Michael D. Main – från språk till Språk

Main är en amerikansk språkpoet vars bokdebut just utkommit som ett samarbete med fotografiskultptören Henry Avignon; boken ges ut på Howling Dog Press och sägs av författaren vara skriven med ...

Av: Freke Räihä | 20 augusti, 2012
Litteraturens porträtt

Den intellektuelle og liberale verdier

Det liberale sinn 'Intellektuell' står ikke for 'terrorist'; verden er stappfull av merkelige myter. 'Myte' stammer fra det greske begrepsordet mythos, som betyr «fortelling» - beretning, fabulering. Ingen myte er realitetsbasert ...

Av: Thor Olav Olsen | 08 november, 2012
Agora - filosofiska essäer

Parisgatans mistlur

Rue de Paris. Parisgatan i Le Havre. Ett stenkast från en av Europas största hamnar. Hotellets interiör påminner en om havets frost. Fotografier av sjömän med allvarliga, djupsinniga anleten täcker ...

Av: Klas Lundström, | 24 november, 2009
Resereportage

Fabrik chic

Fabrik chic – industri som estetik Gnissel från en travers, det rytmiska surrandet från ett ventilationssystem och ljud från cisterner minner om en tid då tjänstesamhället låg i sin linda och ...

Av: Erling Persson & Maria Holm | 10 mars, 2007
Kulturreportage

Meditering mellan sinnets och fysikens gränstrakter



alt

Dhamma Pataka-centrets påfågel flyger över huvudet och landar strax framför mig, just som jag går nerför vägen till matsalen. Tio män äter frukost i tystnad. Bara harklingar och nysningar bryter ljudlösheten.

Jag offrade tio dygn åt tystnad, uppstigning före gryningen och mer än tio timmars daglig meditering. Jag ägnade tvåhundrafyrtio timmar åt min andning och kropp. Jag kom att ifrågasätta av vad jag består.

Dhamma Pataka-centrets påfågel flyger över huvudet och landar strax framför mig, just som jag går nerför vägen till matsalen. Tio män äter frukost i tystnad. Bara harklingar och nysningar bryter ljudlösheten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag äter tio portioner gröt, tjugo brödskivor med jordnötssmör, apelsiner, bananer, äpplen, dricker te och diskar tallrikar, bestick och muggar i tystnad, undvikande ögonkontakt. Ibland vänds blicken ändå från väggen och bordsskivan till medmediterarna. De är kosmopoliter, psykiater, amerikanska fredsvolontärer, en pensionerad ekonomisk rådgivare som hävdar att meditation botade hans prostatacancer och Rupert, min enda rumskamrat, 19-årigen från Kapstaden som är här för andra gången.

Mörkblå berg där borta, plöjda fält och enstaka hus framför, träddungar och bladväxter på de närmsta kullarna. Det öppna landskapet bereder mark för vidsträckta tankar. Den halvmeterlånga sköldpaddan med sprucket skal ser jag inte till mer efter den första marschen till inkvarteringen. Jag drar tillbaka skjutdörren och släpper ryggsäcken på den låga sängen.
Senare, efter kvällsmat, samlas sällskapet, cirka tjugo personer. Ayla, kvinnornas biträdare, förklarar regler. Hon avråder oss att lämna centret utanför Worcester, tolv mil från Kapstaden, i förtid.

I maj lämnade Rupert centret efter fem dagar. Den tredje dagen hör jag honom dra igen en dragkedja. Senare är hans säng tom. En annan kille med centimeterlångt mörkt skägg och en träkäpp i handen, några år över tjugo, lämnar oss efter fem dagar och knäna sviker en äldre man.

Jag, hundranittio centimeter lång, sitter inte gärna i skräddarställning längre än det tar för en skräddare att sy dit en knapp på en skjorta. "Dong, dong" klingar fyra på morgonen. En halvtimme senare går jag med en filt svept över axlarna och stirrar mot stjärnorna den korta sträckan ned till meditationshallen. Ännu spelar syrsorna.

altI ett svagt ljus sitter män och kvinnor på varsin sida mittgången, framför den assisterande läraren Eric. På en tilldelad mörkblå madrass lägger jag kuddar och sätter mig. Från bandspelaren sjunger Vipassana-teknikens globale ledare S.N. Goenka ålderdomliga visor och ledsagar oss de första stegen mot Dhamma - naturens lag. Min koncentration begränsas till trakterna kring näsborrarna. Likt en portvakt bevakar jag stundens in- och utandning, i början osäker på om syret passerar höger eller vänster hål. Sinnet är slött och trubbigt, en oslipad kniv, ovilligt att lyda luftens första kroppsliga sluss.

Det är det galna, vilsna, illusionsfyllda sinnets vana att vandra i det förflutna och framtida, otämjd att stilla uppmärksamma ett enskilt objekt. Varje gång tanken traskar iväg försöker jag rofyllt fösa tillbaka den igen och tålmodigt ändra dess vana.

Två timmar går. Jag ändrar ställning, vilar huvudet böjt mot de uppdragna knäna. Passar andningen, då och då indragande djupare andetag. Håller ögonen stängda när jag inte tjuvtittar. Hör fåglar kvittra. Försöker glömma världen bortom näsborrarna. Stramar ögonen och biter ihop när smärtan överfaller knäna, låren, skinkorna och ryggen. Bakpartiet är en slokad stjälk och huvudet en vissen blomsterknopp, motsatsen till hur jag föreställer mig att Siddhattha Gotama satt när han under trädet utvecklade Vipassana och blev upplyst. Kuddarna är inte mjuka nog, lederna osmidiga och huvudet önskar att det låg på en vit sandstrand.

Gonggongens klang slår mot trumhinnorna. Jag kränger mig upp och stapplar på sandaler framåt grusvägen mot matsalen.

Filtfibrer fastnar på de ljusgula draperierna som avskiljer sängplatserna i huset. Jag håller filtarna tätt intill mig de här dygnen, nattetid är de täcken medan jag om dagarna virar kanterna över bröstet såsom larven spinner en kokong till skydd tills det ögonblick hon blir flygfärdig. 

altFör att lära mig konsten att leva och dö harmoniskt måste jag finna ursprunget till disharmoni, så att jag kan lösgöra mig från vad jag varit bunden till. De här orsakerna ligger inom mig, därför utforskar jag verkligheten innanför. Andningen kan vara både medveten och omedveten, avsiktlig och automatisk, och blir min kanal mellan den (mentala) värld jag påverkar - jag lyfter ett finger, och den (fysiska) värld jag inte påverkar - jag vill få hjärtat att sluta slå.

Innan gryningen undantränger dunklet har jag accepterat Sila - moralens fem föreskrifter. Jag får varken ha ihjäl varelser, nudda människor, stjäla, ljuga eller förgifta mig. De tvåhundrafyrtio timmarna tillåts jag heller inte skriva, läsa eller använda elektronisk utrustning. Mitt tal förbehålls korta meningsutbyten, antingen med Eric, den assisterande läraren, eller den andre Eric, männens praktiska hjälpreda.

I männens område innanför ägorna ägnar jag omgivningen uppmärksamhet mellan meditationspassen. Igenkännbara ansikten, före detta flickvänner och märkvärdiga händelser från tidningar jag arbetat på rullar i kraniet. Passerad upprymdhet och svek pulserar. Jag väjer bara för nuets skiftningar promenerande kring de fyra vägar som utgör kontakten med yttervärlden.

Jag lägger märke till grässtråns darrningar för vinden och insekters dykningar i blomblad. Halvdecimeters svarta skalbaggar ligger vid tuvor och spräckliga flygfän, minst lika stora, kilar kring torra löv vid grusgångarna. Jag aktar mig att inte sätta ner foten på de svarta larver som kryper över stigen eller trampa på de gulbruna myror som drar barr, pinnar, träbitar och stickor flera gånger sin egen vikt till hål i marken. Männens sätt att lägga upp mat, äta, luta sig över tallriken och diska blir en fallstudie.

Två elefanter betar löv från låga träd på den odlade mark som börjar efter ån där gränsen går mellan isolering och civilisation, introspektion och exposition. Jag slår mig ner nära vattendraget, fäster blicken mot bergen och låter synfältet utbredas; växternas formation och färgnyans, de ljusgröna, friska avlånga kronorna bredvid de bruna döende, getingarna som sprider deras avkomma. 

Schemat är detsamma varje dag. Efter frukost samlas vi för en timmes gruppmeditation, sedan är det två timmars mediterande antingen på rummet eller i hallen. Klockan elva går jag ner till matsalen och lägger upp ris, grönsaksröror och sallad på tallriken. Mittemot plastbordet sitter en deltagare, men vi låtsas inte om varandra. Koriander jag brukat förakta prövar jag; tungan hälsar utan grimaser. Innan ett ligger jag i gräset en stund, vankar av och an på stigarna och stannar för miniatyriska rörelser i miljön. Första eftermiddagens sittning, i enskildhet eller i hallen, äger rum fram till halv tre. Jag fortsätter att på det mentala slagfältet bekämpa vanmaktens slentrianmässiga suckar, gnällningar, grinanden, självömkanden och tillflykt till tider som inte existerar. Jag sträcker på benen i fem minuter. Nästa gång gonggongen tonar sätter sig samtliga på madrasserna framför Eric, som sätter igång Goenkas inspelade röst. Mellan halv fyra och fem är det återigen upp till mig själv att välja vilken inomhusmiljö jag vill meditera i. Dagens sista måltid bjuds jag popcorn, frukt och te. En timme förflyter. Kommande sextio minuter sträcker jag på ryggen lite mer, efter att den andre Eric, han som ser till att vi vaknar varje morgon, har tillbetts meddela att min böjda ställning inte är hållbar. På kvällen talar herr Goenka på en video om tekniken. Jag går nerför trapporna och står under stjärnhimlen i trehundra sekunder. Goenka ber oss än en gång inta ett jämnmodets och lugnets sinnestillstånd inför sista passet. Med filten över axlarna går jag uppför grusvägen och lägger mig att blunda sju timmar i streck.

altTimmarna, gångvägarna och smaken av ingefärsvattnet är en återupprepning från gårdagen. Ändå liknar ingen meditering den andra bakom mörkret. Ändå letar pupillerna ivrigt outforskade perspektiv från just den blomman och rapporterar smaklökarna aromer som förut varit dolda.

De första tre dagarna är den kroppsliga plågan svår att bortse från. Nästan varje pass tar jag en paus och på kvällen blir sängen ett paradis. Sakta och försiktigt söker jag en känsla där mitt fokus är avgränsat. Sinnet kan svagt uppfatta en vibration nedanför höger näsvinge. Medvetandet tvingas punktmarkera skälvningarna. Något kyligare luft dras otvingat in genom näsborren och ut träder några grader varmare syre. Tre personer i taget kallas fram till Eric och tillfrågas om vi förnimmer något fysiskt härifrån. Ja, sinnet är aningen vassare än de tjugofem år jag inte övervakade materians inkörsport till mentaliteten.

Den fjärde dagen lämnar studenterna meditationsövningen Anapana (medvetande av respiration) vars syfte är Samadhi - rätt koncentration, och antar utmaningen att med Vipassana (introspektion i den mental-fysiska strukturen) bestiga Panna - visdom som renar sinnet. Känslan från de subatomära partiklarna - i vardagligt tal refererat till jag - ska sinnet systematiskt uppsöka på varje kroppsdel från hjässa till tår: ju känsligare sinnet blir, desto djupare nedåt medvetandet och längre inåt skinnet kan vibrationer och energier kännas.

F. Hayez,MeditationenHuvudsvålen verkar stendöd. Öronen är stumma. Halsen avger segdragna knådningar. Nacken är tjock bark. Axlarna två äggskal före de spricker. Armarna verkar svåra att attrahera. Stötar här och där på bröstet dyker upp. Ibland brusar svall från revbenen. Ryggen tar flera felsökningar att avkoda. Svanskotan, likt låren, tillkännager inledningsvis bara grova, åtdragna impulser. Vaderna är svårnåbara och tårna nedfrysta. Upp och ner. Ner och upp. Om och om igen. Det är med objektiv observation jag röntgar landskapet. Besvikelse, vrede, sorg, passion, åtrå och iver är förgängliga fenomen som jag noterar men avböjer från.

Jag vinglar och faller, reser mig igen, påmind om insidans okänslighet. Den femte dagens senare hälft pyr frustration. Fastän reaktionen över de "förlamade" territorierna aldrig sätter mig ur balans kan jag inte hjälpa att undra hur lätt kamraterna identifierat känslorna som oupphörligt avtar och framträder. Samma kväll säger jag till Eric att jag har svårt att känna signaler från vissa kroppsdelar. "Det viktigaste är att du behåller sinneslugn. Stanna till en minut vid de "blinda" ställena, känner du ingenting så försök igen vid nästa runda", svarar han och ler ett par centimeter.

Goenka förklarar att sinnets rötter är i ständig kontakt med fysikens förnimmelser. Mitt bångstyriga psyke har livligt kramat åt härliga känslor och knuffat undan otrevliga. När jag, stödd av självständig respiration, skärper hjärnans koncentration till en viss punkt blir avståndet till reaktionernas fästen allt kortare. Lär jag mig observera kroppens sinnesförnimmelser utan att identifiera mig med dem kan jag tack vare direkt, personlig, erfarenhet acceptera verkligheten för vad den är. Jag upplever anicca - tillfällig, efemär förändring.

I och med att ingenting är beständigt, fastän processens snabbhet och kontinuitet ger ett sken av permanens, finner jag ingen anledning att hålla fast vid något som är dömt att försvinna. Jag lär mig uppskatta min övergående natur. Om inget varar längre än ett ögonblick, om kroppen förändras utan min medverkan, vad är då jag eller mitt? Bemödar jag mig att behålla och besitta något föränderligt bortom min kontroll, skapar jag då inte onödigt elände?

Från dag fyra eggas vi förstärka vår beslutsamhet; den timme gruppsittningarna sker ska vi sitta statylika. Det händer att jag ger vika och gnuggar benen, men så småningom övergår pinorna från att vara omedelbar värk till att utgöra undersökningsföremål för känsloströmmars sammansättning i en specifik kroppsdel; nervcellers temporära kompression som endast är otaliga biokemiska och elektromagnetiska reaktioner.

 

Kalla mig en patient på ett mentalsjukhus som genomgår en psykisk operation. Jag sitter still. Behag och obehag flyter upp till ytan. Jag observerar känningarna, men relaterar inte till dem. Ovälkomna tankar förekommer fortfarande, fast mer sällsynt. Oftare figurerar mentala sekvenser som är sätt att begripa Dharma.

I inhaleringarna virvlar ångerfulla och irriterande minnen, drag från nära vänner och familjemedlemmar som uppfattningsförmågan för sekunder fångar innan jag jagar iväg dem. Jag vidrör barndomens backar, testade gränser och drömmars personer och platser. Pappa ler, mamma tröstar, suddiga gestalter från skolkorridorer kommenterar mitt yttre, mina bröder stretar emot min retfulla läggning, en vän dricker öl, jag går ute i snön och drar upp byxorna. Utfrysningen från gemenskaper bränner till. Jag förlåter dem som vände ryggen till och intalar mig att sorgerna jag orsakade andra är förgångna. Tillbakablickarnas känsla av otillräcklighet och oduglighet krymper. Tar ett andetag igen; ett nytt andetag, taget av en annan fysisk förening än det föregående.

Sinnet renas allteftersom sår stiger utan att jag reagerar. Den omdömeslösa reaktionens rötter når ett oberört sinnes yta, visar sig, försvagas och far igenom. Vipassana lär mig rycka upp källorna till elände - begär, aversion och ignorans - och lager för lager eliminera dessa djupliggande, komplexa befläckelser där de uppstår, på känslans nivå.

Jag undviker att föredra vissa förnimmelser framför andra, liksom jag rensar gamla anledningar till självömkan och beroendeframkallande handlingsmönster. Låter jag bli att alstra negativitet kan jag undvika att skada. På samma sätt kan jag bara njuta universell lycka och hjälpa andra om jag utvecklat sådana rena mentala kvalitéer som kärlek, medlidande och välvilja.

Naturens lag fungerar likadant inom och utanför kroppen. Varje frukt ett träd bär innehåller frön, som ger upphov till nya träd med otaliga nya frukter även efter att det träd där fröet grodde har dött. Bara om fröet blåser till en bergvägg blir det ofruktbart.

Jag kan inte gärna önska att ett rönnbärsträd ska bära plommon. Såsom orsaken (fröet) är, blir också effekten (frukten). Resultatet från min handling multipliceras, vare sig den är fysisk, muntlig eller mental (där fröet återfinns). Bryter jag ignoransens barriär till det undermedvetna och mönstrar hela sinnet, från medvetande till uppfattning, varseblivning och reaktion, kan jag sluta reagera förblindat och upphöra att ge bördig jord åt frön som om de växer mångdubblar min bedrövlighet.

"Varje gång en orenhet uppträder i sinnet, såsom ilska, hat, passion, rädsla etc., blir du miserabel. Närhelst något oönskat sker, blir du spänd och börjar knyta knutar på insidan. Närhelst något önskat inte sker, genereras återigen spändhet. Genom livet återupprepar du den här processen tills hela den mentala och fysiska strukturen är en bunt komplicerade knutar. Och du behåller inte den här spändheten för dig själv, du distribuerar den till alla i din väg", förklarar Goenka.

Gående, stående, sittande eller liggande - när jag sätter ner foten mot gruset, då duschstrålen träffar axeln, när jag sitter vid matbordet eller då hela bakdelen vilar mot madrassen, följer jag vad slags friktion vindpusten ger, om vattnet slår hårt eller mjukt mot huden, hur skeden känns mot fingrarna innan den snuddar läpparna och vilket tryck min vikt avger mot sängen.

Min resa hit och den jag ska göra efteråt bleknar. "Ssccch, var lugn", säger jag till sinnet när det vill dra iväg mig. Den 23-årige amerikanen, han som förlovat sig med en zimbabwisk kvinna, knäpper fingrarna mot tråden spänd över träpinnarna där utsikten över panoramat är klar. Sydafrikanen som lärt sydkoreaner engelska och bor på en bondgård utanför Plettenberg Bay vrider om tvättade plagg och hänger upp dem mellan träden. Jag tar ett bad efter lunchen, hör varje vattenskvätt från kranen falla i karet och följer spindlarnas luftdanser.

 

Innan jag somnar spänner impulser vid näsan och runt kinderna. Någonstans kliar det, fast jag flyttar inte handen dit. Subtila stick kommer från hälen. Från ryggen faller varma droppar. Fingerspetsar trycker mot skuldrorna. Över bröstet verkar det som om blodet ska rinna ut ur porerna.

I den övergödda bassängen beskådar jag vattenloppor ryckigt förflytta sig över algerna. Bjärt gula fåglar kivas i buskarna, ena föräldern flyger in i boet som hänger från ett barrträds gren. Från tjärnen på kvinnornas sida kvackar grodor efter solnedgången. Påfågeln har hoppat uppåt trädet och sitter högt över marken nästa morgon. Flexibiliteten och beslutsamheten att nå dit är beundransvärd. Djur mediterar inte. Antagligen för att de aldrig har betvivlat sin natur.

Ihärdighet får sinnet att stegvis låsa upp fler dörrar. På min färd kan jag nu känna känslor flöda genom hela omloppet, från kroppens samtliga avdelningar.

Tio på förmiddagen dag tio ringer gonggongen ut oss ur hallen. I tamburen finns ett meddelande om att tystnadspåbudet hävts. De enskilda, äventyrliga strövandena bland skuggan vid tallarna, den torra jorden på matplatsens baksida, över gruset med gröna stänk och i de halvmeter höga stråna som viker sig för benen, sker därefter i klungor. Någon avslöjar att han läste rekommendationerna på tvättförpackningen flera gånger och accelererade uppför trappan bara för att känna musklerna arbeta. En annan berättar hur långa timmarna kunde vara, andra stämmer in i beskrivningen av tvivlet på mental styrka. Samtalen verkar fjäderlätta i rummet, de åtta kvarvarande männen tycks vara gamla vänner.

Jag väger inte mer än en fjäril, redan är jag nära att glömma vedermödorna som krävdes för att lämna hjärnans grövsta schakt och sänkas till de undre gångar där i dalgångarna lidande växte och visade sig i egenskap av fysiska signaler. Ingen undgår trevliga och otrevliga möten i livet, men den tränade kan hantera dem balanserat.

Första gången jag ser påfågeln breda ut sina bakre fjädrar är när kvinnorna och männen samlas och får tilltala varandra igen. Stolar ställs ut utanför kvinnornas matsal och i solskenet gratulerar oss Goenka från högtalarna. Meditationscentret verkar ändra prägel, inte längre är det ett munkkloster där rutinen styr individens andning och rörelser. Dhamma Pataka är sista akten i ett skådespel som skildrar de emotionella faser en människa genomgår som länge umgås med sig själv innan skyskrapor, gråtande barn, trafikstockningar och chefer åter tar plats i vardagen. Då börjar den verkliga kursen.

Gustav Broms
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Ur arkivet

view_module reorder

Idioten på muséet

Hörde en gång om en idiot som gjorde ett museum på precis allt som flöt iland hos honom vid ett klippors ytterskär, bl.a. åror, lådor med smuggelsprit, talrika naziuniformer, EFFOA:s ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 26 oktober, 2011

Teori versus praksis

Forord I dag er det allment og utbredt å tro og mene at for mennesket finnes det ikke lenger et sikkert grunnlag for erkjenningen, det vil si at mennesket svever over ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 januari, 2014

Art Games – varken dataspel eller konst

Det finns konstnärer som gör dataspel och det finns dataspel som betraktas som konst. Man brukar benämna de här spelen för Art Games, konstnärliga dataspel om man skulle översätta det ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 13 januari, 2014

“Guds ord bär inte bojor.” Tankar vid ett bortglömt 80-årsjubileum

I Berlin-Marienhof finns en kyrka med namnet ”Martin-Luther-Gedächtniskirche”. Inget särskilt anmärkningsvärt, skulle man kunna tycka – alltså detta, att en kyrka i Tysklands huvudstad ägnas minnet av den man som ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 14 september, 2014

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn   Klipporna på Färöarna är otaligt många och fantastiskt vackra. Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 09 februari, 2007

Tro og metaetisistisk kritisisme. Del III. Naturvitenskap og metafysisistisk livsfenomenologisme.

Innledning. Livsfenomenologismen er en filosofisk retning og som går ut på at livet har forrang framfor verden eller ego. Metafysisistisk livsfenomenologisme er en metafysisk skoleretning; den metafysisistiske livsfenomenologisme går ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 07 juni, 2011

Samhället som inte räcker till för alla

  En uteliggare underhåller sig med musiken. Foto: Hebriana Alainentalo Samhället som inte räcker till för alla "Hemlösheten har inte ökat sedan 1993, att den syns mer är kanske för att det ...

Av: Martina Kopra | Reportage om politik & samhälle | 05 oktober, 2006

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.