Skrivandet och Sfinxen: verkligheten som spöke

Idag upplever vi en verklighetskris som är en verklighetsförlust. Alla meningssystem har kollapsat och lämnat kvar den utelämnade mänskliga subjektiviteten. Verkligheten har blivit spöklik och fragment av mening hemsöker subjektiviteten ...

Av: Bo Gustavsson | 26 Maj, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Björn Gustavssons musikkrönika

Hur mycket spännande musik man än får höra, känns det alltid lika uppfriskande att återvända till Johann Sebastian Bach. Ungefär som att lämna staden och fara iväg till en avlägsen ...

Av: Björn Gustavsson | 13 april, 2011
Gästkrönikör

Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | 22 Maj, 2012
Essäer

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Skymning och mörker hos Melker Garay

Ivo Holmqvist har läst en klärobskyr novellsamling. En essä om Melker Garays senaste bok "Fågelskrämman".

Av: Ivo Holmqvist | 03 november, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Oedipusmyten och Japan



altBakgrund

Syftet med denna artikel är att göra en analys av Sophokles, Kung Oedipus och den roll berättelsen kan ta i ett mer samtida material. En nutida referens till Oedipus inom skönlitteraturen finner jag i Haruki Murakamis bok, 海辺のカフカ, Umibe no Kafuka, som finns i svensk översättning, Kafka på Stranden.1) Boken handlar om den femtonårige Kafka Tamura som rymmer hemifrån för att söka upp sin syster och sin mor som han knappt längre kommer ihåg. De lämnade hemmet då Kafka bara vara fyra år gammal.
"Det finns en profetia som väntar på att bli uppfyllelse dold i mina gener. Jag har en tickande mekanism begravd i mig."2)

Fadern påstår nämligen att sonen likt Kung Oedipus kommer att mörda honom och ligga med sin moder. Något som tillsammans med vantrivsel ligger till grund för hans flykt hemifrån.
"Det var kanske mer en förbannelse än en profetia, antar jag. Min far upprepade den gång på gång för mig. Som om han upprepade den för att pränta in varje ord i hjärnan på mig...En dag kommer du att mörda din far med dina egna händer och ligga med din mor.3)

Jag börjar med en ansats som anknyter till den mytteoretiska litteraturen och som jag på det hela taget finner tillämpbar också på Oedipusmyten, där hjälten på alla sätt försöker att fly från sitt öde, men där hans medvetna val och gärningar istället omedvetet driver honom rakt in i detsamma:
"In order to know what will happen, it is necessary to see in what direction the cause moves the effect; for the effect can no more innovate than a billiard ball when it is struck and propelled by another. Same cause, same effect; causality will mean regular succession.4)

alt Utifrån Veynes rader ovan kan en tolkning vara följande; utifrån ett samlat skeendes orsak måste allt som sker med nödvändighet ske, som en naturlig verkan och som ett resultat av dess orsak. All aktivitet innebär, som här i Oedipus fall, att hjälpa ödet på traven antingen det innebär en önskad eller oönskad förändring. Den avgörande händelsen är när kung Oedipus bestämmer för att till varje pris få ett slut på den farsot som härjar landet. Han anlitar därför ett orakel och får veta orsaken. För att stilla gudarnas vrede sätter Oedipus igång en utredning för finna kung Laius mördare.

Sammanfattning av Kafka på Stranden
Kafka på stranden är flera saker samtidigt: Det är i berättelsen dels titeln på en berömd hitlåt, men också namnet på den målning som tilldelas en roll i romanen. Och romanens huvudperson är Kafka Tamura fast han egentligen inte spenderat så mycket tid på någon strand, förutom på det enda barndomsfotografi han bevarat taget under en av de få resor som familjen gjorde tillsammans innan den splittrades.

Romanens intrig presenteras i form av växelverkande kapitel, som löper parallellt och som korsar varandra utan att helt gå samman. De udda kapitlen är berättade av den unge Kafka Tamura själv, som beslutar att hans femtonde födelsedag är den bästa tidpunkten att rymma hemifrån. Han kommer inte överens med sin far, som är en känd konstnär. Det finns hos huvudpersonen en tomhet; saknaden efter moden och en syster som han inte sett sedan han var ett litet barn. Pappan gör det hela knappast lättare genom att belasta honom med en profetia eller förbannelse som antyder ett oidipalt öde för Kafka som innebär fadermord, kärleksrelation med sin mor (och syster).

På sin femtonde födelsedag flyr således Kafka hemifrån. Att fly hjälpte inte Kung Oedipus och inte heller hjälper det romanens Kafka Tamura, snarare blir det till en katalysator för berättelsens och profetians uppfyllelse.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

alt Den andra berättelsen (jämna kapitel) i Murakamis roman börjar med en mystisk händelse från andra världskriget. En skolklass på utflykt i skogen slutar med att alla skolbarnen (men inte läraren) hamnar i komaliknande tillstånd. Alla barn utom ett kvicknar till efter en stund utan några bestående men trots att de inte har något som helst minne av det inträffade. Undantaget är den unge Nakata, som vaknar upp ur detta tillstånd först flera veckor senare. När Nakata vaknar är hans tidigare minnen och kunskaper raderade. Alla läskunskaper är borta tillsammans med hans förmåga till abstrakt tänkande. Han är helt tom, men förövrigt fysiskt frisk. Nakata betraktas därefter som lätt förståndshandikappad.

Det som hände honom tycks med andra ord enbart påverkat hans personlighet. Från att tidigare ha varit en av de duktigaste pojkarna i sin klass är han nu oförmögen att hänga med. Nakata lär sig aldrig lär sig att läsa igen. I bokens nutid är Nakata en ensam pensionär som mer eller mindre ignoreras av sin familj, men han lever att anspråkslöst liv och klarar sig på lite och i stort sett helt själv. Han drygar ut sitt socialbidrag med att hjälpa folk att söka rätt på bortsprungna katter. Livet har dock något i beredskap de båda protagonisterna, Kafka och Nakata, de verkar instinktivt alltid veta vilken väg de skall välja, men de tvingas i Murakamis roman alltid att agera som om de vore styrda av sitt öde.

För att vara en femtonåring på rymmen verkar dock livet fungera förvånansvärt bra ändå. Kafka förefaller både mogen och väl rustad för de prövningar som kommer i hans väg. Så småningom kommer Kafka till Komura Memorial Library, som visar sig vara platsen som ödet har i beredskap för honom. Han hittar där en hjälpsam vän i en av de anställda, den androgyna Oshima som åtminstone känner sig attraherad av Kafka. Kafka dras dock erotiskt till föreståndarinnan för biblioteket, den betydligt äldre Miss Saeki. Det finns dock några problem Kafka inte kan förklara: Han vaknar upp mitt i ingenstans en natt, hans t-shirt alla blodig och han har inte något minne av vad som hänt under de många timmar han varit borta: men han repar sig snabbt efter att ha fått hjälp av flickan han mött på bussen, Sakura, som hjälper honom att hitta en tillflyktsort.

Den gamle Nakatas äventyr löper parallellt med Kafkas. Hans största tillgång är hans förmåga att tala med katter och han försörjer sig genom att hjälpa lokalbefolkningen att hitta sina förlorade kissar. Detta leder honom till en obehaglig figur som också har gjort det till ett projekt att inte bara fånga utan också att döda katter - något som Nakata sätter stopp för. Han dräper kattmördaren Jonnie Walker. Och när det är gjort känner även han sig tvungen att i Kafkas fotspår dra söderut mot Shikoku, inte för att han förstår geografi eller riktigt vet vart han ska, han känner det bara på sig. Likt den unge Kafka Tamura finner Nakata förr eller senare alltid det han behöver. Ingen kan utnyttja honom förutom kattmördaren Jonnie Walker som fungerat som en slags katalysator genom att sätta berättelsen i rörelse. Med hjälp av välvilliga människor lyckas han ta sig söderut, så småningom får han sällskap av en yngre man, Hoshino, som inte vet varför han låter sig övertalas att slå följe med den gamle mannen och allt som han leds in i. Inte heller Hoshino tycks ha något val och inser att det enda rätta är att följa Nakata. Inte helt oväntat leder även deras vägar så småningom till Komura Memorial Library. Förutom talande katter finns andra inslag av mer eller mindre rimliga omständigheter: från ett möte med en filosofistuderande prostituerad till mer långsökta händelser som då blodiglar och fisk regnar ner från himlen.

alt I romanen möter vi också pojken heter Kråkan, som Kafka samtalar med genom hela berättelsen, en person som läsaren snart förstår handlar om ett slags alter ego. Vi möter även låten och konstverket "Kafka på stranden", och kan hos den unge Kafka ana en stor sexuell förvirring. Vi möter även några soldater som gick vilse djupt inne i skogen under andra världskriget och som aldrig kommit tillbaka igen. Så finner man även en annanvärldslig aspekt i romanen. I Murakamis roman finner vi således en serie av olika drömlika tillstånd. Drömmar och visioner har en framträdande plats i boken och flera av romankaraktärerna lever mer eller mindre frånvarande. Medan den gamle Nakata enbart förstår det som utspelas i nuet lever den ännu vackra men nu drygt femtioåriga Miss Saeki en stor del av sitt liv i det förflutna.

Endast Kafka tycks ha möjlighet att välja att röra sig mellan dessa världar och villkor som han själv önskar. Någon fri vilja är det ger dock knappast berättelsen uttryck för. Romanen är möjligtvis tänkt att vara en modern grekisk tragedi; inte bara på grund av förbannelsen som Kafka bär på men även i sin världsbild. Huruvida Murakami lyckas med att åskådliggöra detta överlämnar jag till läsaren att avgöra.

Oedipus Rex: Kung Oedipus
Berättelsen om kung Oedipus ställer frågan på sin spets; är det då inte möjligt att fly från sitt öde? Hade under omständigheterna Oedipus egentligen några val? Var hans uppgift i själva verket inte bara att bli det offer som han av gudarna utsetts till att bli, genom att ställa Laius mördare till svars och befria sina landsmän från farsoten? Vad är en rimlig tolkning av Oedipusmyten? I Veynes text finns träffande metaforer där författaren säger att segern är förutbestämd om man matchar en tungviktsboxare mot en lättviktsboxare. Den tyngste agenten kommer utan tvekan att vinna.5)

Eld förklarar kokning och hala gator förklarar uppkomsten av vissa typer av olyckor, menar Veyne. Om vi försöker ta hänsyn till alla inverkande faktorer och dess oändligt varierade omständigheter, inser vi snart att det är en mycket svår sak att förutse ett verkligt händelseförlopp. Historiker och sociologer kan med säkerhet aldrig förutse framtiden då det skulle förutsätta att de tagit hänsyn till alla inverkande faktorer. 6) Vad Veyne syftar på är att det finns ett oändligt antal personliga uttolkningar av ett skeende. 7)

En god iakttagare har där sannolikt större möjlighet att dra bättre slutsatser än andra. Att vara kunnig i filosofi är att känna till vad de olika filosoferna som har levt tidigare själva trodde sig veta. Att ha kännedom om Oedipuskomplexet innebär för oss nutidsmänniskor att veta vad Freud ansåg om detsamma. 8) De tidiga kristna förkastade gudarna som myterna beskrev, men de sa ingenting om hjältarna då de trodde på dem lika mycket som alla andra. 9)

Berättelsen om Oedipus antyder att man inte kan fly sitt öde. Den tycks samtidigt föreslå att var och en faktiskt har en uppgift att fylla vare sig man gillar det eller inte. Så passerar sekler medan människor i alla tider har berättat för barn om hjältar och gudar, menar Veyne. 10) I mytens form har en berättelse som denna överlevt ända in i vår tid. En slutsats man kan dra av Veynes resonemang är att vi verkar för de sanningar som vi vill tro på och att vi söker och mycket troligt finner mönster som stödjer detta. Det är vi själva som fabricerar våra sanningar, det är inte "verkligheten" som får oss att tro. 11) Varje epok tänker och agerar inom sina egna ramar. Vår konception av sanningen formas utifrån den kulturellt färgade "sanning" och den tid som vi föds in i.

Myten reflekterar och ger en lösning på problemet där en sådan söks. 12) Verkligheten skulle med andra ord kunna tolkas som en slags doktrinär konstruktion som inom ett avgränsat område representerar sin egen värld. I Oedipus fall spår först oraklet att Oedipus far Kung Laius kommer att bli mördad av sin egen son, vilket bidrar till att föräldrarna sätter ut det nyfödda barnet för att dö, men barnet blir dem ovetande omhändertagen av en herde, som i sin tur för det till en barnlös kungafamilj där hjälten växer upp. Oedipus får sedan i ung vuxen ålder av ett orakel veta att han skall döda sin far och gifta sig med sin mor.

Han flyr därför från landet där han vuxit upp och från dem som han ännu tror är hans biologiska föräldrar. På väg till Thebes möter Oedipus på vägen ovetande sin far, Kung Laius. En konflikt uppstår dem emellan och han dräper mannen på vägen i självförsvar, som han själv ser det. Ovetande om vem mannen han mötte på vägen var, löser han sfinxens gåta och får som belöning gifta sig med änkedrottningen, som föder hans barn, och blir själv kung i det nya landet. Under flera år härskar han utan att någonting särskilt inträffar tills landet drabbas av en farsot som på något vis påverkar alla. När oraklet tillfrågas får man veta att det beror på gudarnas vrede, ett vrede som kan stillas först när kung Laius mördare ställs till svars. Oedipus utfäster sig att finna mördaren och drar med kraft igång en utredning. Med hjälp av den blinde och vise Tiresias, som motvilligt dras in i dramat, går den smärtsamma sanningen sakta upp för Kung Oedipus. När hans mor och tillika hustru, Jocasta, blir varse sanningen tar hon livet av sig. Själv sliter Oedipus ut sina ögon och blir illa behandlad av sina söner. Det uppstår en maktkamp mellan sönerna om vem som skall ta över makten.

Det slutar med att de dräper varandra. Oedipus drivs ut från Thebes. Omhändertagen av sin dotter Antigone, slår han sig ner strax utanför Colonos, strax utanför Athen, men lokalbefolkningen där vill inte ha någonting med honom att göra. Kungen av Athen, Theseus, kommer till undsättning och Oedipus redogör för sina olyckor. Han känner att slutet är nära och föreslår att Theseus skall ta hand om honom. Som ättling till en släkt av krigare född på thebansk jord, och ättling till Cadmus och Harmonia, föreslår Oedipus att han skall bli staden Athens beskyddare mot konflikter.

Theseus förbarmar sig och ger Oedipus amnesti. Han ger inte Oedipus medborgarskap men status som metooikos, 13) en privilegierad utlänning med rätt att bosätta sig i landet. Vid sin död försvinner Oedipus till en hemlig plats, en plats känd enbart av Theseus, avsedd för stadens väktare, där han läggs i en hemlig grav som försäkrar stadens militära framgång och kontinuitet. 14) Oedipus blir dock inte någon officiell hjälte med egen minnessten vid stadens agora, det allmänna torget. Efter döden flyttas han från marknivån till underjorden och från underjorden mot himlarna, så småningom upphöjd av de olympiska gudarna, som ett svagt eko av det löfte som Harmonia bar, den gång då gudarna gav henne som brud till Cadmus, i en avlägsen forntid då Thebes var ny. 15) Berättelsen återges i något olika versioner beroende på källa. Den version som jag använt mig av fann jag i Jean-Pierre Vernants The Universe, the Gods and Mortals: Ancient Greek Myths. Ett par dramatiserade översättningar av Sophokles verk Oedipus Rex, fann jag även i universitetsbiblioteket. Det finns även en utförlig kommentar till dramat i Segals antologi, The Myth and Ritual Theory (1998), ett kapitel skrivet av Francis Fergusson, "The Idea of a Theater."

Fergusson menar att Sophokles drama återger ett uppdrag. Uppdraget går ut på att finna Laius mördare. Det börjar nära slutet. Under dramats gång rullas Oedipus förflutna upp framför åhörarna. Hela Oedipus liv ses av Fergusson som ett uppdrag som till syvende och sist går ut på att finna Oedipus sanna natur och uppdrag. Samma sak kan man kanske säga om Kafka Tamura. Oedipus lyckas med uppdraget, men hans lyckade resultat innebär också hans egen tillintetgörelse. I Kafka på Stranden slutar det med att huvudpersonen återvänder hem och möta den verklighet som väntar honom där.

På sätt och vis misslyckas han med att finna det han tror sig söka, ändå kan man samtidigt tolka Oedipus Rex iscensatta utredning som ytterst framgångsrik i och med att han finner mördaren.16) Båda dessa Oedipusgestalter lider under krafter som de varken kan kontrollera eller riktigt förstå. De är båda i själva verket ett slags ödets marionetter. Samtidigt är varje steg de tar ett uttryck för deras egen vilja.17) På så vis framstår Oedipusgestalterna både verkliga och trovärdiga. Åskådaren lider och lever med i det äldre dramat där hjälten med ödesmättade steg snabbt närmar sig undergången.

