John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | 17 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Benjamin 30

   

Av: Håkan Eklund | 10 mars, 2012
Kulturen strippar

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | 25 mars, 2013
Stefan Hammarén

”Så lunka vi så småningom!” Bellmans musik- och berättarkonst

Carl-Michael Bellman använde som skald både texten och musiken i sitt skapande och uppnådde med detta dubbla verktyg ett djupare och mer accentuerat uttryck än vad som varit möjligt med ...

Av: Benny Holmberg | 20 februari, 2013
Litteraturens porträtt

Idén om religion i Platon



Platon och  Aristoteles av  Luca della RobbiaVisserligen är det så att filosofi är någonting mer än studiet av en rad, mer eller mindre, kanoniserande filosofers synpunkter. Som Lars Svendsen påpekar, handlar filosofi till stor del om en individuell angelägenhet, som var och en måste söka egna svar på.[i] För att analysera Platons tes: "Om man vet det rätta så gör man det rätta", bör man emellertid, utifrån mitt historiskt kritiska perspektiv och enligt mitt förmenande, först fråga sig vad Platon själv egentligen menade med "rätt vetande" respektive "rätt handlande". För detta ändamål har jag använt mig av tre filosofiska översiktsverk samt Platons dialog Gorgias. För att hänvisa till dialogen Gorgias använder sig Platon av en rad alternativa formuleringar, av ovan nämnda tes, som till exempel: "om det vore nödvändigt att antingen göra orätt eller lida orätt, skulle jag välja det senare",[ii] "Jag hade alltså rätt i att säga att varken jag eller du eller någon annan människa hellre skulle vilja göra orätt än lida orätt", "den som gör orätt är olyckligare än den som lider orätt" eller "det är skamligare att göra orätt än att lida orätt".[iii]

 

I samband med min essä åtar jag mig givetvis även uppgiften, att ta ställning till, och i möjligaste mån reflektera kring Platons kunskapsteori och moralfilosofi, samt relationen dem emellan. Till den filosofiska allmänbildningen förväntas dock att man noggrant läst några centrala verk av filosofer som Platon (427-347 f.kr.[iv]) och Aristoteles (384-322 f.kr.), men inte endast av filosofihistoriska skäl, utan även för att de anses erbjuda insikter som fortfarande är filosofiskt aktuella.[v] Trots att filosoferna överlag är oeniga, råder det dessutom konsensus, om att till exempel Platons och Aristoteles texter bör tillerkännas kanonisk status.[vi]

Källtexten: Gunnar Aspelin beskriver hur Platons dialog Gorgias, var en av de skrifter, som gjorde, och fortfarande gör, ett av de starkaste intrycken på den mottagliga läsaren. Dialogen är starkt inspirerad av avrättningen på Sokrates år 399 f.kr. Vidare beskriver Aspelin hur Platon gick till angrepp mot de härskande tänkesätten, som enligt honom byggde på falska värden. Först och främst vände han sig mot retoriken, som enligt honom endast var ett politiskt maktmedel, där övertalning och suggestiv propaganda, i dialogen representerad av demagogen Kallikles, ersatte förnuftig och saklig bevisföring.[vii] Vidare attackerade han läran om att makt var rätt. I stället framställde han rättvisan som en harmonisk ordning i individens själ och mellan individerna i stadsstaten. Rättvisan i människornas värld motsvarade, i sin tur, den matematiskt fulländade ordningen och den kosmiska harmonin i världsalltet.[viii]

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Dialogen Gorgias brukar därmed skildras som konfrontationen mellan å ena sidan företrädare av en cynisk och hänsynslös maktfilosofi, å andra sidan Sokrates som försvarare av rätts- och humanitetsidéer. Vidare beskriver Platon hur talarekonsten snarare påminner om underhållning då den strävar efter att frambringa lyssnarens lust och välbehag. Den avlönade talaren, sofisten, till skillnad från filosofen, beskriver han därmed som en inställsam smickrare.[ix] Vidare skriver Platon, hur Kallikles i sin tur beskriver hur naturen själv visar att det är rättvist att den bättre är överlägsen den sämre och den mäktigare överlägsen den svagare. I närmast Nietzscheanska ordalag låter han därefter Kallikles fortsätta:

