Retoriken, musiken & åhöraren

Den 20 januari 1970 spelade en radiostation, hemmahörande i Los Angeles, det retoriskt becksvarta fredseposet What’sGoing On för allra första gången. Ungefär sju månader hade då passerat sedan Marvin Gaye ...

Av: Niklas Eriksson | 20 september, 2011
Musikens porträtt

Livsytringer

Innledning For mennesker er det ha et liv å leve det hardeste av alt som er hardt, der hardhet springer ut av at det er livet selv som yter motstand mot ...

Av: Thor Olav Olsen | 06 december, 2013
Agora - filosofiska essäer

 från Nörrebro i Köpenhamn

Urbanismer eller på den andra sidan av staden

I Paris finns en standardmeter i extra beständigt metall som utgjorde referens till snart sagt allt som skulle mätas i den naturvetenskapliga begynnelsen på 1700-talet.

Av: Jesper Nordström | 17 juni, 2016
Essäer om konst

Den gudomliga komedin Del 2

Den gudomliga komedin och bibeln Komedin består av 100 sånger. En inledningssång, samt 33 sånger om Inferno, Helvetet, 33 sånger om Purgatorio, Skärselden, och 33 om Paradiso, Paradiset. Sångerna är skrivna ...

Av: Hans-Evert Renérius | 17 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Några tankar kring Yukio Mishimas historiepessimism



I

Yaltukio Mishima. Pseudonym för Kimitake Hiraoka. Född 1925 i en familj vårdande sina samurajrötter. Prosaist, dramatiker, kritiker, skådespelare, framgångsrik kampsportsutövare och anförare av en egen privat nationalistisk milis, Tate-no-kai, Sköldsällskapet. Död kvart över tolv den 25 november 1970 till följd av ett långt, djupt buksår och dekapitering medels svärd. Skådeplats för denna dödliga ritual:

General Kanetoshi Mashitas kontor i de japanska självförsvarsstyrkornas östra högkvarter i Tokyo-stadsdelen Ichigaya. Tio minuter före dödsögonblicket ropar Mishima och hans närmast underlydande i milisen, den 25-årige Masakatsu Morita, ut sitt budskap om krigarära och nationell väckelse från en balkong till en föga mottaglig skara soldater, medan tre andra medlemmar ur Sköldsällskapet håller General Mashita som gisslan på hans kontor.

Sedan mer än ett år tillbaka har Mishima förberett sig minutiöst inför denna dag då han skall överskrida tiden och varat som vi känner dem. Tre timmar innan sin död placerar han ett avskedsbrev på sitt skrivbord: "Människans liv är begränsat, men jag skulle vilja leva för evigt." När Hiroyasu Koga, efter Moritas gruvligt misslyckade försök till dekapitering, med ett kraftfullt svärdshugg skiljer Mishimas huvud från hans kropp, kommer denna gräns att nås och evighetens mysterium röjas för den snabbt döende hjärnan.

I nästa ögonblick fortsätter historien sin obevekliga gång. Världen kommer att rulla vidare som om inget hänt. Floden rinner vidare. En knappt synlig krusning uppenbarar sig för ett ögonblick bland de skummande kaskaderna blott för att upplösas i nästa nu. Tiden har runnit ut och är likväl utan ände. Vad är denna mäktiga, oföränderligt föränderliga ströms väsen? Hur betraktade Mishima tidens flöde?

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

 

II

Vad framtiden angick tycks Mishima ha betraktat den som något av ringa personlig betydelse. Hans önskan att leva för evigt bör tolkas som en längtan efter en transcendental existens utanför det vi kallar tiden, skönhetens och renheten mest sublima ögonblick förlängt in i evigheten (förstått som det atemporala), snarare än som en förhoppning om att hans verk och rykte skulle överleva honom. Mishima ville inte dö som en diktare, utan som en handlingens man. Som en symbolisk gest hade han därför planerat att måla det kinesiska tecknet för "svärd" med sitt eget blod efter att ha stött kortsvärdet i sin buk (något som dock i slutänden inte ägde rum, troligen av praktiska skäl). Det troligaste är att Mishima, oavsett det stöd hans idé om en "andra Shōwa-restauration" må ha rönt inom vissa militära kretsar, hyste föga hopp om att faktiskt initiera en statskupp. Den av somliga oinsatta eller tendentiösa kommentatorer spridda uppfattningen att Mishima begick självmord utav besvikelse när Självförsvarsstyrkorna vägrade hörsamma hans maning till resning, överensstämmer inte med vad vi vet om Mishimas sista tid i livet. Det rituella självmordet, vilket i forna dar ofta fungerade som ett sätt för den enskilde samurajen att framföra en protest till sin herre, ingick redan från början i planen, och Mishima hade förutsett soldaternas negativa respons redan i september 1970. Å andra sidan är det högst sannolikt att Mishima skulle ha begått seppuku även i det osannolika fall att Självförsvarsstyrkorna rest sig tillsammans med Sköldsällskapet.

altFörberedelserna inför det rituella självmordet hade ägt rum i full enlighet med traditionella föreskrifter. Den slutgiltiga handlingen var inte avsedd att tjäna ett praktiskt syfte, utan var snarare tänkt som en ritualiserad uppvisning av "renhet" och motstånd, en handling utförd för sin egen skull. Ingenstans framstår detta mer klart än i det korta "Kontrarevolutionära manifest" (Han-kakumei sengen) från februari 1969 som nedtecknades av Mishima i syfte att sammanfatta Sköldsällskapets ståndpunkter. I detta manifest slås det fast att sällskapet utgör ett "förkroppsligande av den japanska skönheten", vars medlemmar, "de sista ståndaktiga" skall stå redo att "försvara hans kejserliga majestät" i en strid som "skall utkämpas endast en gång och till döden". Vad som är mest anmärkningsvärt i detta sammanhang är att stridens utfall sägs sakna avgörande betydelse för Sköldsällskapet: "effektivitet är inte av någon vikt". Denna hållning återspeglar en aristokratisk-heroisk anda förekommande inom japansk såväl som europeisk tradition, vilken ser det som lovvärt att tappert kämpa ur ett förlorat läge (eller som Mishima själv uttryckte saken i en intervju, "ibland innebär harakiri en seger"). I den fornengelska dikten Slaget vid Maldon manar trotjänaren Byrhtwold: "Sinnet måste stärkas, hjärtat bli djärvare/modet växa, nu när vår makt blir mindre." Som Mishima såg det innebar framtiden inte så mycket risken för nederlag eller möjligheten till seger som vissheten om kommande desillusionering och förfall.

III

En viktig antydan om hur Mishima mot slutet av sitt liv betraktade tidens natur och historiens gång står att finna i boken Hagakure Nyūmon ("En introduktion till Hagakure") vilken utkom i augusti 1967. Hagakure, "Dold bland löven" är en andlig och praktisk handledning för samurajer från tidigt 1700-tal, författad av Tsunetomo Yamamoto (även känd som Jōchō Yamamoto, 1659-1719), en före detta trotjänare till Mitsushige Nabeshima (1632-1700), en feodalherre vilken genom sitt förbud av junshi, seden att en samuraj visar trohet genom att följa sin herre i döden, ironiskt nog försåg den starkt traditionellt sinnade Jōchō med möjligheten att på ålderns höst sätta sina lärdomar på pränt. Under perioden i fråga hade samurajernas krigartraditioner fört en tynande tillvaro i över hundra år - ett resultat av den landsomfattande fred som följde på etablerandet av Tokugawa-shogunatet år 1603. Enligt Jōchō hade Japan till följd av den långa freden kommit att förvekligas och domineras av köpmannaklassens ekonomistiska och hedonistiska värderingar. Hans hållning gentemot sin samtid var präglad av stoisk pessimism:

"En eras ande går ej att ändra. Det faktum att världens tillstånd ständigt förvärras visar på att vi nu befinner oss i Lagens sista skede [Mappō, "lagens ände", en era i buddhistisk eskatologi motsvarande Kali Yuga eller Ragnarök]. Likväl är så ordnat att årstiden inte alltid är vår eller sommar, ej heller kan evigt dagsljus råda. Således är det lönlöst att söka omforma nutiden i den gamla goda tidens avbild. Man bör istället göra varje tidsålder så god den kan vara i enlighet med sin natur. Nostalgikernas misstag ligger i deras oförmåga att inse detta förhållande. Å andra sidan är folk som enbart värdesätter nyheter och föraktar allt gammalmodigt ytliga."

altMishima kallar Jōchō för "en realistisk observatör av tidens flöde", vilket måste innebära att även han själv, åtminstone i någon mån, instämde i tanken att vi lever i en ålder av tilltagande förfall, och att tiden till sin natur är cyklisk, så att varje mörk tidsålder följs av en ny gulålder, då världen föds, ren på nytt, ur det föregående kretsloppets askor.

Mishima anmärker vidare att Jōchō är "motsägelsefull", då denne, samtidigt som han slår fast att "erans ande" är omöjlig att ändra, beklagar sin egen eras dekadans. Om detta verkligen kan kallas för en motsägelse, är det en som står att finna även hos Mishima, från hans tidiga verk, såsom den ärkeromantiska novellen Hanazakari no Mori ("En skog i full blom", 1944) till det slutliga storverket, tetralogin Hōjō no Umi (Fruktbarhetens hav, 1965-1970), på vars allra första sidor vi finner följande lyriska beskrivning av ett fotografi taget vid en militär minneshögtid under det rysk-japanska kriget (1904-1905):

"Både soldaterna i förgrunden och soldaterna i fonden badade i ett underligt, melankoliskt halvljus, som fick benlindor och armékängor att framstå i relief och lyste upp böjda nackar och skuldror. Ljuset fick bilden att fyllas av en obeskrivlig känsla av sorg.

Allas känslor sköljde fram likt vågor mot det lilla vita altaret, mot blommorna och mot gravvården i deras mitt. Från denna gigantiska folkmassa, som sträckte sig till slättens ände, riktades en sinnesrörelse som trotsar all beskrivning mot dess mitt, en sinnesrörelse som pressade dem samman, allt tätare i en jättelik ring, liksom gjuten i tungt järn...

Fotografiets ålder och sepiabruna tryck tycktes fördjupa den känsla av gränslös sorg, som det framkallade."

Bland de stupade återfinns huvudpersonen Kiyoaki Matsugaes två farbröder. Ätten Matsugae, ursprungligen en samurajsläkt, har i sekelskiftets Tokyo knutit band till den delvis västerniserade hovaristokratin, och Kiyoakis far bär titeln markis. De två farbrödernas öde visar sig spegla Kiyoakis eget. Trots att den senare är en tvättäkta estet som avskyr ljudet av kendō-fäktarnas vilda skrik i skolan, finner även han sin död på ett slagfält - den romantiska kärlekens. Sedan den sista ättlingen stupat faller gradvis ätten Matsugae i ruin och vanära. Dess tid har runnit ut. Skymning har övergått i natt.

IV

Ansåg Mishima det möjligt att övervinna ej blott "erans ande", utan även själva tidens upplösande natur? Visst är att han trotsade (eller åtminstone häcklade) många av sin tids ideal och "allmänna sanningar". I den självbiografiska essä Taiyō to tetsu ("Sol och stål"), publicerad 1968, skriver Mishima:

"Allting var dock inte, som jag inbillat mig själv, möjligt att kalla åter. Tiden var, när allt kom omkring, oåterkallelig. Och likväl, insåg jag nu, var mina försök att spjärna emot tidens obevekliga gång det som kanske främst kännetecknade det sätt på vilket jag sökt leva sedan krigets slut, strävande efter att begå varje tänkbart kätteri."

Att döma av samma essä motsatte han sig inte enbart sin "eras ande" utan kontrasterade den även mot ett - verkligt eller inbillat - sakraliserat förflutet:

"För mig är skönheten något som ständigt glider ur ens grepp: det enda jag anser vara av betydelse är vad som en gång existerade, eller borde ha existerat."

altDet är lätt att urskilja hos dessa ord likheter med vissa traditionalistiska idéer.
Det finns inga tecken på att Mishima skulle ha varit medveten om perennialistiska eller radikalt traditionalistiska tänkare såsom René Guenon och Julius Evola, för vilka dikotomin mellan en högre, transcendent "varats värld" och en lägre, immanent "blivandets värld" utgör ett centralt koncept, men såsom varande en flitig läsare av tysk filosofisk litteratur är det sannolikt att han i sin ungdom kom i direkt eller indirekt beröring med Weimartysklands "konservativa revolutionärer", vilka omhuldade vissa liknande idéer. Vidare utövade Nietzsches verk ett djupt, obrutet inflytande på Mishima. Ytterligare inspiration kan ha stammat från de nationalistisk-mystiska tankegångar som florerade inom Nippon Rōman-ha, den "japansk-romantiska skolan", i vars periferi den tonårige Mishima tillbringade flera av sina år som diktare in spe. En än viktigare faktor torde ha varit Mishimas stora beläsenhet inom klassisk japansk litteratur och filosofi. Det traditionella japanska tänkandet, med dess högaktning av ritualiserade strukturer och betonande av buddhistiskt influerade koncept som mono no aware ("tingens patos", medveten om det flyktiga hos tingens skönhet) och mujō (förgänglighet), inbjuder ofrånkomligen till ett sökande efter en högre ordning bortom den immanenta världens ofullkomliga, obeständiga former. Det behöver knappast påpekas att dessa koncept inte är helt unika för Japan eller Östasien. Västerländska motsvarigheter återfinns bland annat i Vergilius lacrimae rerum och de anglosaxiska elegiernas världsåskådning.

