Skrivandet och Sfinxen: verkligheten som spöke

Idag upplever vi en verklighetskris som är en verklighetsförlust. Alla meningssystem har kollapsat och lämnat kvar den utelämnade mänskliga subjektiviteten. Verkligheten har blivit spöklik och fragment av mening hemsöker subjektiviteten ...

Av: Bo Gustavsson | 26 Maj, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Björn Gustavssons musikkrönika

Hur mycket spännande musik man än får höra, känns det alltid lika uppfriskande att återvända till Johann Sebastian Bach. Ungefär som att lämna staden och fara iväg till en avlägsen ...

Av: Björn Gustavsson | 13 april, 2011
Gästkrönikör

Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | 22 Maj, 2012
Essäer

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Skymning och mörker hos Melker Garay

Ivo Holmqvist har läst en klärobskyr novellsamling. En essä om Melker Garays senaste bok "Fågelskrämman".

Av: Ivo Holmqvist | 03 november, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Kalevipoeg, den estniska självkänsla



 

altEstland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen. Man kan jämföra det estniska "poeg" med det svenska "pojke". Det översattes, eller som Alex Milits själv säger, tolkades till svenska på allittererande runometer från den estniska uppteckningen.

Den estniske konstnären Erik Haamer har utfört många illustrationer till Kalevipoeg och det urval som gjorts till denna utgåva följer väl viktiga episoder i diktverket. Haamer har belönats med Kreutzwaldplaketten från Kreutzwaldmuseet i Vöru och 1999 fick översättaren Alex Milits samma utmärkelse.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Milits är född av estnisk-ryska föräldrar i Petseri, som under mellankrigstiden tillhörde Estland. Där fanns och finns fortfarande en estnisk bondebefolkning, setukeser, med en speciell dialekt, som av somliga anses vara ett särskilt språk. Milits berättar att det på fester, som till exempel bröllop, kunde hända, att man på stående fot diktade skämtvisor till varandra som en dialog mellan olika grupper bland gästerna. I dag lever setukessångerna vidare och de kvinnor och män, men framför allt kvinnor, som sjunger och spelar är klädda i färgrika folkdräkter med mängder av stora och små smycken och halsband på bröstet, alldeles så som flickorna är beskrivna i Kalevipoeg. Versrader om guld, silver och koppar flätas in i diktverket som magiska ramsor. Spetsar och siden som i burgna bondehem finns med i texten.

 

Detta är några av de traditioner som satt sina spår i diktverket. Framför allt har nedtecknaren använt sig av traditionella berättargrepp, både från finskugrisk folklore, som de nyss nämnda sångerna och prosaberättelserna, samt Kalevala och de homeriska dikterna, Iliaden och Odysséen. Kreutzwwald har använt upprepningar, formelverser och stående epitet; sådant som underlättar för runosångaren, alternativt rapsoden, att hålla det väldiga stoffet i minnet. Ett sådant böljande mönster gör det också lättare för åhörarna att följa med i framställningen.

De två läkarna F.R.Fählmann och Friedrich R.Kreutzwald samlade stoffet tillsammans på 1800-talet, men det var Kreutzwald som utförde storverket att bearbeta, välja ut och dikta samman det väldiga materialet på allittererande runometer. Intressant nog var Elias Lönnrot, som samlade stoffet till Kalevala, också läkare. Kalevipoeg gavs ut år 1861. Diktverket har betytt mycket för den estniska självkänslan, även om det är med Kalevipoeg som många andra av dessa stora diktverk; man har snarare hört om dem än läst dem själv.

altKalevipoeg består av tjugo sågner. Verket inleds med en mäktig åkallan, där man ber både sångaren Vanemuine (jfr Väinämöinen i Kalevala), siarskaldens dotter och de längesedan döda om hjälp att dikta. Vidare följer en inledning, där skalden berättar om sina diktarmödor; allt på allittererande runometer. De flesta sägnerna börjar med en liknade bön om hjälp från sånggudinnorna och andra, för att kunna dikta; skalden så att säga sjunger upp sig innan de dramatiska händelserna tar vid. Ty dramatiskt är det nämligen!

Kalevsonen söker efter sin mor, Linda, som rövats bort av den finske nåjden, våldför sig på en flicka, som går i sjön av sorg och förtvivlan, skaffar sig ett svärd, som är bättre än alla andra men brukar det på ett skamligt sätt. Kalevsonen är rakt inte en alltigenom positiv hjälte, men det är inte andra stora eposhjältar heller. De är helt enkelt mänskliga. Han bygger borgar, kämpar i krig men är också bonden, som plöjer och sår och är med på präktiga kalas. Mer än en gång beger han sig till underjorden och utkämpar en kamp mot själve Hornper.

På sin dödsbädd hade fadern Kalev bestämt, att hans ägor inte skulle delas utan allt skulle gå till en enda av sönerna, en som ännu inte är född.

När min son till man har mognat,

makten tagit har i landet,

då blir landet fyllt av lycka,

freden råda skall bland folket,

freden gro vid Estlands gränser.

Det är när Kalveipoeg i tjugonde och sista sägnen för sina styrkor i slutstriden mot de järnklädda riddarna, dvs Tyska orden, och mot ryssar och tatarer, som han ledaregenskaper sätts på prov. Blodbadet blir fruktansvärt. Efter segern sörjer han över alla döda. Han överlämnar befälet till vännen Olev och drar sig själv tillbaka. Det är då han råkar ut för svärdets hämnd, eftersom han själv läst en förbannelse över det för att hindra saltartrollet att komma åt det. Dessutom hade han i vredesmod dödat smedens egen son med det. Svärdet ligger på ån Kääpas botten och när Kalevsonen vadar ut i vattnet, hugger svärdet av honom benen. Han dör och förs till himlen, men samtidigt får han en ny jordisk kropp med fortfarande avhuggna ben. Han sätts grensle på en häst och förs till underjorden. Där befaller honom en röst att slå sin hand i klippan; handen fastnar och där sitter Kalevsonen som en väktare vid ingången till dödsriket.

Men när tiden är inne

" då skall Kalev komma åter.

sina söner lycka bringa

och förändra Estlands öde".

altAtt en räddande hjälte ska komma, är ett tema i många sagocykler: Någonstans i ett berg i Tyskland sitter Fredrik Barbarossa med sina kämpar, Kung Arthur med sina riddare skall komma åter till England när de behövs, Holger Dansk sitter och väntar på slottet i Helsingör och i Ålleberg i Västergötland väntar Ållebergsryttarna. I vår tid är filmerna om Stjärnornas krig inget annat än en beskrivning av kampen mellan ont och gott och man väntar på en Jedin som ska komma åter och rädda mänskligheten. Likaså förekommer våldsamma slutstrider, alldeles som i Bibeln och i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren.

Kalevipoeg har kristna drag men även inslag av förkristen religion som till exempel Taaratro. Guden Uku finns också i finsk tradition. Arto Paasilinna använder honom i sin skämtsamma roman "Åskgudens son". Uku anropas av kvinnorna vid barnsbörd. När Allfadern nämns i Kalevipoeg, kan det vara tveksamt om det är Taara (Tor) eller Gud Fader som åsyftas.

Något som gör detta epos nordiskt tilltalande är närheten till naturen. Man talar inte bara om träd och blommor utan de nämns vid sina artnamn; även fåglar och fyrfotadjur. De vilda djuren deltar också aktivt i handlingen. I de homeriska dikterna talas om hästar, svin, cyklopen Polyfemos får och förstås Odysseus hund, men de är alla tamdjur. I Kalevipoeg finns råttor, grodor och en skata, som hjälper vår hjälte; den förståndiga lilla igelkotten inte att förglömma, som blev klädd i sträv päls av Kalevsonen som tack för hjälpen en gång.

Kalevipoeg är bonde och krigare och även om hans styrka, till exempel vid jakten är övernaturlig, är han ingen gudaättling som Akilles i de homeriska eposen. Tvärtom är vissa inslag nog så lantligt burleska. Berättaren skulle ju roa sina åhörare.

Men framför allt är skildringen oerhört poetisk och vacker. Dikten ska läsas högt, gärna vid brasan.

Birgitta Milits

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Gandhara Buddha foto CC BY SA 3.0

In & ut

Översättning till svenska: Esmeralda Westerstrand.

Av: vrd. Ñāṇavīra Thera | Agora - filosofiska essäer | 27 februari, 2017

Vladimir Oravskys sommarföljetong Dagmar Daggmask Del 1

Liksom de andra daggmaskarna i Katharinas och Aleksandras trädgård har även daggmasken Dagmar varit mest intresserad av sig själv och sitt arbete. Fast, och det är lika bra att demaskera ...

Av: vladimir oravsky | Utopiska geografier | 01 juli, 2014

James Ellroy  Foto Modernista

James Ellroys Perfidia

Jag ser recensenter som menar att James Ellroys nya roman ”Perfidia” (Modernista; övers: Hans-Jacob Nilsson) – den första titeln i den andra LA-kvartetten – inte är bra för att den ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 16 augusti, 2016

Filosofi for vår tid

Vår tid er ikke den beste av alle tenkelige tider, som, for eksempel, at i den velstående del av verden er det så å si en selvfølgelighet at de aller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 18 april, 2010

Vill du spotta i någons soppa?

TEMA KONST Att spotta i någons soppa Människor har mardrömmar om att göra konstiga och udda saker. Ibland känner man sig inställsam, som om man kysser chefen, fast man egentligen vill ...

Av: Niels Hebert | Kulturreportage | 03 mars, 2008

Moralens fundament

Innledning I denne artikkelen argumenter jeg for følgende oppfatninger, og som jeg holder for sanne oppfatninger: 1). At det finnes absolutte og reelle skiller mellom fundamentale begrepsord som sant og usant(falskt) ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 april, 2014

Antonin Artaud. En återtagning av ljuset som mörkret häktar

  "Former för en avgörande förtvivlan, Mötesplats för åtskiljanden, Mötesplats för förnimmelse av mitt kött, Övergiven av min kropp, Övergiven av alla tänkbara känslor inom människan. Jag kan bara jämföra den med det tillstånd i vilket ...

Av: Guido Zeccola | Scenkonstens porträtt | 17 mars, 2017

Tröghet

Döden är framför allt detta: allt man har sett, har setts förgäves. En sorg över det som vi förnummit." Roland Barthes (Övers. Leif Janzon, Kärlekens samtal, Modernista 2016)

Av: Torbjörn Elensky | Essäer om litteratur & böcker | 28 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts