Svenska sällsamheter

Vårt lands tidigaste ”skräcktanter” lyfts fram i antologin Skymningstankar och nattvakor (Aleph bokförlag, 2014) med underrubriken Svenska sällsamheter 1 under Rickard Berghorns redaktörskap; han har gjort urvalet och presenterar författarna ...

Av: Bertil Falk | 21 maj, 2014
Essäer

Rettferdigheten

Forord Platon var opptatt av spørsmålet om rettferdighet. Grovt sagt kan en uttrykke dette spørsmålet slik. For det første, at det er om lederens intellektuelle, etiske og sosiale egenskaper, det vil ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 december, 2014
Agora - filosofiska essäer

Språk, tidsuppfattning och historietänkande i bäcken som flyter förbi. Intervju med Kim Thúy

När den kanadensiska debutanten Kim Thúy för ett litet tag sedan besökte Sverige för lanseringen av boken Ru, en fragmenterade minnesbild över en immigrants och en flyktings livsbana, träffade Tidningen ...

Av: Anna Nyman | 02 maj, 2011
Litteraturens porträtt

I New York med E.B White

E.B Whites som ung I min hyresvärdinnas bokhylla hittar jag en tunn bok, knappt tjockare än ett flygpostbrev, E.B Whites "Here is New York". Mitt ressällskap har gett sig iväg på ...

Av: Anette Kindahl | 11 oktober, 2009
Resereportage

Thérèse av Lisieux ─ Thérèse av Jesusbarnet



altHelighet och mystik har varit och förblir viktiga dimensioner i religionens värld. Behov av andlighet och helighet tycks kvarstå även när sekulariseringen tilltagit. Trots ekonomiska kristider och miljöhot konsumerar och reser vi runt i världen som aldrig tidigare. Men människan måste förr eller senare företa en inre resa, den svåraste men samtidigt den mest avgörande av alla är resan till sig själv. För att underlätta denna har människor i alla tider företagit pilgrimsfärder, vallfärder till heliga platser. En pilgrimsresa som under hösten tilldragit sig ett enormt intresse har varit att färdas för att närvara då reliker tillhörande Thérèse av Lisieux turnerat i England.

Det rapporterades från London att över 300000 människor samlats för att vara i närheten när hennes relikskrin transporterades mellan kyrkorna. Marie Thérèse föddes 1873 i Alencon, en liten stad i norra Frankrike men familjen flyttade efter moderns död till Lisieux i Normandie. Thérèse var yngsta barnet i en skara på nio barn varav fyra dog. Eftersom modern inte kunde amma henne skickades hon bort till en amma i en grannby.

Först när Thérèse var ett och ett halvt år kom hon till sin biologiska mamma men samvaron blev kort. Modern dog i cancer när Thérèse var fyra år och i hennes ställe trädde storasyster Pauline men även henne skulle Thérèse förlora liksom ännu en syster eftersom båda gick i kloster. Lilla Thérèse förlorade visserligen alla sina modersgestalter men i gengäld hade hon tät gemenskap med sin far. Hon fick en fast och bestämd uppfostran inriktad mot själsstyrka och moraliskt liv. Samtidigt var hennes miljö fylld av innerliga relationer och ömhetsbetygelser. Men då modern dog förändrades hennes tillvaro.

altDen förr så kavata och gladlynta Thérèse blev blyg och nästan sjukligt känslig, vilket yttrade sig i floder av tårar vid minsta anledning. Samtidigt var det tydligt att denna period innebar en andlig luttringsväg. Den patriarkala familjestrukturen hindrade inte Thérèse att utveckla en nästan häpnadsväckande självständighet och frimodighet, vilket tydligt framkommer i hennes egen barndomsberättelse "Självbiografiska skrifter". Under en sjukdom av närmast hysterisk art blev Thérèse botad efter en vision av Jungfru Maria och när hon var tretton år kom hon i ett slag över sin väldiga överkänslighet. En söndag betraktar hon den korsfäste Jesus. Denna bild väcker i hennes hjärta en levande önskan att hjälpa de människor för vilka Herren dog. Missionärskallelsen tilltalar henne men för egen del anser hon det mer logiskt att ge sin kärlek till medmänniskorna inom Karmel.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hennes önskan att rädda själar växer från dag till dag. Dessutom leds hon av ett märkligt inre ljus och en entusiasm som ger henne en oerhörd kraft. Hon var så beslutsam att hon förmådde fadern att resa till Rom med henne för att be om tillåtelse från påven att få gå i kloster redan vid femton års ålder. Mot all förmodan fick Thérèse tillstånd att inträda i karmelitklostret i Lisieux 1888 för att viga sitt liv till bön i avskild gemenskap. Två år senare 1890 avlade hon klosterlöften och fick namnet Thérèse av Jesusbarnet. För den känsliga Thérèse van att vara omgiven av all tänkbar omsorg började nu andra strider, då hon utelämnad åt sig själv skulle konfronteras med ett dagligt liv som inte erbjöd mycket mänskligt stöd. Hennes älskade far drabbades kort tid efter hennes inträde i Karmel av demens, vilket var ännu ett hårt slag för Thérèse. Alltmer kände hon sin oförmåga, bräcklighet och svaghet. Hela hennes liv är inriktat på en önskan att bli helig.

Men när hon jämför sig med de stora helgonen som hon har som förebild blir hon villrådig. I ett brev tillägnat moder Marie Gonzague skriver hon: "Ni vet moder att jag alltid velat bli helig men när jag jämför mig med helgonen har jag alltid konstaterat att det är samma skillnad mellan dem och mig som mellan ett högt berg och ett sandkorn, men jag förlorar inte modet. Att göra mig större är inte möjligt, jag måste finna mig i att vara sådan jag är med alla mina brister. Men jag måste finna ett nytt sätt att komma till himlen på en ny, rak kort väg, en alldeles ny liten väg". Thérèse representerar den normala mystiken. Denna mystik är inte mindervärdig men vägen dit är en liten väg. Hon menar att varje människa har sin egen väg att gå. Hennes lilla väg är en enkel och okomplicerad väg men den är ingen dans på rosor.

altFörtröstan, överlåtelse och kärlek är tre centrala ord i Thérèses lära. Inspirerad av den stora Teresa av Avila säger hon att man måste hålla kärleken brinnande genom att kasta små halmstrån på kärlekens eld. Redan som elvaåring känner Thérèse en längtan att få dö av kärlek och vid fjorton års ålder hade hon verkliga kärleksextaser. Den väg som Thérèse söker är mystikens väg, där Gud verkar i människan genom att hon ger sig själv i relationen till honom. Men utan en helhjärtad villighet till självförsakelse även om den förverkligas i oansenliga ting finns ingen väg till mystik och ingen helighet. Jesus talar hela tiden om att vi måste vara fattiga i anden, bli som barn. Svagheten drar till sig hans ömhet.

Thérèse söker i den heliga skrift efter ord för besked om hur man trots sin svaghet kan vara helig inför Gud. Det ordet hittar hon i Ordspråksboken 9:4. "Om någon är helt liten må han komma till mig" Vid sin första nattvardsgång upplever hon en total förening med Kristus. Den dagen var det inte en blick utan en sammansmältning. De var inte längre två, Thérèse hade försvunnit liksom vattendroppen försvinner i havet. Symbolikens syfte är att försöka beskriva det obeskrivbara. Ofta används den mänskliga kärleksakten som metafor för den extatiska förnimmelsen av gudomlig närvaro. Sexualiteten är symbol för det transcendenta uppgåendet i Gud. Höga Visans kärlekslyrik beskriver människosjälens förening med Gud. Brudgummen är Kristus och själen är bruden.

Den hemlighetsfulla enheten med Gud är mystikens mål (unio mystica). Litenhet och svaghet är inget hinder utan ett villkor för att älska Jesus och vara hans kärleksoffer skriver Thérèse till sin syster Marie av Jesu Hjärta. År1895 på Trefaldighetsdagen frambär Thérèse sig själv som offer till Guds barmhärtiga kärlek och uttrycker en önskan att få vara hans brud, beredd att dö martyrdöden för honom. Efter offerakten får hon en nåd som påminner om den stora Teresas transverbation (hjärtgenomborrning) och skriver: "Det var som om man hade sänkt mig helt i eld. Jag brann av kärlek och kände att jag inte kunde uthärda denna värme en minut till, ja inte en stund utan att dö. Endast Jesus är allt, annat är inte". Detta är ett av hennes återkommande uttryck. Människans djupaste behov är innerlighet och detta kan inte tillfredställas av henne själv eller genom hennes egen kraft.

Människan måste födas på nytt och vara som ett litet barn. Att födas till det nya är att dö från det gamla. Det innebär att leva i världen men inte av världen. Det är personlighetsuppgivelsen i olika skepnader som är kärnan inom de olika religionernas skal; hjärtat heter självuppgivelse, jagförlust. Den lilla vägen var en kärlekens och tillitens väg. Thérèse har sagt: "Vår Herre ser inte så mycket till våra handlingars storhet eller svårighetsgrad utan till den kärlek vi utför dem". Detta påminner om den österländska mystika texten "Tao Te Ching", där det också sägs: "Gör det stora medan det är i det lilla" - deras likartade kunskaper visar hur allmängiltiga mystika insikter är. Både inom zen - och yogatraditionen betonar man gärna vikten av att inte arbeta för resultatens skull.

Arbetet måste givetvis vara till någon nytta, men under själva arbetet ska man inte tänka på dess frukter. Det gäller att vara närvarande i det man gör här och nu. Buddhismen betonar i likhet med Thérèse av Lisieux att enkelhet är nyckeln till lyckan, eftersom enkelhet innebär begärsfrihet. Vi måste medvetet släppa greppet och bli tomma. Zenbuddister och kristna mystiker är överens om att man måste bli tom för att kunna överstiga jagets begränsning. I sin bok "Letters to contemplatives" skriver jesuitpastorn William Johnston att den nya mystiken kommer att ge en alldeles särskild plats åt tro. För oss kristna är det svårt att lämna förståndet och gå in i naken tro.

Vi vill tänka, bevisa, argumentera, men tron kan inte bevisas. I varje andligt liv kommer ett ögonblick då man måste släppa taget om alla tankar om Gud och ta språnget in i Gud som är kärleken. Det vi kan lära oss av buddhismen är att våga kasta oss ut i blind tro. I närheten till Kristus har Thérèse lärt sig att kärlek är det enda som gör livet meningsfullt och för henne står det klart att kärlek är motsats till egoism. Det väsentliga är att inte klamra sig fast vid något utan i förtröstan överlämna sig helt till Jesus Kristus. Thérèses andliga liv är inte en serie uppenbarelser, sköna känslor, mirakler och extraordinära fenomen även om hon fått uppleva vissa av dessa nådegåvor.

altNej, hon somnade till exempel ofta under den inre bönen och skriver: "Bön är för mig hjärtats upplyftande, den är en enkel blick mot himlen, den är en tacksamhetens och själens anrop mitt i såväl prövning som glädje". Hennes misslyckande i bönen kan vara en del av hennes väg till heligheten. För alla som har det svårt i bönen kan det vara till tröst och uppmuntran. På långfredagen år 1896 visar sig de första symtomen på Thérèses lungtuberkulos. Hon fick sin första blodstörtning, ett säkert tecken på hennes förestående död. Hon var nu på väg mot döden och hennes överlåtelse var total. Hennes far har gett henne en intensiv känsla av att döden är inkörsporten till det äkta livet. Sjukdomstiden blir en yttersta bekräftelse på autenciteten i hennes överlåtelse och förtröstan.

Dåtidens läkekonst erbjöd inte mycket lindring för hennes kroppsliga plågor. Under de sista nio månaderna av sitt liv genomgår hon en smärtsam trosprövning. Hon ber att få uppleva Gud på ett djupare plan och faller därför ner i en avgrund av tvivel. I stället för att ge Thérèse en försmak av himlen föreföll Gud överge henne, trots att hon levde ett liv i hängivenhet. Allt detta lidande möter hon modigt. Ända sedan barndomen hade Thérèse fostrats till att tåla lidande och att göra det till något fruktbart. Hon har en djup inre övertygelse att hennes trosnatt betyder något för andra. Hon vet att hon lider för världen, att hennes tro kompenserar den otro som många befinner sig i. Hennes tre systrar(tre av hennes egna systrar hade inträtt i samma kloster som hon) nedtecknade samtalen de hade med Thérèse under hennes sista månader. Där framkommer hur mycket hon hela tiden bevarar både sin humor och andliga klarsyn, vilket visar på hennes självständighet och hur banbrytande hon var.

