Shaw´s corner Foto Ivo Holmqvist

Engelska mil 1: Shaw´s Corner

Den andra bok som Jan Olof Olsson-Jolo gav ut efter debuten med ”Kungens Köpenhamn” hette ”Engelska mil” och var illustrerad av Birger Lundqvist. Omslaget är vackert, med kåsörens och ...

Av: Ivo Holmqvist | 03 augusti, 2016
Resereportage

Liv som inte förtjänar att leva

From the viewpoint of racism, there is no exterior there are no people on the outside. There are only people who should be like us and whose crime is not ...

Av: Kristian Pella | 24 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Über allen Gipfeln

Kopparstick av Evert A Duyckinick. Über allen Gipfeln Über allen Gipfeln ist Ruh, in allen Wipfeln spürest du kaum einen Hauch; die Vögelein schweigen im Walde. Warte nur, balde ruhest du auch. – Johann Wolfgang von Goethe

Av: Karl-Gösta Engquist | 13 november, 2007
Utopiska geografier

På jakt efter Don Quijote

Alcalá de Henares - en behaglig och vacker stad belägen tre mil öster om Madrid - är känd för åtminstone tre saker: storkarna, universitetet och Cervantes. Ett hundratal storkpar lever ...

Av: Johan Werkmäster | 18 oktober, 2010
Kulturreportage

Helig, hemlig, hel och hotad



 

altOtaliga är lekarna
vid randen
av bergen
I hemlighet
bestiger jag
klättrar på
Stigberget, de Vita
och Fjällgatans
Och fåglar flyger
ur min mun
när jag talar
till himlen
vid Fåfängans rand

(Ur Jordmannen, Kjellqvist 1987)

Tidigt visste jag att det fanns något som jag måste skydda från omvärldens intrång. Idag kan jag karakterisera denna inre kärna med orden helig, hemlig och hel. Den finns förmodligen hos alla människor och ingen är den andra lik - en slags grundsanning, hemlig rest, som gör oss till unika individer - alla lika nödvändiga för helheten. Men vi lever i en tid där dessa inre världar är mer hotade än någonsin. Min egen inre vandring börjar med leken.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Leken

Denna lek har ingenting med organiserade lekar att göra. För mig var den främst en ensamlek därför att jag var ett ensamt barn. Men förmågan att vara ensam har även en avgörande betydelse för utvecklandet av psykiskt liv - ett inre rum eller en inre värld. Barnet jag byggde världar med de små dockorna i köksbordslådan eller med mossa, stenar och kottar i skogen. Bäst var det i skogen, för där kunde jag dra mig undan de vuxna och slippa bli störd, för när jag var som djupast inne i fantiserandet befann jag mig bokstavligen i en annan värld.

Idag vill jag heller inte bli störd när jag är inne i mitt skrivande. Övergången mellan världarna kan ibland vara besvärlig - till och med plågsam. Det hände också att de vuxna började prata med mig innan jag hunnit komma ut ur min fantasivärld och att de blev otåliga eller arga för att jag inte omedelbart lydde.

D.W.Winnicott, barnläkare och psykoanalytiker, har funnit att våra kulturella upplevelser är en fortsättning på leken. Han kallar detta område övergångsområde (tredje området, mellanområde, potentiellt område eller det intermediära rummet) och det är här barnets fria lek är belägen. Det rastlösa barnet är ur stånd att leka och har därför, enligt honom, som vuxen nedsatt förmåga till upplevelser inom det kulturella området.

Ursprungligen är övergångsområdet ett område som varken hör till barnet eller modern (här avses den människa som under tidig barndom står barnet närmast) utan är beläget dem emellan och som uppstår när barnet leker ensamt i moderns närvaro utan att denna griper in annat än när hon blir inviterad. Detta illusionsområde skapas ur tillit, och när denna saknas riskeras detta tredje område, liksom när det av respektlösa vuxna fylls med något som inte kommer från barnet. Det är alltså en plats som varken är inre eller yttre utan just mitt mellan.

altDet egna rummet

Leken måste skyddas från vuxenvärlden och barnet skapade åt sig hemliga gömställen: högt uppe i den krokiga tallen lutad mot ett berg, inne i den ihåliga eken, i kojan i skogen, under köksbordet, i garderoben, på fönsterbrädet bakom gardinen... Jämt längtade jag efter ett eget rum men det skulle dröja tills jag blev fjorton och fick flytta in i en jungfrukammare.

Tänk att kunna stänga dörren om sig! Och bara få sitta där och vara i fred och tänka. Ibland på ingenting. Ibland blev det en dikt. Den första skrev jag när jag var nio år. Har den kvar, därför vet jag. Sen har jag fortsatt att skriva poesi och aldrig upplever jag mig vara så helt mig själv och så hel som när jag läser mina dikter för publik.

Åtskilliga konstnärer och författare har vittnat om ensamhetens och det egna rummets betydelse för skapandet: Från Giacomettis ateljé på rue Hippolyte Maindron 46, i Montparnasse noterar Jean Genet: "Mitt bland alla gamla terpentinflaskor ligger hans palett från de senaste dagarna: en gyttjepöl i olika grå nyanser." Själv säger Giacometti: "För mig innebär inte ensamheten någon olycka utan snarare en hemlig värdighet, en djup oförmåga att göra sig förstådd men också en dunkel insikt om något unikt och okränkbart."

En annan berömd adress är Östra Brunnsparken 9B, 17, Helsingfors, nuvarande Östra Allén 16C. Där sitter diktaren Gunnar Björling i sin bastu och skriver, bland annat följande rader ur ett par brev: "Och själv söker jag ett rum. ... Egentligen söker jag mig själv, mitt livsuttryck. ... Har ock suttit här vid havets udde där jag bor. Går jag ut i staden vid rusningstid, är jag bortkommen som i en främmande storstad."

Spatiösa är sällan diktarrummen. Jag minns min förvåning när jag som förväntansfull tonåring tittade in i Strindbergs diktarstuga på Kymmendö. Hur fick den store diktaren plats? Skräpigt var där också. Och Hölderlin - han satt trettiofem år i sitt torn.

Rymligt fick däremot konstnären Edvard Munch det när han fyrtiosexårig efter 1909 bosatte sig på Kragerö: "Här går jag runt i tio rum, fulla av skisser och målningar, och ute rasar blåst och snöblandat regn, men ensamheten och ovädret besvärar mig inte så mycket som människors ondska." Hänförd målar Munch Kragerös storslagna omgivningar, holmar och skär med utsikt över havet, branta klippor och nakna knallar där en gigantisk tall slagit rot. Hans val av plats bekräftar något som jag någonstans alltid vetat, att en ö kan vara ett rum - ett rum omgivet av skyddande hav.

Poeten Emily Dickinson lämnade alltmer sällan sin diktarlya på övervåningen till sin faders hus. Men så lämnade hon också efter sig ett tusen sjuhundrasjuttiosju dikter, varav elva publicerades under hennes livstid.

Samtliga nu nämnda ger det inre livet större utrymme än det yttre och där kan det yttre rummet hjälpa till att stötta och upprätthålla gränserna för det inre. I konstnärligt skapande liksom i en psykoanalys väcks de underjordiska krafterna till liv, vilka utan förstärkta väggar kan hota att ta över.

altÅngest, drömmar och psykoanalys

Min väg till dikten har inte sällan gått genom ångest. Och i tonåren talade Pär Lagerkvists dikt Ångest direkt till mig: Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen. Som ung drev ångesten mig till att söka psykoanalys, där jag även fick arbeta med mina drömmar - kungsvägen till det omedvetna. Då hade jag redan under några år haft papper och penna liggande på golvet nedanför sängen för att direkt vid nattens uppvaknanden anteckna drömmarna. Annars hände det att de på morgonen var försvunna. Och i Drömtydning säger Freud att vi bör närma oss drömmens innehåll med samma respekt som om de var "delar av en helig text."

Särskilt uppmärksammade jag mardrömmarna och nattskräcken - pavor nocturnus, som förföljt mig ända sen spjälsängen. Antingen betraktade jag bilden av det vitklädda barnet bakom galler eller också befann jag mig i känslan - förlamad av skräck utan att vare sig kunna skrika eller vakna. Där började den gro, nyfikenheten på maran och drömmen. Vad ville de mig?

I och med psykoanalysen försökte jag hålla kvar skräcken lite längre för varje gång utan att tvingas vakna. Vad var det för fasansfullt jag hade varit med om? Nyfikenheten drev mig vidare. Tills jag en natt följde maran hela vägen. Den mynnade tvärt emot vad jag befarat ut i något ljuvligt - i den vackraste musik jag någonsin hört.

Via hörseln hade barnet skymtat en flik av evigheten vilket fått världen att rämna, därför att jaget ännu var för outvecklat för att härbärgera allt det vackra. Och när människan lyssnar till det skönaste musikstycke kan hon överväldigas av tårar. Fornkyrkans ord för detta sinnestillstånd är suspiria - den heliga gråten.

Senare blev jag själv psykoanalytiker efter att först ha läst till psykolog där jag skrämdes bort av behaviorismens syn på människan som en maskin. I beteendeterapi var det endast det yttre som räknades - hennes beteende. Motsvarande människosyn finner vi idag i den trendiga kognitiva psykoterapin (KBT). Här finns inga inre världar att utforska, inga fantasier, önskningar, inre konflikter eller hemliga rum.

Ljuset

Efter att i tjugo års tid varit verksam som psykoanalytiker och skrivit på fri tid valde jag att bli författare på heltid. Samtidigt flyttade jag med labradorvalpen Leo ut till en ö. Jag längtade efter att finna min egen rytm och att möta mig själv.

Naturen har alltid betytt mycket. Sen tre månaders ålder fick jag om sommaren och helgerna höst och vår vara på en ö i Stockholms skärgård. Och nu på en annan ö gick det upp för mig hur viktig naturen är.

Det har hänt, framför allt inför uppbrott, att jag mött ett särskilt ljus. Det steg upp liksom en bekräftelse att jag var på rätt väg - ett ljus som spred lugn och förvissning. För att förstå mer läser jag i Östkyrkans mystiska teologi om Det gudomliga ljuset - att i den mån Gud ger sig till känna, meddelar sig och gör sig hörd, är han ljus. Och det är ett ljus som vi återfinner hos alla folk och i alla trosuppfattningar.

Om Gud ger sig till känna är han ljus men om vi ännu inte är redo, vilket nog ytterst få, om ens någon, blir i detta liv, förvandlas det gudomliga ljuset till en förtärande eld. Men det rör sig om en annan eld än den som lämnar förkolnade rester. Slocknar denna eld - slocknar allt. Det handlar om kärlekens eld - Guds brinnande kärlek till oss alla.

Det var den kärleken som nådde mig under åren på ön. I den stunden fick jag nåden att känna att jag, liksom alla människor, är älskad av Gud. Oavsett i vilken omfattning eller på vilket sätt vi som barn blivit älskade eller inte älskade, är vi älskade av Gud.

Ljuset

Vilket ljus talar vi om...
Neon
Laser
Det ultravioletta
Radioaktiva
De vita hinnornas
Den vita kakelugnens
Svavelstickornas
De brända barnens
Skymningens
Gryningens
Gatans
Stearin
Karbid
Gasol
Fotogen
Lyktan för foten
Fyrarnas dunkande hjärtan
Slutet av tunneln
Lägereldens
Ljungeldens
Glödlampan
Glasblåsarens
Rembrandts
Julskyltningens
Snölyktornas
Mynningens
Motorvägens
Irrblossen
Tomteblossen
Rustningens
Skäppans
Krematoriernas
Nagasakis
Hiroshimas
Ansiktets
Växthusets värmeljus i vinternatten
Det osedda
Det slocknade
Det sanna
Världens...

alt

Jag mötte alltså inte mig själv utan Gud som i Bibeln även har kallats för den namnlöse, den Högste, Ende, Förste och siste, Jag är, Klippa, Ljus, Tillflykt, Trofaste, Örn... Mäster Eckehart (1260 - 1328), teolog och mystiker; filosof och poet, menade att Gud är Intet vilket inte betyder "att Gud är en illusion utan att han åtnjuter en rikare, fullare existens än den vi känner."

Gud valde att skapa oss fria, annars är kärlek inte möjlig. Vi är inga robotar även om det i dagens samhälle finns starka krafter som vill göra oss till det. Vi har ett fritt val att välja ett liv i kärlek eller inte.

På ön började jag kontemplera. Efter att ha läst mystiker från skilda religioner förstod jag att det var det jag gjorde. En inre, tyst bön. Jag mindes då att jag som barn hade haft en kontakt med Gud som jag glömt bort. Hur jag före skolåldern hade långa samtal med Gud innan jag skulle somna. Erinrade mig också hur jag vid samma tid hört de ord på radion som skulle bli ledstjärna i mitt liv: Sök sanningen om den så leder till helvetets port, så knacka på.

Kontemplera kan man var som helst. När sen jag och Leo flyttade ifrån ön till Finland brukade jag stå på "vårt" berg inne i skogen och höra kyrkklockorna från den medeltida kyrkan tvärs över ån. Där kände jag mig närmare Gud än när jag befann mig inne i kyrkan. Hel - till kropp, själ och ande.

Avgörande är tystnaden. Till och med i kyrkan pladdras det nu för tiden och mobiltelefoner ringer. Men i naturen här i Norden finns än så länge milsvid tystnad. Och tystnaden är förutsättningen för att du ska höra dina tankar, lyssna till den inre rösten, nå dina inre rum och ditt heligaste hemligaste.

Kompositören Arvo Pärt säger i en intervju att hans musik alltid springer fram sedan han varit tyst en längre tid. "Med "tystnad" menar jag det "intet" från vilket Gud skapade världen." För honom är därför pausen helig och musiken finns alltid någonstans och en dag kommer någon som lyssnar och skriver ner den. Arvo Pärt tror vidare att den sanning som finns i konst och musik orsakar en djup och hemlighetsfull resonans hos människor.

En sådan resonans i min inre värld inträffar ofta när jag ser på konst. Exempelvis betraktar målningar av Ernst Josephson som är sprungna ur den andliga kris som av honom själv och andra kallats sinnessjukdom. Hans religiöst mystiska erfarenheter alstrade efter hand nyskapelser som Triptyk, Drömmen, Gås-Lisa, Solguden, Blommans själ eller Adams skapelse, inför vilka man fylls av bävan, vördnad, glädje och befrielse. I betraktandet öppnar sig evigheten.

Else-Britt Kjellqvist
Bilder: Ernst Josephson

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Jonas Wessel. Embryots iakttagelser

Far har imponerande ärr efter cykelolyckan, som skedde i alléns dystra dunkel. I fallet sprack en luktflaska av kristall och man meddelar om tidssjukdomar via telefon från Marrakech. Far avfärdar det som efemära fenomen och förgyller ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 16 december, 2013

Bergen-Belsen och Theresienstadt

Till det som Christer Nilsson just skrivit här på sidan om Wannsee-konferensen, Auschwitz och Birkenau kan fogas ett par minnesbilder jag har av besök på två andra liknande ställen, eller ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 11 juni, 2013

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2017

Burroughsparasiten

”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”– William S. Burroughs  Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 14 april, 2013

Frost

Märkligt det, vad det nu kan benämnas som, kännas som, vara eller förnimmas som. Det som fyller upp en tomhet, det som ständigt är, när inget finns att ta på ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 04 mars, 2014

Gustav Holm, tredje från vänster  i Qaqortoq, Greenland, år 1894

Min farfar var aldrig på Svalbard

När jag ser den svenska sångerskan Tove Styrke som går omkring i de övergivna skolsalarna, de ödsliga korridorerna och den tömda simbassängen i musikvideon till låten Borderline så kommer jag ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 19 juni, 2016

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen 2

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen. Andra och Tredje berättelse: Siffermannen och Den kallsinniga isprinsessan

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 01 Maj, 2017

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen

Bäste Claus Christensen, Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad. Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 april, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.