Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

När makten böjer knä



ImageI mina öländska hemtrakter finns numera en kamelpark. Naturligtvis är det en turistfälla, men vilka majestätiska djur det är! Stora, med ett närmast högdraget ansiktsuttryck. Att krubbans vise män använder sig av dessa  "öknens skepp" är uttrycksfullt. De tre heliga kungarna har förstås dem som riddjur.

Men egentligen säger bibeltexten (Matteusevangeliets andra kapitel) inget om att de är kungar. De kallas "stjärntydare", alltså astronomer eller kanske snarare astrologer; och var därmed högt aktade som vetenskapsmän i sin tid. Hyllningsgåvorna de har med sig till barnet - guld, rökelse och myrra - tyder på att de tillhörde ett priviligerat skikt, men inte egentligen att de skulle ha varit kungar. Texten säger för övrigt heller inget om hur många de var.

Ändå avbildas de i krubbor över hela världen som tre kungar. Den symbolik som ligger i det förstärks av att de traditionellt framställs som en asiat, en afrikan och en europé - de tre kontinenter som möts i det lilla landet Palestina (av samma storlek som Småland ungefär). Grunden är, förvisso, i en historisk händelse; men krubbans figurer uttrycker framför allt ett budskap. Världens mäktiga i alla tider och från alla jordens hörn relativiseras när makten böjer knä inför den fattige, född i ett stall av en fattig mamma och lagd i en lånad foderhäck. Det är djupt subversivt.

ImageAtt de första kristna inte böjde knä inför kejsaren är därför helt konsekvent. Deras djupaste lojalitet låg inte hos denna världens härskare. De hade med sin bekännelse "Jesus är Herre" placerat sin lydnad någon annanstans än mot systemet. Romarrikets handgångna män kallade dem för "ateister" eller "gudlösa". Deras vägran att betrakta makten som gudomlig gjorde dem till extremt farliga människor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Inför den som har en sådan integritet och inre styrka kommer makten till korta. Barnet i krubban kommer att växa upp och vandra den väg som leder till en sista stor konfrontation med etablissemanget. Han som utmanar den oheliga alliansen mellan religion och makt måste tystas. Men när dråpslaget utdelats och Jesusrörelsen tycks krossad visar sig svärdets begränsning. Vad kan makten göra när någon inte viker sig inför överheten utan är beredd att offra sitt liv för det som är större?

Att inte dra sig undan de yttersta konsekvenserna blir en fyrbåk. Martyrdöden - år 33, 1942 eller 1968 - är ett utsäde. Jesus som kallas Kristus, Sophie Scholl, Martin Luther King och en oräknelig skara genom historien vittnar om samma sak: makt är inte rätt, makt är inte sanning, makten måste till slut böja knä.

Barnet i krubban förkroppsligar detta vårt enda hopp.

Mikael Löwegren

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.