Philip Tafdrup

Philip Tafdrup Jørgensen - en dansk Piraten

Ivo Holmqvist skriver om den danske författaren Philip Tafdrup Jørgensen, en av många marina hjältar i Danmark.

Av: Ivo Holmqvist | 16 november, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | 24 september, 2014
Musikens porträtt

Katarina Hamilton och 14 Nobelpristagare i litteratur - Made in Sweden. Foto Graham.

Om lovprisade grodor, kvinnliga Nobelpristagare och att vara Nationalmuseums favoritdesigner

Katarina Hamilton är känd för att vara den enda "utifrån" som finns representerad på Nationalmuseum. Nationalmuseum säljer sina egna kort - och så Katarina Hamiltons! Hennes kvalitetsdesign Made in Sweden görs fortfarande i ...

Av: Belinda Graham | 28 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Domine ad adjuvante me festina

Ty du är vägen, sanningen och ljuset.

Av: Gilda Melodia | 07 juli, 2016
Gilda Melodia

Jesaja: vredgad hovnarr. En julbetraktelse



altHow long shall they kill our prophets,
While we stand aside and look?

-- Bob Marley "Redemption Song"

Profeten Jesaja blev en klassförrädare. Han tillhörde aristokratin i Jerusalem och hade ingångar såväl vid hovet som i templet. Under fyrtio år predikade han i maktens absoluta närhet. Fyra, eller möjligen fem, regenter hann höra hans förkunnelse.

En förkunnelse som inte väjde för att kritisera kungens krigsplaner, de rikas bristande solidaritet med de fattiga, ett land som drabbats av högmod. Tills tålamodet med den omutlige predikanten en dag var slut. Som så många andra profetiska röster, både före och efter honom, måste Jesaja tystas. Hans Gud lät sig inte användas för att legitimera orättvisorna i samtiden. Legenden berättar att Jesaja dog under de häststridsvagnar han gjort allt för att stoppa.
Vad var det som fick honom att ta till orda? Att stå fast vid sitt budskap oavsett vad det kostade honom personligen?

Jesaja själv ger oss nyckeln då han berättar: "Det år då kung Ussia dog såg jag Herren." Han hade sett den Helige. Denna dag år 744 före Kristus skakades hela hans tillvaro sönder och samman. Den ende Guden på sin tron, änglars rop som för ett enda öronbedövande ögonblick uppfyllde hela templet:

"Helig, helig, helig, är Herrens Sebaot!
Hela jorden är full av hans härlighet."


Från den stunden är all rädsla som bortbränd. Bländad av heligheten - och all annan makt är för alltid relativiserad i Jesajas ögon: när Gud är Gud kan kungen inte vara det. Fram ur mötet med den trefalt Helige träder en profet.

Hovpredikanten utvecklas alltmer till en vredgad hovnarr. Under perioder kan han tystna, men när det politiska spelet hettar till är han alltid där för att göra det som ingen annan får eller vågar göra. Ögonen glöder och rösten dundrar när han säger det som måste sägas.

Det är vågat av den kristna kyrkan att varje under adventstiden ägna Jesaja sin särskilda uppmärksamhet. Den stridbare låter sig knappast sorteras in under det trevliga och stämningsskapande. Att lyssna till hans budskap är att själv drabbas av den heliga vreden.

altMed full kraft brännmärker han en liten nation som bedriver politiskt rävspel och bygger militärallianser att säkra sin egen position; då som nu. Vreden som slungas mot de högfärdiga ur hans egen klass, som "går där med näsan i vädret och trippar fram så kokett," har en verkan rakt in i vår egen tid med
sin underhållnings- och konsumtionskultur. Veropen över de rika som "samlar hus efter hus och lägger åker till åker tills ingen mark finns kvar" drabbar hela det nutida Västerlandet med vår ohämmade och destruktiva livsstil. Domen över "lögn och bländverk" ligger över världens reklammakare
i alla tider.

Det är framför allt orätten som väcker Guds vrede hos Jesaja. Ropen från jordens alla förtrampade når fram till den Helige, till skillnad från dem som mässar men är blodbesudlade:

"Jag hatar era högtider och nymånadsfester.
Hur mycket ni än ber lyssnar jag inte.
Ni har blod på händerna. Tvätta er, rena er!
Låt mig slippa se era illdåd.
Sluta göra det onda och lär er göra det goda.
Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte.
Detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige..."


Det moraliska förfallet föröder landet. Med politiker och präster främst störtar alla mot sin undergång: "Därför öppnar dödsriket sitt gap, spärrar upp sina breda käftar, och stadens förnäma skall störta dit ner, hela den högljudda, larmande hopen, de som nu festar i staden."

Det som gör att man över huvud mäktar med att lyssna till profetens rungande förkunnelse är att det i botten på all denna vrede finns en djup sorg. En förtvivlan över den mänsklighet som vänt den Helige ryggen - och just därför blivit slavar under andra gudar: pengar, sex, makt.

"Landet var fullt av gudabilder, man föll ner inför ting som människor gjort,
som de tillverkat med egna händer.
Därför kuvades människan, därför tvangs hon på knä."


Jesajas vrede väller fram ur en kärlek till den förnedrade mänsklighet som fallit offer för sina egna avgudar.

Därför finns det också en annan ton som ljuder genom Jesajas bok. Domedagsprofetens röst mjuknar efter hand; och fram träder en tröstare för ett slaget och sargat folk. Det är Jesaja som får ge ord åt det stora löftet: "Jungfrun är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel, 'Gud med oss'."

Jag minns när vi för en hel del år sedan nu hade begravning för en högstadietjej i den förort där jag då tjänstgjorde. Vad skulle vi spela? Det fanns en sång som skänkt henne tröst, som burit henne genom många mörka dagar, tills hon ändå till slut inte orkade. Det var Joan Osbornes One of us från 1995: "What if God was one of us? Just a stranger on the bus, tryin' to make his way home?"

One of us. Där lidandets skrik stiger från jorden till himmelen har den Helige stigit ner och blivit Gud med oss. Där människor förtrycks, där liv ödeläggs, där människovärdet kränks är därför också Gud. Adventsstjärnan i fönstret vittnar om Jesajas Immanuel: Gud är här, en av oss.

Genom barnet i krubban väljer den Helige att bo bland människorna. Han föds av fattiga föräldrar i ett ockuperat land. Familjen måste snart nog lämna sitt hem för att bli en del av historiens stora flyktingström. Där orätten ropar från jorden till himmelen har Gud i detta barn valt sida - och den Helige kallar därigenom också oss att välja mellan rätt och orätt. Jesaja tecknar Immanuels porträtt; bilden av den Helige som älskar godhet och sanning:

"Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.
Oket som tyngde dem, stången på deras axlar,
förtryckarens piska bryter du sönder.
Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts, en son är oss given.
Och detta är hans namn: Fredsfursten."


Mikael Löwegren

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Postum hyllning till Annemarie Schwarzenbach

Annemarie SchwarzenbachI år är det hundra år sedan Annemarie Schwarzenbach föddes. Hon var på många sätt något av en rebell som levde mot sin epoks förväntningar. Hennes föräldrar tillhörde den ...

Av: Anna Mezey | Essäer om litteratur & böcker | 02 december, 2008

De kvinnliga konstnärernas revansch

Karin Larsson. Eva Bonnier. Julia Beck. Samtliga aktuella i sommar med nya utställningar och nya böcker som kommit ut om dem. Egentligen är det fel att säga att de kvinnliga konstnärerna gör comeback ...

Av: Belinda Graham | Essäer om konst | 09 juli, 2013

Dunkla övergångar, dödligt avslut. Kafkas Processen

”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att han gjort något ont häktades han en morgon.” Herr K befinner sig i ett kontaminerat läge. Främmande människor har stigit in i ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2013

Rubikcubism och andra fyrkanter i konsten

På avstånd påminner bilden om ett svenskt sommarlandskap med spröda björkar utspridda mot en sjö i bakgrunden. Det som stör den idylliska miljön är möjligtvis hamburgarna och tomaterna som flyger ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 17 november, 2008

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 26 februari, 2013

Gilda Melodia

Att färdas till den plats där allting upphör

"Alla tillfälligheter i vårt liv är material av vilka vi kan skapa vad vi vill [...] Varje bekantskap, varje händelse är för den som är alltigenom ande första ledet i ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 27 april, 2016

Typiska och otypiska svenska deckare

Nuri Kino och Jenny Nordberg. Foto: Pieter ten HoopenBengt Eriksson fortsätter sin kavalkad över de svenska dekarförfattarna. Det råkade bli så att jag läste fyra svenska debutdeckare efter varandra - en ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 27 december, 2008

Sydafrikanska författare skriver för liten publik

Böcker forsar ut ur den sydafrikanska litteraturfloden. Trots det är de inhemska läsarna relativt få och utlandslanseringarna sällsynta. Genom webbsidor, tidskrifter och bokklubbar tar entusiaster initiativ för att sprida ordet. Siphiwo ...

Av: Gustav Broms | Essäer om litteratur & böcker | 01 september, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.