Thérèse är ett exempel på hur en människa som är psykiskt sårad inte är förutbestämd till ett misslyckat liv. Hon valde sin framtid genom fria och ansvarsfulla beslut, hon tog ansvar. Barndomens traumatiska händelser hade kunnat få Thérèse att gå under i depression och mental sjukdom, men hennes kärlek till Jesus botade henne. Att leva med en känsla av tvivel vållade henne stort lidande, men eftersom hon därmed upplevde den förtvivlan som så många andra tvivlande människor också upplevde kunde hon lättare identifiera sig med dem och hjälpa dem att finna vägen ut ur sin depression genom en hängivenhet mot Gud som uttrycktes i små vardagliga gärningar. Det var också denna hennes utsatthet som gör att hon sentimentaliteten till trots har något att säga den postmoderna människan ."Min väg är helt och hållet förtröstan och kärlek", skriver Thérèse några månader före sin död. Hon är då 24 år men har redan genomvandrat det andliga livets olika etapper och nått fram till en definitiv överlåtelse till Gud.

Bara en önskan hade hon kvar, att dö av kärlek. Dödsbejakelse innebär en vilja att inte undandra sig lidandet enligt mystikern Hjalmar Ekström (1885 -1962). För den inre erfarenheten är döden vår djupaste upplevelse och sanningen med livet. Thérèse har en känsla av att livet på jorden endast är ett provisorium. Vi är pilgrimer på väg till himlen. Hon såg ofta upp mot den Korsfäste. "Vår Herre dog på korset och där fick han utstå ångest och kval och ändå var det den vackraste kärleksdöd man kan tänka sig". Under hennes sista månader återkommer ordet frid allt oftare och strax före sin död skriver hon "Trots allt mörker är min själ i förunderlig frid". Den 30 september kom slutet. Eller snarare början. "Jag dör inte, jag träder in i livet" hade hon skrivit till sin andlige broder Abbé Bellière." Min väg är förtröstan och kärlek".

Hennes sista ord: "Min Gud... jag älskar dig!" beseglade hennes liv. Hon dog i en kärleksextas och trädde in i livet. Moder Agnes har skrivit en gripande skildring av Thérèses sista ögonblick då hon blev upplyst och strålande. Hennes korta liv har varit en brinnande kärlekshistoria. Thérèse av Lisieux känner sig besläktad med Jungfru Maria. Därför att Guds nåd har gjort henne liten upplever hon sig harmoniera med Marias ödmjukhet. Den lilla vägen som Thérèse upptäckt och vill visa för alla som känner sig fattiga och små, det är Marias väg. Hon har gått den vanliga vägen utan mirakler och extas. Den katolske prästen Wilfrid Stinissen skriver i sin bok "Den enkla vägen till helighet" att Thérèse av Lisieux har förändrat vår syn på mystik.

altAtt mystik inte nödvändigtvis kräver visioner och uppenbarelser visste man redan före henne. Men man behöver inte heller vara benådad med höga bönetillstånd som våra stora mystiker beskriver. Thérèse kom sällan till djup försjunkenhet i bönen, men att hon nått mystikens högsta stadium kan ingen betvivla. Den vackraste definitionen på mystik skriven av Paulus "Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig" (Gal 2:20), gör Thérèse till sin. Stinissen hävdar att den som kan säga så av inre erfarenhet är en mystiker. Han säger också att den som läst Teresa av Avila lätt kan dra felaktiga slutsatser. Vi behöver Thérèse som komplement och korrektiv. Likaväl behöver vi den stora som tillägg till den lilla. Moder och dotter hänvisar till varandra. Thérèse har även radikalt förändrat uppfattningen om helighet.

