Simon O. Pettersson 

Deklassering

En ny lång novell av Simon O. Pettersson 

Av: Simon O. Pettersson | 18 augusti, 2017
Utopiska geografier

Drömmar och dofter i Kraków. Unsound festival

Det doftar gott om årets Unsound – festivalen i polska Kraków som tagit ledningen i att fokusera på ny experimentell, främst elektronisk, musik i gränslanden mellan konstmusik, electronika och klubbmusik ...

Av: Curt Lundberg | 27 oktober, 2014
Essäer om musik

En liten pojkes dröm om att få gå i skolan. Intervju med författaren…

Under Togos brännande sol lever de i ett stort antal, alla de barn som vill gå i skolan. Som vill lära sig, utvecklas och få kunskap. För att kunna se ...

Av: Linda Johansson | 24 juni, 2012
Litteraturens porträtt

Det urolige sinn. Del II

Homo Viator Menneskeværen er essensielt sammenknyttet med vandring, mente den katolske filosof Gabriel Marcel(1889-1973), e.g at forut for at et menneske er Homo Economicus eller Homo Politicus, er det på vandring ...

Av: Thor Olav Olsen | 14 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

De äldsta dansepidemierna



Här ska jag försöka skildra de tidigaste dansepidemierna i Europa. Från 600-700-talen till 1021-talet denna sista kallad de bannlysta dansarna i Kölbigk.




 

 

Genom dansen och sången störde de prästen i hans mässa.
Den gick då ut och tillhöll dem att sluta och att hellre komma in i kyrkan och delta till gudstjänsten. De vägrade att lyssna på honom och fortsatte med dans, sång och skrän. Efter att ytterligare en gång ha varnat dem hade prästen uppmanat sin son Johannes att försöka dra systern ut ur dansringen. Johannes försökte; han tog henne i armen, men den lossnade och han fick den i händerna, varvid han gick in i kyrkan och visade prästen vad som hänt.
Denna arm bevarades därefter i kyrkan såsom ett slags votiv, som kungen Henrik II lät på dyrbart sätt infatta till minne av den mirakulösa händelsen.

Annons:

En av de ur medicinska likaväl som religionshistoriska synpunkter mest egenartade och märkliga företeelserna under medeltiden var de så kallade dansepidemierna. Smärre eller större skaror människor tycktes plötsligt gripas av ett vilt dansraseri och uppgav sig lida svåra plågor. Ofta dansade de sig till döds. Någon gång ha dessa dansepidemier omfattat människor i många tusental och gav gärna intryck av att vara mycket smittosamma. Många är de skildringar av dem, som under gångna århundranden sett dagen – från och med 1100-talet och fram till vår tid. Som regel ha händelserna skildrats såsom mirakulösa märkligheter, och man har mera ägnat intresset åt vad som hände och hur det inträffade än åt de orsaker som kunnat ligga bakom.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Dansepidemierna under 600- och 700-talen

Andoenus från Rouen har lämnat en skildring av den helige Eligius liv – åren 588-659. han uppträdde skapt mot dessa kyrkligt-folkliga danser, men trotts detta fortsatte man med dem all ivrigare. Då framsade Eligius en bön till Gud om straff för de motspänstiga, och Gud straffade de därmed, att de var tvungna att på detta sätt dansande rasa under ett helt år framåt. Då först befriade biskop Eligius dem ifrån förbannelsen. (Se A. Stieren Ursprung und Entwicklung).

Det finns åtminstone ett uppenbart legendarisk drag i berättelsen: att dansen måste fortsätta under ett helt år framåt. Självklart bör dessa tidsuppgifter starkt reduceras; kanske gällde det blott en vecka eller så.

Det intresseväckande i den fromma berättelsen är den långvariga dansens ovilja eller oförmåga att upphöra med densamma, även om den omständigheten att dem tydligen måste ha ägt rum på kyrkans kyrkogård, kanhända i kyrkans förhus. Det är av dessa skäl inte orimligt att en kärna av sanning kan ligga bakom berättelsen och att det kan vara fråga om danssjuka, vilka i samband med Gudstjänsten och de gudstjänsliga handlingarna söka sin helbrägdagörelse genom dans på kyrkogården eller i kyrkans förhus och vilka icke kunna eller icke vilja upphöra att dansa. I så fall är detta det tidigaste exemplet på en dansepidemi som jag har kunnat finna.

När i början av 700-talet frisernas apostel den helige Willibrord passerade Waxweiler, kom han till kyrkan just när gudstjänsten pågick. Men menigheten befann sig till största delen utanför kyrkan, det vill säga på kyrkogården, där de i stället utförde danser.

Trots Willibrords förmaningar ville de likväl inte upphöra med sin dans. Den helige vredgades då och befallde dem att dansa utan uppehåll. När nu Willibrord efter tre dagar kom åter på sin missionsresa, höll de alltjämt på att dansa. De dansade dag och natt! De anhöriga riktade sina förbönor till Willibrord som lät sig bevekas. Han löste de dansande från bannet på sådant sätt, att han skickade dem till klosterkyrkan i Echternach, där de kan kanhända hade befallning att också dansa., för att på så sätt bli befriade från förbannelsen, något som de också lyckligt blev (Se J.B. Krier Die Spingproprozession und die Wallfahrt zum Grabe des heiligen Willibrord in Echternach.) 1871)

Dansen i Kölbigk 1021

Ifråga om dansundret i Kölbigk, en liten stad i Sachsen förstörd under ett bonduppror, föreligger enligt Schröders utredning (Die Tänzer von Kölbigk) ett flertal olika skildringar å pergamentblad, de allra äldsta bevarade från 1100-talet. De viktigaste förvaras i Stadsbiblioteket i Reims, kungliga biblioteket i Bryssel, Nationalbiblioteket i Paris och Bodleian library i Oxford och är samtliga från nyssnämnda århundrade. Det viktigaste som skildras är följande.

På uppmaning av abboten Hartwig nedskrev år 1074 Lambert från Hersfeld Hersfeldsklostrets historia, varvid han upptog skildringen av dansundret i Kölbigk år 1021. Denna skildring hade han erhållit av en viss Othbertus, som själv deltagit i den åsyftade julaftonsdansen, och som nu vid berättelsens avgivande sedan 23 år plågats av häftiga darrningar. Som tack för räddningen undan bannlysningen hade han ägnat sig åt lekmannatjänst vid klostret.

Det var femton män och tre kvinnor däribland en son och en dotter till den präst som kom att spela en ödesdiger roll, vilka på julaftonen sammankom vid den åt den helige martyren Magnus invigda kyrkan i Kölbigk. Istället för att delta i julaftonens mässa följde de djävulens ingivelser och utförde en dans på den runt kyrkan belägna kyrkogården. Enligt en annan skildring i kyrkans förhus. Det var Othbertus som anförde dansen. De sammanflätade sina händer och företog så sin förvirrings ringdans under anförande av Othbertus. Utan att upphöra en stund dansade de runt, stampade jorden med fötterna, klappade i händerna och hoppade samt upprepade gång på gång en sång:

Bovo red genom grönskande skog,

förde med sig den sköna Merswind.

Varför ska vi? Varför gå vi inte?

Bovo och Merswind är namn på två av deltagarna.

Detta är, skriver Schröder en episk sång i balladens form. Genom dansen och sången störde de prästen i hans mässa.

Den gick då ut och tillhöll dem att sluta och att hellre komma in i kyrkan och delta till gudstjänsten. De vägrade att lyssna på honom och fortsatte med dans, sång och skrän. Efter att ytterligare en gång ha varnat dem hade prästen uppmanat sin son Johannes att försöka dra systern ut ur dansringen. Johannes försökte; han tog henne i armen, men den lossnade och han fick den i händerna, varvid han gick in i kyrkan och visade prästen vad som hänt.

Denna arm bevarades därefter i kyrkan såsom ett slags votiv, som kungen Henrik II lät på dyrbart sätt infatta till minne av den mirakulösa händelsen.

Prästen gick ut för tredje gången och lyste de tredskande dansarna i bann och befallde att de genom Guds och den helige Magnus tillskyndan skulle vara tvungna att oupphörligt dansa under ett år framåt.

När året led mot sitt slut blev de av biskopen i Köln lösta från bannet. De hade då efter sex månader stampat sig ned till knäna i jorden och efter ytterligare sex månader till höfterna.

Under den här tiden hade de varken ätit eller sovit, kläderna hade icke fördärvats och så vidare. Befriade från bannet infördes de i kyrkan och åter upptogs i gemenskapen framför den helige Magnus altare. Här greps de av en djup sömn som varade under tre dygn. Vid uppvaknandet dog de tre kvinnorna och en av männen, han som hette Johannes. De andra återvände hem men plågades under hela livet av darrningar och skakningar i lemmarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

Idumea Vedamsson

Ur arkivet

view_module reorder

Pynchons Mesopolitosis

Du gick till Dr. Blumenthal en dag 1973 i Middleton, New York, och klagade över hosta, varpå den gode doktorn bestämde sig för att röntga din bröstkorg. Innan de dödliga ...

Av: Jonas Wessel | Litteraturens porträtt | 23 mars, 2013

Bo Ahrenfelt – Förändring är ett livslångt tillstånd i lugn och kaos

Förändring är ingen tillfällighet, ingen slump, menar Bo Ahrenfelt. Han är läkare och psykiater med bland annat kroppsterapi som specialinriktning, men arbetar sedan många år tillbaka med förändrings- och utvecklingsarbete ...

Av: Antoon Geels | Övriga porträtt | 29 juli, 2011

Dansen som konstform

foto: Guido Zeccola Den moderna dansen betraktas idag som en både självständig och -klar konstform. Så har det inte alltid varit. Historiskt sett har dansen varit knuten till mer etablerade konstformer, såsom ...

Av: Roberth Ericsson | Scenkonstens porträtt | 15 augusti, 2008

Evig är den konst som alltid talar till oss själva. Intervju med Fabio…

Gitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 15 juni, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 Maj, 2014

 Rafael Filosofskolan i Aten. Bild Wikigeeks

Mellan Skylla och Karybdis

”Det bästa hos kristendomen är ett liv värdigt Kristus. Där det finns skall vi inte vara så snara till att misstänka människor för irrlära.” (Ur Johan Huizinga: ”Erasmus”)

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 16 Maj, 2017

Nyårskrönika 2013

Jag ser lite snö vid vägkanten, mer svart än vit. Mer hård än mjuk skulle jag gissa. Jag flyttade till ännu en storstad för snart tio år sedan, i centrum brukade ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 01 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.