Men jag gissar att de som stiftat sed och lag äro just de svaga människorna, den stora mängden. Det är alltså med tanke på sig själva och sin egen fördel som de stifta lager och utdela beröm och tadel. Och då de frukta, att de starka människorna som äro i stånd att vinna överhand skola bli mäktigare än de själva, så säga de att dylik överlägsenhet är något fult och orätt, och att orättrådigheten just består i att sträva efter att bli mäktigare än de andra. Ty enär de äro svagare, äro de nöjda, tror jag, med jämlikhet.[x]

PlatonDet skall dock understrykas att Platon inte ansåg att makten i sig var något negativt. Således beskrev han i dialogen Gorgias att makten är något gott om den brukas med förnuft, men är något ont om den brukas med oförnuft.[xi] För att förstå antikens filosofi måste man därför i möjligaste mån känna till det samhälle som antikens filosofer verkade i.[xii] Således beskriver Henry Egidius, hur Platon försökte finna lösningar på det politiska och moraliska kaos, som rådde i Athen efter nederlaget i kriget mot Sparta.[xiii] Vidare tog Platon, efter Sokrates död, även tog starka intryck av pythagoreérnas matematiska filosofi.[xiv]

Det rätta vetandet

Det godas idé: Platon var idealist eftersom han tillskrev begreppen en objektiv existens. Dessutom hävdade han att de måste uppfattas som den sanna och ursprungliga verkligheten. Företeelserna i sinnevärlden såg han som en sorts flyktiga skuggbilder. Platon kallade begreppen för idéer, och de fanns i en värld för sig, som han kallade för idévärlden.[xv] Enligt Platons lära om det godas idé, som den högsta principen, eller solen, som han redogör för i den berömda grottliknelsen, var det denna som borde förklara tillvaron och det var genom den så kallade dialektiken som människan kunde skåda idéernas fullkomliga värld.[xvi]

Den mystiska upplevelsen: I dialogen Theaitetos skriver Platon att förundran är filosofins grund. Platon skriver vidare att den insikt som filosofen söker inte finns i böcker, utan uppstår som en gnista i själen efter långvariga studier. Det speciella med filosofin är att den inte kan formuleras i ord såsom man kan i andra studier. Härigenom blir Platons filosofi nära förbunden med den mystiska upplevelsen.[xvii] Vidare påpekar Egidius att de svärmiskt religiösa dragen kom att bli än starkare i nyplatonismen. Platon föreställde sig att förnuftskunskapen var en återerinring av en kunskap som vi fått i en tidigare existens i idévärlden. För Platon var detta den yttersta legitimeringen för det goda och det var endast med hjälp av förnuftet som vi kunde nå detta högsta.[xviii] Det var i dialogen Menon som Platon gav skäl för sin preexistenslära och i dialogen Phaidon, som skildrade Sokrates sista stund i livet, återfinns Platons olika bevis för själens odödlighet. Platon menar bland annat att människan har kunskaper, som hon inte kan ha förvärvat i detta livet, och att detta måste innebära en återerinring av ett föregående tillstånd, vilket brukar kallas för Platons anamnesislära.[xix]

Själens frigörelse: Aspelin beskriver vidare hur läsaren av dialogen Phaidon, vid sidan av den pytagoreiska själsläran, i sista hand möter den så kallade orfismens frälsningsreligion.  Denna beskriver i sin tur hur själen är fjättrad vid det kroppsliga, och att det är ur detta tillstånd som de falska föreställningarna uppstår. Orfismen menar även att ju mer själen vänder sig från det kroppsliga och söker sanningen med sina sinnen, desto större blir möjligheten att vinna sann kunskap, och desto mer återvinner den sitt gudomliga liv. Själen är därmed besläktad med idéernas värld, och när den genom rationellt tänkande frigör sig från beroendet av kroppen och sinnevärlden, närmar sig den sitt ursprung. Hos Platon, liksom hos Pythagoras, blir därmed filosofin en rening samt en själens frälsning och frigörelse.[xx]

Det ondas princip: Egidius påpekar dock att det finns mycket som tyder på att Platon så småningom fann idéläran orimlig. I dialogen Theaitetos, menade till exempel Platon, att varken sinnena eller tänkandet kunde nå fram till sann kunskap.[xxi] Vidare beskriver Platon hur rättvisan och godheten i sin strängaste mening, på samma sätt som till exempel den fullkomliga cirkelns idé, är ofullbordade i vår värld, eftersom de endast är rena idealbegrepp.[xxii]

Platon frågar sig därefter vad som är orsaken till det ofullkomliga, det onda och det irrationella.[xxiii] [xxiv] I dialogen Timaios försökte han lösa problemet genom att införa en realitet utanför idévärlden, och som i viss mening var dess motsats. Således beskriver han den obestämda och passiva materien, varur de enskilda tingen formas, som orsaken till bristen på överensstämmelsen med det godas idé. Enligt Platon är därför den oformade materien ett icke-varande, som endast existerar i oegentlig mening och som endast kan förstås genom en slags oegentlig kunskap. Vidare beskriver han hur detta icke-varande, gör sig gällande som principen för motståndet mot det godas idé, och hur den därmed blir dess negation, det vill säga det ondas princip.[xxv]

Det rätta handlandet

Antiplaton 1 av MiròDet goda livet: En viktig insikt, som antikens filosofer eftersträvade, var att den teoretiska kunskapen alltid var något som skulle knyta an till det levande livet.[xxvi] Svendsen uttrycker det som att antikens filosofi handlade om att göra erfarenhet av tänkandet, och att dessa erfarenheter präglande människans handlingar. För Platon blev därför den sanna insikten en nödvändighet för att förverkliga det goda livet. Insikten om tingens sanna väsen kom enligt Platon därför med nödvändighet att prägla den människa som vunnit den.[xxvii] För Platon bestod dygden till stor del i en strävan efter besinning och en strävan efter att fly undan tygellösheten: "Man bör akta sig för att ge lustarna fria tyglar, att söka tillfredsställa dem och leva ett rövarliv." Enligt Platon är det därför som världsalltet kallas för Kosmos, som betyder ordning, men inte för oordning eller tygellöshet. [xxviii]

Det goda straffet: Det skall dock påpekas att det för Platon inte handlade om någon ljum förlåtande humanism, utan snarare ett bejakande av den grekiska rättstanken som förespråkade att gott skulle lönas med gott och ont med ont. Således beskriver Platon i dialogen Gorgias hur det riktiga är att hata, driva i landsflykt och döda den person som på ett orättfärdigt sätt använder sig av talarekonsten. Vidare beskriver Platon hur en orättrådig och brottslig människa under alla förhållanden är olycklig. Men att han är mera olycklig, om han inte får sitt rättvisa straff för sin ogärning, och mindre olycklig om han får detta straff från gudarna och människorna.[xxix]

I närmast sadomachokistiska ordalag, beskriver Platon i dialogen Gorgias dessutom hur den som straffar gör det som är skönt och den som straffas lider det som är skönt samt att straffet frigör människan från själens ondska. Det bör dessutom påpekas att Platons strävan efter en närmast absolut rättrådighet, tar sig närmast absurda proportioner då han föreskriver att orättrådige självmant, så fort som möjligt, bör söka upp domaren, för att tilldelas sin rättmätiga bestraffning, oavsett om det handlar om spö, fängelse, böter, landsförvisning eller dödsstraff.[xxx] I följande citat från Platons dialog Gorgias visar det sig även att han är minst lika benhård vad gäller att hellre lida orätt och att handla orätt:

Och att besjäla mig, göra mig till slav, göra inbrott hos mig och överhuvud göra vad slags orätt som helst mot mig och mot vad jag äger, det är en större skam och olycka för den som gör det än för mig som får utstå det.[xxxi]

Filosofens avfälling: I dialogen Phaidros hävdade Platon att människorna själva inte kunde se det goda. I dialogen Euthyfron diskuterar han därefter hur människan, trots allt, kan få tillgång till det goda. Dialogen avslutas således med att, det enligt Platon, förefaller sannolikt att något är gott för att Gudarna vill det.[xxxii] Resonemanget blir än tydligare i slutet av dialogen Gorgias då Platon beskriver den gudomliga lag, som enligt honom, innebär att den människa som levt ett rätt och fromt liv kommer till de saligas öar i avsaknad av ondska, till skillnad från dem som fört ett orättrådigt och gudlöst liv, vilka kom till hämndens och straffets boning.[xxxiii] Platons slutliga argument för att handla gott grundar sig därmed på en religiöst sanktionerad moral, eller en slags Kantiansk pliktetik om man så vill, vilken i slutändan grundar sig på föreställningen om en dom som ligger till grund för tillvaron efter döden. För att vinna en billig poäng skulle man därmed kunna säga att Platon sågar av grenen, han själv sitter på, då han anklagar talaren Gorgias för att inte skilja mellan tro och vetande.[xxxiv] Uppgiften att definiera vetande, som sann berättigad tro, faller emellertid utanför denna essä.

Den upplysta eliten: Platon hoppades på, att åtminstone, en elit i samhället skulle kunna uppnå beständig och giltig kunskap. Uppgiften för denna elit var att tillämpa den vunna insikten i förvaltning, uppfostran, undervisning och rättsväsende. Denna inställning kan givetvis idag uppfattas som provocerande, men om man de facto ser till dagens noggranna urvalsförfaranden för tjänster inom till exempel domstolsväsendet, utrikesdepartementet eller högre tjänster inom universitetsvärlden, är de nog minst lika elitistiska som Platons föreskrifter. Den stämmer även väl överens med till exempel aposteln Paulus och Martin Luthers föreskrifter.

Enligt Platon gick det alltså att formulera regler för vad som var rätt, gott och skönt och i Staten förespråkade han därför filosofernas kungadöme. Denna föreställning tangerar dock gränsen för vad man lagligen får uttrycka i vårt västerländska demokratiska samhälle. Likafullt har den i sin tur relevans för frågan om den så kallade teknokratin, eller det så kallade tjänstemannaväldet, som på förhand utreder och förbereder de folkvalda politikernas, statsministrarnas och presidenternas beslut och ställningstaganden.

En vanligt förkommande invändning är att Platon tänkte aristokratiskt, då han menade att vissa mönster och regler var evigt giltiga, och att kunskapen om det rätta och goda var förbehållet den styrande eliten. För Platon var nämligen aristokratin bärare av en gammal och ursprunglig tradition, och för Platon var det ursprungliga gott.[xxxv] Givetvis sticker även Platons misantropiska formuleringar, som att: "Bland okunnigt folk blir således den okunnige mera övertygande än den kunnige", dagens människor i ögonen.[xxxvi] Även denna inställning ter sig i vårt så kallade jämlika och emanciperade samhälle förkastlig, trots att till exempel samtliga undersökningar visar att eleverna, på framförallt de prestigefyllda handels- och tekniska högskolor, till överväldigande del har föräldrar med akademisk utbildning.

Antiplaton 2 av MiròDen självuppoffrande intelligentian: Men även om man, enligt Platon, kunde få kunskap om de högsta principerna var det inte enkelt. I Lagarna förespråkade han därför att de styrande skulle tas ur den militära klassen, och tränas extra hårt och leva ett självuppoffrande liv. De skulle inte ha någon privategendom och fullständig kommunism skulle råda bland dessa bröder och systrar.[xxxvii] Eliten skulle därigenom representera både den högsta vetenskapliga insikten och den högsta moraliska fullkomningen.[xxxviii] Vidare påpekade Platon att man skulle vara noggrann med urvalet av individer, med tanke på att anlagens roll är mer eller mindre ärftliga, så att man kunde odla fram en styrande elit.[xxxix] Givetvis ter sig även denna tanke otänkbar idag, inte minst efter socialdarwinismens och rasbiologins vetenskapliga bankrutt, men om vi ger oss till tåls några decennier, är i alla fall jag övertygad, om att framtidens spermier, eller kanske snarare DNA-strukturer, tillhörande dess mest framstående artister och atleter, kommer att säljas till astronomiska summor på den fria globala världsmarknaden.

Människans frihet: I dialogen Phaidon behandlar Platon den brännande stridsfrågan, om skillnaden mellan motiv och orsak, och som handlar om huruvida människan verkligen är fri och ansvarig för sina handlingar eller om detta endast är en illusion eftersom människan i själva verket styrs av sina arvsanlag och drifter. I dialogen beskrivs hur Sokrates för ett samtal med sina vänner som samlats i fängelsecellen i avvaktan på hans avrättning. Å ena sidan skulle man kunna anlägga naturforskarens orsaksförklaring till Sokrates situation. Å andra sidan sökte idélärans anhängare efter Sokrates motiv samt meningen och de förnuftiga skälen till Sokrates agerande då han valde att tömma giftbägaren.[xl] Frågan om Sokrates död, och tämligen religiöst inspirerade beslut som grund för sitt ställningstagande, behandlas för övrigt i slutet av dialogen Gorgias då Platon låter Sokrates säga:
Ty ingen människa som ej är alldeles oförnuftig och feg fruktar själva döden men hon fruktar att göra orätt. Ty att gå ned till Hades med själen tyngd av ogärningar är det värsta av allt ont.[xli]

Niclas Mossberg

[i] Svendsen Vad är filosofi (Stockholm 2005) s. 31
[ii] Platon Dialoger Gorgias Symposion (Uddevalla [1955]) översättning av Claes Lindskog s. 42
[iii] Platon [1955] s. 52, 59, 63, 71
[iv] Enligt Gunnar Aspelin, till skillnad Nationalencyklopedin 2000 och Svendsen 2005, föddes Platon år 427 f.kr men dog dock först år 348 f.kr. (Aspelin, Bejerholm och Forsell Filosofins historia [Lund 1969] s. 12)
[v] Svendsen 2005 s. 78-79
[vi] Svendsen 2005 s. 117
[vii] I slutändan skulle man kunna säga att Platon polemiserade mot sofisten Protagoras, som förnekade möjligheten, att komma till objektiv kunskap om verkligheten, över huvud taget. (Aspelin 1969 s. 16)
[viii] Aspelin 1969 s. 13-14
[ix] Platon [1955] s. 31, 36
[x] Platon [1955] s. 64
[xi] Platon [1955] s. 38
[xii] Svendsen 2005 s. 82
[xiii] Egidius Tankelinjer i Europeisk filosofi (Stockholm 1983) s. 26
[xiv] Aspelin 1969 s. 12
[xv] Egidius 1983 s. 27
[xvi] Aspelin 1969 s. 18-19
[xvii] Svendsen 2005 s. 32-36
[xviii] Egidius 1983 s. 31, 36
[xix] Aspelin 1969 s. 14
[xx] Aspelin 1969 s. 19
[xxi] Egidius 1983 s. 34
[xxii] Aspelin 1969 s. 18
[xxiii] Platon menade till exempel att diktkonstens väsen snarare präglades av efterlikning än rationell verksamhet. Därför ansåg han den vara en farlig och irrationell rival till filosofin. Vidare beskrev han hur diktkonsten riktade sig till känslorna, och inte intellektet, samt hur det därigenom undergrävde förnuftets herravälde över känslorna.
[xxiv] (Svendsen 2005 s. 65)
[xxv] Aspelin 1969 s. 19-20
[xxvi] Svendsen 2005 s. 147
[xxvii] Svendsen 2005 s. 36
[xxviii] Platon [1955] s. 101
[xxix] Platon [1955] s. 24, 47
[xxx] Platon [1955] s. 54, 60-61
[xxxi] Platon [1955] s. 102
[xxxii] Svendsen 2005 s. 150-152
[xxxiii] Platon [1955] s. 122
[xxxiv] Platon [1955] s. 20
[xxxv] Egidius 1983 s. 26-29, 32
[xxxvi] Platon [1955] s. 27
[xxxvii] Egidius 1983 s. 33
[xxxviii] Aspelin 1969 s. 15
[xxxix] Egidius 1983 s. 33-34
[xl] Egidius 1983 s. 29-30
[xli] Platon [1955] s. 121

Ur arkivet

view_module reorder
Roman Anthin. Foto: Gotlands Tonsättarskola

Kejsarens nya kläder – Möte med Ramon Anthin

Tonsättareleverna lärde sig att hantera hela processen för komponerande från den första idén, från embryot, till framförandet av det egna stycket. Komponerande och dirigerande skulle gå hand i hand, en ...

Av: Ineta Svärd | Essäer om musik | 24 juni, 2015

Ur led är tiden – en betraktelse nu när vi ställt tillbaka klockan

När högertrafiken infördes klockan fem på morgonen den 3 september 1967 stod alla bilar stilla en kort stund, och körde sedan vackert över på andra sidan mot vad de var ...

Av: Ivo Holnqvist | Gästkrönikör | 31 oktober, 2017

Turbulenta skyar – ett porträtt av Vincent van Gogh…

Jag ligger på rygg. Himlen virvlar högt där uppe. Några kråkor cirkulerar över mitt huvud. Jag hör pojkarnas uppjagade röster och grimaserar åt den djupsvarta smärtan i bröstkorgen och magen ...

Av: Jonas Wessel | Konstens porträtt | 24 maj, 2013

Huset som kay fisker ritade 1930

Om ett märkvärdigt hus, ritat av Kay Fisker

I Köpenhamns burgna norra stadsdelar finns mängder av vackra villor. Häromdagen var vi bjudna på lunch i en av de intressantaste, i Charlottenlund på en behaglig villaväg kantad av kastanjeträd ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 24 oktober, 2017

Tänk om du vore ditt första steg - och ut i rymden?!

Om Hanna Hallgrens diktande Fredag ger mig en bukett blommor som jag inte vet namnet på, ingen vet vad de heter. Jag har frågat på torget där de står men ...

Av: Eleonora Bru | Litteraturens porträtt | 05 juli, 2008

Den poetiska Eddan enligt Lars Lönnroth

Vårt behov av översättare och översättningar är omättligt. Men den yrkeskategorins ansträngningar har inte särskilt ofta uppskattats eller förtjänst. Av slentrian har försvenskningarna antingen förbigåtts helt i bokrecensionerna, eller så ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 september, 2017

Fragment av surrogatpyret XII

Vi sprecke, tjompe å bultre oss ut i hallen me Tjååsers livaktit galna jiayu cunyanlegend ekande i skallarna (”Our firste fo, the serpent Sathanas...kitte his throte, and in a pit ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 18 december, 2007

William Blakes tankevärld

Det andliga klimatet: en kort historikUnder renässansen fanns en bildpoesi, Emblem-Poetry. En bildpoesi som byggde på den vid denna tid rådande mystikens kosmologi. Blake kan räknas till efterföljarna av denna ...

Av: Violet Tengberg | Essäer om konst | 16 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.