Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | 27 november, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Emmakrönika XXIV. Om allt går i lås

Om det här året går helt riktigt i lås får jag äntligen inte mindre än fem böcker utgivna, 1, 2, äntligenskarabéerboken I-III, Hotellogram, därtill en bok antagen på ett av ...

Av: Stefan Hammarén | 20 augusti, 2009
Stefan Hammarén

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | 10 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011
Carl Abrahamsson

Det andliga kallet i Roy Anderssons film "Du levande"



bild: Hebriana AlainentaloBra filmer är de som inte endast underhåller men som även bär på starka budskap som dröjer sig kvar i tanken och där lockar till gensvar. För Simon Henriksson är Roy Anderssons Du levande en sådan film.

Roy Andersson är en intressant filmskapare då han utgår från en social medvetenhet som inte i första hand motiveras av det ideologiska utan snarare vänder blicken mot det personligt existentiella. Jag vill mena att man hos honom finner en stark personalistisk känsla: en känsla för det personliga livets inre törst efter en andlig närvaro. Roy Andersson tematiserar vad som kan sägas utgöra ett depersonaliseringshot - ett hot mot det personliga och det personligas närvaro i det gemensamma. Människan är en andlig varelse med andliga behov och samhällets förtingligande av de mänskliga relationerna hotar vårt andliga varande. Detta varande existerar inte i det individuella eller det kollektiva men i det mellanmänskliga: i själva utrymmet mellan Jag och Du.

Det är just synliggörandet av andlighetens antites i det gråa och tråkiga - det tragiska - som utgör ett incitament för ett uppvaknande inför känslan för det som saknas och är frånvarande. Människan äger en ofrånkomlig och outplånlig längtan efter något högre samt efter en djupare förståelse. Ytterst sett handlar detta om en längtan efter kärlek. Den altruistiska kärlekens frånvaro blir hos Roy Andersson skildrad som något smärtsamt närvarande. Kärleken utgör, i form av den längtan som brinner i varje mänsklig person, en närvaro av det som är frånvarande. Ju mer frånvarande den mellanmänskliga känslan ter sig i det yttre livet desto starkare närvarar denna känsla i vår inre längtan. I en det tragiskas dialektik blir vår kärlekslängtan både till någonting plågsamt men samtidigt vackert. Först i medvetenheten om den närvarande frånvaron av den enda kraft i vilken relationen mellan Jag och Du fullt ut kan förverkligas - den mellanmänskliga kraft som är kärleken - ges förutsättningen för förlösningen ur densamma..

En nyckelscen i Du levande uppfattar jag som den där en man från sitt kontor frågar ut: "var det du som ropade på mig?". Han vänder sig med sin fråga till sina kollegor som svarar nekande, samtidigt som de sänder frågan vidare i en kedja som sträcker sig utanför kamerans blickfång. "Nej", blir det återvändande svaret. Det var ingen som ropade. Vi finner i denna scen det andliga kallet. Det är det frånvarande som ropar till människan i ett rop utan röst. Men kanske är det också bara en inbillning, en enskild människas illusion. När mannen vänder sig till sina medmänniskor erfar han att detta kall inte hade sitt upphov där. Här råder endast ett slags andligt sömntillstånd. Det andliga är frånvarande i relationen mellan människorna och det enda som då återstår är en socialrealism vars fundament utgörs av tråkighetens snåla kalkyl. Vi tvingas blicka rakt in i den svenska tråkigheten, en tråkighet som sammanfaller med den andliga sömntillvaron.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ett annat intressant inslag i filmen är den scen som skildrar en tonårstjejs dröm om ett bröllop. Denna dröm kan sägas spegla den borgliga romantikens individfokuserade kärlekslängtan. Tonårstjejens dröm utspelar sig som en scen där hon själv tillsammans med den enda utvalde som utgör objektet för hennes förälskelse blir hyllade av den stora massan. Denna scen där kärlekslängtan blir som mest dramatiserad bär på en tragikens dubbelhet: den romantiska kärleksform som riktar sig mot "den rätta", som samtidigt blir kärlekens "den enda", blir både till en förlösande scen i drömvärlden samtidigt som dess tragik vilar i att inte heller denna kärleksforms mest idealistiska uttryck kan frälsa människorna från den vardagsverklighet som fängslar dem.

Den romantiska kärleken som eskapism har spelat ut sin roll i det socialeskatologiska sammanhang som leder filmen mot dess apokalyptiska slutscen. Drömmen är endast en dröm; en naiv och oskuldsfull tonårsdröm. Det är som om Roy Andersson i detta drömspel lyckas synliggöra den borgliga romantikens pubertalitet. Publiken ställs här inför sina egna känslor: är vi nöjda med denna dröm, kan vår kärlekslängtan tyglas av dess drömkraft? Blir denna längtan tillfredställd av tvåsamhetens institution så att vi i skenet av dess strålglans uthärdar den tragiska vardagsrealismen med dess mellanmänskliga brist? Roy Andersson konfronterar sin publik med den känslomässiga komplexitet som utgörs av vår kärlekslängtans motsägelsefullhet. Och finner vi inte i denna scen, där den romantiska tonårsdrömmen ställer förälskelsens hjältar inför en hyllande publik, en igenkänning? Vi blir här ett med den stora gråa vardagsmassan som hyllar den romantiska fantasin om förälskelsen som kärlekens förverkligande. För mig utgör detta ett komplext ögonblick i filmen där både skratt, glädje och sorg når upp till en form av känslornas apori.

Men hur stort är egentligen avståndet mellan oss själva och dessa skildringar av vardagsmänskligheten; hur nära vågar vi komma filmens gråa färgskala? Även om vi i vår individualism inte inser det, eller kanske vägrar acceptera det, deltar vi alla i det främlingskap inför den andre som fungerar som ett slags existentiellt färgfilter som låter samhällslivets sceneri bli inhöljt i gråhet. Är det inte oss själva vi där ser, och utgör inte bioduken själva ytan för projektionen av den filmiska drömfantasi som kan förstås som den andliga sömnens samhälleliga drömliv? Genom Roy Anderssons symboliska transformering av Du och Jag och vår vardagsverklighet låter han oss i Du levande betrakta oss själva på ett sätt som samtidigt både väcker känslan av det tragiska och på samma gång utgör dess bot.

Vi kan uppfatta det som att Roy Andersson, genom att rikta vår eskapistiska längtan mot oss själva, försöker väcka upp oss ur vardagsrealismens sömn. Det är avgörande att regissören i denna strävan att väcka upp väljer att frångå den behagande rollen för att istället ikläda sig den apokalyptiska profetens roll. Det är som om Roy Andersson i sin slutscen ville säga: om vi inte alla vaknar i kraft av andens verklighet kommer kriget bli vår alarmklocka. Det är ett allvarets budskap som sällan uppträder med sådan obekväm laddning: kriget är en konsekvens av samhällslivets förtingligande. Det råder ett slags existentiellt analogiförhållande mellan bristen på den mellanmänskliga kärleksnärvaron och bombplanen som kommer i skyn.

Simon Henriksson

Ur arkivet

view_module reorder

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Aforismer om makten

1.    I förövarens värld ligger skulden alltid i grunden hos offret.2.    Alltså är förövaren i själva verket offret och offret den verkliga orsaken till det onda som skett. 3.    Den ...

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 20 september, 2010

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 07 januari, 2014

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.