Philip Tafdrup

Philip Tafdrup Jørgensen - en dansk Piraten

Ivo Holmqvist skriver om den danske författaren Philip Tafdrup Jørgensen, en av många marina hjältar i Danmark.

Av: Ivo Holmqvist | 16 november, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | 24 september, 2014
Musikens porträtt

Katarina Hamilton och 14 Nobelpristagare i litteratur - Made in Sweden. Foto Graham.

Om lovprisade grodor, kvinnliga Nobelpristagare och att vara Nationalmuseums favoritdesigner

Katarina Hamilton är känd för att vara den enda "utifrån" som finns representerad på Nationalmuseum. Nationalmuseum säljer sina egna kort - och så Katarina Hamiltons! Hennes kvalitetsdesign Made in Sweden görs fortfarande i ...

Av: Belinda Graham | 28 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Domine ad adjuvante me festina

Ty du är vägen, sanningen och ljuset.

Av: Gilda Melodia | 07 juli, 2016
Gilda Melodia

Det andliga kallet i Roy Anderssons film "Du levande"



bild: Hebriana AlainentaloBra filmer är de som inte endast underhåller men som även bär på starka budskap som dröjer sig kvar i tanken och där lockar till gensvar. För Simon Henriksson är Roy Anderssons Du levande en sådan film.

Roy Andersson är en intressant filmskapare då han utgår från en social medvetenhet som inte i första hand motiveras av det ideologiska utan snarare vänder blicken mot det personligt existentiella. Jag vill mena att man hos honom finner en stark personalistisk känsla: en känsla för det personliga livets inre törst efter en andlig närvaro. Roy Andersson tematiserar vad som kan sägas utgöra ett depersonaliseringshot - ett hot mot det personliga och det personligas närvaro i det gemensamma. Människan är en andlig varelse med andliga behov och samhällets förtingligande av de mänskliga relationerna hotar vårt andliga varande. Detta varande existerar inte i det individuella eller det kollektiva men i det mellanmänskliga: i själva utrymmet mellan Jag och Du.

Det är just synliggörandet av andlighetens antites i det gråa och tråkiga - det tragiska - som utgör ett incitament för ett uppvaknande inför känslan för det som saknas och är frånvarande. Människan äger en ofrånkomlig och outplånlig längtan efter något högre samt efter en djupare förståelse. Ytterst sett handlar detta om en längtan efter kärlek. Den altruistiska kärlekens frånvaro blir hos Roy Andersson skildrad som något smärtsamt närvarande. Kärleken utgör, i form av den längtan som brinner i varje mänsklig person, en närvaro av det som är frånvarande. Ju mer frånvarande den mellanmänskliga känslan ter sig i det yttre livet desto starkare närvarar denna känsla i vår inre längtan. I en det tragiskas dialektik blir vår kärlekslängtan både till någonting plågsamt men samtidigt vackert. Först i medvetenheten om den närvarande frånvaron av den enda kraft i vilken relationen mellan Jag och Du fullt ut kan förverkligas - den mellanmänskliga kraft som är kärleken - ges förutsättningen för förlösningen ur densamma..

En nyckelscen i Du levande uppfattar jag som den där en man från sitt kontor frågar ut: "var det du som ropade på mig?". Han vänder sig med sin fråga till sina kollegor som svarar nekande, samtidigt som de sänder frågan vidare i en kedja som sträcker sig utanför kamerans blickfång. "Nej", blir det återvändande svaret. Det var ingen som ropade. Vi finner i denna scen det andliga kallet. Det är det frånvarande som ropar till människan i ett rop utan röst. Men kanske är det också bara en inbillning, en enskild människas illusion. När mannen vänder sig till sina medmänniskor erfar han att detta kall inte hade sitt upphov där. Här råder endast ett slags andligt sömntillstånd. Det andliga är frånvarande i relationen mellan människorna och det enda som då återstår är en socialrealism vars fundament utgörs av tråkighetens snåla kalkyl. Vi tvingas blicka rakt in i den svenska tråkigheten, en tråkighet som sammanfaller med den andliga sömntillvaron.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ett annat intressant inslag i filmen är den scen som skildrar en tonårstjejs dröm om ett bröllop. Denna dröm kan sägas spegla den borgliga romantikens individfokuserade kärlekslängtan. Tonårstjejens dröm utspelar sig som en scen där hon själv tillsammans med den enda utvalde som utgör objektet för hennes förälskelse blir hyllade av den stora massan. Denna scen där kärlekslängtan blir som mest dramatiserad bär på en tragikens dubbelhet: den romantiska kärleksform som riktar sig mot "den rätta", som samtidigt blir kärlekens "den enda", blir både till en förlösande scen i drömvärlden samtidigt som dess tragik vilar i att inte heller denna kärleksforms mest idealistiska uttryck kan frälsa människorna från den vardagsverklighet som fängslar dem.

Den romantiska kärleken som eskapism har spelat ut sin roll i det socialeskatologiska sammanhang som leder filmen mot dess apokalyptiska slutscen. Drömmen är endast en dröm; en naiv och oskuldsfull tonårsdröm. Det är som om Roy Andersson i detta drömspel lyckas synliggöra den borgliga romantikens pubertalitet. Publiken ställs här inför sina egna känslor: är vi nöjda med denna dröm, kan vår kärlekslängtan tyglas av dess drömkraft? Blir denna längtan tillfredställd av tvåsamhetens institution så att vi i skenet av dess strålglans uthärdar den tragiska vardagsrealismen med dess mellanmänskliga brist? Roy Andersson konfronterar sin publik med den känslomässiga komplexitet som utgörs av vår kärlekslängtans motsägelsefullhet. Och finner vi inte i denna scen, där den romantiska tonårsdrömmen ställer förälskelsens hjältar inför en hyllande publik, en igenkänning? Vi blir här ett med den stora gråa vardagsmassan som hyllar den romantiska fantasin om förälskelsen som kärlekens förverkligande. För mig utgör detta ett komplext ögonblick i filmen där både skratt, glädje och sorg når upp till en form av känslornas apori.

Men hur stort är egentligen avståndet mellan oss själva och dessa skildringar av vardagsmänskligheten; hur nära vågar vi komma filmens gråa färgskala? Även om vi i vår individualism inte inser det, eller kanske vägrar acceptera det, deltar vi alla i det främlingskap inför den andre som fungerar som ett slags existentiellt färgfilter som låter samhällslivets sceneri bli inhöljt i gråhet. Är det inte oss själva vi där ser, och utgör inte bioduken själva ytan för projektionen av den filmiska drömfantasi som kan förstås som den andliga sömnens samhälleliga drömliv? Genom Roy Anderssons symboliska transformering av Du och Jag och vår vardagsverklighet låter han oss i Du levande betrakta oss själva på ett sätt som samtidigt både väcker känslan av det tragiska och på samma gång utgör dess bot.

Vi kan uppfatta det som att Roy Andersson, genom att rikta vår eskapistiska längtan mot oss själva, försöker väcka upp oss ur vardagsrealismens sömn. Det är avgörande att regissören i denna strävan att väcka upp väljer att frångå den behagande rollen för att istället ikläda sig den apokalyptiska profetens roll. Det är som om Roy Andersson i sin slutscen ville säga: om vi inte alla vaknar i kraft av andens verklighet kommer kriget bli vår alarmklocka. Det är ett allvarets budskap som sällan uppträder med sådan obekväm laddning: kriget är en konsekvens av samhällslivets förtingligande. Det råder ett slags existentiellt analogiförhållande mellan bristen på den mellanmänskliga kärleksnärvaron och bombplanen som kommer i skyn.

Simon Henriksson

Ur arkivet

view_module reorder

Postum hyllning till Annemarie Schwarzenbach

Annemarie SchwarzenbachI år är det hundra år sedan Annemarie Schwarzenbach föddes. Hon var på många sätt något av en rebell som levde mot sin epoks förväntningar. Hennes föräldrar tillhörde den ...

Av: Anna Mezey | Essäer om litteratur & böcker | 02 december, 2008

De kvinnliga konstnärernas revansch

Karin Larsson. Eva Bonnier. Julia Beck. Samtliga aktuella i sommar med nya utställningar och nya böcker som kommit ut om dem. Egentligen är det fel att säga att de kvinnliga konstnärerna gör comeback ...

Av: Belinda Graham | Essäer om konst | 09 juli, 2013

Dunkla övergångar, dödligt avslut. Kafkas Processen

”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att han gjort något ont häktades han en morgon.” Herr K befinner sig i ett kontaminerat läge. Främmande människor har stigit in i ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2013

Rubikcubism och andra fyrkanter i konsten

På avstånd påminner bilden om ett svenskt sommarlandskap med spröda björkar utspridda mot en sjö i bakgrunden. Det som stör den idylliska miljön är möjligtvis hamburgarna och tomaterna som flyger ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 17 november, 2008

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 26 februari, 2013

Gilda Melodia

Att färdas till den plats där allting upphör

"Alla tillfälligheter i vårt liv är material av vilka vi kan skapa vad vi vill [...] Varje bekantskap, varje händelse är för den som är alltigenom ande första ledet i ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 27 april, 2016

Typiska och otypiska svenska deckare

Nuri Kino och Jenny Nordberg. Foto: Pieter ten HoopenBengt Eriksson fortsätter sin kavalkad över de svenska dekarförfattarna. Det råkade bli så att jag läste fyra svenska debutdeckare efter varandra - en ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 27 december, 2008

Sydafrikanska författare skriver för liten publik

Böcker forsar ut ur den sydafrikanska litteraturfloden. Trots det är de inhemska läsarna relativt få och utlandslanseringarna sällsynta. Genom webbsidor, tidskrifter och bokklubbar tar entusiaster initiativ för att sprida ordet. Siphiwo ...

Av: Gustav Broms | Essäer om litteratur & böcker | 01 september, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.