Three ladies in Cairo. Del II. From northern slopes to oriental deserts

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 10 juli, 2014
Utopiska geografier

Thomas Bernhard som poet

Rubriken är ägnad att förvåna. Nog finns det sådant i Thomas Bernhards (1931-1989) oeuvre som kan kallas poetiskt, men som lyriker i den strängare bemärkelsen har den berömde österrikiska författaren ...

Av: Simon O. Pettersson | 19 februari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

och allting blandas med vattenljud

Ett holländskt värdshus, femtonhundratal, tidig januari, och nu låg, blek sol över bäckravinen där hundar skäller, och värdshusvärdens dotter kommer gående från skogsdungen, hon bär ett fång ris, gårdshunden reser ...

Av: Björn Gustavsson | 23 november, 2009
Utopiska geografier

Judgment in Hungary: en rättegång som speglar Europas mörkare sidor

Under Göteborgs internationella filmfestival visades Ezter Hajdús dokumentärfilm Judgment in Hungary. Jag såg dokumentären på Göteborgs Stadsmuseum som tidigare visat utställningen ”Vi är romer”. I museets foajé visades också bilder ...

Av: Linda Johansson | 17 mars, 2014
Essäer om film

Vibia Perpetuas Drömmar och Martyrskap



altDenna historia har sitt ursprung under religionsförföljelserna mot de kristna i Kartago år 202-203 AD, och är en berättelse som har blivit känd som Passio Sanctarium Perpetuae et Felicitas. I dagboksform beskriver Perpetua, en tjugotvåårig romersk kvinna av god familj, rättegången mot henne och andra kristna vänner från fängelset i Kartago. Berättelsen beskriver också några drömvisioner som förebådar hennes öde. Det handlar också om den Helige Andes överväldigande inflytande i en tid som av Perpetua och hennes trosvänner troligtvis redan uppfattade som de sista dagarna, men inte enbart utifrån deras eget förestående martyrskap:

"För i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor. Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall se syner och era gamla män ha drömmar. Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande och de skall profetera (Apg 2:17-18).

Perpetua inte bara accepterar sitt öde, utan sträcker sig likt Paulus mot segerkransen på ett sätt som för tankarna till breven till Korintierna, se exempelvis 1 Kor 9:24-27. Under tiden i fångenskapen genomgår hon en personlig förvandling även om hon i grund och botten reagerar utifrån sitt sociala sammanhang och förblir den kvinna hon alltid har varit. I en syn möter hon sin sedan länge döde bror Dinocrates, något som spontant väckte mina tankar om ett purgatorium då det i hennes dröm visar sig att han lider i den tillvaro där han befinner sig. Perpetua ber ihärdigt för sin döde bror och i en senare vision visar det sig att hennes böner har haft verkan. Ett syfte blir därför att undersöka om det finns något samband mellan Perpetuas upplevelser och den senare inom den romerska kyrkan vedertagna uppfattningen om existensen av ett så kallat purgatorium. I kapitel 6.8 och 7.9b i boken Religions of Rome, vol 2, återges ett kort stycke ur Perpetua och Felicitas martyrskap. Brottet består i att hon vägrar att följa uppmaningen att offra till de romerska gudarna. Trots hotet om dödsstraff viker hon sig inte. Perpetuas far försöker övertala henne att utföra de nödvändiga offren och lyfter fram hennes roll som nybliven ung mor och matrona. Texten lär oss också något om det sociala sammanhanget och om den tillvaro som Perpetua gör sig beredd att ge upp. Under denna process avskärmar hon sig mentalt från sin tidigare kvinnoroll samtidigt som hon i anden förbereds inför sin roll som kristen martyr. Under tiden i fängelset får hon ta emot dopet och skolas in i det som väntar. Tillsammans med en annan kristen kvinna, Felicitas, och andra kristna så dör hon så småningom på arenan.

Bakgrund

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

altDe kristna var föremål för uppmärksamhet av de romerska myndigheterna. Som när det gällde förbudet mot astrologi och magi, innebar de första förföljelserna av kristendomen till en början slumpvis spridning men blev sedan allt mer systematiskt. Utan tvekan uppfattades den snabba framväxten av kyrkan som ett hot mot ordningen. Inledningsvis vilket också framkommer i Apostlagärningarna, hade inte de romerska myndigheterna några klagomål mot de kristna. Problem som uppstod i början var ofta av lokal art, men Apostlagärningarna slutar som bekant med att Paulus sitter i Rom och väntar på sin rättegång. Kort därpå, år 64 AD, pekar kejsar Nero ut de kristna i Rom som syndabockar till den brand som ödelagt stora delar av staden. Kristna arresterades och dömdes inte sällan att dö vid amfiteatrarna, där de exempelvis slets i stycken av hundar och brändes på kors som mänskliga facklor. Berättelsen om Perpetua och Felicitas martyrskap anses allmänt vara av historiskt ursprung och åtminstone delvis vara skrivet av Perpetua själv. I dagboksform beskriver Perpetua sina känslor, vånda och övertygelser under sin väntan i fängelset. De inledande berättarrösten anger händelsernas inledning och bakgrund, och avsnitt 1-3, ger intryck av att vara skrivet i nära anslutning till det inträffade. Avsnitt 3-10 anses vara skrivna med Perpetua själv medan avsnitt 11-13 tros vara skrivet av Saturus, den kristne mentor som frivilligt dog tillsammans med henne ute på arenan.

Redan under trehundratalet byggdes en basilika i Kartago som tillägnades minnet av Perpetua och i den romerska kalendern firades redan under kejsare Konstantins regering en minnesdag tillägnad Perpetua och Felicitas, den 7 mars, i den officiella romerska kyrkokalendern. I anslutning till tidigare analyser som gjorts av texten finner man diskussioner som berör dessa martyrers eventuella anknytning till montanismen, en diskussion som jag i denna artikel är tvungen att avstå ifrån. Det finns dock ett slags patos och inlevelse i denna berättelse som gör den väldigt attraktiv, målande och medryckande. Perpetua framstår som en mycket levande person och berättelsen målar upp bilden av en idealistisk och bibelnära kristendom. Här möter vi den Heliga Ande i arbete genom de troende som offrar sina liv. Under ledning av Anden förvandlas Perpetua från en traditionell ung 22 årig romersk kvinna och nybliven mor, ännu är starkt bunden till sin miljö och sin familj, till en romersk hjältinna och till en kristen martyr av högsta rang. Under berättelsens gång avskärmas hon från såväl modersrollen och de band som fram till nu bundit henne vid hennes tidigare roll, sin far, sina bröder och det samhälle där hon vuxit upp.

MARTYRES DESIGNATO

Visioner, drömmar och syner

Far, sa jag (Perpetua), ser du detta kärl, en kanna eller vad det nu kan vara? Och han svarade: Jag ser det. Och jag sa till honom: "Kan det kallas för någonting annat än vad det är?" Nej, svarade han. Då sa jag: "Inte heller jag kan kallas för någonting annat än det jag är - en kristen.

Detta uttalande gjorde hennes far rasande. Hon var inte opåverkad av sin fars önskemål, fram till för inte längesedan hade hon tillhört hans hushåll, och som nybliven matrona och mor så fanns oron för omvårdnaden om barnet som hon inte långt tidigare hade fött. Däremot nämns i berättelsen inte ett ord om maken. Av detta förstår vi att han bara spelar en marginell roll, om ens det, då han ständigt är frånvarande. Strax innan martyrskapet fick hon tillsammans med andra katekumener motta dopet, för hon var ännu inte döpt. Strax efter arresteringen togs de till fängelset och Perpetua var rädd därför att hon aldrig någonsin tidigare hade upplevt ett sådant mörker. Fångarna led av hettan och av soldaternas omänskliga behandling. Tertius och Pomponius, de diakoner som bistod dem, mutade enligt tidens sed vakterna för att de under några timmar skulle kunna få komma till en bättre del av fängelset och få ta emot lite förfriskningar. Så fick de komma upp ur den mörka fängelsehålan och Perpetua kunde åter amma sitt barn, som var klent på grund av hunger. Hon fick också möjlighet att tala med sin mor och sin bror och hon lämnade barnet i deras omsorg. Perpetua led då familjen plågades för hennes skull. Men hon gladdes över att barnet skulle få det lite bättre och under sin korta amnesti upplevde hon nu för första gången fängelset som ett praetorium (residens), eller mer eller mindre som ett hem där hon var skyddad för den omgivande värden. Då tilltalade hennes bror henne med: Domina soror (husfru syster), ty hon var alltjämt hans syster. Tilltalet pekar dels på att Perpetua var gift, husfru, och därmed hade lämnat sin fars hus, men att hon stod sin egen familj och uppväxtmiljö mycket nära; Brodern sa:

"Husfru syster, du är nu i hög ära, till och med en sådan att du skulle kunna fråga om en vision; och det skulle visas dig antingen om detta kommer att bli din passion (lidande i Jesu fotspår) eller leda till befrielse."

Vägen till himlen kantad av faror

Strax därpå får Perpetua den vision eller dröm som skulle svara på frågan:

alt"Och som jag (Perpetua) visste att jag stod under ledning av Herren, för vars sak jag hade lidit, lovade honom (brodern) utan att tveka: Jag sa, "I morgon skall jag berätta för dig. Och jag frågade och det blev mig givet: Jag såg en stege av brons, fantastisk och stor, den nådde ända upp till himlen, men den var smal så att inte mer än en person åt gången skulle kunna klättra upp. På båda sidor av stegen fanns alla slags föremål av järn. Där fanns svärd, spjut, krokar och knivar, så att om någon inte tog ett fast grepp eller såg uppåt skulle få sitt kött bortslitet av järnet. Och vid stegens fot fanns en orm som låg och väntade på dessa som skulle stiga upp och för att skrämma dem. Nu gick Saturus först (Saturus, var hennes lärare som hade offrat sig av egen fri vilja för att kunna bistå konvertiterna på vägen till martyrskapet, då han själv inte hade varit närvarande då de fängslats). Han (Saturus) kom till stegen och vände sig mot mig och sa: "Perpetua, jag väntar på dig. Men se till att ormen inte biter dig." Och jag svarade: "Den skall inte skada mig, i Jesu Kristi namn." Och från stegens nedersta del, som för att skrämma mig, lade ormen ned sitt huvud, och i tron att jag stod på det första steget, trädde jag fram på ormens huvud. Och jag gick upp och jag såg en stor trädgård där det i mitten satt en vithårig man, i en herdes klädnad som mjölkade sina får. Och runt honom stod flera tusen vitklädda. Och han reste sitt huvud och tilltalade mig och sa till mig: Välkommen mitt barn, Och han ropade till mig, och av smöret han kärnat från mjölken gav han mig ett stycke som tilltugg: och jag tog emot det med kupade händer och jag åt upp det. Och alla som stod runt mig sade, Amen. Och vid ljudet av detta ord vaknade jag, fortfarande med en söt smak i munnen, jag vet inte av vad. "

Och med detta kände nu Perpetua sitt öde och hon talade genast om för sin bror att vad som väntade henne. Därmed kunde hon släppa allt hopp om att det fanns något mer för henne att vänta i denna världen. Några dagar senare kommer hennes far åter på besök. Han vädjar att hon ska förbarma sig över honom och menade att han hållit henne mer kär än alla hennes bröder. Han ville att hon skulle inse att familjen, inte minst hennes egen son skulle få det svårt att leva utan henne, att hon skulle ge upp sin resolution och inte förstöra för dem alla. Detta sa han med faderlig kärlek medan han kysste hennes händer och kramade hennes fötter, med tårar kallade han henne nu för Domina (Husfru) som för att markera hennes nya roll som mor och husfru. Perpetua greps djupt av detta och hon sörjde över sin far därför att han inte skulle kunna glädjas åt hennes val, och hon försökte trösta honom med orden: "Det kommer att ske vid denna tribunal, vad helst som Gud vill skall ske: för vet att vi inte lyder under vår egen kraft, utan under Guds." Med detta lämnade hennes fader tyngd av sorg. Ytterligare ett par gånger kommer fadern tillbaka under tribunalen och vädjar varje gång att Perpetua skall förbarma sig för sitt barns skull. Han låter, trots sin ställning, sig offentligt förnedras och blir slagen av fångvaktarna som föser honom åt sidan. Straffet fastställs. Då barnet fram till dess hade blivit ammat och åtminstone tidvis fått stanna hos henne i fängelset bad Perpetua även nu att man skulle hämta hennes barn, men fadern vägrade efter detta att ge henne barnet. Ändå kände hon sig lättad, för hon fick veta att barnet inte längre behövde ammas, men också för att hon själv slapp känna obehag i brösten. Under en bön yttrar hon plötsligt sin döde bror Dinocrates namn, och hon blir förvånad över detta eftersom hon aldrig tidigare tänkt på honom på länge. Hon blir sorgsen då hon minns hans öde. I samma ögonblick förstår hon att hon är värdig, och att hon bör be för honom. Och hon ber för honom länge. Samma natt har hon en vision. Hon drömmer att Dinocrates kom från en mörk plats där det fanns många andra. Han var både het och törstig och hans kläder var trasiga. Brodern var blek och bar de svullnader som han hade haft i ansiktet då han dött. Denne Dinocrates hade varit hennes bror i köttet, men avlidit vid en späd ålder av bara sju år. Med cancersvulster (eller bölder) i ansiktet hade han lidit en fasansfull död. För honom bad hon. Mellan dem fanns nu en vid klyfta så ingen av dem kunde nå den andra. I närheten av Dinocrates såg hon en fontän full med vatten, men den nådde högre upp än pojken kunde nå och Dinocrates sträckte sig förgäves upp för att dricka. Då Perpetua vaknade förstod hon att brodern plågades där han var nu, men ändå kände hon en visshet över att hon skulle kunna lindra hans plågor för hon bad för honom varje dag tills de skickades vidare till fängelset vid arenan. För det var vid amfiteaterna som de skulle kämpa mot vilddjuren och tidpunkten var fastställd i samband med kejsare Getas födelsedag. Dag och natt bad hon för Dinocrates med suckar och tårar. Och en dag fick hon följande vision:

Jag såg en plats som jag hade sett tidigare och hans kropp var nu ren, han var klädd i fina kläder och såg ut att må bra. Och fontänen där han tidigare hade försökt att dricka nådde nu bara till hans navel och vatten flödade utan avbrott. Och på kanten av fontänen fanns en gyllene kopp och Dinocrates steg upp och började dricka ur kärlet. Nöjd lämnade han fontänen och började sedan leka på barns vis.

altOch nät hon vaknade förstod Perpetua att han inte längre plågades. Hon fick sedan ett kort besök av fadern som denna gång slet sitt skägg och slängde sig på marken. Han förbannade sin ålder och sa fasansfulla saker till henne. Men trots att Perpetua fortfarande sörjde över hans lidande verkade det nu som om hon redan hade fjärmat sig känslomässigt från fadern då hans ord inte längre berörde henne lika djupt som de gjort tidigare.

Natten innan spelen började på arenan såg hon i en vision hur diakonen Pomponius hade kommit till fängelsets dörr. Han knackade hårt på dörren och hon öppnade: Kom vi har väntat på dig Perpetua, sa han. Han tog hennes hand och efter vandringar i vindlande korridorer nådde de slutligen amfiteatern. När de hade nått mitten av arenan sa han: Var inte rädd. Jag är här med dig och vi gör detta tillsammans. Och han lämnade henne. Hon såg människor som betraktade henne intensivt. Och hon såg andra människor komma gående emot henne:

"Och där kom emot mig en olycklig egyptier med sina hjälpare för att slåss tillsammans med mig. Där kom också sköna unga män, hjälpare till mitt bistånd. Jag kläddes av naken och blev en man. Och mina hjälpare började smörja in mig med olja som deras sed var inför ett evenemang."

Emot henne kom nu en storvuxen man i en purpurfärgad klädnad med skor som blänkte av guld och silver. Han bar en stav som mästare bland gladiatorer och hade i handen en grön gren där det fanns gyllne äpplen. Och han bad om tystnad och sa: Om egyptiern skall besegra denna kvinna, skall han döda henne med detta svärd och om hon skall besegra honom skall hon få denna gren. Och han avlägsnade sig. De kom nu nära varandra och började knuffa varandra. Han försökte att slå omkull henne men med hälarna slog hon honom i ansiktet. Och hon for upp i luften och slog honom kraftfullt. När han föll på sitt ansikte steg hon upp på hans huvud. Åskådarna började ropa och hjälparna började sjunga. Och hon gick upp till mästaren bland gladiatorerna och tog emot grenen. Och han kysste mig och sa: "Dotter, frid vare med dig." Och jag började ärofyllt gå mot den port som kallas för Livets Port. Och när hon vaknade förstod hon att det inte var mot vilddjuren hon skulle slåss, utan mot djävulen.

Brodern Dinocrates lidande efter döden - en tidig vägledning om ett purgatorium?

Vi har genom berättelsen blivit varse att det redan i början av tvåhundratalet fanns en uppfattning om en slags mellantillvaro eller plats av lidande efter döden. Vi har också förstått att man kunde be för de döda i hopp om att det skulle hjälpa dem till en bättre tillvaro. Detta ger en tidig fingervisning om ett slags purgatorium där de döda vistas i väntan på domen. Låt oss därför undersöka vad uppslagsböckerna har att säga om detta. I Oxford Handbook of Escatology hävdas det att idén om ett purgatorium sakta vävts på trådar från några forntida och betydelsefulla element inom den kristna tanken, en tanke som mognade först under elva och tolvhundratalet i Väst. Det fanns, framhåller man, en tidig övertygelse om att levande kristna hade ett kontinuerligt, intimt och transformativt band till de tidigare döda kristna: något vi ibland påminns om i nattvarden. Idén föddes att det fanns en tillfällig tillvaro mellan den individuella döden och den slutliga domen. Där fanns även övertygelsen att goda och trogna kristna i många fall dör med en börda av skuld som de inte alltid har hunnit få avlösning för. Kristna hade alltså redan från början en stark känsla av en kontinuerlig och intim förbindelse med de döda. De trodde sig höra till de heligas samfund, ett samfund som inte enbart gällde de redan avlidna kristna, utan också omfattas exempelvis av änglar. I vissa mer övertygande fall var frälsningen redan säkrad, som när det exempelvis gällde Jungfrun Maria och apostlarna, möjligen även andra trogna kristna, kanske till och med de rättfärdiga bland hedningarna. Termen communion (samfund) föreslår en kärleksfull närhet mellan döda kristna och de levande och denna intimitet visade sig genom böner om avlösning för de döda för deras slutliga avlösning och inträdande till paradiset. I den andra Mackabeerboken 12:38-46 kan vi läsa om "offret för de dödas synder", då flera av de judar som hade dött i strid hade burit kultföremål som tillhörde avgudarna i Jamnia, sådant som lagen förbjuder judarna att befatta sig med (12:40). Alla förstod att det var därför att de hade stupat och de prisade Herren, den rättfärdige domaren, som drar fram det fördolda i ljuset, och uppsände ödmjuka böner om att den begångna synden skulle utplånas fullständigt. Oxford Handbook of Eschatology tar faktiskt upp Perpetuas bön för sin döde bror Dinocrates som exempel på äldre berättelser som har bidragit till kyrkans uppfattning om purgatoriet. Och Perpetua var, som vi redan sett, förvissad om bönerna bidragit till att Dinocrates hade fått det bättre i den tillvaro där han nu vistades. Denna övertygelse delar hon med många kristna ända in i vår tid. I purgatoriets rengörande eld kan den återstående delen av synd som den avlidne ännu bär på tvättas bort och den trogne kan därmed förberedas för himlen.

Baptismo Secundo: Martyrskapet som ett andra dop

Texten vittnar om de sista stegen mot martyrskapet som en näst intill erotisk extas. Det är inte en till synes dyster samling dödsdömda som stiger in på amfiteatern, utan bilden vi får är en helt annan. Nu har de lagt allt annat som varit tidigare bakom sig. Förväntansfulla, frimodiga och en smula otåligt sträcker de blivande martyrerna nu mot det väntande målet: Den enda fruktan som Perpetua ännu genom sitt handlande ger uttryck för är att risken att förledas av djävulen och falla innan mållinjen. När hon talar, så talar hon med auktoritet - inte minst då hon klagar på behandlingen i fängelset.

Dagen innan domen skulle verkställas fick de dömda hålla en mindre fest. Nu grydde deras segerdag och de gick självant från fängelset till amfiteater med lysande ansikten. Om de darrade, så var det av glädje, inte av fruktan anger texten. Det står att Perpetua var härligt utstrålande i sin närvaro, som en sann brud till Kristus och älskad av Gud, för vars genomträngande blick alla sänker sina ögon. Felicitas likaså, fylld av glädje över att ha burit barnet och fått lämna det i säkerhet, lycklig över att hon nu tillsamman med sina kamrater skulle möta de vilda djuren. Texten anger att Felicitas kom "från blod till blod, från barnbärerska till gladiator", för att efter sin kamp tvättas i något som kallas ett baptismo secundo (andra dop) som nämns på två ställen i texten. Och när de fördes till porten: där de dömda männen ombads att ta på sig Saturnusprästernas kläder, medan kvinnorna uppmanades att klä sig som Ceres prästinnor, vägrade Perpetua som var på sin vakt och sa:

"För detta ändamål gav vi oss frivilligt... för att vår frihet inte skall skymmas. För detta ändamål gav vi våra liv, att vi inte skulle göra något som detta. Om detta var vi överens."

Tribunalen gav motvilligt med sig att de skulle få komma som de var. Revocatus, Saturnius och Saturus hytte mot åskådarna. Sedan de hade kommit inom Hilarians synfält, tilltalade de prokuratorn och sträckte fram sina händer och sa: "Ni dömer oss - och Gud dömer er". Vid detta påstående krävde de förargade åskådarna att de skulle piskas. Spektaklet inleds med att Saturus och Revocatus får möta en leopard och sedan möte en björn sedan de bundits vid en bro som rests för ändamålet. Saturus som inte avskydde någonting mer än just björnar, kände dock en förvissning om att han inte skulle fällas av björen utan skulle dö av bettet från en leopard. När han hade bundits för att bli slagen av björnen ville inte björnen komma ut ur sin håla. När han ställdes inför ett vildsvin, fick istället gladiatorn som hade bundit honom vid vildsvinet besten över sig och avled på grund av detta dagarna efter spelen. Inte heller behövde Saturus utstå mer än att bli släpad efter besten. Saturus fördes därför tillbaka oskadd en andra gång. Perpetua och Felicitas ställdes inför vild kviga, för genom detta kreatur ville man håna deras kön. De kläddes av nakna och fördes de fram täckta endast i nät. Åskådarna rös då de framför sig såg en späd flickgestalt och den andra kvinnan med bröst som ännu droppade efter att nyligen ha fött ett barn. Så de kallades tillbaka och fick sätta på sig kläder. Perpetua slogs först till marken av besten och föll på ryggen. När hon satte sig upp hade fållen gått upp och hon drog tyget över sig så att det skulle täcka hennes blottade lår. Håret hade fallit i oordning och hon bad om en hårnål för att sätta upp håret igen. När hon rest sig såg hon att Felicitas hade slagits till marken, och räckte henne handen. Och båda två stod därute och mötte vilddjuret tillsammans. Efter en stund kallades de tillbaka. Nu vaknade Perpetua till som om hon hade sovit under tiden (i ett slags tillstånd av extas). Till allas förvåning frågade hon när de skulle bli kastade framför den vilda kvigan. När hon fick höra att så redan hade skett trodde hon dem inte, tills hon fann märken på sin kropp och klädnad. Om det förestående slutet kan man läsa följande:

Saturus som stod vid en annan dörr och förmanade soldaten Pudens, och sa: "Så har det faktiskt, precis som jag trott och förutsagt, att jag hittills inte har slagits av något vilddjur fram till nu. Och tro nu av hela ditt hjärta. Se, jag går nu ut och skall dö genom ett bett av en leopard. Och omedelbart vid slutet av spektaklet, släpptes leoparden och med ett bett var han (Saturus) täckt med så mycket blod att folket (som blev vittne till hans andra dop) utbrast då han återvände: Väl tvättat, väl tvättat. Sant det var väl med honom som hade tvättats på detta vis. Sedan sade han till soldaten Pudens: Farväl; kom ihåg tron och minns mig: och låt inte dessa saker bekymra dig, utan låt detta bara göra dig starkare. Och därmed tog han från Pudens finger en liten ring som han doppade i sitt sår och gav den åter till minne. Sedan lämnade andan honom och han kastades ner tillsammans med de övrig på avsett ställe där hans hals skulle skäras. Och när folket krävde att de skulle föras framåt, och då svärdet skulle genomborra deras kroppar möttes deras ögon som till vittne om denna slakt, reste de sig och flyttade dit de fördes under det att de kysste varandra, så att de kan utföra sitt martyrskap i fred. Resten tog emot svärdet under tystnad; Saturus hade redan tidigare givit upp andan, så hade han också tidigt få gå ut, och nu väntade han på Perpetua . Perpetua, skulle även hon få känna smaken av smärta, då hon genomborrades mellan benen och skrek rakt ut, och då svärdsmannens hand ännu trevade (för han var en nybörjare), lade hon svärdet mot sin egen hals. En så stor kvinna kunde inte på annat vis ha dräpts om hon inte själv så ville det.

Perpetuas förvandling från kvinna till man bör, som jag ser det, tolkas i första hand symboliskt, då hon genom sitt "mansblivande" kan avlägsna sig från den traditionella kvinnorollen och dö som en hjältinna och fullvärdig martyr. Vägen till martyrskap fostrar henne i den kommande rollen, men också att avlägsna sig från modersrollen och att klippa av de känslomässiga banden som binder henne vid fadern och den egna familjen som hon har starka band till.

Hennes identitet och integritet som kvinna av god familj är dock stark och intakt. Instinktivt agerar hon som hon fostras och hjälper sin syster i Kristus, Felicitas, på benen när hon slagits omkull av vilddjuret. Mån om sin värdighet skyler hon sin nakenhet och ber om en hårnål så att hon inte skall ge intryck av att vara en förnedrad eller sörjande kvinna, utan tvärtom är en människa på väg i mål. Med beslutsamhet står hon fast vid sitt beslut trots att bära sitt martyrskap trots att som hon upplever det, Satan i form av hennes fars gestalt försöker att övertyga henne om att utföra det offer som hon vägrat så att hon i lugn och ro kan återkomma till hemmet, leva sitt utstakade liv och uppfylla sin förväntade roll som syster, dotter, gift kvinna och mor.

Kristian Pella
Litteratur
Passio Sanctarum Perpetua (The Passion of Saint Perpetua and Felicity 203AD) källa: www.fordham.edu/halsall/source/perpetua.html (accessed 2009-09-28) egen översättning från engelska.
Beard, M., North J., Price S., Religions of Rome. Volume II: A Sourcebook. Cambridge: Cambridge University Press, 1998.
Beard, M., North J., Price S., Religions of Rome. Volume I - A History. Cambridge: Cambridge University Press, 1998.
Rader, R., "The Martyrdom of Perpetua: a Protest Account of Third-Century Christianity," in P. Wilson-Kastner, ed. A Lost Tradition: Women Writers of the Early Church, Ed., Wilson-Kastner, et. al., Boston: University Press of America, 1981.
Bibeln, Bibel 2000: Bibelkommissionens översättning 1999, med de apokryfa eller deuterokanoniska skrifterna. Göteborg: Verbum Cordia Förlagshuset Gothia.
Griffiths, P. J. "Purgatory": The Oxford Handbook of Eschatology. Oxford: Oxford University Press, 2008), Ed. Jerry L. Walls, 427-433.

Ur arkivet

view_module reorder

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa       Jag sörjer; visar ej min svaghet här – jag älskar; hatet tycks min enda lag – jag handlar, utan att nämna den avsikt jag bär. Jag tyckes stum; i ...

Av: Elizabeth I | Utopiska geografier | 28 januari, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Gaston Bachelard 1965

Bachelard och den poetiska föreställningens fenomenologi

”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 21 juli, 2017

Det omedvetna och Freud

Det är en morgon i Wien. Sigmund Freud går genom sin våning klädd i badrock och tofflor. I en plötslig ingivelse greppar han sin ena toffel och kastar den med ...

Av: Johan Lundin Kleberg | Essäer | 26 oktober, 2010

När det var bättre förr

När det var bättre förr Nyligen är det femtio år sedan sista numret av Sveriges utan konkurrens bästa novelltidskrift kom ut. Någon riktig efterföljare har den aldrig fått och det är ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Bild: Anikó Bodoni Lind

Himlen – Det är tid för debatt

Efter att jag skrivit några teaterpjäser tillsammans med den numera guldbaggeprisade Mikael Segerström, var det dags att skriva en pjäs helt på egen hand. Det skulle vara en pjäs som ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 08 september, 2016

Pipor, cigaretter och fimpar i konsten

”Rökning skadar allvarligt dig själv och personer in din omgivning.”  En essä om rökning i konsten borde lämpligen inledas med en varningstext eftersom rökningen ligger bakom 90% av alla fall av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.