Folkbildaren Bo Johansson ger ut en ny diktsamling

Det knippe tankar och känslor som du kallar ditt ”jag” är format av traditioner och konventioner i det samhälle du lever i. Att känna sig själv är att känna den ...

Av: Lilian O. Montmar | 08 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

De farligaste är dem som inget har att dölja

Min vän tittar på mig och rynkar bekymrat ögonbrynen. Hon tar en djup klunk ur sin kaffemugg och säger sedan långsamt de ord som jag hört från så många de ...

Av: Jessica Johansson | 26 Maj, 2011
Jessica Johansson

Roberto Bolaños svarta karneval

Roberto Bolaño (1953-2003) är en av de senaste årens största internationella författarsuccéer. På svenska finns sedan i fjol inte bara de båda stora romaner som grundlagt hans berömmelse, De vilda ...

Av: Ulf Lindberg | 10 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

 Sara Bergmark Elfgren - Tillbaka med en ny bok, Norra Latin, och bättre än någonsin. Foto B Graham

Shakespeare, spöken, drömmar, hets och tonårsangst i lysande skolskildring

Sara Bergmark Elfgrens nya bok Norra Latin är överjordiskt bra och skapar sin egen typ av magi. En magi som man inte kan sätta i något fack. Sara Bergmark Elfgren har gått förbi fantasy ...

Av: Belinda Graham | 07 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

” Lämna för Guds skull Gud i fred” (Mäster Eckehart)



Fra Angelico, Bebådelse, cella 3 i Museo sopra san Marco i FlorensGår man från Domplatz - där universitetet Luther studerade vid för övrigt är sammanbyggt med själva katedralen - in i den vindlande och vackra medeltidsstaden Erfurt och dess trånga gränder via Kettenstrasse och Paulstrasse kommer man fram till Predigerkirche. Det är ytterligare en av stadens alla medeltida kyrkor, byggd i grå sandsten och rest av Dominikanerorden kring år 1270 och framåt. Klostret är raserat. Endast ruiner återstår, men kyrkan är ovanligt intakt och välbevarad. Det är en av tiggarordnarnas klassiskt rena och nästan avskalat asketiska kyrkor. Arkitekturen är avklarnad i linjerna, enkel och stram utan minsta ansats till prål. Dess inre får överraskande och ovanligt nog sitt ljus från fönster som öppnar sig uppe mellan takvalven och ger hela kyrkorummet en ovanligt mild, lite trolsk stämning när solen leker med dammkornen och starkt lyser upp det ena korsvalvet. Resten av valven vilar i skuggornas lockande dunkel.

Här verkade Mäster Eckehart som prior.

En tidigare svensk resenär, poeten Karl Vennberg, genomför år 1960 en tysk resa med Mäster Eckehart som reselektyr. När Karl Vennberg kommer hit till Erfurt gör han följande reflektion: "Tänk om Luthers reformation i stället varit mäster Eckeharts. Tänk om Luther med sin ångestneuros, sitt plågade samvete och sitt aldrig tystnade rop efter en nådig Gud hade förblivit en ensam munk i en munkcell. Ångestneuroserna tycks ju inte vika ens nu i lutherdomens yttersta förfall. Kanske hade det funnits en helt annan värld, en värld under fri himmel, en värld att fritt andas i, med mäster Eckeharts Gud som föds i oss när vårt samvete inte längre straffar oss och det blir tyst med våra avsikter. Fåfänga dröm. Men jag hoppas att aldrig riktigt vaknar ur den."

Mäster Eckehart är en av Katolska kyrkans stora mystiker, jämförbar med Teresa av Avila och Johannes av Korset. Redan som ung tar han inträde som novis i dominikanerklostret. Antagligen redan vid femton års ålder kommer Johannes Eckehart från den lilla byn Hochheim i Thüringen till Erfurt. Året var 1275 och klostret var bara fem år gammalt och byggandet av kyrkan i full gång. De biografiska uppgifterna om Eckehart är knapphändiga, ibland motstridiga och svårtolkade. Men han inträder i orden som ung pojke. Här får han den grundläggande utbildningen i bland annat teologi och filosofi. Men han ges även undervisning i retorik, skolastisk dialektik, musik, aritmetik och astronomi. Därefter vigs han till präst. Hans senare skolning är osedvanligt omfattande och sker på skilda orter - först i Paris, därefter Köln vid dominikanernas studium generale, deras huvudskola i Tyskland som grundats av Albert Magnus år 1248. Sedan återvänder han till Paris och befinner sig år 1293 i det berömda och stora klostret Saint Jacques. Han är nu under några år verksam som lektor i filosofi.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och någon gång före år 1298 - årtalet är osäkert - utnämns Mäster Eckehart till Prior för klostret här i Erfurt. Hans befogenheter och åligganden utökas snart ytterligare. Efter att återigen ha varit i Paris och avlagt sin magisterexamen, motsvarande dagens doktorsexamen, blir han utsedd till provinsföreståndare för hela Sachsen. Han har nu över sextio kloster under sitt överseende och ansvar från Utrecht till Dorpat.

Mäster Eckehart är revolutionerande i både sin teologi och i utövandet av sitt prästerliga ämbete. Dominikanerorden har, liksom även flera andra ordnar, av påven Clemens V år 1267 beordrats att sörja även för de många nunnornas andliga uppbyggelse. Det finns vid denna tid sjuttio kvinnliga kloster inom dominikanernas tyska ordensprovins. Det ska jämföras med de manliga konventen som uppgår till knappt femtio. Dominikanerorden accepterar under stort motstånd påvens dekret. De ser sin främsta uppgift som en annan, att vidareutveckla och på ett mer renodlat intellektuellt och teoretiskt plan studera teologin och filosofin. Dominikanerorden är en tiggarorden men har fort förvandlats till en av de lärdaste och mest välutbildade av alla ordnarna. Deras bröder är i regel mycket välskolade, inte sällan vid flera olika universitet och många av deras munkar har erövrat den höga magistergraden.

Men Mäster Eckehart tar uppgiften att predika även för ordens nunnor på stort allvar. Han ser det som en utmaning och som ett viktigt och angeläget uppdrag. Det ställer honom samtidigt inför en mängd svårlösta problem. Att omforma den andliga vägledningen och uppbyggelsen ställer stora krav. Han inleder ett i grunden omvälvande arbete med att överflytta all undervisning och predikandet från latinet till tyska. Nunnornas utbildning är inte lika omfattande som munkarnas. De behärskar inte latinet i samma utsträckning så därför är detta arbete nödvändigt. Samtidigt leder detta till att Mäster Eckehart i princip skapar ett nytt andligt språk som kommer att genomsyra den religiösa världen i sekler framåt.

"Men eftersom det tyska språket ännu inte hade utvecklats så mycket att det kunde tjäna som uttrycksinstrument för subtila mänskliga erfarenheter fick han själv skapa detta språk", skriver Bischofberger. "Hans insatser på detta område hör faktiskt till medeltidens stora kulturella prestationer, jämförbar med språket i Dantes 'Divina Commedia' och de gotiska katedralerna. Mäster Eckehart var en språkets läromästare och en stillhetens livsmästare."

Mäster EchehartTidens store teolog var Thomas av Aquino, även han medlem av dominikanerordern, och han förnyar och förändrar för all framtid den katolska läran genom att införa Aristoteles i den kristna tankevärlden. Det är en omvälvande intellektuell revolution av mycket stor betydelse, främst då Thomas av Aquinos resonemang och logiska distinktioner senare öppnar möjligheten för en fri forskning inom en mängd områden, inte minst inom naturvetenskaperna. Men för Mäster Eckehart är den thomistiska skolastiken med dess strikta och aningen strama logik alltför trång. Han söker den mystiska gudsupplevelsen, inte den intellektuella. Men samtidigt arbetar Mäster Eckehart med att försöka förena filosofin med teologin. Och han tar, precis som ordensbrodern Thomas av Aquino, sin utgångspunkt i filosofin. Vad de sedan når fram till skiljer dem väsentligen från varandra. De representerar två ytterst väsensskilda traditioner i den Katolska kyrkan.

Där Thomas av Aquino mer ensidigt bygger på den nyupptäckta aristoteliska och analytiska traditionen försöker Mäster Eckehart att förena det uppblomstrande nyplatonska tänkandet, med dess större betonande av en inre och esoterisk verklighet med den oantastliga aristoteliska logiken. Mäster Eckeharts arbete är i många avseenden en envis kamp och ett försök att förena två i grunden oförenliga traditioner i det västerländska tänkandet; två traditioner som i princip går som en stor spricka genom sekler av filosofiskt tänkande och klyver all metafysisk spekulation i två separata och i grunden oförenliga delar.

Det finns, enligt Eckehart, inga genvägar till Gud. Den enda möjligheten som står människan till buds är den inre bönen. Det är kontemplationen och en hård andlig och inre disciplin, ett ordlöst närmande till de stora mysterierna, som kan skapa en förbindelse till Gud och det gudomliga. Eckehart är djupt antiauktoritär. Han försvarar förvisso kyrkan och kyrkans läror, men i sina predikningars innersta kärna sätter Eckehart alltid den enskilde före varje kyrkligt kollektiv och över varje världslig auktoritet. Han erkänner enbart en auktoritet, en som alla måste underordna sig, Gud. Hans tankar innehåller intressanta iakttagelser, ståndpunkter som är ytterst svårsmälta för hans samtid. Till exempel säger han att den som förnekar Gud egentligen hyllar Gud. Ty även den som tar avstånd från det gudomliga har ett förhållande till Gud, och det är alltid varje enskild människas relation till Gud som är det viktiga och avgörande. "Även den som hädar Gud prisar Gud", skriver Eckehart på ett ställe.

Och han vänder sig mot all form av materialism. Han går till och med så långt att han anser att även antimaterialismen är en styggelse, för den som bryr sig om att aktivt ta avstånd från det materiella är fast i dess våld. Allt i världen bärs upp av Gud. Det är kärnan i hans tankevärld. "Vände sig Gud blott ett ögonblick från de skapade varelserna, så skulle de förintas", säger han i en av sina predikningar. "Alla skapade varelser har inte mer utan Gud än en mygga skulle ha utan Gud, precis lika mycket, varken mer eller mindre."

Det är svårt, för att inte säga ogörligt, att med moderna termer beskriva en tankevärld som i grunden helt bygger på ett ordlöst - ett aldrig formulerat - närmande till Gud. En åskådning där tystnaden och den inre kontemplationen är viktigare än varje talat ord, mer avgörande än varje utläggning eller predikan. Men en grundtanke hos Mäster Eckehart går att uttrycka på följande sätt. Om Gud för blott en tusendel av en tusendels sekund inte skulle tänka på sin skapelse, om han under den korta tid det tar för en fjärils vinge att slå ett slag i luften vände sig bort från någon av dess allra minsta varelser, så skulle skapelsen upphöra att existera. Den skulle i ett slag förintas och återgå till den intighet som den befann sig i innan Gud skapade världen. Den skulle bli ett svart tomrum. Det är därför människans ofrånkomliga uppgift, menar Mäster Eckehart, att sträva efter att med samma hängivenhet och andliga iver oupphörligen viga sina dagliga tankar åt Gud. Gud ska vara närvarande varje sekund, i varje andetag, i vartenda fotsteg som människan tar här på jorden. Det är den hårda väg Mäster Eckehart erbjuder för att människan ska nå fram till Gud. Det är den inre och andliga disciplinens hårda väg.

Hur länge Mäster Eckehart förblir kvar vid sin tjänst i Erfurt är oklart. Han förblir ordens provinsföreståndare fram till år 1311. Han besöker vid flera olika tillfällen Paris. Där deltar han i teologiska diskussioner. Han försvarar - paradoxalt nog, men på uppdrag av sin orden - skolastikens system och dess förklaring av världen. Men hans roll var given. Han anses som en av dominikernas mest lärda och skarpaste hjärnor. Det är därför Mäster Eckehart kallas till Paris där tidens teologiska debatt är hård och full av svåra motsättningar.

Johannes Eckehart kallas av sin orden först till Köln och senare till Strassburg, som är ett andligt centrum vid denna tid. Han undervisar och är en av Kyrkans andliga ledare i staden. Här blomstrar den tyska mystiken och dess självklara centralgestalt är Eckehart. Det är från tiden i Strassburg som hans predikningar nedtecknas, främst av hans trogna lärjungar Mäster Eckehart  Portal der Erfurter PredigerkircheJohannes Tauler och Heinrich Suso.

År 1326 är Eckehart tvungen att försvara sina läror och idéer. Han anklagas plötsligt för att vara en heretiker - en kättare. Att han spridit och predikat irrläror som strider mot Kyrkans officiella förkunnelse och står i motsättning till Guds ord.

Vad tänker han på vägen till Köln? Han vandrar från Strassburg till sin egen orden för att ställas inför en teologisk domstol. Det är ärkebiskopen i Köln, Heinrich av Virneburg, som sänt bud efter honom. Det är en sträng herre, känd för att hålla ordning i sitt stift. Vid sin sida har han två svartbröder, alltså dominikaner, som försöker ansätta Eckehart och hans utläggningar. Det dröjer innan Eckehart själv anländer till staden och inkvisitionsdomstolen. Kanske tänker han att de klarar sig säkert utan mig. Vad har jag med dessa världens herrar att göra?

Han känner ingen oro. I sitt hjärta är han övertygad om det rättmätiga och sanna i sin sak. Han sätter sin tillit till Gud. I grunden erkänner han inte ens domstolens rätt att pröva eller skärskåda hans tankar. Den prövningen kan inte göras här på jorden. När han väl kommer fram till Köln bryr han sig heller inte om att gå i svaromål på de detaljer som hans bröder letat fram i hans skrifter. Han förnekar ingenting. Han säger i stället att visst har jag predikat de ord ni valt att citera. Han vet att problemet i grunden handlar om att han fört ut Guds ord på tyska och inte dolt sina tankar i det mer oåtkomliga latinet. Det är den springande punkten. Hans svar till inkvisitionsdomstolen vittnar om - som Josef Quint, en av de stora Eckehartkännarna skriver - "självmedvetenheten hos geniet som inte anser sig förstådd av de små inskränkta andarna". En avgörande detalj i Eckehart förkunnelse som måste sticka hans samtid i ögonen är att han så starkt betonar Gud i sin lära. Jesus intar en förhållandevis undanskymd plats och den heliga treenigheten saknar han i stort sett intresse för. Det är Gud - och Gud allena - som öppnar vägen till frälsning och ger möjlighet till en djupare andlig upplevelse i denna den världsliga världen.

I sina predikningar börjar Mäster Eckehart ofta sina utläggningar från de mest grundläggande och självklara frågorna. Ingenting tar han för givet. Inga auktoriteters svar på de stora frågorna tar han för orubbliga eller sanna. De ska utsättas för samma prövning som alla utsagor. Här är Mäster Eckehart långt mer radikal och avsevärt mer revolutionerande än vad Martin Luther någonsin lyckas bli tvåhundrafemtio år senare. Mäster Eckehart tolkar Bibelns texter och försöker lägga ett nytt och förklarande ljus över deras ofta svårtolkade innebörder. I en av sina många predikningar ställer han till exempel frågan: "Vad gör Gud i himlen?"

I sina texter och mer lärda utläggningar ställer förvisso Mäster Eckehart många beprövade kyrkliga sanningar på huvudet. Hans perspektiv är ofta ett radikalt annat. "Vad är sanningen?", frågar han till exempel i en av sina predikningar som tar sin utgångspunkt i Johannesevangeliet. "Sanningen är så ädel att om det vore så att Gud skulle kunna vända sig från sanningen, så ville jag hålla mig till sanningen och lämna Gud; ty Gud är sanningen och allt som är i själen, och allt som Gud har skapat, det är icke sanningen.

Han (Johannes, min anmärkning) säger vidare: 'de skola tillbedja Fadern'. Ack, hur många finns det icke som tillber en sko eller en ko och bekymrar sig därmed, och de är helt dåraktiga människor. Så snart du ber Gud för det skapandets skull, ber du om ditt eget fördärv; ty så snart det skapade är en skapelse, bär det i sig bitterhet och skada och fördärv. Och därför sker det dessa människor rätt, när de får motgång och bitterhet. Varför? - De har ju själva bett om det!"

Vad Mäster Eckehart hävdar är att människan inte ska söka något annat än Gud eftersom de då inte finner något annat än bitter världslighet, "men den som verkligen söker Gud allena, han finner Gud och finner icke blott Gud; ty allt vad Gud förmår giva, det finner han tillsammans med Gud." Vägen till Gud går endast via Gud.

Det är inte direkt märkligt att många teologer i samtiden finner dessa tankar både anstötliga och riskabelt nära kätteri. Men stående framför inkvisitionen vägrar Mäster Eckehart styvnackat att svara på deras petiga anklagelser. Han säger att ni har inte förstått vad jag sagt. Och de enda som här på jorden kan pröva sanningen eller kätteriet i mina ord är antingen påvestolen eller universitetet i Paris. Det är en professors rättighet, säger Eckehart sturskt trots att han innerligen väl vet att inkvisitionsdomstolen har rätten att genomföra prövningen. Han vet att de också kan döma honom och bestraffa honom. Men han böjer sig inte. Han backar inte en tum.

Ärendet hamnar till slut hos påven i Avignon. Detta är tiden för "den babyloniska fångenskapen", som den kallas, och påven befinner sig inte längre i Rom. Eckehart kallas till påvestolen. Det är nu februari månad år 1327 och Mäster Eckehart lämnar Köln och beger sig till Avignon. Där avlider Mäster Eckehart sextiosju år gammal den 30 april 1328 innan processen mot honom hinner nå sitt slut. Först ett år senare, den 27 mars 1329, utfärdar påven ett officiellt dokument, bullan In agro dominico, där elva av Eckeharts satser bedöms som heresi - som irrläror. Och sjutton som förledande på det sätt de är skrivna. Med vilket avses att de kan vara rätt tänkta men oklart formulerade. I bullan sägs också tydligt och entydigt att de som försöker sprida dessa lärosatser av Mäster Eckehart automatiskt är att betrakta som kättare. Påven Johannes XXII:s bulla har dock vissa inskränkningar. Den ska enbart offentliggöras i Köln och inte läsas upp på andra orter. Påven måste betrakta saken såsom främst en intern teologisk angelägenhet. Men Mäster Eckeharts många anhängare reagerar negativt. Många kliver fram till hans försvar, även i skrift. Hans böcker läses och går ur hand i hand. Senare, under påven Gregorius XI och kejsar Karl IV, kom han dock att drabbas hårdare. Gemensamt försökte påven och kejsaren fördriva all form av kätteri inom Kyrkan och utfärdar den 17 juni 1369 - alltså fyrtio år senare - ett dekret där alla Mäster Eckeharts böcker som var skrivna på tyska skulle brännas på bål. Många väljer likväl att gömma hans skrifter, framför allt inom kartusianerorden. Därigenom kom de att bevaras till eftervärlden. Nikolaus Cusanus, en av sin tids mest lärda män, återupptäcker senare Eckehart på fjortonhundratalet och påverkan syns tydligt i hans skrifter.

Även i Nederländerna lever hans tankar vidare genom bevarade avskrifter och gömda böcker i olika kloster. Där samlas en hel del av hans predikningar och hans tankar hålls levande av kretsarna kring Ruusbroec (1293 - 1381), Godeverd van Wefele och Geert Groote, stora teologer och filosofer i sin tid. När sedan Thomas a Kempis på fjortonhundratalet ger ut sin för kristenheten ytterst viktiga och avgörande bok "Om Kristi efterföljelse" har han tagit starka och djupa intryck av Mäster Eckehart. Därefter faller han i så gott som total glömska och återupptäcks inte förrän en bit in på artonhundratalet. Inte förrän år 1825 hittas Mäster Eckeharts skrifter på nytt, då den katolske teologen och mystikern Franz von Baader av en tillfällighet finner ett antal av Eckeharts manuskript. En som då kommer att intressera sig för Eckehart är filosofen Hegel.

Ändå är det Mäster Eckehart som får sista ordet gentemot sina belackare inom Kyrkan. Han skriver i sin svarsskrivelse med tydlig adress:

"Den som ej förstår detta tal, han må ej heller bekymra sitt hjärta därmed."

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Ur arkivet

view_module reorder

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | Kulturreportage | 28 september, 2006

Den gamla hyttan, ett bedagat kulturslott svept i minnets digitaliserade klichéer. Det sceniska…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Benny Holmberg | Reportage om scenkonst | 08 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Tidens heliga fullbordan

Oavsett i vilken grad vi är medvetna om det så är vår egen person i sin djupaste identitet formad av det mysterium som utgör "det historiska". Historien låter sig inte ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 15 mars, 2010

Veckan från hyllan. Vecka 16-2013

Margret Thatcher har gått bort. Tillräckligt mycket har redan sagts om henne från olika håll, beroende på de egna ideologiska preferenserna, jag har just ingenting att tillägga. Men kan inte ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 13 april, 2013

Schamanen, författaren och poeten Ailo Gaup är död

När människor dör försvinner kontakten med dem på ett världsligt plan. Sorg och en stor känsla av förlust tar över. Alla bär minnen som de inte riktigt vet hur de ...

Av: Katrin Nordgren | Övriga porträtt | 30 september, 2014

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies

”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 27 april, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.