Om Mishima verkligen trodde det vara möjligt för den enskilda människan att övervinna tiden är det sannolikt att han såg den rituella dödens väg som den mest framkomliga. I ett sådant dödsögonblick, skriver han (återigen i Taiyō to tetsu), kan skönhetens krön nås och konst och handling förenas. En självdestruktiv uppvisning av fanatisk hängivenhet och "renhet" skulle därigenom, på något outrannsakligt vis, möjliggöra blottandet av numina.

I en artikel från augusti 1969 betitlad "Ett kulturellt problem", berör Mishima det kortvariga uppror som år 1877 iscensattes av Shinpūren (Den gudomliga vindens förbund), en grupp om tvåhundra fanatiskt traditionalistiska samurajer som, rustad endast med svärd, reste sig i kejsarens namn mot den moderniserade japanska armén:

"Deras huvudlösa handlande och oundvikliga nederlag var nödvändigt i syfte att förevisa existensen av en särskild oumbärlig anda."

I en dialog med den från marxism till nationalism omvände skriftställaren Fusao Hayashi anmärkte Mishima att upproret var

"dömt att misslyckas, men inte utan att dess innan uppenbara renhet och ortodoxi och själva essensen, kärnan, hos det vi syftar på när vi talar om Japan och det japanska."

Det behöver knappast tilläggas att samtliga de upprorsmän som överlevde stormen av kulor begick seppuku. Med sin slutgiltiga handling sökte Mishima ta efter den geist han tillskrivit Shinpūren. Beväpnade endast med japanska svärd - ett tecken på deras "renhet" - föresatte sig Mishima och hans kadetter att ge prov på en "särskild oumbärlig anda" inför Självförsvarsstyrkornas soldater, vilka enligt Mishima var dömda att reduceras till en "själlös arsenal" av "amerikanska legosoldater" i ett Japan ""utan andlig grund" såvida de inte återfann sina samurajnaturer och reste sig tillsammans med Sköldsällskapet. Genom aktionen hoppades Mishima utdela ett mäktigt hugg mot "tidens obevekliga gång" och på samma gång försvinna in i den reva i tillvarons väv som slitits upp till följd av det våldsamma uppvisandet av "renhet".

V

I essän "Utfärd från en känsla av slutgiltighet" (Shūmatsukan kara no shuppatsu, 1955) hävdar Mishima att andra världskrigets slut och Japans nederlag inte hade varit "någon särskilt sorlig händelse" för honom personligen, och det må vara sant, särskilt i jämförelse med hans avhållna syster Mitsukos plötsliga död hösten 1945, men det är omöjligt att frångå det faktum att krigsslutet med åren kom att anta en allt större betydelse i hans texter. Mishimas amerikanske levnadstecknare John Nathan menar att beskedet om krigsnederlaget "tycks ha drabbat honom med (...) kraften hos en föraning", och illustrerar detta med ett utdrag ur novellen "En berättelse från udden" (Misaki nite no monogatari, 1945), i vilken en elvaårig pojke blir vittne till ett ungt pars gemensamma självmord och därpå upplever en sällsam känsla av övergivenhet. Nathan citerar vidare ur "Den 15 augusti - före och efter" (Hachigatsu jūgonichi zengo), en kort minnesteckning från augusti 1955, vari Mishima skildrar sina intryck från kapitulationsdagen tio år tidigare:

alt"En sommaräng bredde ut sig framför mig. På avstånd kunde jag se barackerna. Ovanför träden drev sommarmoln sakta förbi. Om kriget verkligen tagit slut, skulle detta landskaps inneboende betydelse med ens ha förändrats. Måhända var det så att jag inte kunde sätta fingret på denna förändring, men ängen, träden, molnen - dessa ting måste nu vara delar av en värld jag aldrig förr upplevt. I detta ögonblick kände jag att jag hade skymtat av en värld av främmande sinnliga dimensioner."

