La Décoration Suspect (2014)

Färgernas språk

Monokrom av Melker Garay pågår till den 30 september Galleri Kameleont i Norrköping

Av: Ida Thunström | 14 september, 2016
Essäer om konst

”De dricker energi, kaffe och jobbar”

Det är samtiden jag lyssnar till. I smyg, jag deltar inte, känner inte, vet inte varför ordet ”samtid” pressar fram någon typ av besatthet inom mig. Jag vill berätta om ...

Av: Linda Bönström | 26 april, 2013
Gästkrönikör

Johan Rasmundson. En dikt

Jag heter Johan Rasmundson och är bosatt i Uppsala och har skrivit poesi de senaste tio åren. Jag har varit publicerad i några antologier, tidskrifter och i år även tryckt ...

Av: Johan Rasmundson | 03 december, 2017
Utopiska geografier

Dr Krabba 12

Av: Janne Karlsson | 23 december, 2011
Kulturen strippar

Tinget och stjärnan



alt1.      Kroppen håller fast världens existens och grundlägger tingen, inklusive deras bortvända sidor, genom det med varje ögonblick uppkommande behovet av ett låst perspektiv. Men kropp och ting förblir likartat frånvarande från sina egna bestämningar, dvs. parallella enheter.

2.      Om din ena hand rör vid din andra känner den av vad den sistnämnda har att berätta, dvs. den läser den andra handens läsning medan en tingens cirkelrörelse pågår mitt bland de ting vi kallar "kroppen".

3.      Du tar en kopp i din hand. Basen i din själ för denna enkla typ av handlingar är materiens revolt mot materien. När handen lyfter koppen följer själen efter sig själv, mångfaldigt, och hjärtat svämmar över av gångjärnets rost.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

4.      Både koppen och handen är ting: båda återvinner liv genom att framtiden slår rot i deras logik. Att handen går att styra med viljan men kroppen bara indirekt genom handlingar - hela denna struktur berikar ofrånkomligheten hos tankens metamorfos. Handen är liksom koppen besjälad av sin gradvisa förintelse.

5.      Du ser en kopp. Det finns en slöja av din kropp med i denna iakttagelse, men bortom denna slöja av kropp vilar koppens vind, tung, i sin egen cirkel.

6.      Själen agerar varje sekund utifrån förutsättningen att även handen och koppen agerar, spöklikt, så att de tre blir en triangel vid tidens slut.

7.      Kopparna rör sig från fångat djup till fångat djup, händerna rör sig genom ögats storm.

8.      Du kan försöka bryta kedjan: solen, stenen, koppen, handen, din spegelbild, din hjärna, din själ, men detta är graderingar för evigt fastkedjade vid varandra, en ständigt repeterad flykt mellan allt större fängelsehålor.

9.      Du tittar på din hand och ser en kopp. Du tittar på din kopp och ser en hand. Bordet som koppen står på, knäet som handen vilar på: hela scenen andas liv och död. Men handen kan aldrig vaccineras från det tingsliga genom livet, utan vaccineras in i det tingsliga genom dödens vind och kylans röst. Och tinget kan aldrig vaccineras från det köttsliga genom döden, utan vaccineras in i det köttsliga genom rummets flexibilitet.

10.  En död människas hand har återgått till det tingsliga - en död människas hand är en kopp. Men en totalförlamads hand är inte en kopp - den skiljer sig ännu mer från koppen än den rörliga handen.

11.  Koppen som står på bordet är densamma som koppen du håller i din hand, med den skillnaden att den lyfta koppen får ett ihåligare tempo. Du tar i koppen, dricker med den, ger den till en vän, slår den i kras - allt detta medan koppens vara tonar bort i dimman. Koppen som du ser skiljer sig från koppen i ett annat rum genom en tyst intervall av tid. Handen förhåller sig till koppen i det andra rummet likt en formels förhållande till en formel i en annan bok. Koppen du ser och koppen som du har i tanken skiljer sig från varandra genom att den sistnämnda undgår tiden-som-blir-rum.

