Glimt fra moderne filosofi, logikk og litteratur

  Georg Wilhelm Hegel(1770-1831) og hans idé om verdenshistoriens slutt. I sin tid hevdet den tyske filosofiprofessor Georg Wilhelm Friedrich Hegel at rettssubjektet var kommet så langt i sin utvikling at ...

Av: Thor Olav Olsen | 23 september, 2010
Agora - filosofiska essäer

Balustrad

Små gummor Rostiga grönsaker fladdrar i vinden. Träden såsar sig ännu i nedan. En fågel, ett skepp, ett uppochnervänt strandparaply. Promenadvägen mot slottet är kantad med minnen som ingen vågar ...

Av: Hans Hallerfors | 27 september, 2008
Utopiska geografier

Resan

Ett ansikte utan uttryck. Efter två minuter slutade jag försöka läsa hans ansiktskarta. Jag bara lyssnade på rösten istället. Men var det verkligen Lasse jag pratade med? Alla brandskadade ser ...

Av: Eva Hanson | 20 maj, 2012
Gästkrönikör

Benjamin 17

Av: Håkan Eklund | 10 december, 2011
Kulturen strippar

Mithraskulten och julens kosmiska makter



Mithra Sol InvictusAtt Jesus födelse kom att firas just vid denna tid på året har sin religionshistoriska grund i ett äldre högtidsfirande av ”den obesegrade solens födelsedag”, Natalis invicti, som ägde rum den 25 december. Denna högtid firande man inom Mithrasreligionen, en romerks mysteriereligion som även hade en del likheter med kristendomen. När kristendomen senare blev statsreligion i Romarriket så förbjöds övriga religioner. Följaktligen dog Mithraskulten ut och det passade då bra att ersätta Natalis invicti med firandet av Jesus födelse.

 

På det symboliska planet kunde ju Jesus liknas vid den obesegrade solen. Vad vet vi då egentligen om Mithraskulten? Kultens medlemmar bestod till största delen av romerska soldater. Man höll sina läror hemliga för utanförstående och några skrifter finns idag knappt bevarade. Däremot har vi tillgång till arkeologiska fynd av hundratalet tempelgrottor i vilka man också funnit ett återkommande ikonmotiv. Detta gåtfulla motiv skildrar en ung man som dödar en oxe med ett svärd. Den religiösa betydelsen av detta motiv samt vad det egentligen var som Mithraskulten handlade om har varit ett av arkeologins olösta mysterier

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Sedan 1800-talet sade standardteorin att kulten tillbad en äldre iransk gudom med samma namn. Således försökte man tolka ikonmotivet och dess symboler i ljuset av denna iranska mytologi. Först på 1970-talet kom denna teori att ifrågasättas. Forskarna misstänkte nu att mysteriekulten i själva verket endast lånat sitt namn från denne iranska gud, men att den i övrigt var en självständig religion med en egen mytologi. Därmed hade man tagit första steget till att försöka uttyda kultens ikonografiska symbolvärld på dess egna villkor. Idag tror många forskare att kultens hemligheter har sin grund i en vetenskaplig upptäckt: en astronomisk observation som kom att spränga gränserna för den antika föreställningen om universum. Den religiösa betydelsen av denna upptäckt var så omfattande att det snart utvecklandes en religiös kult som gjorde till sin uppgift att initiera folk i dess mysterier; med en initiationsprocess som krävde sju grader av invigning.

Upptäckten i fråga gick tillbaka till Hipparchos (200-talet f.v.t). Denne lärde astronom var verksam i Alexandria och hade där tillgång till ett astronomiskt observationsdata som han förmodligen ärvt från babylonierna genom Alexander den stores erövringar. Genom att jämföra sina egna observationer av stjärnhimlen med sådana som gjorts tidigare blev Hipparchos den förste att upptäckta dagjämningspunkternas rörelse i relation till stjärnhimlen, den sk. precessionen av dagjämningspunkterna. Idag vet vi att denna rörelse har sitt upphov i gravitationspåverkan från månen och solen som får jordaxelns lutaning att rotera. Denna rotation är endast märkbar över seklernas förlopp och en full cykel bildar en tidsenhet på ca. 25 920 år. Under antiken när den geocentriska världsbilden var rådande uppfattade man denna rotationsrörelse som en rörelse, inte hos jorden, utan hos himlasfären. Därmed kom denna observation bli liktydigt med upptäckten av en tidigare okänd rörelse av kosmisk magnitud. Mithraskultens uppkomst låter sig arkeologiskt dateras till tiden endast några decennier efter Hipparchos upptäckt.

Men vilken var då den religiösa betydelsen av detta för tidens människor? För försöka förstå detta behöver man först känna till något om tidens religiösa liv. Romarrikets utbredning och den påbjudna kejsarkulten skapade under dessa århundraden en social omvälvning i medelhavsområdet. Tiden från Alexander den store till Konstantin – vilket även var tiden för en rad judisk-messianska rörelser av vilken Jesus-rörelsen var en särskilt framgångsrik sådan – skapade en särskilt god jordmån för utvecklingen av nya religiösa rörelser. Alexanders erövringar, som sedan övergick till det romerska riket, skapade under kort tid en enhetlig medelhavskultur från vad som tidigare hade utgjort en mångfald skilda landområden, statsstater och folkgrupper. Äldre religionsformer som varit resultatet av mindre och starkt sammanbundna samhällen förlorade nu sin förmåga att ge mening åt individer som nu fann sig själva i ett oöverblickbart och opersonligt imperium.

Genom utbredningen av det romerska imperiet uppstod därför nya villkor för det religiösa livet. Att det politiska imperiet slukade de äldre statsstaterna och de olika folkstammarna ledde till att folket kände sig alienerade inför de makter som styrde deras liv. Denna makt hade i det centraliserade imperiet förskjutits bort från den egna lokala livsvärlden. Varje filosofi eller religion som kunde förse en sådan situation med förnyad mening utövade därför en stark attraktion på människor. Under denna tid uppstod många religiösa och filosofiska rörelser som kunde spridas i romarriket, bland annat kom tron på ödet att bli utbredd. Astrologin får här betraktas som en särskild form av ödestro. Denna gjorde gällande att alla skeenden var förutbestämda genom krafter som hade sitt upphov hos stjärnorna.

Att astrologin kom att förskjuta gudamakternas hemvist från den lokala boplatsen till stjärnhimlen svarade på sitt sätt mot tidens religiösa behov. Stjärnorna förlorade man aldrig kontakten med oavsett vart man befann sig i det världsvida imperiet. Det var även under denna tid som man inom romersk religion kom att tillkalla planeterna med namn hämtade från de grekiska gudarna. Astrologin medförde även en ny föreställning om livet efter döden, enligt vilken själen inte färdades ned till underjorden, som man tidigare hade trott, men istället färdades upp genom planetsfärerna till fixstjärnesfären och sedan till paradiset som låg bortom den yttersta himlasfären. Denna färd kunde betraktas som svår och farlig. Hemliga lösenord krävdes för att passera planeternas gränszoner.Således blev den astrologiska kunskapen nödvändig för själens frälsning efter jordelivet.

Till skillnad från de monoteistiska religionerna var också den romerska religionsutövningen mer öppen inför vilka gudar som ägde den högsta makten och som därför förtjänade tillbedjan. Man trodde att freden med gudarna – Pax Deorum – var en förutsättning för den politiska stabiliteten och välgången i det romerska riket – Pax Romana. Motgångar i krig kunde förklaras genom att man på något sätt förorättat gudarna. Det var därför viktigt att inom den polyteistiska religionsutövningen hålla sig på god fot med de olika gudamakterna samt tillbedja dem på rätt sätt. För romarna gällde upptäckten eller mötet med nya gudar en händelse som krävde försiktighet. Man ville inte ta några chanser och det var bättre att inkludera nya gudar i sin religionsutövning än att riskera Pax Deorum. För folk med en geocentrisk världsbild som trodde att stjärnornas rörelser påverkade det mänskliga ödet måste därför Hipparchos upptäckt varit omvälvande: fixstjärnesfärens stabilitet var satt i rubbning av en kraft som uppenbarligen var större än universum själv. Man tänkte sig att denna förut okända rörelse hos stjärnhimlen måste ha till upphov en gudamakt av tidigare oanad makt och dignitet.

Vad representerade då ikonmotivet med den unge mannen som dödar oxen? Detta motiv förekom ofta tillsammans med zodiakens tolv tecken samt symboler för solen, månen och planeterna. Vi vet även från klassiska källor att Mithras-templet var menat som en bild av kosmos. Således tycks ikonmotivet självt utgöra en astrologisk bild av central betydelse för kulten. När man studerat ikonmotivets astrologiska symbolik har man funnit att zodiakens stjärntecken ligger i den ordningen som gäller när solen står i oxens tecken. Således överensstämmer konstellationen av stjärntecken i ikonmotivet med den astronomiska situation som gällde 2000 år innan Mithraskultens uppkomst. Därmed är symbolikens mening uppenbarad: oxens död är en tydlig bild för slutet på tiden då oxens stjärnkonstellation låg i paritet med vårdagsjämningen och således inträdet av den innevarande tidsåldern. Genom att döda oxen, och därmed ge upphov till precessionen av dagsjämningspunkterna, var Mithras i själva verket den gudom som förflyttade hela universum. En gud med sådan ofantlig handlingskraft var därför i allra högsta grad förtjänt av tillbedjan. Säkerligen var en sådan gud utrustad med makt över ödet och kunde därmed garantera själen en säker färd genom himlasfärerna efter döden.

Vad går då att säga om man jämför Mithraskulten med kristendomen? Det centrala för Mithraskulten var föreställningen om en transcendent gud som tänks existera utanför universum på ett sätt som tidigare var otänkt inom romersk religion. Detta antyder att en ny typ av gudomlig makt bryter in i det religiösa medvetandet, en makt som spränger gränserna för den givna världsbilden och som öppnade för kosmiska dimensioner bortom vardagserfarenhetens gränser. Denna religiösa evolution innebar en observation av en kosmisk händelse – ”oxens död” – som samtidigt svarar mot det religiösa medvetandets längtan efter att upprätta en frälsningsväg som kunde trygga efterlivets inför de ”kosmiska makterna”. På samma sätt var även Jesus födelse en händelse som för de kristna betydde att Gud upprättade en förnyad frälsningsväg. Även kristendomen svarade i detta sammanhang mot en längtan att befrias från de demoniska, astrologiska och kosmiska makterna till förmån för en säkrad gemenskap med Gud och ett liv i himmelriket.

Denna förbindelse upprättades genom Jesus födelse i världen. För de troende innebar denna händelse att en ny frihet har möjliggjorts, en frihet från ödets kosmiska makter. I Markusevangeliet läser man om hur Jesus först tar strid med dessa kosmiska makter genom att driva ut demonerna. De första som här verkligen igenkänner Jesus gudomliga identitet är inte lärjungarna utan demonerna. Hos Paulus läser man: ”Så länge vi var omyndiga var vi slavar under de kosmiska makterna.” (Gal 4:3) Jesus födelse – händelsen då Gud blev människa – betyder att en ny frihet föds i det religiösa medvetandet. En frihet som innebär att människan inte längre är underkastad demonerna och de kosmiska makterna. Människan blir nu själv upphöjd till en position av andlig myndigskap. Denna process, som äger rum på djupet av det religiösa medvetandet, kan i själva verket utläsas som upprinnelsen till det moderna subjektets myndigblivande – föreställningen om det autonoma subjektet – men även det andliga kristillstånd som ett sådant myndigblivande fört med sig i vår moderna tidsålder.

Simon Henriksson

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Köchelförteckningen firar 150-årsjubileum

Österrikiska Krems firade för tolv år sedan tvåhundraårsdagen av stadens berömde son, Ludwig Alois Ferdinand Ritter von Köchels födelsedag, den 14 januari 1800 i Stein an der Donau. I år för ...

Av: Lilian O. Montmar | Musikens porträtt | 02 augusti, 2012

En västerbottnisk teatersjäl

TEMA VÄSTERBOTTEN Teater måste röra på sig. Våga. Experimentera. Där har vi också förklaringen till den ofullständiga stavningen – Teatr Weimar – en teater i förändring. Nyligen tilldelas grundaren, Skelleftesonen Jörgen ...

Av: Jenny Petersson | Konstens porträtt | 07 februari, 2008

Helena Nyblom och Ett drömspel

August Strindberg stack aldrig under stolen med att han påverkades av andra författare. Fältskärns berättelser av Zacharias Topelius inspirerade En namnsdagsgåva, hans första, numera försvunna skådespel. Vid ungefär samma tid ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 14 februari, 2014

Liber Librae eller Thelemas lag

Om Aleister Crowley finns det mycket litteratur. Det handlar mer om legender och skandaler än om riktiga, djupa studier. Crowley kallade denna text ”en enkel kurs i etik, tänkt för ...

Av: Aleister Crowley | Essäer om religionen | 03 juni, 2013

Rockn´roll i den fria världen?

Vi hade nått fram till entrén i Slotsskogen när budet om en inträffad olycka kom. Vi såg ambulanser med blå ljus köra till och från festivalområdet och undrade om upplivningsförsöken ...

Av: Margareta Klingberg | Kulturreportage | 04 september, 2013

Snövit och sju små dvärgar dansar varje julafton

Den nya Snövit kan ta vara på sig själv!

Det var en gång en prinsessa som hette Snövit ...  “Once upon a time.” Så brukar sagor börja. Det var en gång. Once upon a time är också titeln på den amerikanska TV-serien ...

Av: Belinda Graham | Reportage om film | 24 december, 2017

Amanda Svensson foto Khashayar Naderehvandi

De kvinnliga författarna går i täten

Jag tillhör de där hopplöst gammaldags som tycker att det inte skrivits någon riktigt bra svensk skönlitteratur sedan Sven Delblanc och Göran Tunström gick ur tiden. Delblanc dog 1992, Tunström ...

Av: Mats Myrstener | Essäer om litteratur & böcker | 23 januari, 2017

Ediths bilder

Fantasimänniskan Hjalmar Ekdahl i Henrik Ibsens pjäs Vildanden drömmer om stora projekt, alla de revolutionerande uppfinningar som han bär nästan färdiga i huvudet. De förverkligas förstås aldrig. Han är en ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 06 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.