Denna inre upplevelse präglades av djup förvirring och vilsenhet: "Jag fick känslan av att jag plötsligt fallit genom marken." Samma känsla av att kastas in i en främmande verklighet finner vi även i Taiyō to tetsu:

"Trots att kriget tagit slut stod de djupgröna växterna upplysta på exakt samma sätt som förut av den obarmhärtiga middagssolen, en tydligt skönjd hallucination svajande i den stilla brisen. När jag lät fingrarna stryka över löven förbluffades jag över att de inte försvann vid min beröring."

Världen förblir densamma, och likväl har någonting förändrats. En osynlig slöja av skön intighet har slitits bort, lämnande vardagsverklighetens torra tillvaro, en värld likgiltig inför hjärtat och dess mörka drömmar.

I den verklighetsbaserade romanen Den gyllene paviljongens tempel (Kinkakuji,1956) gör kriget och det överhängande hotet om förintelse det möjligt för den fule, stammande tempelnovisen Mizoguchi att uppleva en känsla av metafysisk enhet med det gyllene tempel som för honom är skönhetens apoteos. När kriget så tar slut utan att de amerikanska bombplanen lagt Kyoto i askor hans samexistens med Skönheten:

"Kriget tog slut. Det enda jag tänkte på när jag hörde det kejserliga kungörandet av kapitulationen, var det gyllene paviljongen. Bandet mellan templet och mig själv hade klippts av. Jag tänkte att jag nu skulle återvända (...) till ett tillstånd i vilket jag existerade på den ena sidan och skönheten på den andra; ett tillstånd som inte skall förbättras så länge världen varar."

Denna nihilistiska uppdelning av historien i ett förflutet, där ett överhängande, apokalyptiskt hot alstrar en genomträngande känsla av ren existens, och en andligt ofruktbar nutid hemsökt av overklighetskänslor, för tanken till en av aforismerna i Ciorans tidiga verk "Tårar och helgon" (Lacrimi si sfinti, 1937):

"Denna värld måste en gång ha levt i Gud. Historien är kluven i två delar: en äldre tid då människorna kände sig dragna mot det gudomligas pulserande intighet, och nutiden, där världens intighet är tömd på den gudomliga anden."

Enligt Mishimas retorik var det Absoluta förkroppsligat i kejsargestalten, vilken i hans ögon utgjorde den japanska kulturens djupaste källa såväl som ett mystiskt absolut kärnvärde möjliggörande en verifikation av varat. Kejsar Shōwas (Hirohitos) "mänsklighetsförklaring" (ningen sengen) - avsägandet av kejsarens gudomliga natur - strax efter krigets slut innebar ur denna synvinkel följaktligen något av ett generalangrepp på det Absoluta - ett existentiellt vägskäl som utförligt beklagas i novellen Eirei no koe ("De döda hjältarnas röster", 1966). I detta verk låter Mishima spökena av kamikaze-piloter fråga de levande: nadote sumerogi wa hito to naritamaishi? ("Varför blev kejsaren en människa?"). Likväl finner vi även många antydningar, bland annat i den tredje volymen av Fruktbarhetens hav (Gryningens tempel), om att alla uppror mot "erans ande", må de så vara "rena" eller "orena", i slutänden är tragiska, på förhand dömda försök att skjuta upp det oundvikliga. Världen är satt i en säker kurs på väg bort från det gudomliga, och har varit så sedan urminnes tid.

VI

Vad blir då av skönheten? Är också den underkastad den upplösande tiden, eller rymmer den någon form av översinnlig, atemporal aspekt? Hos Mishima tenderar det sköna att vara oupplösligt förenat med den fysiska världen, och i synnerhet när det rör sig om människokroppen, vars skönhet är dömd att förtvina och bli till stoff, är hans syn djupt pessimistisk. Den skönhet som kroppen eventuellt äger är närmast undantagslöst kortlivad (det är inte för inte som vissa kritiker kallat Mishima gerontofobisk) och kan endast "räddas" åt "evigheten" genom att förstöras när den ännu befinner sig på sin kulmen. Men även en mer eterisk form av skönhet dyker gång på gång upp i Mishimas verk, en skönhet som, för att återvända till det tidigare citatet ur Taiyō to tetsu, "ständigt glider ur ens grepp", en paradoxal, skinande intighet hemsökande känsliga människosinnen likt ett spöklikt kärl för det gudomliga tomrummet, mystikernas nada. Denna skräckinjagande eteriska skönhet är den okroppsliga huvudpersonen i Den gyllene paviljongens tempel. Romanens berättarjag, den maniske tempelnovisen Mizoguchi, beskriver titelns tempel som "en intighet som formats och konstruerats med yttersta noggrannhet". Den gyllene paviljongens "synbarligen oförstörbara skönhet" tornar upp sig inför berättarjaget "likt en fruktansvärd paus i ett musikstycke", en genomträngande, bedövande kraft som lamslår hans vilja och känsla av att finnas till - och samtidigt utgör hans raison d'être.

altI slutet av romanen lyckas emellertid Mizoguchi "befria" templets skönhet med hjälp av eldens förtärande kraft, och återfinner därigenom även sin egen livsvilja. Hans plågade omvändelse från passiv till aktiv nihilism bär också spår av en längtan efter ett förflutet "styrt av buddhistisk lag" där förödande bränder - och pånyttfödelse ur askan - hörde till vardagen. Romanens dolda ironi är förstås det faktum att den gyllene tempelpaviljongen - vars tak passande nog kröns av en fenix i guld - återuppbyggdes endast några år efter den historiska eldsvådan år 1950. Skönhetens idé - och människornas längtan efter den - tycks alltid undkomma de synliga formernas förgängelse.

Den manifesta skönhetens oundvikliga förfall och omöjligheten till "renhet" i en värld dominerad av ekonomistiska och "humanistiska" värden är teman som återkommer i Mishimas senare romaner, och särskilt då i hans avslutande storverk, Fruktbarhetens hav. I denna svits avslutande volym, Ängelns förfall (Tennin Gosui, 1970) - en mästerlig roman mättad av nedstämd skönhet och djup dysterhet - har tiden runnit ut, livskrafterna sinat, en värld förlorats. Den idealism och hängivenhet som huvudpersonerna i de två inledande volymerna givit prov på har här ersatts av ytlighet, intrigerande och narcissism. Romanen är fylld med poetiska betraktelser kring tingens slut, bland dem den minnesvärda passage där den åldrige Honda Shigekuni målande beskriver en scen från den medeltida Kitano-rullen föreställande en grupp döende änglar:

"Den allsmäktiga skönhetens och njutningens guldstoff singlar ner genom luften. (...) Skuggorna samlas. Ljuset dör. Den blida kraften faller, droppe för droppe, från de utsökta fingrarna. Lågorna flämtar allt svagare i köttets djup, anden är på väg att fly.

Paviljongens klara, rutmönstrade golv och de cinnoberröda balustraderna har inte bleknat det minsta. Dessa praktens kvarlevor kommer att finnas kvar långt efter det att änglarna försvunnit.

Utsökta näsborrar vänds uppåt under glänsande hårsvall. Änglarna tycks ha fångat den första lukten av förruttnelse. Blomblad dansar bakom moln, himmelsblått förfall färgar himlen, alla ögats och andens njutningar har gått förlorade."

Den "ängel" som hemsöker Fruktbarhetens hav är förstås ingen annan än svitens tre gånger reinkarnerade (eller skenbart reinkarnerade) unga protagonist, men säkerligen är de tre inkarnationerna och deras öden även tänkta att återspegla Japans moderna historia som Mishima såg den. Volym tre, "Gryningens tempel", som delvis utspelar sig i Thailand och Indien, tycks utgöra ett undantag, men förmodligen skall änglainkarnationen Ying Chans sinnlighet och arketypiskt kvinnliga attribut förstås som paralleller till den hedonism och "nationella kastrering" som kännetecknade efterkrigstidens Japan (trender aktivt understödda av de amerikanska ockupationsmyndigheterna, såsom framgår i John Dowers studie Embracing Defeat). Det bör därför inte förvåna att Ängelns förfall väger upp den patosfyllda bilden från inledningen av Vårsnö med scener från en värld stadd i patetisk upplösning:

"En gravid kvinna iförd en stormönstrad klänning stod och svettades vid en busshållplats tillsammans med ytterligare kvinnor och barn. Deras ansikten uttryckte en sorts stagnation, likt teblad drivande med livets strömmar. Bortom dem låg ett dammigt tomatland.

Daigo-distriktet var ett gytter av den nya arkitekturens alla trista detaljer, som nu stod att finna i hela Japan: naken betong och blått taktegel, tv-master och kraftledningar, Coca-Cola-reklam och drive-in-restauranger."

Historiens och skönhetens förfall som teman är egentligen inte specifika för Mishimas senare skaparperiod (vilken vanligen sägs ha inletts med publiceringen av novellen "Patriotism" (Yūkoku) sommaren 1960). Faktum är att de båda dyker upp redan i de tidigaste verken från krigsåren, bland annat i den redan nämnda Hanazakari no Mori:

"Skönheten av idag är en praktfull skenande häst. Men det fanns en tid då den hölls tyglad, då den skälvde av styrka och gnäggade gällt mot den dimmiga morgonhimlen. Endast då var hästen ren och makalöst fager. Nu har den stränga handen släppt tyglarna; hästen snavar, återfår balansen, störtar huvudstupa framåt. Den är inte längre ren, gyttja täcker dess sidor. Likväl händer det fortfarande att man kan skåda skepnaden av en fläckfri vit häst."

Att skönheten här liknas vid en vit häst är knappast någon tillfällighet. Den fläckfria, helt vita hästen är nämligen starkt förknippad med den japanske kejsaren, som enligt traditionen endast får rida en sådan. Denna kejserliga springare skulle ett kvarts sekel senare figurera i Eirei no koe, bärande just den "man som är en gud". På detta vis sammanlänkas skönhet med renhet, som i sin tur förbinds med den japanska aristokratiska traditionen och den föregivna inkarnationen av den gudomliga principen, det numina som, enligt Mishima, nu svept i förfallets och upplösningens grå skymningsskuggor, väntar på att någon av tillräcklig "renhet" skall skingra de mörka molnen med ett blixtrande svärdshugg.

Sven André

Ur arkivet

view_module reorder

Det våras i Berlin

De senaste åren har Berlin blivit ett allt mer hett resmål och antalet besökare växer snabbt. Staden närmar sig London och Paris som topp-ett-destination i Europa. Kulturlivet i den tyska huvudstaden ...

Av: Björn Gustavsson | Kulturreportage | 23 april, 2013

Foto Ivo Holmqvist

Stigmatisering är ett historiskt begrepp när det gäller samhällets syn på psykisk…

Begreppet stigmatsering används ofta i samhällsdebatten. Ordet stigmatisering kan härledas från grekiskans stigma som betyder (bränn) märke, fläck. Ordet kan härledas till en medeltida (ligatur) av bokstäverna sigma och tau.

Av: Gunilla Dored | Essäer om samhället | 22 juni, 2017

Dr Krabba 4

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 28 oktober, 2011

Magasin 3 – Fem verk. En berättelse

Fem konstverk som alla bestrider omedelbara och intuitiva tolkningar. Den nyöppnade utställningen ”Otherworldly” på Magasin 3 i Stockholm består av fem verk som plockats ur konsthallens egen samling och placerats ...

Av: Henrik Örnlind | Essäer om konst | 12 oktober, 2013

Även en kniv kan vara konst

Bo Helgesson i ateljénBland damasker, skedsjölpar och ostronknivar hos Bo Helgesson. Kniven är människans eviga följeslagare. Av trä, ben, sten. Av brons och klumpigt tillplattat järn. Långt senare gjord av rostfritt ...

Av: Gunder Andersson | Konstens porträtt | 28 augusti, 2008

Om å humanisere livet

Vi publicerar en essä av Thor Olav Olsen. Texten är på norska därför att vi gärna vill öppna vår tidning för bidragen från skribenter från andra nordiska länder. Livet i det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 24 februari, 2009

Den gylne regel

For å prøve om det en gjør er etisk/moralsk akseptabelt, gis det ulike prosedyrer det vil si at det tilfredsstiller fordringer som ‘logisk forenlighet’, ‘koherens’, ‘konsensus’, ‘konsistens’, og en av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 juli, 2013

Way Out West 2014. Att träffas verkar viktigare än spelningarna

Musik och mode har i alla tider hört samman, varje musikstil har tillsynes också en oundviklig klädkod och 2010- talet är inget undantag för denna förening. Snarare tvärtom. Men kan ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 16 augusti, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.