12.  När koppen bara står still vilar den i sitt eget formspråk. Du förhåller dig till denna vila genom att själv frånvara från begynnelsens mörka blad. Du använder kopp-tankar för att leta efter en reell kopp i rummet, du använder kopp-tankar för att förfrämliga ideala koppar som skiljer rum från tid.

13.  Handens tingslighet blommar kallt när den berörs av din andra hand, och den formulerar sig kristallklart när en annan människas hand rör vi din hand. Handen som du ser och känner är mer generös i sin tingslighet än handen du har i tanken, men alla sådana graderingar mattas av genom viljans fritt löpande slut. När du ser och känner din hand kedjas medvetandet vid tingens vara, men när dina slutna ögon svävar över handen där borta så samlar sig vishet i luftens tyngd.

14.  Koppen tar själen i bruk när handen lyfter den. Koppen interagerar med själen, blir ett med den, och skiljs från den. Denna enkla rörelse är ett skuggspel med ett memento mori i sin kärna

15.  Koppen analyserar handen när du blundar och fortsätter lyfta den. Koppen skärskådar handens tryck och rörelsemönster. Om du ska tro handen är koppen en främmande gnista - på samma gång ljus och mörker - som frågar och får svar. Själen och handen kommunicerar med en långsamt brinnande låga när koppen lyfts. Om du ska tro koppen finns själen bortom horisonten för det tydbara.

16.  Ett visuellt fält utan medvetande är något som tiden aldrig fördriver, utan något som kvarvarar, partikel för partikel, som ett evigt fotografi av intets definitiva nej till det vakande ögats bön. Här återberättas logikens kärna och mystikens vemod som den synliga effekten av andens död.

17.  Ett medvetandefält utan opererbarhet innebär vaka vid tingens mur. Det frostiga språk som kräver tingens vara talar gåtfullt om tid och plats alltmedan medvetandet förblir en del av gåvan till koppen på bordet.

18.  Ett operativt fält utan hand är som när vind blåser i det vindstilla, dvs. det omöjliga möjliggörs i en synkroniserad gest över vilken stjärnan lyser.

19.  Ett visuellt fält utan ting är såsom döden utan kropp, verkligt, men på gränsen till den ofattbara geometri som bara det nära ljuset kan tillhandahålla.

20.  Ett medvetandefält som låter handen operera - istället för att bli kvar i representationsfältet där bara viljan opererar - är en effektivare variant av stjärnans död, och av tecknets febrila flimmer i korsvägen rymd, hand, kopp.

21.  Den objektiva tingsligheten hos materiella kroppar är orubblig, dvs. dess historia är evighetens melankoli, uppstannad. Samtidigt finns det, på denna enda låsta plats, en existentialitet mångskiftande som Guds egen.

22.  Handens objektivitet är morgonstjärnans vishet. Handen blir marmor som straff för önskningarnas intensitet, och blir ett lysande objekt bland mattade objekt.

 

23.  Endast döden är konstant i det visuella fältet. Koppen, handen och jaget vrider sig kaleidoskopiskt som delar av dödens bildskärpa i tiden innan. Men jagets begär efter handen, handens begär efter koppen - allt sådant är en balansgång mellan likvaka och bildspel.

24.  Det tomma nuets domän är en hylsa som binder samman koppen-i-rummet med koppen-i-tanken. En kopps förflyttningar in i och ut ur olika rum liknar dess förflyttningar in i och ut ur tankeströmmen - den försvinner på samma sätt när den överskrider förintelsens rand. Men detta gäller inte utan vidare för dina händer. Dina händer förflyttar sig in i och ut ur rum långsammare än de förflyttar sig in i och ut ur tanken, eftersom händernas rums-och-tanke-tillvaro är ett fingerspel i tingshjärtats förnimmelsemarginal.

25.  När du ställer frågan om hur själen försvinner och återuppstår befinner du dig på precis den plats där dess till synes eviga liv fladdrar likt en låga i vinden. Och ändå är själen, trots denna rörelse i detta ögonblick, en hand eller en kopp - förkroppsligad varje gång den glider över linjen.