Odedipus Rex är en föränderlig gestalt som tagen ur det mänskliga dramat, där man inte sällan får lida av konsekvenserna av sina gärningar, även i de fall där avsikterna från början kanske inte varit onda. Berättelsen om Oedipus är som jag ser det en tragedi i ordets rätta bemärkelse, men begreppet är nog idag mest bekant genom det komplex som förknippas med hans namn. Oxford Dictionary of Philosophy, beskriver Oedipuskomplexet som en teori formad av Freud, där gossebarnet känner sexuell dragning till sin mor och följaktligen därför är avundsjuk på sin far som han i hemlighet önskar att döda.18)

Detta är väl egentligen inte riktigt vad Oedipusmyten syftar på? Tvärtom flyr originalets hjälte från sina föräldrar då oraklet talat om för honom att han skall döda sin far och gifta sig med sin mor. Oedipus Rex är knappast medveten om att kung Laius änka Jocasta, som senare föder hans barn, samtidigt också är hans egen biologiska mor. Som far och bror till sina egna söner ser Oedipus tillsist med öppna ögon oraklets profetior gå i uppfyllelse. Murasakis Oedipusgestalt är inte heller han medveten om vem hans riktiga mor och syster är. Och frågan lämnas fortfarande öppen för läsaren att avgöra huruvida romanfiguren Kafka mötte dessa i Miss Saeki och Sakura, vilka han båda känner en stark erotisk dragning till, där han under berättelsens gång lägrar den ena i en drömlik verklighet och den andra i en verklighetsnära dröm.

Vad kännetecknar då myten? Oxford Concise Dictionary of World Religions, beskriver myter som ett uttryck för religiös tro. I modern media har ordet "myt" blivit synonymt med "påhitt" eller "osanning" medan myter inom religionen snarare är ett uttryck för världens tillkomst och världens ordning.19) Myter skiljs från legender och folksagor genom sättet på vilket de erbjuder en lösning. De pekar på sanningar av ett slag som inte kan uttryckas på annat sätt, även om de aktuella omständigheter som omnämns i berättelsen i fråga inte nödvändigtvis handlar om historisk fakta.20) Myter stödjer en betydelse genom vilken innebörden av en upplevelse kan uppfattas och genom vilken historien övergår från ett kaos till stabilitet. I myten placeras individuella öden och lokala händelser i ett större sammanhang vilket ger dem en mening och en uppgift. 21) Myten överlever därför att den uppmärksammar extrema omständigheter som skulle kunna vara hämtade direkt ur det mänskliga livet.

Carl-Gustav Jung (1895-1961) drog slutsatsen att myter uppstår från det universella och de underliggande strukturer som omedvetet går i arv från generation till generation, och som föds på nytt och omskapas i varje individ. Dessa grundläggande arketyper är dynamiska, inte passiva, då de manifesterar tidlösa mönster som går igen i det mänskliga dramat.22) Freud satte likt Jung myten i förhållande till psyket, men han satte den i relation till de ursprungliga situationer av konflikt, i vilken sexualiteten blev så dominerande i Freuds teori. Förutom detta såg Freud myten som relaterad till drömmar där allt är möjligt. 23) Levi-Strauss hävdade att mytens mening måste sökas bortom det den ytliga nivån i mänsklighetens universella struktur. Vissa motiv tenderar att återkomma i myterna. För Levi-Strauss innebar detta att myten representerade ett sökande efter logik och ordning. Han hävdade att mytens element är kaotiska och meningslösa då de lyfts ur sitt sammanhang. De blir meningsfulla enbart i relation till andra element, strukturer som ger sig till känna på många olika nivåer. 24)

Freud såg Oedipusmyten som ett bevis för psykets frukter. I myten och i dess dramatisering i Sophokles tappning finner Freud skeenden som han uppfattade normalt manifesteras i drömmarna. 25) Religion är för Freud ett kollektivt uttryck för neuros, som ett försök hos individen att fly från den hårda verkligheten. 26) Där ligger också drömmarna nära till hands. I boken The Interpretations of Dreams (1900), fastställer Freud att folksagor, sägner, skämt och populära berättelser liknar drömmar till både form och kontext. Senare tolkade Freud myten mer som kollektiva önskedrömmar (Totem and Taboo). I Moses och Monoteismen kan man läsa om hur Freud knyter ihop det förmodade mordet på Moses till ett förträngt mänskligt minne av ett stammord på en forntida fadersgestalt, ett brott som följdes av starka skuldkänslor. Freud lär att alla tongivande civilisationer på ett tidigt skede började förbättra sin historia genom att knyta dem till ett antal legender. Dessa legender eller myter tar upp de viktigaste kännetecknen av de berättelser som utgör dess historiska och glamorösa förflutna. 27) I dessa berättelser finner vi ofta att hjältarnas livsmönster är likartat, även om de lever åtskilda i tid och rum.

Det finns ofta profetior som kungör deras ankomst och det finns alltid faror förknippade med en hjältes födelse,28) vilket utsätter hjältens familj för farliga risker. Freud ser ett liknande mönster mellan barn räddade av djur, prinsessor (Moses). Blivande hjältar som ammas av kvinnor som inte är deras riktiga mödrar eller av djur (Romulus). När hjälten växer upp inträffar något omskakande som resulterar i att han börjar ana sitt förflutna. Som vuxen får sagohjälten sent omsider upprättelse och vinner inte sällan både beröm och ära.29) Innan dess måste dock hjälten genomgå svåra prövningar på vägen.

altHos Freud är ofta hjälten en person som reser sig mot en ondskefull fadersgestalt som han i slutänden inte helt oväntat lyckas besegra. Hjälten föds ofta mot sin faders (eller en härskares) vilja, och räddas till livet trots sin faders onda föresatser. 30) Freuds Moses och Monoteismen innehåller en modell som jag har berört i tidigare arbeten. Den första familjen, där barnet föds, är av kunglig eller aristokratisk börd. Den andra familjen, där hjälten växter upp, är av enklare ursprung. Tragedin består av en förbjuden romans eller ett förlorat paradis i det förflutna.31) Den sociala kontrasten resulterar i en myt som betonar den heroiska naturen hos den utvalde, vilken uppenbaras då hjälten utsätts för de prövningar som väntar.32)

Detta mönster stämmer dock inte riktigt i Oedipus fall, då han både föds och växer upp hos en kunglig familj. När det kommer till Moses, som Freud gärna talar om, är situationen motsatt den situation som beskrivs här ovan. Hans första familj är judisk (Leviter) och icke-aristokrater, och hans andra familj är kunglig sedan en egyptisk prinsessa tar hand om och uppfostrar Moses som sin egen son.33) Freud utesluter det första alternativet därför egyptierna inte hade några motiv för att förhärliga Moses, då han inte var en hjälte för dem. 34) Men ur en judisk kontext är Moses en hjälte född av judiska föräldrar.

Som regel menar Freud att den mindre bemedlade familjen är den äkta, och den aristokratiska familjen den falska, men då det gäller den Moses som Freud beskriver, var han i själva verket både kunglig och egyptier med det utstakade ödet att förvandlas till en jude. 35) Pals har kallat den koppling som Freud gör i Moses och Monoteismen för vågad. Han ställer med viss rätt frågan om hur ett forntida mord hos ett litet stamfolk kan bli omedvetet ihågkommet av hela mänskligheten? 36) Pals anmärker att tvångsneuroser förekommer hos individer och inte hos hela kulturer. Att tillämpa psykoanalytiska metoder när man studerar religionshistoria är därför tveksamt. Men som myt sett stämmer Moses väl in i mönstret, då han i Raglans undersökning, som jag strax återkommer till, överensstämmer med den mytmodell som Raglan presenterar på de flesta punkter.37)

Lacan strävan var att tolka Freud i ljuset av de strukturella tillvägagångssätt som för lingvistiken invigdes av Saussure. Språket blir en manifestation av de strukturer som finns i det omedvetna. Det centrala temat är att det växande barnet måste ge upp det narcissistiska stadiet där det låter sig absorberas av sin mor och bli medvetet om sig själv som individ som det kan börja ta sin plats i det nätverk av språkliga och sociala roller som omger det.38)

Vad är då kännetecknande för en myt?
Undersökningen visar att Oedipus överensstämmer på tjugo av de tjugotvå punkter som Raglan menar är kännetecknande för den indoeuropéiska myten.39) Dessa kännetecken liknar på flera sätt de kännetecken som Freud diskuterar. Hjältens moder är av kunglig börd, fadern är en kung och ofta släkting till modern, men omständigheterna kring hjältens tillkomst är oklara eller ovanliga och han sägs också vara son till en gud. Vid födseln försöker någon, oftast fadern, att ta barnet av daga, men han räddas genom ett gudomligt ingripande och växter upp hos fosterföräldrar av enkelt ursprung (tvärtom i Oedipus fall som växer upp i en kungafamilj) i ett främmande land utan minnen av sitt förflutna. Som vuxen återvänder han.

Efter att ha besegrat en ondskefull kung, en jätte eller ett monster, gifter han sig med en prinsessa (eller med sin egen mor), dotter eller hustru till hans föregångare och hjälten blir kung. En tid regerar han ifred, men hamnar i onåd hos gudarna och sina undersåtar. Hjälten fördrivs från sitt rike och går en mystisk död till mötes. Även Oedipus söner hamnar, som många andra hjältesöner i konflikt och ärver inte kronan. Hjälten begravs, men faller inte helt i glömska. Så länge det gäller en Freudiansk tolkning gifter sig hjälten med sin mor i enbart fyra av de totalt fyrtioåtta undersökta myterna som Raglan diskuterar.40)

alt Oedipusmyten är, enligt Graf, dock inte bara som en dröm inspirerad av en önskan, utan skulle utifrån en freudiansk tolkning kunna vara minnet av verkliga "oedipala" händelser i en avlägsen forntid, där söner till förtryckare reser sig mot sin tyrann och antingen driver iväg honom eller dödar honom, samtidigt som de tar över hans kvinnor.41) I stort sett liknande bilder och symboler, menade Jung, återfanns i myter, folksagor och drömmar. Jung hävdar att det i det mänskliga sinnet skulle återfinnas nedärvda arkaiska mönster, så kallade arketyper.42) Det finns myter som inte kan kopplas till ritualer och riter som saknar myter. Oedipusmyten skulle kunna vara en sådan. 43)

Myten fungerar dock bara i sitt sammanhang, menar man. Myttemat att "Oedipus gifter sig med sin mor," är ganska betydelselöst i sig. Betydelsefullt blir berättelsen först i sin helhet. 44) För Mircea Eliade (1907-1986) placerar myten händelserna i en idealisk urtid, eller förlorat paradis, som skarpt skiljde sig från nutid. Myten förbinder denna verklighet med mytisk helig tid. Myter är i sig själv heliga av samma orsak då de erbjuder modeller för "rätt" handlande. De är signifikanta då de pekar på vissa likheter i existentiella situationer och finner en mening i annars slumpmässiga skeenden. 45) Eliade representerar ett försök att finna elementära men tidlösa mönster i religiöst liv.46)

Med hjälp av Veyne har även Feeney försökt att undersöka frågan om vad det innebär att de gamla grekerna verkligen "trodde på sina myter." Tydligt framgår att romarna, likt grekerna, använde myten som ett verktyg för maktutövning, tolka ödet och finna logiska förklaringar till ett skeende. De traditionella riterna och ceremonierna var med andra ord inte enbart skyldigheter mot nyckfulla makter från en annan värld, utan skall, enligt Feeney, snarare tolkas som ett slags maktutövande i vår egen värld.47) Det fanns många olika sociala kontexter för reception av myter i det arkaiska och klassiska Grekland, även om flera av dessa kontexter säkert med tiden har gått förlorade.48)

Ingen litteratur är utan social kontext, inte heller den romerska världen med dess bibliotek och skolor och spridning av texter över hela dess imperium. Enligt den hellenistiska mytmodellen, måste myten för att ha en social funktion referera till någonting av kollektivt värde.49) I ljuset av den kristna traditionen, med dess katekeser, trosbekännelse och trosartiklar, kan det vara svårt för moderna betraktare att fatta hur lätt en religion kan överleva i en miljö där de flesta utövarna tycks genuint okunniga om praktiskt taget allt som ligger utanför själva utförandet av ritualen.

altÄndå är dagens Japan ett levande exempel på att så verkligen kan vara fallet. De flesta japaner är på något vis kopplade till de shintoistiska eller buddhistiska högtider och ritualer som hänger samman med födsel, vuxenblivande, giftermål och dödfall, utan att för den sakens skull vara speciellt "troende" eller insatta i den religiösa lära som gett upphov till dessa traditioner. Frågar du folk i Japan om detta, brukar också svaret ofta bli ganska svävande. Ofta får man bara till svar att man helt enkelt gör det av tradition och för att det skall vara så.50) Feeney argumenterar för att man i regel bör ha en ödmjukare attityd gentemot den religiösa kunskap som överlevt i form av romersk litteratur. 51)

Jag tolkar det som att moderna forskare ibland uppfattar romersk religion som mer eller mindre betydelselös för romarna själva, då romarna mer eller mindre har ansetts vara ointresserade av religion. De har ibland felaktigt överbetonat ritualen som ett medium och uttryck för maktutövande. Samtidigt som Feeney inte förnekar maktaspekterna hävdar han också att det romerska intresset för det gudomliga var både övertygande och variationsrikt. 52) Asad menar för övrigt att det inte kan finnas en universell definition av religion, inte bara därför att dess konstituerande beståndsdelar och relationer är historiskt specifika utan därför att definition är i sig själv den historiska produkten från en diskursiv process.53)

Några slutsatser
Denna analys av Sophokles, Kung Oedipus och den roll Oedipus kan ta i ett mer samtida material exemplifierad med Haruki Murakamis Kafka på Stranden har egentligen bara skummat på ytan. Under toppen på det isberg som myten inte sällan iscensätter döljer sig en delvis förlorad kunskap och mänskliga omständigheter, med koppling till både historiska faktorer och det mänskliga psyket. För att undersöka mytens funktioner skulle krävas en betydligt mer djupgående undersökning. Smärtsamt medveten om detta har min avsikt med detta arbete främst varit att inom frågeställningens ramar diskutera Oedipusmyten och där uppmärksamma några av de gemensamma grundkomponenter som just denna myt uppvisar i förhållande till motsvarigheter i skönlitteraturen idag, vilket exemplifierades av Haruki Murakamis roman Kafka på Stranden.

Undersökningen har visat att en tolkning kan vara att allt som sker är ett resultat av samlade orsaker. Aktivitet innebär i Oedipus fall att hjälpa ödet på traven. Den avgörande katalysatorn i berättelsen är när Oedipus inleder sin utredning för att finna kung Laius mördare och i Murakamis roman då den yngre protagonisten Kafka efter sin fader profetia och av vantrivsel flyr från sin antagonist (fadern) och då den äldre kattletaren och protagonisten Nakata flyr efter att ha dräpt antagonisten och kattmördaren Jonnie Walker.

Berättelsen ställer frågan på sin spets; är det då inte möjligt att fly sitt öde? Naturligtvis kan vi det; ty myten bygger på att det finns en god historia att berätta. Som jag ser det är myten en efterhandskonstruktion med syfte att ge ett svar åt till synes meningslösa händelser som inte sällan resulterat i lidande och död. Om detta lidande kan sättas i ett större sammanhang blir det mer hanterbart. Under händelsernas gång har Oedipus alltid ett val, hans val sammanfaller väl med det för honom utstakade eller konstruerade ödet. Om nu varken Oedipus Rex eller hans föräldrar hade anlitat oraklet hade antagligen situationen sett helt annorlunda ut. Och om inte Kafka fått höra sin faders profetia så kanske han skulle stannat hemma i Tokyo.

altTroligare är detta; Kafuka Tamura och Kung Oedipus uppgift var att finna sig själva och bli de gestalter som de av "ödet" hade utsetts till att bli. De handlar på sätt och vis rättrådigt och rationellt och tar på alla sätt konsekvenserna av sitt beslut. Veyne har visat att det finns ett oändligt antal val att göra i det verkliga livet och lika många möjliga personliga uttolkningar av ett skeende. Han har också pekat på att vi verkar för de sanningar som vi vill tro på och att vi alltid söker och finner mönster som stödjer det vi vill visa. Jag finner det sannolikt att det är vi själva som fabricerar våra sanningar, där varje epok tänker och agerar inom sina egna ramar. Människor i alla tider har själva uppfyllt profetior. Myten är reflekterande och ger problemet en lösning. Den stora meningslösheten är för många en helt outhärdlig tanke.

Myten lär oss att det trots allt finns en mening med allt - också det som till synes kan förefalla totalt obegripligt. Oedipusgestalten framstår som en både verklig och trovärdig representant för människosläktet. Odedipus Rex är liksom människan i stort en ytterst föränderlig gestalt. Fattigdom tycks föda fattigdom, framgång tycks föda framgång och högmod kan ibland gå före fall. Detta tema återkommer i många berättelser. Alla får vi på något sätt ta konsekvenserna av våra egna beslut. Kanske finner vi genom myten och berättelsen en tröst, genom att vi där få följa någon som har det värre än oss själva? Oedipusmyten har, som jag ser det, egentligen väldigt lite att göra med det komplex som i modern tid förknippats med denne hjälte.

Jag finner egentligen inte något som styrker Oedipus sexuella läggning på det vis som Freud föreslår, snarare antyder det möjligtvis något om Freuds egna komplex. Tvärtom försöker Oedipus att fly från sitt öde. I modern media har ordet "myt" blivit synonymt med "påhitt" eller "osanning", medan myter inom religionen snarare är uttryck för världens tillkomst och världens ordning. Myter skiljs från legender och folksagor genom sättet på vilket de erbjuder en lösning. De pekar på sanningar av ett slag som inte kan uttryckas på annat sätt, även om de aktuella omständigheter som nämns i berättelsen i fråga inte är historisk fakta. I myten placeras individuella öden och lokala händelser i ett större sammanhang vilket ger dem en mening och en förklaring.

Myten överlever därför att den uppmärksammar extrema omständigheter som skulle kunna vara hämtade direkt ur det mänskliga livet. I myten känner vi igen oss själva. Jag finner det därför inte uteslutet att det kan finnas underliggande strukturer som omedvetet går i arv och som föds på nytt eller omskapas i varje individ, grundläggande arketyper och komponenter som ständigt går igen i det mänskliga dramat. Ett återkommande tanke som min undersökning föreslår är vårt ständiga sökande efter någon slags logik eller ordning i en kaosartad tillvaro. Händelser blir meningsfulla först då de ses i relation till andra element genom strukturer som ger sig till känna på många olika plan när vi reflekterar kring det.
Freud såg Oedipusmyten som ett bevis för psykets frukter.

altI myten och i dess dramatisering i Sophokles tappning finner Freud skeenden som han uppfattade normalt manifesteras i drömmarna. Jag finner förvisso Freuds tolkningar intressanta, men psykoanalys är knappast kollektivt tillämpbart på hela folk, inte heller finner jag det realistiskt att arkaiska stammord i avlägsna provinser skulle skapa skuldkänslor som än idag påverkar hela mänskligheten.

Med hjälp av Veyne har Feeney har jag även nuddat vid frågan om vad det innebär att de gamla grekerna verkligen "trodde på sina myter". Tydligt framgår att romarna, likt grekerna, använde dem som ett verktyg för att utöva sin makt, för att tolka ödet och finna logiska förklaringar till ett annars svårtolkat skeende. Ingen litteratur är utan social kontext. Därför måste myten, för att kunna ha en social funktion, referera till någonting av kollektivt värde. Feeney menar dock att man bör ha en ödmjuk attityd gentemot den religiösa kunskap som har överlevt i form av romersk litteratur. Han menar att det romerska intresset för det gudomliga naturligtvis handlade om mer än maktutövning. Den var både övertygande och variationsrik, även om det saknades gemensamma trossatser och dogmer. Ett levande exempel på detta finner vi exempelvis i den japanska kulturen idag där gränsen mellan religion, samhälle och kultur i högsta grad är flytande.

Kristian Pella

Fotnoter

1 Murakami, Haruki, Kafka på stranden (Stockholm: Nordstedts 2006).
2 Murakami, Kafka på stranden, 14.
3 Murakami, Kafka på stranden, 229.
4 Paul Veyne, Did the Greeks Believe in Their Myths: An Essay on the Constitutive Imagination. (Chicago: University of Chicago Press, 1988), 34.
5 Veyne, Did the Greeks Believe in Their Myths, 36.
6 Ibid., 36.
7 Ibid., 106-107.
8 Ibid., 109-110.
9 Ibid., 112.
10 Loc. cit.
11 Ibid., 113.
12 Ibid., 126
13 Jean-Pierre Vernant, "Oedipus out of Joint", Ancient Greek Myths: The Universe, the Gods and Mortals,(London: Profile Books Ltd, 2001), 171.
14 Vernant, Ancient Greek Myths, 171.
15 Ibid., 172; Cadmus var Thebes första härskare, hjälte och grundare av en klassisk stad. Själv utlänning, en fenicier. Son till Agenor, kung av Tyre eller Sidon och hans drottning, Telephassa, i en plats som idag är Syrien.
16 Francis Fergusson, "The Idea of a Theater", The Myth and Ritual Theory - An Anthology, Ed. Robert A. Segal (Oxford: Blackwell Publishers, 1998), 249.
17 Fergusson, "The Idea of a Theater, The Myth and Ritual Theory, 249.
18 "Oedipus Complex", Oxford Dictionary of Philosophy, Ed. S. Blackburn (Oxford: Oxford University Press, 1996), 268.
19 "Myth", Oxford Concise Dictionary  of Word Religions, Ed. John Bowler (Oxford: Oxford University Press, 2005), 395-397.
20 "Myth" Oxford Concise Dictionary of World Religions, 396.
21 Ibid., 396.
22  Loc. cit.
23 Loc. cit.
24 Ibid., 316-317.
25 Fritz Graf, Greek Mythology - An Introduction (Baltimore: The John Hopkins University Press, 1993), 41.
26 "Freud", Oxford Concise Dictionary of World Religions, 201.
27 Freud, The Origins of Religion - Moses and Monotheism, 246-247.
28 Ibid., 247.
29 Ibid., 247-248.
30 Ibid., 248.
31 Ibid., 248-250.
32 Loc. cit.
33 Ibid., 250.
34 Ibid., 250-251.
35 S. Freud, The Origins of Religion - Moses and Monotheism, p.252
36 D. A. Pals, Eight Theories of Religion (Oxford University Press, 2006), 79.
37 Lord Raglan, "The Hero of Tradition", The Myth and Ritual Theory,(Oxford: Blackwell Publishers, 1998), 199.
38 "Lacan", Oxford Dictionary of Philosophy, Ed. S. Blackburn. (Oxford: Oxford University Press, 1996), 200.
39 Lord Raglan, "The Hero of Tradition", The Myth and Ritual Theory, 194-195
40 William Bascom, "The Myth-Ritual Theory", The Myth and Ritual Theory, 422.
41 Graf, Greek Mythology - An Introduction, 36.
42 Graf, 38.
43 Ibid., 38.
44 Ibid., 45.
45 "Myth" Oxford Concise Dictionary of World Religions, 396.
46 "Eliade", Oxford Concise Dictionary of World Religions, 174.
47 Denis Feeney, Literature and Religion at Rome: Cultures, Contexts and Beliefs (Cambridge: Cambridge University Press, 1998), 10.
48 Feeney, Literature and Religion at Rome, 63.
49 Ibid., 63.
50 Feeney tar upp exemplet Japan på s. 138-139 och jag utvecklar detta utifrån min egen erfarenhet av Japan.
51 Ibid., 142.
52 Ibid., 80.
53 Talal Asad, Genealogies of Religion  (Baltimore: The John Hopkins University Press, 1993), 29.

Referenser

Litteratur

Talal Asad, Genealogies of Religion. Baltimore: The John Hopkins University Press, 1993.
Bascom, William. "The Myth-Ritual Theory," The Myth and Ritual Theory. An Anthology. Edited by Robert A. Segal. Blackwell Publishers, 1998: 412-427.
S.E.G. Brandon, "The Myth and Ritual Position Critically Examined," The Myth and Ritual Theory. An Anthology. Edited by Robert A. Segal. Blackwell Publishers, 1998: 388-411.
Feeney, Denis. Literature and Religion at Rome: Cultures, Contexts and Beliefs. Cambridge: Cambridge University Press, 1998.
Fergusson, Francis. "The Idea of a Theater," The Myth and Ritual Theory - An Anthology, Ed. Robert A. Segal (Oxford: Blackwell Publishers, 1998), 245-266.
Freud, Sigmund. The Origins of Religion - Moses and Monotheism: Three Essays, 1939.
Graf, Fritz. Greek Mythology - An Introduction. Baltimore: The John Hopkins University Press, 1993.
James, E. O. "The Beginnings of Religion." The Myth and Ritual Theory. An Anthology. 1998. Edited by: Robert A. Segal. Blackwell Publishers, 1998: 156-171.
Murakami, Haruki, Kafka på Stranden [Originalets titel: 海辺のカフカ]. Nordsteds: Stockholm, 2007.
Pals, Daniel L. Eight Theories of Religion, Oxford: Oxford University Press, 2006.
Raglan, L. "The Hero of Tradition", The Myth and Ritual Theory. Oxford: Blackwell Publishers, 1998: 193-208.
Robertson Smith, William. "Lectures on the Religion of the Semites." Myth and Ritual Theory. An Anthology, Ed. Robert A. Segal. Oxford: Blackwell Publishers, 1998: 17-34.
Vernant, Jean-Pierre. "Oedipus out of Joint," Ancient Greek Myths: The Universe, the Gods and Mortals.London: Profile Books Ltd, 2001: 153-172.
Veyne, Paul. Did the Greeks Believe in Their Myths: An Essay on the Constitutive Imagination. Chicago: University of Chicago Press, 1988.
Winter Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise. Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur, 2000.

Uppslagsverk

Oxford Dictionary of Philosophy, Ed. S. Blackburn. Oxford: Oxford University Press, 1996.
Oxford Concise Dictionary  of Word Religions, Ed. John Bowler (Oxford: Oxford University Press, 2005.

Ur arkivet

view_module reorder
Gandhara Buddha foto CC BY SA 3.0

In & ut

Översättning till svenska: Esmeralda Westerstrand.

Av: vrd. Ñāṇavīra Thera | Agora - filosofiska essäer | 27 februari, 2017

Vladimir Oravskys sommarföljetong Dagmar Daggmask Del 1

Liksom de andra daggmaskarna i Katharinas och Aleksandras trädgård har även daggmasken Dagmar varit mest intresserad av sig själv och sitt arbete. Fast, och det är lika bra att demaskera ...

Av: vladimir oravsky | Utopiska geografier | 01 juli, 2014

James Ellroy  Foto Modernista

James Ellroys Perfidia

Jag ser recensenter som menar att James Ellroys nya roman ”Perfidia” (Modernista; övers: Hans-Jacob Nilsson) – den första titeln i den andra LA-kvartetten – inte är bra för att den ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 16 augusti, 2016

Filosofi for vår tid

Vår tid er ikke den beste av alle tenkelige tider, som, for eksempel, at i den velstående del av verden er det så å si en selvfølgelighet at de aller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 18 april, 2010

Vill du spotta i någons soppa?

TEMA KONST Att spotta i någons soppa Människor har mardrömmar om att göra konstiga och udda saker. Ibland känner man sig inställsam, som om man kysser chefen, fast man egentligen vill ...

Av: Niels Hebert | Kulturreportage | 03 mars, 2008

Moralens fundament

Innledning I denne artikkelen argumenter jeg for følgende oppfatninger, og som jeg holder for sanne oppfatninger: 1). At det finnes absolutte og reelle skiller mellom fundamentale begrepsord som sant og usant(falskt) ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 april, 2014

Antonin Artaud. En återtagning av ljuset som mörkret häktar

  "Former för en avgörande förtvivlan, Mötesplats för åtskiljanden, Mötesplats för förnimmelse av mitt kött, Övergiven av min kropp, Övergiven av alla tänkbara känslor inom människan. Jag kan bara jämföra den med det tillstånd i vilket ...

Av: Guido Zeccola | Scenkonstens porträtt | 17 mars, 2017

Tröghet

Döden är framför allt detta: allt man har sett, har setts förgäves. En sorg över det som vi förnummit." Roland Barthes (Övers. Leif Janzon, Kärlekens samtal, Modernista 2016)

Av: Torbjörn Elensky | Essäer om litteratur & böcker | 28 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts