

Fabrizio Gatti foto Martina ZaninelliI 438 dagar skildrar Persson/Schibbye efterspelet efter att allt gick åt helvete i öknen. Ett nytt helvete väntade dem i det ökända Kalityfängelset, nu som politiska fångar i ett land, Etiopien, som på senare år hyllats av västvärlden för sin ekonomiska tillväxt. Och i boken Bilal skildrar Fabrizio Gatti smuggelrutten från västra Afrika till Medelhavets kust, ombord på en överfull lastbil – på väg till demokratin, hoppas många, på väg mot det fria EU, ber många. I båda böckerna – skrivna i olika former och stöpta ur olika processer – ges plats åt dem som aldrig får komma till tals, de som saknar #taggar och en röst i samhällsdebatten – men som alla ändå debatterar om. Vad att göra med flyktingar som försöker äntra vårt förlorade men bankrutta EU-paradis? Hur att hjälpa politiska fångar som Persson/Schibbye, Dawit Isaak och övriga inhysta i diktaturens fängelser runtom på vår planet? Varför bry sig?

Att bry sig känns. Och medför en rad otäcka lärdomar.

Johan Persson. Foto Frankie FouganthinDet gör nämligen fysiskt ont att läsa 438 dagar och Bilal. Att vända blad är som att lyfta stenblock med ögonfransarna, att tänka sig in i journalisternas situation – men kanske ännu mer i civilbefolkningarnas diton omkring dem – framkallar mardrömmar som förföljer en in i vardagens till synes meningslösa sysslor. Så jobbigt att det inte går att närma sig böckerna på ett tag. Men då kan jag inte låta bli att känna skam. Av olika anledningar. Eviga frågor om varför somliga föds in i givna mönster: fred, krig, konflikter, hunger, flykt, höstvardag. Vad Persson/Schibbye gick igenom, och varför det krävs ett epos av Fabrizio Gatti för att förstå att EU-kommissionens fagra ord och krokodiltårar framför de obegravda kropparna vid italienska Lampedusa inte överensstämmer med verkligheten.

Medan jag har tak över huvud och rätt hudfärg lever miljontals människor som internflyktingar, under repressiva regeringars godtyckliga paraplyer. Medan jag skriver det här tar anhöriga någonstans i världen emot det sorgliga beskedet att någon av deras närmaste dess värre omkommit i en båtolycka efter att vågat drömma om ett nytt liv i den vita världen. Den som Tom Cruise lever i och där folk dricker öl i serier som How I Met Your Mother.

Visst, jag har i egenskap av frilansjournalist själv fått en liten inblick i hur tillvaron ter sig för utsatta minoriteter, politiska rörelser och enskilda personer glömda av politiska och ekonomiska makthavare i Latinamerika, Oceanien, Nordafrika och Sydostasien – men då jag själv inte tillhör någon av dessa minoriteter behöver jag glasögon för att verkligen upptäcka hur det ser ut på samhällenas golv.

Så nära golvet såsom Persson/Schibbye och Fabrizio Gatti kommit har jag aldrig kommit, de har sett sanningen i vitögat som de nu skrivit förtjänstfulla reportageböcker om. Än mindre har jag känt, upplevt, levt denna vita sannings vardag som huvudpersonerna i 438 dagar och Bilal.

Reportaget har en förmåga som andra litterära områden inte har: den kommer då och då åt sanningen. Vad allt handlar om. Och nog är det förståeligt varför bra reportage ges allt mindre plats i vår moderna värld; för när de likt den här essäns nämnda böcker har något verkligt att berätta så stör de. Vem orkar bjuda sanningen på middag när den tillrättalagda verkligheten, den chimära sanningen sagt sig villig att komma, bjuda på några vitsar, få oss att le, en kudde att luta huvudet mot?

 

Klas Lundström

Författare och journalist som bl.a grävt i Per-Ove Carlssons öde, en frilansjournalist som dog under oklara omständigheter i Papua Nya Guinea 1992. (Granskningen presenterades tillsammans med Ivar Andersen i Magasinet Filter.) I höst aktuell med bok om Indonesien och e-singel om döden.

 

irena Cristalis bokReferenser

Cristalis, Irena [2009] East Timor: A Nation’s Bitter Dawn, Zed Books
Gatti, Fabrizio [2013] Bilal: på slavrutten till Europa, Celanders
Jolliffe, Jill [2009] Balibo, Scribe
Persson, Johan/Schibbye, Martin [2013] 438 dagar: vår berättelse om storpolitik och vänskap och tiden som diktaturens fångar, Filter

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Kalle på Spången

För några dagar sedan under en promenad i byn vid havet på ön Korčula, cruisade en bil med svenska registreringsplåtar och nedvevade rutor förbi oss långsamt. Jag sa instinktivt ”hejsan ...

Av: Merima Dizdarevic | Gästkrönikör | 16 augusti, 2013

Rabbe Enckell: ”I flykten går tiden förbi”

Vem kan läsa sig till kunskap nog. Vilkens flit kan liknas vid en hand som kan genombläddra livets skog. Outtömlig ter sig gåtans bok och oändlig läsning återstår. / H. Martinson: Ur Boken i vårt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 13 oktober, 2014

Paula Modersohn-Becker – det tyska avantgardets förstadam

TEMA KONST Mor med barn på bröstet, 1906.. Utanför Tyskland är Paula Modersohn-Becker ett relativt okänt namn, trots att hon kan räknas som en pionjär inom nordeuropeisk modernism. Denna vinter har ...

Av: Line Engen | Essäer om konst | 05 mars, 2008

Skulle Stålmannen vinna över Übermensch?

Rädslan som finns för en ondskefull Stålmannen påminner om rädslan för en hemsk version av Nietzsches Übermensch. Idén om en fascistisk ledare (General Zod i Superman-världen), "övermänniskan" med oändlig makt ...

Av: Mats Hansson | Essäer | 26 oktober, 2013

Ida Andersen. Foto: Privat

”Det handlar om att bryta sig ur en identitet ”

Ida Andersen är översättare, skribent med mera. Hennes essäer och intervjuer publiceras i flera tidningar och tidskrifter bland andra Tidningen Kulturen. Nu har Ida Andersen givit ut en roman: ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 30 augusti, 2016

Den svåra konsten att ha stund-fokus

Avlyssnat samtal på en buss i Stockholm en vanlig vardagseftermiddag: En flicka i 8-årsåldern sitter tillsammans med sin pappa.Hon pratar oavbrutet med pappan som hummar till svar samtidigt som han ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 04 juni, 2009

Hans Kirk

Den kollektiva blickens mästare

Hans Kirk, född 1898 i Hadsund och död 1962 i Köpenhamn, var en av de första att introducera den kollektiva romanen inte bara i hemlandet Danmark men också i världslitteraturhistorien ...

Av: Tommy Gunnarsson | Essäer om litteratur & böcker | 27 februari, 2017

Rösten är ett väldigt personligt instrument

Rösten är ett väldigt personligt instrument Ylva Q. Arkvik har framför allt komponerat instrumentalmusik, alltifrån solostycken till orkester och opera, men även elektroakustiska verk och stycken för instrument och band. Hon ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 26 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.