26.  Du tänker på dig. Du tänker med dig på dig, det vill säga använder din själ för att tänka på din själ. Subjektssjälen är i var och en av dessa tankar ett naket öga betraktande objektssjälen som ett klipp ur en film, en glimt av en galaxhop av abstrakt materia - att jämföras med den ödsliga, abstrakta stjärna som lösgör sig ur tinget när du plötsligt blundar.

27.  Du tänker på dig. Objektssjälens påverkan av subjektssjälen är spår i den öken där ingen hjärtvägg bryts och där ingen stjärna faller.

28.  Själen ser en hand och sträcker fram en kopp mot den, tar den med koppen, dricker te ur handen. Här talar själen ett handspråk dit koppen aldrig kan nå och som smälter koppen i din hand. Handen ser en själ och sträcker fram sin kopp mot den och dricker ur den. Här vilar triangeln mot zenitläget.

29.  Och denna triangel rör sig från slummer till ny slummer, alltmedan text och ljud passerar den sovande blicken hos ett labyrintiskt ökenslott. Men om, på ett ögonblick, koppen, handen och själen kunde räta ut den totala summan av alla sina möjliga konstellationer, så skulle en gråzon bildas där ingen skillnad fanns mellan helhetens frid och splittringens skrik.

30.  Överallt förändras spelplanen när individens mognad sker, eftersom triangeln måste arbeta allt aktivare för att upprätthålla insikten om avstånden och deras lagar.

31.  I dödsögonblicket närmar sig triangelns tre poler varandra och smälter samman, och stjärnan tänds åter. Men efter döden splittras treenigheten och ljuset koncentreras på handen.

32.  Och om du då fortlevde som spöke skulle du vandra genom själen, handen och koppen och tilldela dem alla en dig övermäktig vilja, alltmedan dina ögon skulle betrakta triangeln genom ett raster av hexagoner.

33.  Och din hands döda materia skulle bära på minnet av alla dina koppar och alla dina själar, på ett sätt som skulle överensstämma med den friställda materiens sätt att låta minnena övervinna tiden.

34.  Varje skärva av en sönderslagen kopp som kastats i soporna och hämtas av sopbilen är själv en kopp, liksom varje skärva av din själ som splittrats av stormens sorg själv är ännu en kopp, hel och redo att återanvändas.

35.  Koppen på bordet som står och står; själens synfält som är och är; själens röst som evigt följer jaget när den talar och tystnar, talar och tystnar - mellan dessa tre pågår ett krig om konstansbegreppets rot. Men vinnare i detta krig är krigets essens och konstansernas konstans.

36.  Och ändå: konstansernas ram är förödelsens stjärna.

37.  Och koppen ser en hand, tar upp den och dricker själ ur den, och talar till själen med ord som inte går ihop, trots att koppens riktade språk lyckas andas minnen av ljus och flytande luft. Och när koppen en annan gång ser en annan hand och tar upp en annan själ och dricker ur denna själ färgas ljusets tråd av luftmassan. Och koppen ser en tom hand och låter den stå kvar på bordet i avsaknad av en meningsfull själ att dricka ur den, och i detta ögonblick blir koppens själva blindhet en statisk syn genom själens ögonhålor.

38.  Vad dessa vandringar hjälper dig att se är följande: att det intakta hos triangeln inte enkelt kan betyda en hierarkisk upprepning av själen som tar koppen och för buljongen till kroppens mun och får sin tillfredsställelse av mättnaden. Ty mellan objektssjälen och rummet finns en överblickbar men veckad rymd som hastigt tar sig in i de varseblivna tingen.

39.  Och vad detta i sin tur hjälper dig att se är att den vanliga nivåuppdelningen faller, även om det är sant att stormvind kan råda i subjektssjälen medan stiltje råder i objektssjälen. Ty själen kan se själen-som-kopp, ta om dess handtag och dricka sig som själ, utan att ens behöva göra om detta till en metafor.

40.  Och då kommer vi helt enkelt tillbaka till samma plats, nu liksom varje gång, det vill säga till det allmänna förhållandet mellan själen och tinget. Och själen griper nu åter om koppen, och koppen vidgar nu själens tid och förlänger dess rum. Och själens rymd tillber åter tingets noga formulerade skuggsida medan nuet gjuts om till ett trösterikt aldrig.