Före henne förknippades helighet med stordåd. Därmed var vägen stängd för dem som kände sig svaga, små och oförmögna till hjältemodiga dygder och till dessa hör de flesta människor, enligt Stinissen. Thérèse hävdar att det stora hindret på vägen till heligheten är inte våra misslyckanden, vår bräcklighet eller oförmåga utan svagheten att tappa modet. Helighet har för henne inte med storlek eller storhet att göra och hennes uppgift är att göra varje liten sak med kärlek utan att se så mycket till resultat eller vad andra tycker om henne. Hennes definition av helighet lyder: Det räcker med att ödmjuka sig och med tålmodig mildhet stå ut med ofullkomligheten. Detta är den sanna heligheten". Thérèses stil och ordval är ibland påfrestande. Man kan känna motvilja mot hennes skrivsätt och symbolik. Motgångarna var för henne blommor som hon kastar till "den käre Jesus".

Språket kan kännas banalt och sentimentalt och budskapet har tidigare framställts på ett sådant sätt att man kan få för sig att det var något barnsligt och verklighetsfrämmande, men idag är detta helgons andliga mognad vida erkänd. Med sin totala andliga intuition gjorde hon de teologiska grälen mellan katoliker och protestanter onödiga. Den lilla vägen är till för vanligt folk i Guds förvirrande stora värld. Det behövs inga djupa teologiska kunskaper för att vandra den. Hon har på sitt enkla och förutsättningslösa sätt på djupet nått fram till evangeliets kärna. Thérèse har fått en djup insikt i att svaghet inte är något som ska övervinnas. Här har hon revolutionerat sin samtid som var starkt präglad av gärningsfromhet. Intuitivt har hon byggt en hel teologi på svaghet och litenhet och lyckats förena luthersk och katolsk syn på nåd och gärningar. I vår tid har psykologin lärt oss mer av vikten att vi försonas med vår otillräcklighet, att vi vågar visa oss sårbara.

Men benägenheten till prestationskrav och lusten att erövra livet sitter ingrodd i människan själv. Därför har Thérèse ett budskap till oss alla. Hennes budskap kan förefalla starkare än många andras, eftersom hon uttryckte sig så enkelt och så tydligt att alla förstod henne. Hon har visat att alla människor med sina förutsättningar och brister kan bli frälsta och hon har en hemlighetsfull dragningskraft och lockar alltjämt eftersom hon är full av liv och övertygelse. Ingen syssla var henne för liten eller motbjudande. Är det den insikten hon kan ge oss att vi måste bli fria från våra prestationskrav? De begrepp hon använder: fader, kärlek, fattigdom, broderlig kärlek, överlåtelse är så universella att de kan nå alla människor. Hon kan genom sin lära om tillit och överlåtelse hjälpa många människor att förtrösta och hoppas på framtiden.

altMed Thérèse kan vi alla små, ofullständiga människor hitta någon att identifiera oss med, någon som visar på en genomförbar väg, trofasthetens och den totala tillitens väg. Hennes budskap har även betydelse när det gäller att omvandla samhället. Heligheten har en oöverträffad styrka. En flod av helighet kan återuppbygga världen på ett mer djupgående sätt än strömmar av våld. I teknikens tidsålder har världen utan tvekan större behov av detta. Hennes låga blev till ljus och värme för världen. Pilgrimsvandring står bland annat för tystnad, enkelhet, långsamhet och andlighet. Inte utan skäl kan vi idag se pilgrimsfärders och relikdyrkans förnyade popularitet som ett fördjupat andligt behov i vår tid att vara nära det heliga eller snarare symboler för det heliga att vara nära livets egentliga urkälla. Det heliga förmedlar styrka och ger andlig näring, men här finns säkert även ett sökande efter kärlek och efter förebilder att efterlikna.

Gunnel Vallqvist skrev de 13 augusti 1973 i Svenska Dagbladet att Thérèse av Jesusbarnet är ateisterna skyddshelgon. Det kan även jag hålla med om i så motto att Thérèse finns för oss alla, oavsett bakgrund, kultur eller religion bara man vill bejaka och försöka finna hennes lilla väg. Thérèses syntes av den kristna spiritualiteten bevisar hennes vishet och mognad. Redan påven Pius X sade om henne att hon var den moderna tidens största helgon. Tanken att helighet är något för alla var inte vanlig på hennes tid. Hon har förnyat synen på helighet, på mystik, på förhållandet mellan Guds rättvisa och barmhärtighet mellan tro och gärningar. Alla kan finna något hos henne som passar dem. Den 17 maj 1925 helgonförklaras Thérèse av Jesusbarnet av påven Pius XI och 1944 förklarade påven Pius XII henne som Frankrikes andra skyddshelgon tillsammans med Jeanne d´Árc. Frankrikes första skyddshelgon är Jungfru Maria.

