Två röda systrar

Hella WuolijokiHella Wuolijoki var exceptionell både som människa och konstnär. Hon beskrev sig själv som ett "smått underligt djur som inte låter sig placeras i någon fålla". Hon var en ...

Av: Rolf Karlman | 06 augusti, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Om du ska tro mig om en sak, tro på mig om detta

“Elegy, n. composition in verse, in which,without employing any of the methods ofhumor, the writer aims to produce in thereader´s mind the dampest kind of dejection.The Most famous English example ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | 23 juni, 2012
Övriga porträtt

En marginaliserad grundlagsfader

Anders Chydenius på finländskt frimärke. Anders Chydenius var en uppfinningsrik och energisk präst från Österbotten som kom att bli den svenska liberalismen första store uttolkare och förkämpe. Bertil ...

Av: Bertil Falk | 10 februari, 2011
Essäer om politiken

Konstnärliga modifikationer av dataspel: Top 10 art mods

När konstnärer i slutet av 90-talet började skapa konst inspirerad av dataspel handlade det till största delen om modifikationer av kommersiella dataspel, dvs. man ändrade befintliga spel på olika sätt ...

Av: Mathias Jansson | 02 november, 2013
Essäer om konst

Jesaja: vredgad hovnarr. En julbetraktelse



altHow long shall they kill our prophets,
While we stand aside and look?

-- Bob Marley "Redemption Song"

Profeten Jesaja blev en klassförrädare. Han tillhörde aristokratin i Jerusalem och hade ingångar såväl vid hovet som i templet. Under fyrtio år predikade han i maktens absoluta närhet. Fyra, eller möjligen fem, regenter hann höra hans förkunnelse.

En förkunnelse som inte väjde för att kritisera kungens krigsplaner, de rikas bristande solidaritet med de fattiga, ett land som drabbats av högmod. Tills tålamodet med den omutlige predikanten en dag var slut. Som så många andra profetiska röster, både före och efter honom, måste Jesaja tystas. Hans Gud lät sig inte användas för att legitimera orättvisorna i samtiden. Legenden berättar att Jesaja dog under de häststridsvagnar han gjort allt för att stoppa.
Vad var det som fick honom att ta till orda? Att stå fast vid sitt budskap oavsett vad det kostade honom personligen?

Jesaja själv ger oss nyckeln då han berättar: "Det år då kung Ussia dog såg jag Herren." Han hade sett den Helige. Denna dag år 744 före Kristus skakades hela hans tillvaro sönder och samman. Den ende Guden på sin tron, änglars rop som för ett enda öronbedövande ögonblick uppfyllde hela templet:

"Helig, helig, helig, är Herrens Sebaot!
Hela jorden är full av hans härlighet."


Från den stunden är all rädsla som bortbränd. Bländad av heligheten - och all annan makt är för alltid relativiserad i Jesajas ögon: när Gud är Gud kan kungen inte vara det. Fram ur mötet med den trefalt Helige träder en profet.

Hovpredikanten utvecklas alltmer till en vredgad hovnarr. Under perioder kan han tystna, men när det politiska spelet hettar till är han alltid där för att göra det som ingen annan får eller vågar göra. Ögonen glöder och rösten dundrar när han säger det som måste sägas.

Det är vågat av den kristna kyrkan att varje under adventstiden ägna Jesaja sin särskilda uppmärksamhet. Den stridbare låter sig knappast sorteras in under det trevliga och stämningsskapande. Att lyssna till hans budskap är att själv drabbas av den heliga vreden.

altMed full kraft brännmärker han en liten nation som bedriver politiskt rävspel och bygger militärallianser att säkra sin egen position; då som nu. Vreden som slungas mot de högfärdiga ur hans egen klass, som "går där med näsan i vädret och trippar fram så kokett," har en verkan rakt in i vår egen tid med
sin underhållnings- och konsumtionskultur. Veropen över de rika som "samlar hus efter hus och lägger åker till åker tills ingen mark finns kvar" drabbar hela det nutida Västerlandet med vår ohämmade och destruktiva livsstil. Domen över "lögn och bländverk" ligger över världens reklammakare
i alla tider.

Det är framför allt orätten som väcker Guds vrede hos Jesaja. Ropen från jordens alla förtrampade når fram till den Helige, till skillnad från dem som mässar men är blodbesudlade:

"Jag hatar era högtider och nymånadsfester.
Hur mycket ni än ber lyssnar jag inte.
Ni har blod på händerna. Tvätta er, rena er!
Låt mig slippa se era illdåd.
Sluta göra det onda och lär er göra det goda.
Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte.
Detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige..."


Det moraliska förfallet föröder landet. Med politiker och präster främst störtar alla mot sin undergång: "Därför öppnar dödsriket sitt gap, spärrar upp sina breda käftar, och stadens förnäma skall störta dit ner, hela den högljudda, larmande hopen, de som nu festar i staden."

Det som gör att man över huvud mäktar med att lyssna till profetens rungande förkunnelse är att det i botten på all denna vrede finns en djup sorg. En förtvivlan över den mänsklighet som vänt den Helige ryggen - och just därför blivit slavar under andra gudar: pengar, sex, makt.

"Landet var fullt av gudabilder, man föll ner inför ting som människor gjort,
som de tillverkat med egna händer.
Därför kuvades människan, därför tvangs hon på knä."


Jesajas vrede väller fram ur en kärlek till den förnedrade mänsklighet som fallit offer för sina egna avgudar.

Därför finns det också en annan ton som ljuder genom Jesajas bok. Domedagsprofetens röst mjuknar efter hand; och fram träder en tröstare för ett slaget och sargat folk. Det är Jesaja som får ge ord åt det stora löftet: "Jungfrun är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel, 'Gud med oss'."

Jag minns när vi för en hel del år sedan nu hade begravning för en högstadietjej i den förort där jag då tjänstgjorde. Vad skulle vi spela? Det fanns en sång som skänkt henne tröst, som burit henne genom många mörka dagar, tills hon ändå till slut inte orkade. Det var Joan Osbornes One of us från 1995: "What if God was one of us? Just a stranger on the bus, tryin' to make his way home?"

One of us. Där lidandets skrik stiger från jorden till himmelen har den Helige stigit ner och blivit Gud med oss. Där människor förtrycks, där liv ödeläggs, där människovärdet kränks är därför också Gud. Adventsstjärnan i fönstret vittnar om Jesajas Immanuel: Gud är här, en av oss.

Genom barnet i krubban väljer den Helige att bo bland människorna. Han föds av fattiga föräldrar i ett ockuperat land. Familjen måste snart nog lämna sitt hem för att bli en del av historiens stora flyktingström. Där orätten ropar från jorden till himmelen har Gud i detta barn valt sida - och den Helige kallar därigenom också oss att välja mellan rätt och orätt. Jesaja tecknar Immanuels porträtt; bilden av den Helige som älskar godhet och sanning:

"Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.
Oket som tyngde dem, stången på deras axlar,
förtryckarens piska bryter du sönder.
Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts, en son är oss given.
Och detta är hans namn: Fredsfursten."


Mikael Löwegren

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
David Cernys bäbisar utanför Kampa museum. Foto: Mathias Jansson

David Cernys kontroversiella konst guidar dig genom Prag

Det finns många sätt att uppleva Prag på. Du kan följa turistströmmen från Prags slott, över Karlsbron, vidare till torget i den gamla staden och sluta vid den judiska kyrkogården ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 september, 2015

Paul Valéry – Tankar kring en dikt

Allt flyter, anaxagoras, havet andas sakta, månen ökar och minskar, och människor blixtrar förbi som fallande stjärnor. Dock mitt pulserande hjärta hindrar mig från sömn. Jag är så otroligt trött ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 22 maj, 2014

Stig Sæterbakken

Det nya testamentet, jakten på Hitler och det onda ögat bakom spegeln

Stig Sæterbakken sökte efter ondskan i litteraturen, inte som moralist, men som utforskare av hur människan förhåller sig till ondskan som begrepp i sin självförståelse och beskrivning av det andra ...

Av: Alexander Viken | Litteraturens porträtt | 04 augusti, 2017

frösö

Primus Mortimer Pettersson – Konstens geniale särling

Konsten har alltid varit en viktig del i människans liv och behovet att samtala om konst och vad konst är tycks idag vara större än någonsin. Vissa hävdar att konst ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 03 juli, 2017

De stora frågorna som moderniteten ställer förblir fortfarande obesvarade

Intervju med Claudio Magris I Sverige är Claudio Magris en av de mest lästa italienska författarna. Naturligtvis finns det andra författare, som Camilleri, Fo och Saviano, men vi känner dem mest ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 22 november, 2010

Ove Allansson. Foto: Tre böcker

En sjöman har gått i land

Ove Allansson har lämnat skeppet. Han blev 83 år. Han hade provat flera yrken men sjömanslivet blev det som lämnade djupast intryck i honom och i hans författarskap. Han skrev ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 24 januari, 2016

Tomas Tranströmer. Foto: Caj Westerberg

Postum lektion i konsten att arbeta med språket

Torsten Rönnerstrand om Tomas Tranströmers ”I arbetets utkanter”.

Av: Torsten Rönnerstrand | Essäer om litteratur & böcker | 30 december, 2017

Från koja…. till koja

21 månader i Paris, fem olika lägenheter i fem olika arrondisement. Jag har dödat råttor (läs: jag har dödat en mus), känt lukten av en död man från lägenheten våningen ...

Av: Signe Lundgren | Gästkrönikör | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.