41.  Och nu står koppen där igen och ber om att få te i sig, och dess öra ber om ditt finger, och din tunga ber om välsmakande te. Och nu ser själen ut i den tomma rymden genom själen och kroppen. Och handen som höjer koppen besjälas och förkroppsligas i samma ögonblick. Och tingets tyngd låter själen sova under stjärnan.

42.  Och tänkandet vandrar stillsamt runt själen när själen är uppmärksam och sträcker fram handen mot koppen, tar upp den, för den mot munnen och dricker teet. Och själva denna vandring har en tyngd, en gravitation mot underjorden, som är större än koppens.

 

43.  Och allt är vandringar. Och så tänker du åter på din hand som tar en kanna och fyller koppen till bredden, och som tar koppen i örat och lyfter den till munnen. Men denna gång rinner vätskan ut ur tanken på koppen och koppens konturer suddas ut, och kannan faller genom bordet. Och triangelns spetsar interagerar och förflyttas längre ifrån varandra än någonsin tills ordet "balans" åter uttalas.

44.  I den abstrakta föreställningen om en kopp på ett bord härmar tanken motstånd, tyngd, etc. hos koppen, men detta sker inte på bekostnad av det inlärdas diagram, eller på bekostnad av den balansakt som den totala anarkin räddar just innan den ska falla. I stället antar varje framväxande förhållningssätt i sin tur en triangel, en rofylld zon.

45.  När hjärnan härmfilmar fysikens struktur, det vill säga godtar gravitationens lag, så koncentrerar den sig sekundsnabbt på alltets tyngd, för att sedan återgå till alltets inlärda tyngd via filmens tema som är kroppens egen tid.

46.  I jämförelse med minnet och den direkta iakttagelsen rör sig deras kroppsliga ackompanjemang långsammare och mer villkorat av sin egen förlust. Det kroppsliga skeendet skär rakt igenom minnet och iakttagelsen. Handen tar koppen och du dricker. Minnet, iakttagelsen och det kroppsliga skeendet skickar alla bilder till varandra, vilka utströmmar från tingets närvaro och har kroppens källa som mål.

Nanok

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Upplevelser i Kappadokien del 3

Vi har tänkt oss att få uppleva dervischernas dans, sema, och fortsätter vår resa till Mevlana. Där går vi in på museet, som numera är ett fajansmuseum. Dervischernas rituella och ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 20 december, 2013

Kiarostamis paradox

Tidigt i den iranske regissören Abbas Kiarostamis kortfilm "Two Solutions for one Problem" ("Dow Rahehal Baraye yek Massaleh", 1975) möts vi av en berättarröst; en röst som i kombination med ...

Av: Amir Bashir Ghotaslou | Filmens porträtt | 25 februari, 2009

Omöjliga intervjuer. Nikanor Teratologen intervjuar Archilochos

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Nikanor Teratologen | Övriga porträtt | 09 juli, 2012

Gilda Melodia

Ett avantgarde av missfoster

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre sedan något årtionde tillbaka. I svetsfogen mellan "usura" och en globalism som är totalitarismens ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 maj, 2016

Meditering mellan sinnets och fysikens gränstrakter

Dhamma Pataka-centrets påfågel flyger över huvudet och landar strax framför mig, just som jag går nerför vägen till matsalen. Tio män äter frukost i tystnad. Bara harklingar och nysningar bryter ...

Av: Gustav Broms | Essäer om religionen | 27 oktober, 2009

Rapport från Georgien

Jag var en av ett stort antal utländska valobservatörer i Georgien. Från Sverige var vi dock inte många, åtminstone inte som blev utsända av The Institute for Democracy in Eastern ...

Av: Vladimir Oravsky | Resereportage | 12 oktober, 2012

Ina Sohlberg, dikter

Ina Sohlberg är 25 år och Magister i litteraturvetenskap med fokus på William Blake, Guillaume Apollinaire, Gunnar Ekelöf, André Gide och de franska surrealisterna på 1920-talet. Bor i Paris, flyttar ...

Av: Ina Sohlberg | Utopiska geografier | 12 september, 2011

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.