"Thérèse är kvinna... Thérèse är kontemplativ... Thérèse är ung..." skriver påven Johannes Paulus II i sitt apostoliska brev med anledning av Thérèses utnämning till kyrkolärare. Hennes lilla lära blev kyrkolära den 19 oktober 1997 på världsmissionens dag, 100 år efter hennes bortgång. "För vår tid som törstar efter levande och väsentliga ord, efter hjältemodiga och trovärdiga vittnesbörd, är Thérèse en läromästare", fortsätter Johannes Paulus II. Har vi råd med att inte ta vara på denna unga, kontemplativa kvinnas trovärdiga vittnesbörd? Hennes främsta verk är de "Självbiografiska skrifterna". Dessutom finns ett par hundra brev bevarade riktade till familjemedlemmarna till systrarna i klostret och till hennes bröder i missionen, där Thérèse förmedlar sin vishet och utvecklar en andlig ledning för själarna. Hennes skrifter omfattar även ett antal dikter inspirerade av den Heliga Skrift samt böner. Boken "Sista Samtal" skriver hon när hon är helt nära döden. Thérèse låter oss se vad vi har kvar när all mänsklig tröst är borta. Tron på det eviga livet håller henne uppe, när liv och hälsa ebbar ut. Överlåtelse åt kärlek är hennes yttersta hållpunkt. "Gud är kärleken". Jag avslutar med några tänkvärda ord ur hennes lärobok "Den lilla vägen". Ett ord kan bli näring som ger en själ kraft att tro. "Visa därför de andra, de ord som du redan fått. En dag blir de andra till hjälp".

Lena Månsson

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Roman Charity och amning i konsten

Den gamla mannen suger girigt på den unga kvinnans fasta bröst. Motivet med sina erotiska undertoner lockade många konstnärer under 1600- och 1700-talet. Peter Paul Rubens målning av Roman Charity ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 23 december, 2014

Rettferdigheten

Forord Platon var opptatt av spørsmålet om rettferdighet. Grovt sagt kan en uttrykke dette spørsmålet slik. For det første, at det er om lederens intellektuelle, etiske og sosiale egenskaper, det vil ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 01 december, 2014

Solidarisk matematik

Åldringsvård är inget uppenbart sexigt ämne. Åldringsvård vilar ofta i medieskugga istället för att synas som en av samhällets stora angelägenheter. Ibland faller ljuset in trots allt. För några år ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 18 maj, 2009

 från Nörrebro i Köpenhamn

Urbanismer eller på den andra sidan av staden

I Paris finns en standardmeter i extra beständigt metall som utgjorde referens till snart sagt allt som skulle mätas i den naturvetenskapliga begynnelsen på 1700-talet.

Av: Jesper Nordström | Essäer om konst | 17 juni, 2016

Lars Lerin – Ständigt aktuell

Att måla är att ”gå i närkamp med ledan”, att ”hålla ångesten stången”, har Lars Lerin sagt i en intervju. Verk av konstnären, en av Nordens främsta akvarellister, har visats ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 04 september, 2012

World Trade Center 12 april  2001. Foto: Ubcule/Wikipedia

”And the walls came tumbling down…”

I den nya upplagan av Svenska Akademiens ordbok, SAOL, har niotusen obsoleta ord rensats ut för att ge plats åt mängder av nyord, rapporterar Svenska Dagbladet som listar något av ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 12 april, 2015

Boliviansk regissör med avstamp i italiensk neorealism

Intervju med Tonchy Antezana   Radio Bolivia är en före detta förening, men i dag ett aktiebolag för vilket den bolivianske intellektuelle Gabriel Paleque är ansvarig. Radiostationen har en viktig funktion för ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 29 september, 2010

Fødsel og død, livsmening og livstid

Forord Vårt liv i verden begynner med fødselen og ender med døden. Således er hvert enkelt liv tilmålt, skjønt ingen av oss kjenner dagen og timen for vår utgang. I videre ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts