En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | 15 augusti, 2010
Kulturreportage

Bitskt tandlösa krokodiler

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var ...

Av: Bo I. Cavefors | 19 Maj, 2014
Essäer

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | 22 oktober, 2008
Scenkonstens porträtt

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien…

Om man går utmed huvudgatan i svenskbygdens Bishop Hill mellan hus med 1800-talsinspirerad svensk bruksbyggnadsstil som Steeple Building och vidare förbi Colony Store och presentshopen Svenska Hjarta (Svenska Hjärtan), krukmakeriet ...

Av: Benny Holmberg | 16 mars, 2014
Kulturreportage

Simone Weil: ängelns öde



altMystiken har fått en renässans, den har blivit ett populärt sätt att söka sin andlighet. Vare sig man studerar medeltida mystiker och helgon, går på pilgrimsvandring eller åker på retreat handlar det om att hitta Gud genom att på djupet upptäcka sig själv. Mystiken kan ses som en motståndsrörelse mot det moderna projektets materialism såväl i historien som idag.  Mystiken betonar till skillnad från traditionell religion en direkt kontakt med det heliga, ett hänfört ibland extatiskt varseblivande av alltings enhet och av verkligheten sådan den är. Men mystik behöver inte alls innebära outsägliga extatiska upplevelser eller i första hand handla om föreningen med det gudomliga. De flesta mystiker lägger större vikt vid etik och den vardagliga livshållningen där kärleken till andra människor är det viktigaste. En av dessa framträdande mystiker var Simone Weil som levde under en turbulent tid. Under sitt korta liv upplevde hon två världskrig och hon drevs av ett glödande engagemang för fattiga och utstötta människor

 

Simone Weil föddes den 3 februari 1909 i en välbeställd fransk-judisk familj i Paris. Andan i hemmet var frisinnad och Simone och hennes tre år äldre bror André uppfostrades i agnostisk tro, men utan fördomar mot religiösa åskådningar. Barnen uppmuntrades i sina studier och fick bästa utbildning. Simone var alltifrån barndomen mycket klen till hälsan och led av en svårartad migrän som blev allt värre med åren. Hon beskrivs som mycket blygsam och för sin ålder förvånansvärt klok. Redan som litet barn visade hon en ovanlig omsorg om andras välfärd och förmåga av inlevelse i de utstöttas lott. Flickan ville inte gå i strumpor när det fanns barn som var utan. I tonåren sjönk hon, enligt egen utsago, ner i bottenlös förtvivlan för att hon ansåg sig obegåvad i jämförelse med sin bror som var ett matematiskt geni.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

altI boken "Väntan på Gud" skriver hon: "Det var inte yttre framgångar jag stod efter, jag sörjde över att jag aldrig skulle nå det transcendenta rike, där bara de verkligt stora vinner inträde och där sanningen bor. Jag ville hellre dö än leva utan sanningen. Efter månader av inre mörker fick jag plötsligt och för alltid den förvissningen, att vilken människa som helst, även om hennes intellektuella utrustning är nästan ingen, kan nå detta sanningens rike, om hon bara begär sanningen och oavlåtligt bemödar sig att finna den". Denna övertygelse som tar sin grund i en personlig känsla av otillräcklighet blir avgörande för Weils filosofiska tänkande. Hon framhåller att det är uppmärksamhet snarare än vilja som bereder inträde till sanningens rike. Det rör sig om en hållning som påminner om det österländska tänkandets förkärlek för väntan och kontemplation; en aktiv icke-handling i moralisk och andlig bemärkelse. Med känsligheten och de självutplånande asketiska dragen sammansmälte hos Simone en sanningskärlek utan gräns, men med mod och fördragsamhet.

Under studietiden i Paris undervisades hon av en vishetslärare av sokratisk typ vi namn Alain vars motto var det platonska "Du ska söka sanningen av hela din själ". Dessa år fylldes av hårt arbete, intensiva diskussioner med kamrater om livsåskådning, religion och inte minst politik. Tiden präglades av djup ekonomisk kris med stigande arbetslöshet. Det var en epok då social väckelserörelse spred sig bland de intellektuella och särskilt bland studenterna. Simone engagerade sig redan nu intensivt för de förtryckta klassernas sak och för revolutionen, men gick aldrig med i något parti. Tjugotvå år gammal tog den högt begåvade Simone Weil magistergraden vid Sorbonne. Därefter följde några års lärarverksamhet vid olika skolor, där hon undervisade i filosofi och grekiska. Men ofta råkade hon i konflikt med sina uppdragsgivare som ogillade hennes politiskt färgade aktivism och vänstersympatier. Simone skrev åtskilliga artiklar om de utstötta människornas villkor, men eftersom hon ville känna industriproletariatets verklighet inifrån tog hon plats i olika fabriker som vanlig arbeterska under antaget namn i ett års tid. Erfarenheterna från arbetslivet blev en chock. Med sin bräckliga konstitution upplevde hon särskilt starkt det extremt mödosamma kroppsarbetet och kravet på snabbhet och exakthet som hon aldrig lyckades leva upp till. Dessutom plågades hon av en ständigt malande huvudvärk som hon kallade sin biologiska olycka. Under denna tid 1934-1935 skrev hon en arbetsjournal, som handlar om kroppsligt svaga människor vilka likt henne själv tvingas lyda order, aldrig själv få bestämma arbetets rytm endast räknas som kraft som står till förfogande. Till motto för sin fabriksdagbok har Weil utsagan att "varje människa bör kunna ha sitt eget arbete som föremål för begrundan".

Det var nära att Simon Weil hade krossats av sitt försök som fabriksarbeterska. Kroppsligen gjorde hon det, eftersom då grunden lades till den lungsjukdom som orsakade hennes tidiga död, men moraliskt trädde hon ur erfarenheten visserligen märkt av den men härdad. Kanske finner vi här den existentiella grogrunden till Simone Weils religiösa upplevelser. Kristendomen är, enligt henne, en slavarnas religion, till vilken man i denna underordnade och utsatta position naturligt vänder sig. Hon kom att se sig själv som en slav under denna period och fabriksårets betydelse för hennes åskådning kan inte nog överskattas. Bland annat genom sina resor hade Simone Weil fått stor sympati för det spanska folket och när inbördeskriget bröt ut 1936 gick hon med på den röda sidan och upplevde vid katalanska fronten krigets alla fasor. Den pacifistiska övertygelsen hindrade henne från att bära vapen. I stället tog hon kökstjänst. På grund av sin närsynthet och opraktiska läggning råkade hon en dag välta ett fat kokande olja över sig, blev svårt skadad och måste resa hem.

altEfter konvalescensen återgick Simone Weil till läraryrket ytterligare någon tid men blev därefter av hälsoskäl på nytt tjänstledig. Erfarenheterna från fabriken och fronten gjorde det omöjligt för Weil att fortsätta som lärare. Samtidigt tröttnade hon på den politiska aktivismen. Vägen in i andligheten förbereddes under dessa år. Hon beskriver tre avgörande händelser. Den första kom i Portugal 1937 då hon i en fattig fiskarby bevittnade en helgonfest, där kvinnorna i båtar och med ljus i händerna hade sjungit urgamla sånger av en oändligt djup sorgsenhet. I Assisi hade hon upplevt två underbara dagar. Ensam i ett litet kapell hade hon av en okänd makt tvingats ner på knä. Den tredje upplevelsen grep henne starkare. 1938 hade hon tillbragt påskveckan i Solesmes och besökt samtliga gudstjänster. Hon älskade den gregorianska sången, ceremonierna och det sakrala. Här mötte hon en budbärare som visade henne en dikt av 1600-talsskalden George Hebert, vars dikt "Kärlek" gjorde ett starkt intryck. Hon lärde sig den utantill och ofta då huvudvärken stegrades läste hon den uppmärksamt. Vid ett sådant tillfälle, hösten 1938 fick hon sin första mystika upplevelse - en reell personlig kontakt, här på jorden mellan en människa och Gud.

Hon lär sig även bönen "Fader Vår" utantill på grekiska. I samband med att hon läser bönen ingår läsandet i ett bedjande och Weil har upprepade upplevelser av Kristi närvaro. I ett brev till en vän beskriver hon på ett sammanfattande vis sina upplevelser: "En närvaro mer personlig, mer viss och mer verklig än en människas; den var både för sinne och för fantasi oåtkomlig, lik den kärlek som lyser upp det mest ömma leende hos någon man älskar". Det finns samband mellan krisartade händelser och visionära upplevelser. Det var de tre religiösa erfarenheterna tillsammans med upplevelserna under fabriksåret och hennes svåra huvudvärk som påverkat Simone Weil och bidragit till den mystika upplevelsen. När Simone Weil efter sina religiösa upplevelser läste andra mystikers skrifter fann hon många likheter med sina egna tankar. Speciellt Bhagavadgita appellerade till henne. I denna skrift sätts handlingsdisciplinen högst, man ska handla men vara opåverkad av dess frukter. Det är viktigt att handla utan att vänta sig få något tillbaka, först då kan vi till fullo vara ansvariga för vår handling. Att släppa behovet av att bejaka sitt ego är kanske den största av alla utmaningar på vår väg mot frihet. Hela vår vilja måste inriktas i uppmärksamhet. Boken "Väntan på Gud" innehåller uppsatser om kärlek, olycka och Gud, ett flertal brev som även omfattar hennes andliga självbiografi samt Weils meditation över "Fader vår". Den bild som kommer fram i dessa brev och essäer är bilden av en sökande människa som inte kompromissar med sanningen. I ett brev från maj 1942 , som fungerade som ett slags självbiografi, skrev hon: "Jag känner mig alldeles säker på, och gör det än, att man aldrig nog kan stå Gud emot, om man gör det av ren omsorg om sanningen. Kristus ser gärna, att man föredrar sanningen framför honom; innan han är Kristus är han ju sanningen. Vänder man sig bort ifrån honom för att gå till sanningen, hinner man inte långt, innan man faller i hans armar."

Krigets overkliga mardröm ingår ofrånkomligt i Simone Weils erfarenhetsfond. Hon förutsåg länge andra världskrigets utbrott och varnade likt Kassandra för det. När Paris förklarades för en öppen stad flydde Simone jämte föräldrarna till Marseille. Där fortsatte Simone sina studier, skrev mycket och arbetade även i flyktingläger. Här lärde hon känna dominikanermunken pater Perrin som hjälpte de olyckliga trots att han var i det närmaste blind. Hon besökte ofta klostret och bistod Perrin i hans arbete. Simone hade under de närmast föregående åren upplevt en vidgning av medvetandet och haft visionära erfarenheter. Pater Perrin ansåg henne stå så nära katolicismen att han erbjöd henne dopet. När hennes kristna medvetande fördjupats och frågan om dopet blev aktuell var det hennes tvekan om man fick leva med fria tankar inom kyrkan som gjorde att hon inte ville bli döpt. Simone Weil var övertygad om att Kristus fanns långt utanför kyrkan. Hon kände det som en kristen kallelse att föra de människors talan som levde utanför kyrkan eller i dess marginaler. Hon rörde sig i olika traditioners texter, inte minst den grekiska och romerska mytologin. Överallt kunde hon finna Kristus och kyrkans behov av att dra gränser kritiserade hon ständigt. För henne var friheten ett fundament som ingen fick rubba på, allra minst kyrkan. Den fria tanken var ett huvudärende för henne och det är också frågan om tankens frihet som gör hennes tvekan inför det kristna dopet begriplig.

altUnder Vichyregimen som styrde Frankrike under den tyska ockupationen avstängdes judarna från universitetsstudier och rekommenderades att ägna sig åt lantarbete. Via pater Perrin kom Simone Weil i kontakt med författaren Gustave Thibon som ägde en vingård. Det blev en svår tid för henne. Sina livsmedelskort skickade hon till soldaterna vid fronten. Vingårdsarbetet i flimrande solglöd, slagregn och mistral blev Simone övermäktigt och hon återvände till Marseille, där hon undervisade i dominikanklostret över platonska texter. Men den politiska situationen blev alltmer hotande och för att inte vålla sina föräldrar sorg beslöt hon att följa med dem till USA. I New York kände hon starka samvetskval över att ha lämnat sitt land, men 1942  yppades ett tillfälle för henne att återvända till Europa och med nyväckt hopp återvände hon till London där hon blev sekreterare åt motståndskämpen Maurice Schulman. Hon fick av exilregeringen i uppdrag att skriva en traktat ämnad att stärka motståndsandan i hemlandet. En bestående frukt av det arbetet blev "Att slå rot".

I boken talar hon om rotlösheten både hos industriarbetarna i hemlandet och hos de koloniserade folken men också om rotlösheten hos den bildade elit där specialiseringen fått ersätta rötterna i den antika kulturen, där begåvning hyllas på bekostnad av dygd. Hennes samhällskritik var skarp och klarsynt. För Weil var det nazismens triumfer ett symtom på en utarmning som under sekler förlamat Europa. Människor hade blivit andligt undernärda. Man hade bekänt sig till frihet, jämlikhet och rättvisa. Andliga elementära behov hade fördunklats och blivit åsidosatta. Ett av dessa elementära behov är, menar hon, lydnad. Som sådant är det gott. Att lyda innebär att underordna sig en auktoritet. Men detta underordnade måste ske genom fritt samtycke. Det gäller att frivilligt underordna sig en äkta auktoritet, att lyda betyder, enligt henne att lyssna uppmärksamt. Hon varnar för framstegsvidskepelsen och det är nästan kusligt att se hur hennes varningar går igen i vår tid, där girighet och bekvämlighet inte låter sig rubbas. Det är en djupt fascinerande vidräkning med hela vår kultur, vilken är åtföljd av en deklaration om själens behov och människans skyldigheter. Hon avvisar principen om mänskliga rättigheter och talar i stället om mänskliga skyldigheter, därför att rättigheter alltid kan missbrukas.

"Att slå rot" blev det sista och mest omfattande verk Weil arbetade med. Ett halvår efter att ha skrivit detta bröt hon samman. Svält, umbäranden, oavbrutet tankearbete och krigets fasor hade undergrävt hennes krafter och den lungtuberkulos som grundlagts i fabriken bröt ut och i april 1943 fördes hon till sanatoriet. Mot slutet av sommaren gav hon uttryck åt sin önskan att ännu en gång få se naturen. Hon kunde då inte tala, men när hon såg träden och den rika grönskan strålade hon upp och ansiktet lyste förklarat. Hon dog den 24 augusti 1943, ensam som hon önskat. Hennes djupa kompromisslösa engagemang för fabriksarbetare och arbetslösa, mot exploateringen av kolonierna, de totalitära ideologiernas utbredning i Europa och andra världskrigets vanvett kostade henne till sist livet. Dödsorsaken var lungtuberkulos och svält, eller om man vill uttrycka det med hennes egna ord: tidens olyckor.

altBoken" Personen och det heliga" innehåller bland annat Weils närmast kristna tolkning av Homeros "Iliaden" i essän" Iliaden" eller "Sången om det heliga" av många ansedd som hennes litterära mästerverk. Hennes tolkning av Homeros dikt, som hon själv översätter, - är unik i det att hon ser den, inte som en hyllning utan som ett smärtsamt avslöjande av styrkans makt. "Att älska och vara rättfärdig är möjligt bara om man känner styrkans makt i hela dess vidd och vägrar den sin aktning". Denna styrka förkastas av henne som falsk storhet. Det handlar om att undergräva den förhärskande storhetsuppfattningen, den styrkans världsåskådning som Simone Weil spårar tillbaka till romartiden. Denna storhet menar hon måste bli föremål för djupt förakt. Man lägger även märke till prosapoemet om den frivilliga fattigdomens dygd som hon själv utövade och som hon tillmätte stort värde. Jag citerar:" I fattigdomen finns en poesi utan motstycke. Den poesi, som omger den arma jordevarelsen i dess sanna misär. Att älska fattigdomens poesi är inget hinder för medkänslan med de fattiga. Tvärtom, ty medkänslan är belägen vid roten av denna poesi. Det minskar inte utan ökar i stället medkänslans gärningar".

I titelessän vänder hon sig kritiskt mot personalism och söker sig djupare bortom det personliga. Hon skriver att det fullkomliga är icke-personligt. Det personliga är den del av oss som är villfarelse. Vad som är heligt i vetenskapen är sanningen och vad som är heligt i konsten är skönheten. Sanningen och skönheten är opersonliga. Helighet är inte personlig. Det heliga är överindividuellt. Det opersonliga är för henne något som ligger utanför den egna personen, något av det som gränsar till andra människors erfarenheter. Hon säger: "Just de konstnärer och författare som är benägna att betrakta sina verk som uttryck för den egna personligheten är i själva verket de som lydigast följer publiksmaken". Simone beskriver hur hon med styrkan i en omvändelse leds fram till insikten att var och en som oavlåtligt bemödar sig om att finna sanningen också finner den. I sanningen inbegrep hon skönheten, dygden och allt gott. Sanningens rike betecknar en andlig verklighet till skillnad från den materiella. Hon talar om kärlek som "en vinge" som lyfter oss ovan vårt förminskade perspektiv. Mystik kan sägas vara själens längtan hem till det förlorade paradiset. Att fyllas och bli delaktig av den andliga verkligheten är det egentliga målet för all mänsklig möda. Erfarenheten innebär en känsla, en visshet om att man upplever något bortom tid och rum. Mäster Eckehart talar om att träda in i människans eviga nu. Mystikernas strävan har alltid gått ut på att det inte finns någon del av själen som säger "jag". Det är personlighetsuppgivelsen i skilda skepnader som är kärnan innanför de olika religionernas skal: hjärtat heter självutplåning.

altVerket "Tyngden och nåden" utgör ett sammandrag av Simone Weils tankevärld i dess helhet. Det är inte utfört av henne själv utan av skriftställaren Gustav Thibon. Den sägs vara till för långsam läsning, begrundan. Ett centralt begrepp i Simone Weils livsåskådning är nödvändigheten som hör samman med det lagbundna och förutbestämda i naturens värld. Människan som lever i materien är helt underkastad dess lagbundna och determinerande skeende. Begreppet nödvändighet betecknar en faktisk beskrivning av tillvaron men äger också en religiös referens; i sin lagbundenhet uttrycker materien en fullständig lydnad för Guds vilja och är som sådan förebild för den mänskliga lydnaden. Hon har påverkats av det stoiska begreppet amor fati (att älska sitt öde) och menar att Gud är ansvarsfri inför lidandet, det onda och människans livslopp. I denna lagbundenhet har materien total lydnad för Guds vilja. Nödvändigheten uttrycks genom tyngden, tyngdkraften, gravitationen. Människan som en del av materien är på samma gång bunden av den kraft som yttrar sig i självupptagenhet och önskan att vara tillvarons centrum.  Med tyngdkraft menar hon den kraft som drar nedåt, vad andra kallar egoism, egenkärlek, viljan till makt. Om tyngdkraften har del i skapandet så är det nåden som utför avskapandet. Karaktäristiskt för Simone Weil är vissa ord som ständigt återkommer. Avskapelse (décréation) är ett sådant för Weil säreget ord.

Simon Weils begrepp hänger samman i en helhetssyn som kan vara svår att begripa. Antoon Geels skriver i sin uppsats "Religious ecstasy" att mystiker med starka upplevelser uppvisar slående kreativitet. Karakteristiskt för denna är bland annat verbal synkretism och flexibilitet. Det första hänvisar till många mystikers tendens att fritt och självständigt tolka olika traditionella begrepp och det andra hänvisar till uppkomsten av nya språkliga sammanställningar i samband med den mystika upplevelsen, vilket kan bottna i ett fritt och oberoende förhållande gentemot traditionen. Weils självständiga och fria tolkning av den grekiska filosofin är ett exempel på verbal synkretism och påståendet om flexibilitet kan belysas med det nybildade ordet avskapelse.

Gud är för henne en frånvarande fördold Gud som dragit sig tillbaka och inte har något att göra med den naturliga världen. Hon menar att idén om en allsmäktig Gud är felaktig och därför avvisar hon den gammaltestamentliga gudsbilden. Liksom Gud har avstått från makt och dragit sig tillbaka skall människan avstå från sitt jag, från den genom sociala omständigheter formade personligheten. Och det är just detta skeende som Weil betecknar med avskapelse. Denna syftar till ett omintetgörande av människans jag för att det oskapade inom henne ska framträda. Människan ska efterlikna, imitera Gud. Simone Weil anknyter till berättelsen om vetekornet, som måste dö för att ge nytt liv. "Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd". Orden kommer från Jesus och ligger till grund för det som kallas vetekornets lag: genom död till liv. Läran om avskapelsen kan liknas vid de klassiska mystikernas reningsschema, där det sista stadiet utgör en förening mellan Gud och människa. Genom att leva som offer föds livet ständigt på nytt .

altDet mest centrala begreppet i Simone Weils livsåskådning är olycka (le malheur). Den ständigt pinande huvudvärken kom hennes tankar att kretsa kring lidandet och olyckan, som hon sammanbinder med såväl Kristi oskyldiga lidande som socialt förtryck. Simone Weil tänker sig olyckan mycket konkret. En människa förlorar fotfästet och hotas av undergång. Hon har inte själv förorsakat sin belägenhet. Hon utstötts ur gemenskapen och utsätts för förakt endast för att hon anses svag och värd förakt. Kristus och Job är människor som oförskyllt drabbas av olyckan. Varför tillåter Gud lidandet?  Lidandet är, enligt Weil, inte sänt av Gud utan av att människan är underkastad nödvändigheten som är hennes religiösa uttryck för materien. Nödvändigheten är en central tanke, eftersom den gör upp med föreställningen hur Gud kan tillåta det onda i världen. Weil menar att lidandet kan vara en hävstång mot det övernaturliga och även om hon inte kan se den fulla sanningen med olyckan anar hon att den ligger i Kristi oförskyllda lidande och korsfästelse. Segern över huvudvärken, hennes biologiska olycka når hon genom uppmärksamhet.

Mystiker menar att kunskap om Gud är en omöjlighet om kunskapen inte har sin rot i den kärleksfulla uppmärksamheten. Simone Weil framhåller att hon i början av sitt andliga liv inte använder sig av någon metod men betonar vikten av att vara uppmärksam och anser detta vara en förutsättning för mystik erfarenhet. Syftet med det mystika livet är att upptäcka illusionen om det egna jaget. Ett mystikt medvetandetillstånd innebär ett nytt sätt att uppfatta sig själv och verkligheten och det bidrar till hur människan utformar sitt liv. Simone Weil omvänds inte i dess radikala betydelse utan att hon nådde sin livssyn snarare genom en kontinuerlig utveckling. Hennes tro är synkretistisk och till en del en blandning av främst grekiskt och kristet tänkande. Det var Platon, Kristus och mystikerna som gav henne sanningen.

Simone Weil var omutlig i kravet att leva och handla efter sin övertygelse. Det är inte utan att Weils martyrskap leder tankarna till de stora helgonens självförbrännelser och livsöden. Ett helgon var för henne en människa som är beredd att dö. Allvarets filosofi - som ser döden i vitögat och för vilken allt liv är lidande ser vi förverkligad hos mystiker som bla Mäster Eckehart, Madame Guyon men även Simone Weil. Kanske kan man ana hon såg kriget som ett instrument för andlig rening och att detta föder en hemlig och destruktiv dödslängtan. Hon drivs av starka begär att avstå, offra sig och utsätta sig för fara, men motiverades av en längtan efter renhet, sanning och kärlek. Hon har velat lära människor umgås med lidandet och hysa medkänsla för de oskyldigt lidande. Såtillvida är hon alltid aktuell. Vi har kommit därhän i vår utveckling att allt fler människor inser att vi behöver ett alternativ, en ny livsstil och ett annorlunda samhälle. Simone Weil har ett ärende till oss här och nu. Vad hon hatar hos det totalitära samhället - liksom hos romarriket och påveväldet är alla tendenser till förakt för människovärdet.

altSimone Weil var en människa besatt av lidelse. Denna lidelse var kombinerad med en konkret erfarenhet av livets och människan brister och svåra livsvillkor. Lidelsen drev henne i döden men var även orsak till den otroligt skapande kraften i hennes liv. Hon tog del av livet på ett hängivet sätt och engagerade sig och skrev med en glöd som till slut förbrände henne. Simone Weil är ett imponerande exempel på den skaparkraft medvetandet om döden förmår skänka en människa. Likaså är hon en lysande representant för de mystiker som inte drar sig undan för att ägna sig åt sin egen andliga utveckling, utan i högsta drag deltar i världsliga sammanhang och lever som de lär. Hos Simone Weil som inte kunde finna ett hem i något samfund har många människors hemlösa religiositet känt igen sig. Hon sökte ett andligt alternativ till materialismen. Det finns likheter mellan Mäster Eckehart, Johannes av Korset och Simone Weil, men även om mycket känns igen från andra mystiker så är hon en särpräglad personlighet. Det är just detta som provocerar och inspirerar. Som mystiker och radikal kom hon genom sin djupa solidaritet och sitt förutsättningslösa sanningssökande att ställa frågor som grep djupt in i framtiden.

I min essä har jag förutom Simone Weils egna böcker huvudsakligen använt mig av och refererat till Catharina Stenqvists doktorsavhandling "Simone Weil - Om livets tragik och dess skönhet" samt Antoon Geels bok "Kristen mystik ur psykologisk synvinkel".

Lena Månsson

Ur arkivet

view_module reorder

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Jakten på den röda ballongen – en essä om ballongen i konsten

Ett rött hjärta stiger mot himlen. Kvar på marken står en liten flicka och ser hur hennes ballong flyger iväg. Det går inte riktigt att se om flickan är ledsen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 oktober, 2012

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Bomber över Tyskland. Kommentarer till bombandet av Tyskland under andra världskriget

Bilden av bombandet av Tyskland under andra världskriget har i den versionen av historien som sprids i allmänna media försetts med ett dämpande filter. Den som haft oturen att ha ...

Av: Olof Hirn | Essäer om samhället | 16 Maj, 2011

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 09 Maj, 2013

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Upplopp av Torsten Renqvist

Upplopp av Torsten Renqvist Torsten Renqvist: Född 1924. Debuterade som målare och grafiker 1950. Fick pris på Biennalen 1964. Lämnade några år senare måleriet helt. Sedan dess har han skulpterat ...

Av: Anders Forsberg | Bildreportage | 02 november, 2006

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.