Erik Lindegren

Som bilder över kanalens djup, regntunga skyar med rök från stressad kontinent. En dag då vi stod väntande, på öde strand med ögon fästade mot evighet, som vid Shelleys hav en gång då tidens frusna jag blev skuggornas ...

Av: Hans-Evert Renérius | 30 augusti, 2010
Utopiska geografier

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | 28 september, 2006
Kulturreportage

Varför ”dissipativa strukturer”?

När Prigogine som den förste fick grepp om de system med återkoppling, som konstituerar vår värld, kallade han dem ”dissipativa strukturer”. Efter honom har man sedan mestadels kallat dem ”självorganiserande ...

Av: Erland Lagerroth | 24 november, 2014
Agora - filosofiska essäer

Att dela sitt liv med sig själv

I början av året bestämde jag mig för att läsa om en roman: Fredag eller den andra ön. Jag hittade boken av en slump i en andrahandsbutik och insåg att ...

Av: Daniel Svederud | 15 Maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

En katarisk vind över världen



altFör 800 år sedan, närmare bestämt den 22 juli 1209, inleddes det påvliga och kungliga korståget mot katarerna. Maria Magdalena-kyrkan i Béziers i Sydfrankrike brändes ned. Enligt legenden lär en kyrklig representant ha sagt: "Bränn dem alla! Gud känner de sina." när det hade meddelats att tusentals människor, både katarer och katoliker, hade sökt skydd i kyrkan.

Under sommaren 2009 uppmärksammas denna händelse överallt i sydfranska städer och byar. Man vill minnas katarernas och trubadurernas stora blomstringstid som ägde rum under 1100-talet och i början av 1200-talet.

De som besökt medeltidsstaden Carcassonne sommartid under de senaste decennierna har kunnat uppleva det storslagna skådespelet om Bélibaste, den siste av de invigda katarerna. Han blev bränd på bål på 1300-talet, långt efter det att katarernas sista starka fäste, Montségur, hade fallit.

Det sydfranska katarlandet bjuder besökaren på en överväldigande skönhet: höga bergformationer, djupa dalar, vattenflöden och små medeltida städer och byar som fortfarande har kvar något av sin medeltidsprägel. Till de mest kända katarborgarna hör, förutom Montségur, Quéribus, Puivert och Peyrepertuse, som kallats "ett litet himmelskt Carcassonne".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Katarerna (de rena) hade Johannesevangeliet som rättesnöre. Bland dem fanns både invigda, kallade perfecti (fullkomliga), och lekmän, män och kvinnor, kallade credentes ("troende"). Även bland perfecti fanns kvinnor, och man inspirerades exempelvis av följande ord i Matteusevangeliet: "Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig." Den som ville tillhöra perfecti måste genomgå en reningstid som avslutades med consolamentum (en invigningsceremoni). Det inspirerade ordet, andens kraft, kunde uppfylla vem som helst som hade en levande själ. Det behövdes ingen präst som förmedlade kontakten med denna kraft.

Sammankomster kunde äga rum ute i det fria, och vissa katarforskare kallar katarförsamlingarna "en kärlekskyrka". Kanhända rådde samma öppenhet, medkänsla och medmänsklighet som under de första kristna kärleksmåltidernas tid. Det katolska helgonet Bernard av Clairvaux, som sägs ha skrivit över 300 predikningar om Maria Magdalena, och som var med om att instifta Tempelherreorden, besökte Sydfrankrike under 1100-talet.

MontségurHan förvånades över de utomkyrkliga katarerna som han upplevde som goda kristna som levde i enkelhet. Det förfall som så småningom inträdde under korstågstiden och efter korstågstiden hade ännu inte inträffat.

De katariska individerna var förmodligen påverkade av gnostiska tankar, som ju också finns i Johannesevangeliet. Vissa påstår för övrigt att de tagit intryck av de solinitierade bogomilerna och av manikeismen.

Mani, som föddes i Främre Asien på 200-talet, såg sig själv som en konstnär. Han brukade signera sina alster med ordet Konstnären. Här skall inte hans livs historia berättas. Den kan läsas i en nutida roman av den franskspråkige författaren Amin Maaluf. Det är svårt att förstå varför både kristna och muslimer förföljt manikéerna till ytterlighet. Vad var det i Manis ljuslära som skrämde dem? Till Manis inspirationskällor hörde den kristna läran (Johannesevangeliet), men också buddism och Zarathustras budskap. Zarathustra har sagt: "Kropp är jord. Liv är eld."

Den inre elden, människans skapande konstnärliga kraft, skulle upplysa tillvaron. Ja, detta såg förmodligen Mani som en mänsklig möjlighet.

Elddopet var andedopet för de katariska människor som rättade sig efter evangelieorden om andedopet och duvan som symbol för Den helige Ande.

För de invigda katarerna var den katolska kyrkans påbud, dogmer och maktutövning en förfalskning av den kristna läran. De kände inom sig Andens vind över världen, och det sägs att några av dem var trubadurer. Andra var vävare eller papperstillverkare, och de katariska kvinnorna var mycket örtkunniga. Man trodde på reinkarnation och levde som veganer men kunde tänka sig att äta fisk. De var fredsmänniskor, och både flickor och pojkar fick lära sig läsa och skriva. Alla som kunde arbetade för sitt uppehälle. I städerna levde katarer och katoliker i ömsesidig respekt.

altCarcassonne och Béziers styrdes av den unge riddaren Raimon-Roger de Trencavel som vägrade att lämna ut Béziers katarer till korstågshären sommaren 1209.

Här citerar jag ur min roman Den röde riddaren och hans drömda världar (1992):

"I ett nutida katariskt sångepos, som Kataren-Exriddaren hört, står det i en sång som skildrar slaget om Béziers år 1209:

Så mycket oskyldigt blod,
oskyldigt! ...
De kom från norr
på sina eldiga stridshästar,
medförande
Döden
till Languedoc och Aquitanien.
Över våra berg och våra slätter,
till våra byar och städer,
till Minervois och till Narbonne,
till Lauraguais, till Carcassonne,
till Albi och mången annan plats
där det bodde ädla damer och goda riddersmän
som aldrig gjort någon människa något för när
men vilkas tro blivit alltför djärv."

altKände några av dessa katariska människor till Joakim av Floris (Giacchino da Fiore) som talade om tre tidsåldrar: Faderns, Sonens och Den Helige Andes? Var det Andens tidsålder man ville inleda, en försonande tid där motsättningarna upphör och kyrkan blir överflödig? Dualismen är en spridd företeelse. Det talas om den tröga materien och den genomlysta Anden utan tyngd. Både inom gnosticismen och manikeismen är Demiurgen (världsskaparen) en oupplyst skapelsekraft, "denna världens furste" som Kristus talar om i Johannesevangeliet. Men dualismen är skenbar för en diktare och konstnär som Mani. Även Världsfursten kan upphöra med sin förödelse. En försoning uppstår genom konstens ljuskraft som frigör den fängslade själen och upphäver tvedräkten. Var det detta som Mani och vissa katarer innerst inne menade?

Manikeismen spred sig till Europa och till riken i Främre Orienten. Ja, den nådde ända till Fjärran Östern, där den på ett självklart sätt förenade sig med likartade buddistiska strömningar, där Maitreya (framtidens Buddha) upphäver de sönderslitande motsatserna genom sin djupa medkänsla.

Katarernas invigda kretsar såg fram mot denna tid, Hjälparens tid, och det sägs att man i Montségur, innan borgen föll i mars 1244, iscensatte en ceremoni som kan föra tanken till en manikeisk ljusfest.

Trubadurerna, till exempel Bernart de Ventadorn, Peire Cardenal, Raimon de Miraval med flera, såg, liksom diktaren Goethe, "det evigt kvinnliga" som en eftersträvansvärd egenskap. Det fanns även kvinnliga trubadurer. En av dem var Beatrice de Die.

Var Bosch katar?Två starka strömningar, trubadurernas och katarernas, fyllde Occitanien, där hemliga språk skapades och där diktningen som överlevde korstågstiden skulle komma att inspirera poeter som Dante och Cavalcanti - för att nu inte tala om den världsberömde 1900-tals-poeten Ezra Pound som var väl insatt i den occitanska poesins språk.

Sydfrankrike (Provence, Languedoc och närliggande områden) har en uråldrig magisk historia. Här kan man hitta grottmålningar från urtiden, spår av Isisdyrkan, druidisk solinitiation (exempelvis på toppen av Montségur), arianism, som såg Kristus som en människa med gudomliga egenskaper men inte som varande ett med Gud, och så vidare. Merovingernas tid är omskriven, och för merovingerna var biet en helig symbol, liksom i det forntida Egypten. Biet, liljan, det katariska korset och inte minst duvan var tecken som betytt mycket i denna del av Europa. Duvan var ett speciellt tecken för den katariska rörelsen och finns även som ett hemligt tecken hos de Gralinvigda. Duvan är en andlig fredssymbol. Och i den lilla staden Minerve finns på en plats utanför kyrkan en minnessten tillägnad katarer som år 1210 gav sitt liv för sin tro. Den har skapats av den nutida franske skulptören Jean-Luc Séverac och är en stele som visar duvan som ett urholkat tomrum i stenen. Duvan är luft och ande, och genom duvans form ser man himlens skiftande färger.

Sonens tid, Fiskarnas era, som har uppfyllts av strid, konflikter, missbruk av energier, dödskrafter, explosionsvansinne, degenerationsteknik och degenerationskommers, tillhör inte Duvans tid, en tid som en gång anades i ett förgånget medeltida Occitanien.

De occitanska trakterna stod på en mycket hög kulturell nivå i jämförelse med andra delar av Europa. Toleransen fyllde sinnena. Poesin och sången flödade. Anden kände inte av några gränser. Men sedan kom korstågen mot katarerna. Det nitiska helgonet Dominicus ingrep i påvens tjänst, inkvisitionens förödande härskarmakt och härjande arméer och rövarband lämnade ett öde land efter sig. Ja, det öde landet har fortsatt att utvidgas. T.S. Eliot skrev The Waste Land, och detta öde land har inte upphört. Poeten T.S. Eliot var, liksom Ezra Pound, en kännare av den occitanska trubadurkonsten och de riddarsagor som fyllde de medeltida hoven med inspiration, initiation och höga ideal.

Hur står det till med denna trubadurriddarkonst i vår dystra kärnkraftsera? Folkkampanjen mot kärnvapen och kärnkraft har inte gett upp. Det är en stor sak. Greenpeaceriddare har räddat både valar och regnskog. Duster utkämpas på nya rännarbanor (inre och yttre), och en och annan pennans riddare försvarar en litteratur som inte i första hand är kommersiellt gångbar och ett berättartekniskt cirkusnummer i den vanliga bokindustrin. Vem vill i dag, liksom Ålandsdiktaren Joel Pettersson (verksam för cirka hundra år sedan) "frigöra diktaren från bokindustrin"? Hur ser dagens inkvisitorer ut? Vilka masker bär de? Hur ser deras ideal och måttstockar ut?

altDa Vinci-koden är en av de största kommersiella bokframgångarna under de senaste åren. Den tillhör bokindustrin. Men den uttrycker trots allt ett intresse för Maria Magdalena och Kristus och deras eventuella nära förhållande, ett fritt förhållande - något som även katarerna lär ha trott på. Maria Magdalena, som litteraturhistorikern och konstforskaren Margaret Starbird ser som en impulsgivare i Sydfrankrike i början av den kristna eran, är en framträdande kvinnlig kraft även i dag. En medeltida konstnär har målat henne som predikant i Provence. Nobelpristagaren Anatole France har skildrat hennes ankomst till en sydfransk romersk provins. Och Giotto (1266-1337) har målat den båt i vilken hon färdades över Medelhavet till Les-Saintes-Maries-de-la-Mer, nära staden Massilia (nuvarande Marseille).

Några av de mest tilltalande målningarna föreställande Maria Magdalena har skapats på 1600-talet av den franske konstnären Georges de La Tour. Här ser man hur hon sitter framför ett ljus och en spegel. Tillhörde denne målare en speciellt initierad krets med anor från katarernas medeltid? Ja, det är möjligt.

Den katariska strömningen har inte lämnat Sydfrankrike och världen. Den tar sig hela tiden nya uttryck. Andens eld fortsätter att brinna mitt i de ekonomiska kriserna. Solkraften har börjat användas på ett nytt sätt. Vi har länge nog blundat för ljuset, katarernas ljus, Manis ljus, Johannesevangeliets ljus, den inspirerade diktens och konstens ljus. Gunnar Ekelöf, som i sin Dīwān-trilogi skrivit om en manikeisk kurdisk furste, skriver i diktboken En natt i Otočac: "Religionen är den sanna konsten/men endast konsten är den sanna religionen/ och biskopen och akademikern är inte ens/ dåliga kritiker". Slutorden i denna dikt lyder: "Konsten är djup osäkerhet./ Religionen djup ovisshet."

altKan vi nu säga att det öde landet har börjat grönska på nytt? Har en ny katarisk vind börjat blåsa över världen? De senaste decenniernas återupptäckt av de medeltida katarerna har medfört en ny blomstring i deras occitanska hemtrakter. Festivaler som hyllar katarerna och trubadurerna pågår varje sommar. Poesins borgar lever upp på nytt. Duvan är inte längre bortglömd. Och mycket av den anda som Maria Magdalena initierade och som katarrörelsen levde upp till har återuppstått.

I den katariska andens vind finns även solen. I en hymn av den medeltida trubaduren Peire Cardenal (citerad i romanen Den röde riddaren och hans drömda världar) hyllas den kosmiska moderliga skapelsekraften. Både Maria Magdalena och modern Maria är kvinnliga krafter som var sällsynt närvarande under katartiden, och denna närvaro har inte minskat. Det skrivs en hel del i dag om den svarta madonnan (Isis, Maria Magdalena ...) och om den gudomliga modern. Här följer avslutningsvis två signifikativa rader av Peire Cardenal:

"Och Du, Du är Dagens Inbrott,
Du vilkens Son är Solen."

 Percival

Ur arkivet

view_module reorder
Den orientaliska dansen  i Kyss henne

Kulturfarans förvandling till äkta svensk kulturskatt

Sommar och sol och friluftsteater som folknöje. Folkkära skådespelare (kända från fina teatrar och populära filmer) uppträder under sommaren bland träd och buskar, i parker, i slottsträdgårdar eller vid ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 29 augusti, 2016

Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Christina Sassner – Prolog till ( stämningen tassande toffelburen )

Det här är prologen till novellsamlingen [ stämningen tassande toffelburen ] med lyriskt laddade surrealistiskt socialrealistiska noveller utan kommatecken med feministiska förtecken. Jag skriver och läser och lär ut. Jag skriver ...

Av: Christina Sassner | Utopiska geografier | 04 juni, 2012

Duccio di Buoninsegna Den sista måltiden

Det nya förbundet

”När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget!”

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 02 april, 2015

Bortglömd diktare jubilerar

Det jubileum som tilldrar sig den kulturintresserade publikens huvudintresse detta år, måste utan vidare vara Richard Wagner-jubileet. Mer i skymundan kan man notera 200-årsminnet av det tyska befrielsekrigets store skald ...

Av: Simon O. Pettersson | Litteraturens porträtt | 17 december, 2013

Frilans – en livsstil i utdöende? Nedslag i Allan Löthmans bildvärld

1976 var ju faktiskt frågan om Väst eller Öst först skulle ösa iväg sina kärnvapenmissiler och de överlevande vakna upp i totalt mörker under stoftmolnen, i en nukleär vinter som ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om litteratur & böcker | 19 februari, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 24 juli, 2017

Liv Strömquist och äktenskapets baksida

Porträttet ingår i Christer Järeslätts projekt REFRICATER. Hela porträttserien visas på Hotel Tylösand 27 juni - 31 augusti. Liv Strömquist är en av senare års mest omskrivna serietecknare. Hennes rättframma ...

Av: Jimmy Wallin | Litteraturens porträtt | 30 juni, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.