”Nu vill mormor ha champagne!”

Det börjar redan på planet. Vi sätter oss rätt långt bak tillsammans med de andra rökarna. Avsikten med resan är uttalad. Jag och Barbro Svensson – kanske mer känd som ...

Av: Crister Enander | 13 januari, 2012
Crister Enander

Intervju med Bo Utas

Bo Utas är professor emeritus i iranistik vid universitet i Uppsala, författare och essäist. Han studerade iranska för orientalisten, religionshistorikern och ledamoten i Svenska akademin Henrik Samuel Nyberg. Bo Utas har ...

Av: Guido Zeccola | 12 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Veckan från hyllan, vecka 48, 2012

Så har det varit ett litet krig i Gaza igen. Ockupationsmakten blockerar den lilla överbefolkade landsremsan, med stort lidande för befolkningen där, för att slå vakt om sin säkerhet. Det ...

Av: Gregor Flakierski | 24 november, 2012
Veckans titt i hyllan

Hindufobi – buddhofobi . Ett försummat förhållningssätt

Hinduismen är Indiens till antalet utövare största religion. Den har också utsträckning i såväl västvärlden som andra länder i tredje världen. Buddhismen är till antalet utövare en av de minsta ...

Av: Annakarin Svedberg | 13 november, 2012
Essäer om religionen

De äldsta dansepidemierna



Här ska jag försöka skildra de tidigaste dansepidemierna i Europa. Från 600-700-talen till 1021-talet denna sista kallad de bannlysta dansarna i Kölbigk.




 

 

Genom dansen och sången störde de prästen i hans mässa.
Den gick då ut och tillhöll dem att sluta och att hellre komma in i kyrkan och delta till gudstjänsten. De vägrade att lyssna på honom och fortsatte med dans, sång och skrän. Efter att ytterligare en gång ha varnat dem hade prästen uppmanat sin son Johannes att försöka dra systern ut ur dansringen. Johannes försökte; han tog henne i armen, men den lossnade och han fick den i händerna, varvid han gick in i kyrkan och visade prästen vad som hänt.
Denna arm bevarades därefter i kyrkan såsom ett slags votiv, som kungen Henrik II lät på dyrbart sätt infatta till minne av den mirakulösa händelsen.

Annons:

En av de ur medicinska likaväl som religionshistoriska synpunkter mest egenartade och märkliga företeelserna under medeltiden var de så kallade dansepidemierna. Smärre eller större skaror människor tycktes plötsligt gripas av ett vilt dansraseri och uppgav sig lida svåra plågor. Ofta dansade de sig till döds. Någon gång ha dessa dansepidemier omfattat människor i många tusental och gav gärna intryck av att vara mycket smittosamma. Många är de skildringar av dem, som under gångna århundranden sett dagen – från och med 1100-talet och fram till vår tid. Som regel ha händelserna skildrats såsom mirakulösa märkligheter, och man har mera ägnat intresset åt vad som hände och hur det inträffade än åt de orsaker som kunnat ligga bakom.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Dansepidemierna under 600- och 700-talen

Andoenus från Rouen har lämnat en skildring av den helige Eligius liv – åren 588-659. han uppträdde skapt mot dessa kyrkligt-folkliga danser, men trotts detta fortsatte man med dem all ivrigare. Då framsade Eligius en bön till Gud om straff för de motspänstiga, och Gud straffade de därmed, att de var tvungna att på detta sätt dansande rasa under ett helt år framåt. Då först befriade biskop Eligius dem ifrån förbannelsen. (Se A. Stieren Ursprung und Entwicklung).

Det finns åtminstone ett uppenbart legendarisk drag i berättelsen: att dansen måste fortsätta under ett helt år framåt. Självklart bör dessa tidsuppgifter starkt reduceras; kanske gällde det blott en vecka eller så.

Det intresseväckande i den fromma berättelsen är den långvariga dansens ovilja eller oförmåga att upphöra med densamma, även om den omständigheten att dem tydligen måste ha ägt rum på kyrkans kyrkogård, kanhända i kyrkans förhus. Det är av dessa skäl inte orimligt att en kärna av sanning kan ligga bakom berättelsen och att det kan vara fråga om danssjuka, vilka i samband med Gudstjänsten och de gudstjänsliga handlingarna söka sin helbrägdagörelse genom dans på kyrkogården eller i kyrkans förhus och vilka icke kunna eller icke vilja upphöra att dansa. I så fall är detta det tidigaste exemplet på en dansepidemi som jag har kunnat finna.

När i början av 700-talet frisernas apostel den helige Willibrord passerade Waxweiler, kom han till kyrkan just när gudstjänsten pågick. Men menigheten befann sig till största delen utanför kyrkan, det vill säga på kyrkogården, där de i stället utförde danser.

Trots Willibrords förmaningar ville de likväl inte upphöra med sin dans. Den helige vredgades då och befallde dem att dansa utan uppehåll. När nu Willibrord efter tre dagar kom åter på sin missionsresa, höll de alltjämt på att dansa. De dansade dag och natt! De anhöriga riktade sina förbönor till Willibrord som lät sig bevekas. Han löste de dansande från bannet på sådant sätt, att han skickade dem till klosterkyrkan i Echternach, där de kan kanhända hade befallning att också dansa., för att på så sätt bli befriade från förbannelsen, något som de också lyckligt blev (Se J.B. Krier Die Spingproprozession und die Wallfahrt zum Grabe des heiligen Willibrord in Echternach.) 1871)

Dansen i Kölbigk 1021

Ifråga om dansundret i Kölbigk, en liten stad i Sachsen förstörd under ett bonduppror, föreligger enligt Schröders utredning (Die Tänzer von Kölbigk) ett flertal olika skildringar å pergamentblad, de allra äldsta bevarade från 1100-talet. De viktigaste förvaras i Stadsbiblioteket i Reims, kungliga biblioteket i Bryssel, Nationalbiblioteket i Paris och Bodleian library i Oxford och är samtliga från nyssnämnda århundrade. Det viktigaste som skildras är följande.

På uppmaning av abboten Hartwig nedskrev år 1074 Lambert från Hersfeld Hersfeldsklostrets historia, varvid han upptog skildringen av dansundret i Kölbigk år 1021. Denna skildring hade han erhållit av en viss Othbertus, som själv deltagit i den åsyftade julaftonsdansen, och som nu vid berättelsens avgivande sedan 23 år plågats av häftiga darrningar. Som tack för räddningen undan bannlysningen hade han ägnat sig åt lekmannatjänst vid klostret.

Det var femton män och tre kvinnor däribland en son och en dotter till den präst som kom att spela en ödesdiger roll, vilka på julaftonen sammankom vid den åt den helige martyren Magnus invigda kyrkan i Kölbigk. Istället för att delta i julaftonens mässa följde de djävulens ingivelser och utförde en dans på den runt kyrkan belägna kyrkogården. Enligt en annan skildring i kyrkans förhus. Det var Othbertus som anförde dansen. De sammanflätade sina händer och företog så sin förvirrings ringdans under anförande av Othbertus. Utan att upphöra en stund dansade de runt, stampade jorden med fötterna, klappade i händerna och hoppade samt upprepade gång på gång en sång:

Bovo red genom grönskande skog,

förde med sig den sköna Merswind.

Varför ska vi? Varför gå vi inte?

Bovo och Merswind är namn på två av deltagarna.

Detta är, skriver Schröder en episk sång i balladens form. Genom dansen och sången störde de prästen i hans mässa.

Den gick då ut och tillhöll dem att sluta och att hellre komma in i kyrkan och delta till gudstjänsten. De vägrade att lyssna på honom och fortsatte med dans, sång och skrän. Efter att ytterligare en gång ha varnat dem hade prästen uppmanat sin son Johannes att försöka dra systern ut ur dansringen. Johannes försökte; han tog henne i armen, men den lossnade och han fick den i händerna, varvid han gick in i kyrkan och visade prästen vad som hänt.

Denna arm bevarades därefter i kyrkan såsom ett slags votiv, som kungen Henrik II lät på dyrbart sätt infatta till minne av den mirakulösa händelsen.

Prästen gick ut för tredje gången och lyste de tredskande dansarna i bann och befallde att de genom Guds och den helige Magnus tillskyndan skulle vara tvungna att oupphörligt dansa under ett år framåt.

När året led mot sitt slut blev de av biskopen i Köln lösta från bannet. De hade då efter sex månader stampat sig ned till knäna i jorden och efter ytterligare sex månader till höfterna.

Under den här tiden hade de varken ätit eller sovit, kläderna hade icke fördärvats och så vidare. Befriade från bannet infördes de i kyrkan och åter upptogs i gemenskapen framför den helige Magnus altare. Här greps de av en djup sömn som varade under tre dygn. Vid uppvaknandet dog de tre kvinnorna och en av männen, han som hette Johannes. De andra återvände hem men plågades under hela livet av darrningar och skakningar i lemmarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

Idumea Vedamsson

Ur arkivet

view_module reorder

dagen efter orden del 4

         

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 04 maj, 2012

Frank Heller och andra författare på Rivieran

Frank Heller-sällskapet är inne på sitt åttonde år, och dess årsskrifter på sitt sjunde. Nu handlar det om ”Frank Heller på Rivieran” (Pelotard press), med ett som vanligt flott omslag ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 24 oktober, 2012

”Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke”

Och … tänker jag, att ”sant är, att liksom många gånger formen inte stämmer med vad konstnären har avsett om materialet inte lämnar gensvar, så ses en skapad varelse inte sällan avvika från sin bana ...

Av: Göran af Gröning | Kulturreportage | 24 januari, 2014

Erotiskkrönika 01

Den nakne spricker kroppen som spänt ut sina diktsandsfötterna i bortgåendets märkta yta. Ett tungt steg tidgenomfor skikningens glossistor, lagom den bakom steget fanns, denna kamrats som såg efter sig ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 17 juni, 2010

Bilden av vidundret

Barn- och äldreminister Maria Larsson försökte smyga igenom ett förslag till lagstiftning lagom till påsk, vilket vill införa oreglerade och odokumenterade visitationer av barn på ungdomshem. Barnombudsmannen berättar: ”Utan djupare analys ...

Av: Per-Henrik Bartholdsson | Essäer | 02 maj, 2012

Aase Berg. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Tidskriften 10TALs poesifestival 2015

Årets upplaga, den 19:e, av Stockholms Internationella Poesifestival hade temat lyrik och musik. Tidningen Kulturen gjorde några nedslag i det stora och varierade programmet. Festivalen inleddes redan den 24 november ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om litteratur & böcker | 07 december, 2015

Hon kände igen mig, och bjöd hem mig

Har ni förresten hört, att jag i tiden försökte få köpa en mycket vacker urgammal designskrivmaskin från Karin Smeds Typsnitts- och skrivmaskinsskolae, i Borgå, låg belägen dessutom granne till Runebergshemmet ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 21 oktober, 2013

Bild och ornament i den islamiska konsten

”Otroligt, att något sådant kan skapas av människohand! Det verkade som om man stod och betraktade någonting som uppstått av sig själv och som skänkts som en uppenbarelse från himmelen.” Så ...

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 12 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts