Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Jesaja: vredgad hovnarr. En julbetraktelse



altHow long shall they kill our prophets,
While we stand aside and look?

-- Bob Marley "Redemption Song"

Profeten Jesaja blev en klassförrädare. Han tillhörde aristokratin i Jerusalem och hade ingångar såväl vid hovet som i templet. Under fyrtio år predikade han i maktens absoluta närhet. Fyra, eller möjligen fem, regenter hann höra hans förkunnelse.

En förkunnelse som inte väjde för att kritisera kungens krigsplaner, de rikas bristande solidaritet med de fattiga, ett land som drabbats av högmod. Tills tålamodet med den omutlige predikanten en dag var slut. Som så många andra profetiska röster, både före och efter honom, måste Jesaja tystas. Hans Gud lät sig inte användas för att legitimera orättvisorna i samtiden. Legenden berättar att Jesaja dog under de häststridsvagnar han gjort allt för att stoppa.
Vad var det som fick honom att ta till orda? Att stå fast vid sitt budskap oavsett vad det kostade honom personligen?

Jesaja själv ger oss nyckeln då han berättar: "Det år då kung Ussia dog såg jag Herren." Han hade sett den Helige. Denna dag år 744 före Kristus skakades hela hans tillvaro sönder och samman. Den ende Guden på sin tron, änglars rop som för ett enda öronbedövande ögonblick uppfyllde hela templet:

"Helig, helig, helig, är Herrens Sebaot!
Hela jorden är full av hans härlighet."


Från den stunden är all rädsla som bortbränd. Bländad av heligheten - och all annan makt är för alltid relativiserad i Jesajas ögon: när Gud är Gud kan kungen inte vara det. Fram ur mötet med den trefalt Helige träder en profet.

Hovpredikanten utvecklas alltmer till en vredgad hovnarr. Under perioder kan han tystna, men när det politiska spelet hettar till är han alltid där för att göra det som ingen annan får eller vågar göra. Ögonen glöder och rösten dundrar när han säger det som måste sägas.

Det är vågat av den kristna kyrkan att varje under adventstiden ägna Jesaja sin särskilda uppmärksamhet. Den stridbare låter sig knappast sorteras in under det trevliga och stämningsskapande. Att lyssna till hans budskap är att själv drabbas av den heliga vreden.

altMed full kraft brännmärker han en liten nation som bedriver politiskt rävspel och bygger militärallianser att säkra sin egen position; då som nu. Vreden som slungas mot de högfärdiga ur hans egen klass, som "går där med näsan i vädret och trippar fram så kokett," har en verkan rakt in i vår egen tid med
sin underhållnings- och konsumtionskultur. Veropen över de rika som "samlar hus efter hus och lägger åker till åker tills ingen mark finns kvar" drabbar hela det nutida Västerlandet med vår ohämmade och destruktiva livsstil. Domen över "lögn och bländverk" ligger över världens reklammakare
i alla tider.

Det är framför allt orätten som väcker Guds vrede hos Jesaja. Ropen från jordens alla förtrampade når fram till den Helige, till skillnad från dem som mässar men är blodbesudlade:

"Jag hatar era högtider och nymånadsfester.
Hur mycket ni än ber lyssnar jag inte.
Ni har blod på händerna. Tvätta er, rena er!
Låt mig slippa se era illdåd.
Sluta göra det onda och lär er göra det goda.
Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte.
Detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige..."


Det moraliska förfallet föröder landet. Med politiker och präster främst störtar alla mot sin undergång: "Därför öppnar dödsriket sitt gap, spärrar upp sina breda käftar, och stadens förnäma skall störta dit ner, hela den högljudda, larmande hopen, de som nu festar i staden."

Det som gör att man över huvud mäktar med att lyssna till profetens rungande förkunnelse är att det i botten på all denna vrede finns en djup sorg. En förtvivlan över den mänsklighet som vänt den Helige ryggen - och just därför blivit slavar under andra gudar: pengar, sex, makt.

"Landet var fullt av gudabilder, man föll ner inför ting som människor gjort,
som de tillverkat med egna händer.
Därför kuvades människan, därför tvangs hon på knä."


Jesajas vrede väller fram ur en kärlek till den förnedrade mänsklighet som fallit offer för sina egna avgudar.

Därför finns det också en annan ton som ljuder genom Jesajas bok. Domedagsprofetens röst mjuknar efter hand; och fram träder en tröstare för ett slaget och sargat folk. Det är Jesaja som får ge ord åt det stora löftet: "Jungfrun är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel, 'Gud med oss'."

Jag minns när vi för en hel del år sedan nu hade begravning för en högstadietjej i den förort där jag då tjänstgjorde. Vad skulle vi spela? Det fanns en sång som skänkt henne tröst, som burit henne genom många mörka dagar, tills hon ändå till slut inte orkade. Det var Joan Osbornes One of us från 1995: "What if God was one of us? Just a stranger on the bus, tryin' to make his way home?"

One of us. Där lidandets skrik stiger från jorden till himmelen har den Helige stigit ner och blivit Gud med oss. Där människor förtrycks, där liv ödeläggs, där människovärdet kränks är därför också Gud. Adventsstjärnan i fönstret vittnar om Jesajas Immanuel: Gud är här, en av oss.

Genom barnet i krubban väljer den Helige att bo bland människorna. Han föds av fattiga föräldrar i ett ockuperat land. Familjen måste snart nog lämna sitt hem för att bli en del av historiens stora flyktingström. Där orätten ropar från jorden till himmelen har Gud i detta barn valt sida - och den Helige kallar därigenom också oss att välja mellan rätt och orätt. Jesaja tecknar Immanuels porträtt; bilden av den Helige som älskar godhet och sanning:

"Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.
Oket som tyngde dem, stången på deras axlar,
förtryckarens piska bryter du sönder.
Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts, en son är oss given.
Och detta är hans namn: Fredsfursten."


Mikael Löwegren

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.