Arne Sucksdorff

Ett stort äventyr med en stor filmare!

Vilken var den förste svensk som belönades med en Oscar? Rätt svar på denna TP fråga är inte Ingmar Bergman. Rätt svar är Arne Sucksdorff. För första gången går det ...

Av: Belinda Graham | 22 april, 2017
Filmens porträtt

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | 27 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Bland alla dessa nya deckardrottningar och kriminalkungar.

Det är tur att man kan simma. Annars hade jag för längesedan dränkts av den svenska deckarvågen som vuxit sig stor och blivit till ett eget litet innanhav. Idag, fyrtiofem ...

Av: Crister Enander | 31 Maj, 2011
Crister Enander

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | 03 augusti, 2013
Essäer om musik

Var bärsärken en shaman?



alt

 

Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör förpassas till sagans och mytens värld tillsammans med trollen, jättarna och Fenrisulven, menar andra att dessa galna krigare med kopplingar både till shamanismen och till den fornnordiska trolldomstraditionen faktiskt har funnits.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En av de största och mest kända bärsärkaätterna i den nordiska sagolitteraturen torde vara den isländske skalden och hövdingasonen Egil Skallagrimssons släkt. Egils farfar, med det märkligt klingande namnet Kväll-Ulf är den förste som omtalas som bärsärk i denna mustiga släktkrönika från 1200-talet.  Farfaderns namn kom av hans evinnerliga rännande som varg ute på nätterna, vilket gjorde honom mycket kvällstrött och lynnig till temperamentet. Anlaget gick sedan i arv till Egil Skallagrimssons far Skallagrim Kvällulvsson som blev så förblindad av vrede när raseriet föll över honom att han under ett bollspel höll på att dräpa sin egen son och därmed göra sagan om Egil mycket kort. Egil räddades den gången av en storväxt tjänstekvinna som genom trolldomsord lyckades avvärja faderns dåd, men som kort därefter slogs ihjäl av den ursinnige fadern.

 

Som framgår av sagan var bärsärkeriet en mycket okontrollerad egenskap som ställde till mycket förtret bland befolkningen i järnålderns Norden. Bärsärkarna blev givetvis mycket åtråvärda för de kungar och hövdingar som skulle dra ut i krig, men för den fredliga bondebefolkningen var de snarast ett gissel.

Men tillbaka till sagan. Trots att Egil Skallagrimsson själv aldrig omnämns som bärsärk så tyder hans retliga humör och brutala manér på att även han har bärsärkaranlaget i sig. Ett av de tydligaste exemplen på detta är kanske hans holmgång mot Atle Korte. Konflikten har sin grund i ett arv som Egil blivit utlovad men som genom en intressekonflikt har fallit i Atles händer. Holmgången börjar med att de båda slungar spjut mot varandra, men ingen av dem träffar sin motståndare. Då tar svärdskampen vid. En vildsint strid tar sin början och sköldarna blir alltmer obrukbara. Då kastar sig Egil över sin fiende, tar livtag på honom, vräker omkull honom och biter av honom strupen. Berättelsen avslutas med den lakoniska kommentaren. "Så miste Atle livet." Därefter ger sig Egil i kast med den offertjur som ställts fram för ändamålet. Han fattar tag om dess mule och horn och vrider nacken av den med sådan kraft att tjurens ben far rätt upp i luften. Därefter skaldar han:

"Blå Dragvandel (svärdets namn) drog jag,
men svärdeggen, dövad
av Bergonunds broder,
bet ej på hans sköld.
Då av större styrkan
drog jag nytta och satte
tänderna i den talföre."

En annan av de mest kända bärsärkarna från det isländska sagomaterialet är Bödvar Bjarke. Dennes särskilda förmågor är även de typiska för den vikingatida bärsärken. Bödvar var hirdman (det vill säga soldat) under den danske kung Rolf Krake. Vid ett slag som kung Rolf utkämpar försvinner plötsligt Bödvar, men i hans ställe dyker det upp en stor björn som ställer till med stort blodbad på fiendesidan.

När man sedan återfinner Bödvar och väcker upp honom ur den dvala han befinner sig i försvinner björnen plötsligt från slagfältet

Sagorna om Egil och Bödvar innehåller givetvis en hel del stoff som kan anses för osannolikt, men både bland källorna och bland de arkeologiska fynden finner man flera indicier som tyder på att dessa krigare kan ha existerat i verkligheten.

I populärkulturen råder dock inte samma tvehågsenhet, som inom akademin, om vilka dessa råa sällar egentligen var. Där framställs bärsärken som en elitsoldat vilken endast iklädd björnfäll och under intagande av kopiösa mängder flugsvampspetsat mjöd kastar sig huvudstupa in i strid, utan betänkligheter gällande liv och lem. Ofta är dessa krigare även immuna mot både egg och eld. En slags superhjälte med hett humör och dåligt ölsinne helt enkelt.

Det fornisländska ordet berserkr är ett omtvistat begrepp som lär betyda den som bär björnskjorta eller den som strider i bara särken, det vill säga utan rustning. Ett annat mindre vanligt ord för bärsärk är ulfhednar, och anspelar mer på vargens egenskaper. Men för att förstå fenomenet krävs en viss förståelse för den förkristna nordiska mytologin. En inblick i varför man delade upp sin livsåskådning i så många olika världar och hur dessa världar påverkade varandra. För järnåldersmänniskan, som levde i små isolerade öar av civilisation i ett oändligt hav av vildmark, var tillvaron en ständig kamp för överlevnad. Kampen bestod i att på den lilla plätt man lyckats domesticera hålla naturens kaosmakter i schack. Ständigt hotades skörden att torka, regna bort eller på annat sätt gå om intet. Utanför husets skyddande väggar kunde stormen, kylan eller snön härja fritt. Men inomhus, vid härden, var människan relativt skyddad. Detta hem, denna civilisation var Midgård. Det som var utanför gårdens råmärken, det man vare sig kunde tämja eller kontrollera var Utgård, utmarkerna. Där härskade de kaotiska krafterna, jättarna, trollen och Utgårdaloke. För att kunna överleva var människan dock tvungen att hämta in råmaterialet för sin samhällsbyggnad i dessa utmarker. Där hämtade man timret till huset eller malmen till järnet. Dessa material bearbetades sedan på gården. De tämjdes i människans tjänst. De blev en del av Midgård.

Denna indelning av kaos/ordning, mörker/ljus, man/kvinna, dag/natt, Utgård/Midgård är fundamental för att förstå mytologin under järnåldern. Och den är fundamental för att förstå bärsärken. Det var i denna värld han verkade och genom denna värld han blev förstådd. I den fornnordiska mytologin återkommer ständigt detta utbyte mellan kaos och ordning. Flertalet myter talar om hur gudarna från Asgård, som kan ses som en andlig representation av Midgård, måste bege sig till Utgård för att hämta hem material till den gudomliga civilisationsprocessen. Tors hammare Mjölner, Odins häst Sleipner och Heimdals skepp Nagelfare, alla är de hämtade från det vilda Utgård för att raffineras och användas i ordningsskapandet hos gudarna i Asgård.

altBärsärken var krigare i en tid då hövdingen och hans hird var samhällets absoluta höjdpunkt. Hövdingen och hans ordningsmakt var de främsta representanterna för civilisationen, men det som skiljde bärsärken från de övriga hirdmännen var hans okontrollerbara raseri. Han bar på något dunkelt, något från Utgård. Mitt i Midgårds högborg fanns denne krigare som stod i förbund med det kaotiska.

Kring hövdingen och hans hall skapades under den sena järnåldern (ca 800-1000) en kult som blev sinnebilden för Odins Valhall. Vid hövdingens härd samlades hirden, liksom enhärjarna samlades i Odins sal. Här svor man trohet till sin ledare och sina vapenbröder. Men Odin var inte bara krigets och hövdingarnas gud.

Han var även trollkarl, en sejdkunnig av stora mått. Sejdkonsten hade han lärt sig av vanernas främsta gudinna Freya. Odin var den ständigt kunskapstörstande högguden i det nordiska panteon. Många är berättelserna om hans svek, list och uppoffringar för att nå större kunskap som trolldomsutövare. Även när det gäller inhämtandet av denna sorts kunskap vänder sig Odin till Utgård. Där fanns den urkraft som skapades i tidens gryning. Den kraft som blev född i Ginnungagap där frost och eld sammanblandades i djupet. Myten berättar om hur Odin hänger sig i det vindomsusade trädet i nio dygn för att nå kunskap. Hur han blickar nedåt i världarna och hämtar upp kraften. Hur han får insikt om runornas hemligheter och kraftsångers verkan. Även inom dessa konster fanns alltså råmaterialet i Utgård. Trots att bärsärken inte var, i någon direkt mening, vare sig trollkarl eller sejdare så använde han sig av de vilda djurens kraft. Hans förmågor var därför hämtade från samma domäner som trolldomen och sejden. Kopplingen mellan den stridande bärsärken och den trollkunnige sejdaren kan därmed länkas samman i en gud: Odin.

Det vikingatida slagfältet var inte bara en skådeplats för stål och järn. Det var också en plats fylld av övernaturliga stridsväsen och lösgjorda naturkrafter. Väsen och krafter som i högsta grad påverkade stridens förlopp. Dessa kunde inte upptäckas av var man, men kunde ses och påverkas av dem som hade förmågan. De män och kvinnor som hade kunskap om hur dessa krafter verkade kunde med trolldomens hjälp ändra på stridens förlopp, påverka krafterna till sin herres fördel. Bärsärken var därför inte den ende aktören på slagfältet som tog hjälp av de dunkla krafterna när kriget brakade lös.

Sejden var bara en av många former av magi under järnåldern. Bland andra kan nämnas galdr, gandr, frodtleikr, útiseta och trolldómr. Att gå in på dessa olika sätt att utföra magi på vore att komma ifrån ämnet, men ett tydliggörande gällande sejden kan vara på sin plats.

Sejden var kanske den vanligaste formen av magi under järnåldern. Den utfördes oftast av de kvinnor som kallades för völvor. Det fanns även män som sysslade med denna idrott men detta ansågs vara en smula ergi, det vill säga omanligt, märkligt och på gränsen till perverst. Mestadels var det således kringvandrande kvinnor som anställdes i gårdarna för att bedriva sejd. Völvorna ansågs kunna ändra, styra och förutse en människas öde. Ödet var ett mycket viktigt begrepp för människorna under vikingatiden. Det styrdes och vävdes samman av de tre ödesnornorna, Urd, Verdandi och Skuld, vilkas namn syftar på det förgångna, det vardande och det som skall komma. Dessa tre nornor spann vars och ens ödestrådar och band dem samman i ödets stora väv. För en vanlig människa var det omöjligt att påverka detta, men för völvorna stod denna möjlighet öppen. De stod i förbund med urkraften och kunde påverka ödeslotten. Därför ansågs de också vara en aning suspekta. De sågs med blandade känslor av dåtidens befolkning. De stod, likt bärsärken, i kontakt med Utgård men accepterades på grund av människornas respekt för den forna seden och för det nödvändiga i att använda sig av Utgårds krafter. Ett utmärkt exempel på hur en sådan sejd kunde gå till, finns att läsa i den isländska sagan, Erik rödes saga eller Eiriks saga rauda som den heter på originalspråket.

Ett annat viktigt begrepp när det gäller kopplingen mellan sejden, trolldomen och bärsärken är begreppen hamn eller hamr. I det moderna samhället skiljer vi oftast bara på kropp och själ hos en individ, medan det för tusen år sedan var vanligt att dela upp en människa i ett flertal aspekter. Dels hade hon sin hugr, denna går i det närmaste att jämföra med vårt själsbegrepp. Hugr står för tanke, önskan, begär och personlighet. Vidare fanns ett antal följare till varje individ. Dessa var hamingjan och fylgjan. Kvinnliga skyddsandar som oftast följde med släktleden. De hade stor betydelse för ödet och lyckan i en människas liv. Till sist fanns då hamr.

Ordet kan översättas som det skal eller det skinn en människa befann sig i. De trollkunniga hade förmågan att byta hamr och kunde därmed färdas i falk- björn- eller varghamr om de så önskade. Hamrbyte har också tydliga kopplingar till de sibiriska folkens shamaner och den samiske nåjden. Inom den samiska och de sibiriska kulturerna är shamanens förmåga att byta hamn mycket viktigt i det magiska arbetet. När denne färdas i de andra världarna så stöter shamanen ofta på hinder eller utmaningar som endast kan övervinnas genom att använda sig av sina kraftdjur eller att byta hamn. Bärsärkens förmåga att anta björn- eller vargskepnad utgår från samma teknik, men i mer praktisk form, de använder inte dessa krafter i den andliga världen utan i den reella. Kopplingen mellan bärsärkarna och den samiska trolldomen låter sig åter göras genom Odin. Denne gud som i jakten på kunskap ofta tog hjälp av skridfinnarna eller finnarna, vilket var ett namn för samerna i de äldre källorna, för att lära sig trollkonsten. Flera av völvorna och de trollkunniga kvinnorna som beskrivs i sagorna är även de av finnsläkt.

Likheterna mellan den samiska trolldomen och de nordiska bärsärkarna slutar inte där. Ett flertal likheter står att finna vid en noggrann genomgång av källorna. Under 1600- 1700- och 1800-talen inleddes en massiv mission i sameland ledd av den svenska och norska kyrkan. Från denna tid står ett stort antal missionsberättelser att finna angående den samiska kulturen och dess nåjdkunskap eller Noaidevuohta. Visserligen är källorna skrivna över femhundra år senare än sagomaterialet men likheterna mellan den samiske nåjden och bärsärkens egenskaper är slående. Denna berättelse är nedtecknad av den norske missionären och prästen Jens Kildal (1683-1767). Kildal var väl insatt i den samiska kulturen. Han levde och verkade mitt i den och var även gift med en samisk kvinna.

"Noyden runer [utövar "trolldom"] i samme indhold; hand drikker og braendevin, og gior sig meget till; gaar haeftigt omkring i tul paa knaeerne; tager gloende ild i haenderne; skiaerer paa sin haand med en kniv; tager runebommen [trumman] , at slaae paa; og naar hand da laenge med stor iver saaledes har forholdet sig, falder hand dod ned till jorden og bliver liggandes aandelos"

Vi kan tydligt se, i denna norska text, hur även nåjden använder sig av rusdrycker i sitt trolldomsutövande, hur han i sitt vilda tillstånd anser sig vara immun mot både eld och egg. Och hur han efter att ha utfört sin trolldom, likt Bödvar Bjarke i sagan om Rolf Krake, blir liggande som i dvala.

Utbytet mellan den nordiska kulturen och den samiska var givetvis stort. De levde i stor utsträckning på samma område och hade många av näringarna gemensamt, om än i något olika form. En krigisk kultur som den nordiska såg givetvis fördelar med den samiska nåjdens egenskaper då denne utövade sina själsresor. Därmed kan man inte utesluta att bärsärkarfenomenet tog över en hel del stoff från den betydligt fredligare samiska trolldomsutövningen.

Det som ytterliggare komplicerar forskningen om den nordiska religionshistorien är nationalromantiken under slutet av 1800-talet samt den forskning som bedrevs inom SS-Ahnenerbe under nazisterna.  Många är de forskare som under denna period lät sig hänföras av den nationalistiska och nationalsocialistiska ideologin. Flera av de stora namnen inom denna disciplin har på senare år ifrågasatts på grund av sina politiska åskådningar. Medan vissa av dem behöll sin vetenskapliga heder, trots att de samarbetade eller gick med i NSDAP, så ställde andra tydligt sin forskning i propagandans tjänst.

Problemet ligger för moderna forskare i att skilja agnarna från vetet.

En av de mest kontroversiella frågorna när det gäller den nazistinfluerade forskningen är forskningen kring mannaförbunden eller Männerbunde som det heter på tyska. Flera framstående svenska forskare hade starka kopplingar till Tyskland och den tyska akademin under tjugo- trettio- och fyrtiotalen. I dessa kretsar frodades forskningen om det fornnordiska och det indogermanska.

Mannaförbunden ansågs vara extatiska sammanslutningar av krigare som dyrkade kriget och döden i sina ritualer. De avskiljdes från den vanliga befolkningen och levde i avskiljda mannahus där de slapp bli distraherade av kvinnor, barn och andra så kallade svaga individer. Mannaförbundens roll i samhället var omdebatterad. De ansågs vara allt ifrån samhällets fundament, till den extatiska kraft som ständigt hotade, men ändå tillförde dynamik till stagnerade samhällen. Dessa förbund var sammansatta av unga, starka och ogifta män, som utan bindning till det civila livet, kunde hänge sig åt sin döds- och krigskult. Inom denna dyrkade de krigets rasande gudar och sina döda förfäder. De leddes av en hövding eller äldre medlem som de svor trohet till. De var även ett brödraskap som gick i döden för varandra och för sin ledare.

altDenna mannaförbundsmystik ledde till en hel uppsjö av olika rörelser inom det tredje rikets maktsfär. De tydligaste exemplen är hitlerjugend och SA. Forskningen under nazismen menade, att det raseri som var vanligt bland krigarna i mannaförbunden, var något specifikt indogermanskt. En arisk rasegenskap som gjort dem så framgångsrika genom historien. Men denna åsikt klöv också den nazistiska forskningen i två fåror. De forskare, som anfäktade åsikten att germanerna och arierna var en civiliserad kultur som dyrkade ordningen och solen, kunde omöjligt acceptera att något så extatiskt och okontrollerat som ett mannaförbund utgjorde fundamentet för en så högtstående kultur som den indogermanska. De menade att arierns böjelse låg i att dyrka, Balder, Tor och den ordningsamme krigsguden Tyr. Mannaförbundanhängarna kontrade genom att påstå, att ett samhälle som stod för en sådan konservativ ordningssyn, aldrig kunnat uppbringa en sådan vital kraft, att man kunnat erövra hela Europa. Så delades även forskningen in i en dikotomi eller ett motpolstänkande som inte är helt olik uppdelningen mellan Asgård och Utgård.

Andra forskare menade att detta extatiska raseri innehöll likheter med shamanismen, vilket snabbt avfärdades av nazistiska forskare som menade att shamanism var en primitiv företeelse som orsakas av det arktiska klimatets solitära benägenhet.

Krigarna i hövdingens hall, och den hallkultur som uppstod under slutet av vikingatiden, ansågs av många mannaförbundsforskare vara en sen variant av ett germanskt mannaförbund. En sammanslutning av krigare som dyrkade den extatiske Odin. Denna forskning har fått utså stark kritik vid senare undersökningar, då man menar att krigarna förvisso dyrkade Odin och förvisso höll sina förfäder i helgd, men någon direkt döds- eller förfäderskult var det inte frågan om. Dessutom är det mycket som tyder på att denna hallkultur var av betydligt mer familjär art än vad mannaförbundsforskarna påstått. Hövdingen och krigarna i hallen levde inte som någon avskiljd satellit i järnålderssamhället, utan var snarare omgivna av både kvinnor och barn. Hövdingens hustru och döttrar verkar till och med ha varit en del av kulten i dessa hallkulturer. Kvinnan ansågs stå i starkare kontakt med det andliga i vikingarnas värld. Hon var en länk mellan världarna. Kvinnorna hade visserligen mycket begränsad politisk makt i järnålderssamhället, men hennes roll i hemmet och som officiant vid vissa ritualer var respekterad. Detta berodde på att hon till skillnad mot den samhällsskapande mannen stod närmare Utgård, trolldomen och det okontrollerbara.

Gudinnan Sif. Det var kvinnorna som hade hand om mjödetDet finns källor som talar om att det var kvinnorna som hade hand om mjödet i denna hallkult, det heliga mjöd som utskänkdes likt en förkristen nattvard till krigarna i hallen. Det var genom mjödet de tog del i Odin.

Dessutom verkar det i hallarna inte heller röra sig om specifikt unga män, utan snarare en blandning av ynglingar, vuxna och gamla veteraner, som utgjorde dessa hirdsällskap.

Den vetenskapliga debatten angående den vikingatida hallkulturens eventuella likheter med mannaförbunden är långt ifrån avslutad utan fortgår i allra högsta grad och kommer så att göra en lång tid framöver. Förutsatt att det finns några pengar kvar till att bedriva humanistisk forskning i statens nu alltmer rymliga ficka.

Det ursinne eller raseri som bärsärken sägs besitta är inte heller något unikt för den nordiska järnålderns krigare. Det förekommer i flera kulturer världen över. I den grekiska mytologin går det under namnet lyssa och är en egenskap förbehållen endast de högättade krigarna. I den keltiska mytologin går det under namnet ferg och i Malaysia amok. Bland indianerna i Nordamerika kallas dessa krigare för galna hundar och i Afrika för leopardmän.

Att avhumanisera och göra sin fiende till ett djur är vanligt förekommande även i moderna konflikter, men att avhumanisera sig själv och anta djurets väsen är betydligt ovanligare. Hur denna teknik går till och hur raseriet frammanas är förlorat i källorna, men moderna exempel på ofrivilligt stridsraseri finns upptecknat bland annat från amerikanska inbördeskriget. Där beskrivs hur hårt pressade soldater under slaget vid Antientam gått in i en form av okontrollerad extas där de skjuter, slåss och skrattar om vartannat, hur detta bärsärkarsyndrom får soldaternas ögon att svartna och hur ljus och färg inte återkommer förrän personen har lugnat ned sig. En anonym soldat under amerikanska inbördeskriget beskriver även hur han i detta tillstånd upplevt en extrem klarsynthet och vakenhet, hur han uppfattat världen som genom tunnelseende och hur hela verkligheten gått i rött. Om dessa upplevelser är desamma, som det mer ritualiserade bärsärkarraseriet, går det givetvis bara att spekulera i.

När sedan kristendomen och de höviska riddaridealen nådde upp till våra breddgrader ansågs bärsärken alltför ociviliserad och demonisk för att få en plats vid kungars och hövdingars bord. Han förpassades tillsammans med völvor, trolldom och andra utgårdaväsen till den onda sidan. Bärsärken blev, likt en drake, någon som måste dräpas eller besegras av sagornas ädla hjältar. Minnet av Egils farfar Kväll-Ulf, som i skydd av natten förvandlar sig till varg och härjar i de mörka skogarna ger upphov till medeltidens föreställningar om varulven och hur denne människovarg i vildsint extas angriper dem som under natten vågar lämna hemmets trygga härd.

Som ni nu har sett, har denne otyglade krigare, både fått representera samhällets absoluta fundament i mannaförbunden, såväl som en vildsint biroll vars enda uppgift var att dräpas av den höviske hjälten i de tidiga riddarsagorna. Vem han egentligen var, kommer vi kanske aldrig att få veta, men som svar på frågan om bärsärken var en shaman, kan man ändå konstatera, att denne krigare inte var någon utpräglad trollkarl eller shaman, men att han ändå hämtade sin kraft och sina förmågor ur samma källa som vikingatidens sejdkvinnor och trollkarlar. Den källan var Utgård

Thomas Jonsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Svenskan som driver en av Europas ledande dansutbildningar

Det var med mycket envishet och en portion mod som Jessica Iwanson för 35 år startade sin skola för nutida dans i München. I dag räknas Iwanson International School of ...

Av: Linda Karlsson Eldh | Övriga porträtt | 04 januari, 2010

Brott och straff I. Brottets relativitet - straffets exekutivitet

Det är icke allt sant som sanning är likt (ur Domarreglerna) Lagarna var nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där fanns inga promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 20 oktober, 2009

Levittown i Pennsylvania   1959

Magnolia och förgätmigej

Som jag nyss skrev handlar en av berättelserna i Robert McCloskeys ”Han hette Homer” om hur man byggde amerikanska sovstäder med expressfart, tack vare färdiga byggelement. I bild och text ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 28 Maj, 2016

Joseph Conrad

Joseph Conrad som människa och författare

Nämns Joseph Conrad i Sverige idag? Möjligen pliktskyldigast i grundskolan eller på gymnasiet (jag vet inte). Då dock troligen som författare av sjöäventyr eller som författaren till Mörkrets hjärta (som ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2017

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | Utopiska geografier | 09 februari, 2009

Omöjliga intervjuer. Benny Holmberg intervjuar Öyvind Fahlström

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 04 mars, 2012

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 28 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.