Victorias extraordinära gentlemän

Den tid som inspirerar det mesta med steampunken är en blandning av 1800-talet och 1900-talet, där den tekniska utvecklingen tar en lite annorlunda väg än i den vanliga världen. I ...

Av: Alexander Sanchez | 08 juni, 2011
Essäer

Fredrik Rådberg präst och romantisk aktivist

Den svenske prästen Fredrik Rådberg, född revolutionsåret 1789, nöjde sig inte med att predika de kristna idealen: han ville även se dem förverkligade: samhället borde realisera urkristendomen och dess idéer ...

Av: Björn Gustavsson | 17 oktober, 2009
Litteraturens porträtt

Månmuseet, 1969.

Månmuseet och andra konstverk i omloppsbana

När man står ute en kall vinternatt och tittar upp mot den stjärnklara himlen kan man inte låta bli att ställa sig en av de stora existentiella frågorna: Finns det ...

Av: Mathias Jansson | 02 februari, 2016
Essäer om konst

Kipling foto ivo holmqvist

Engelska mil 2

Som den förste engelske och fortfarande i dag den yngste mottagaren av Nobelpris i litteratur fick den 42-årige Rudyard Kipling både vackra ord, pengar, och en medalj 1907. Den kan ...

Av: Ivo Holmqvist | 13 november, 2016
Litteraturens porträtt

De äldsta dansepidemierna



Här ska jag försöka skildra de tidigaste dansepidemierna i Europa. Från 600-700-talen till 1021-talet denna sista kallad de bannlysta dansarna i Kölbigk.




 

 

Genom dansen och sången störde de prästen i hans mässa.
Den gick då ut och tillhöll dem att sluta och att hellre komma in i kyrkan och delta till gudstjänsten. De vägrade att lyssna på honom och fortsatte med dans, sång och skrän. Efter att ytterligare en gång ha varnat dem hade prästen uppmanat sin son Johannes att försöka dra systern ut ur dansringen. Johannes försökte; han tog henne i armen, men den lossnade och han fick den i händerna, varvid han gick in i kyrkan och visade prästen vad som hänt.
Denna arm bevarades därefter i kyrkan såsom ett slags votiv, som kungen Henrik II lät på dyrbart sätt infatta till minne av den mirakulösa händelsen.

Annons:

En av de ur medicinska likaväl som religionshistoriska synpunkter mest egenartade och märkliga företeelserna under medeltiden var de så kallade dansepidemierna. Smärre eller större skaror människor tycktes plötsligt gripas av ett vilt dansraseri och uppgav sig lida svåra plågor. Ofta dansade de sig till döds. Någon gång ha dessa dansepidemier omfattat människor i många tusental och gav gärna intryck av att vara mycket smittosamma. Många är de skildringar av dem, som under gångna århundranden sett dagen – från och med 1100-talet och fram till vår tid. Som regel ha händelserna skildrats såsom mirakulösa märkligheter, och man har mera ägnat intresset åt vad som hände och hur det inträffade än åt de orsaker som kunnat ligga bakom.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Dansepidemierna under 600- och 700-talen

Andoenus från Rouen har lämnat en skildring av den helige Eligius liv – åren 588-659. han uppträdde skapt mot dessa kyrkligt-folkliga danser, men trotts detta fortsatte man med dem all ivrigare. Då framsade Eligius en bön till Gud om straff för de motspänstiga, och Gud straffade de därmed, att de var tvungna att på detta sätt dansande rasa under ett helt år framåt. Då först befriade biskop Eligius dem ifrån förbannelsen. (Se A. Stieren Ursprung und Entwicklung).

Det finns åtminstone ett uppenbart legendarisk drag i berättelsen: att dansen måste fortsätta under ett helt år framåt. Självklart bör dessa tidsuppgifter starkt reduceras; kanske gällde det blott en vecka eller så.

Det intresseväckande i den fromma berättelsen är den långvariga dansens ovilja eller oförmåga att upphöra med densamma, även om den omständigheten att dem tydligen måste ha ägt rum på kyrkans kyrkogård, kanhända i kyrkans förhus. Det är av dessa skäl inte orimligt att en kärna av sanning kan ligga bakom berättelsen och att det kan vara fråga om danssjuka, vilka i samband med Gudstjänsten och de gudstjänsliga handlingarna söka sin helbrägdagörelse genom dans på kyrkogården eller i kyrkans förhus och vilka icke kunna eller icke vilja upphöra att dansa. I så fall är detta det tidigaste exemplet på en dansepidemi som jag har kunnat finna.

När i början av 700-talet frisernas apostel den helige Willibrord passerade Waxweiler, kom han till kyrkan just när gudstjänsten pågick. Men menigheten befann sig till största delen utanför kyrkan, det vill säga på kyrkogården, där de i stället utförde danser.

Trots Willibrords förmaningar ville de likväl inte upphöra med sin dans. Den helige vredgades då och befallde dem att dansa utan uppehåll. När nu Willibrord efter tre dagar kom åter på sin missionsresa, höll de alltjämt på att dansa. De dansade dag och natt! De anhöriga riktade sina förbönor till Willibrord som lät sig bevekas. Han löste de dansande från bannet på sådant sätt, att han skickade dem till klosterkyrkan i Echternach, där de kan kanhända hade befallning att också dansa., för att på så sätt bli befriade från förbannelsen, något som de också lyckligt blev (Se J.B. Krier Die Spingproprozession und die Wallfahrt zum Grabe des heiligen Willibrord in Echternach.) 1871)

Dansen i Kölbigk 1021

Ifråga om dansundret i Kölbigk, en liten stad i Sachsen förstörd under ett bonduppror, föreligger enligt Schröders utredning (Die Tänzer von Kölbigk) ett flertal olika skildringar å pergamentblad, de allra äldsta bevarade från 1100-talet. De viktigaste förvaras i Stadsbiblioteket i Reims, kungliga biblioteket i Bryssel, Nationalbiblioteket i Paris och Bodleian library i Oxford och är samtliga från nyssnämnda århundrade. Det viktigaste som skildras är följande.

På uppmaning av abboten Hartwig nedskrev år 1074 Lambert från Hersfeld Hersfeldsklostrets historia, varvid han upptog skildringen av dansundret i Kölbigk år 1021. Denna skildring hade han erhållit av en viss Othbertus, som själv deltagit i den åsyftade julaftonsdansen, och som nu vid berättelsens avgivande sedan 23 år plågats av häftiga darrningar. Som tack för räddningen undan bannlysningen hade han ägnat sig åt lekmannatjänst vid klostret.

Det var femton män och tre kvinnor däribland en son och en dotter till den präst som kom att spela en ödesdiger roll, vilka på julaftonen sammankom vid den åt den helige martyren Magnus invigda kyrkan i Kölbigk. Istället för att delta i julaftonens mässa följde de djävulens ingivelser och utförde en dans på den runt kyrkan belägna kyrkogården. Enligt en annan skildring i kyrkans förhus. Det var Othbertus som anförde dansen. De sammanflätade sina händer och företog så sin förvirrings ringdans under anförande av Othbertus. Utan att upphöra en stund dansade de runt, stampade jorden med fötterna, klappade i händerna och hoppade samt upprepade gång på gång en sång:

Bovo red genom grönskande skog,

förde med sig den sköna Merswind.

Varför ska vi? Varför gå vi inte?

Bovo och Merswind är namn på två av deltagarna.

Detta är, skriver Schröder en episk sång i balladens form. Genom dansen och sången störde de prästen i hans mässa.

Den gick då ut och tillhöll dem att sluta och att hellre komma in i kyrkan och delta till gudstjänsten. De vägrade att lyssna på honom och fortsatte med dans, sång och skrän. Efter att ytterligare en gång ha varnat dem hade prästen uppmanat sin son Johannes att försöka dra systern ut ur dansringen. Johannes försökte; han tog henne i armen, men den lossnade och han fick den i händerna, varvid han gick in i kyrkan och visade prästen vad som hänt.

Denna arm bevarades därefter i kyrkan såsom ett slags votiv, som kungen Henrik II lät på dyrbart sätt infatta till minne av den mirakulösa händelsen.

Prästen gick ut för tredje gången och lyste de tredskande dansarna i bann och befallde att de genom Guds och den helige Magnus tillskyndan skulle vara tvungna att oupphörligt dansa under ett år framåt.

När året led mot sitt slut blev de av biskopen i Köln lösta från bannet. De hade då efter sex månader stampat sig ned till knäna i jorden och efter ytterligare sex månader till höfterna.

Under den här tiden hade de varken ätit eller sovit, kläderna hade icke fördärvats och så vidare. Befriade från bannet infördes de i kyrkan och åter upptogs i gemenskapen framför den helige Magnus altare. Här greps de av en djup sömn som varade under tre dygn. Vid uppvaknandet dog de tre kvinnorna och en av männen, han som hette Johannes. De andra återvände hem men plågades under hela livet av darrningar och skakningar i lemmarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

Idumea Vedamsson

Ur arkivet

view_module reorder

Bo Cavefors om Sexualitet - i ett historiskt perspektiv

Människans sexualitet diskuteras alltför ofta i alltför upphetsade former. Historiska fakta förtiges eller förlöjligas, allt för att göra nutida fobier mer acceptabla. Värdeomdömen om sexuell praxis är alltför ofta alltför ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 02 juni, 2013

Min yngsta dotter hittills, fyller trettio – hurra, hurra

I en synnerligen underhållande film utspelar sig följande dialog mellan en psykolog, (som, jag svär, inte är min hustru), och terapeutens nytillkomne patient Dave, sittandes tillsammans i en grupp andra ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 augusti, 2016

Norrland – en myt som brottas med verkligheten

TEMA VÄSTERBOTTEN Västerbotten ingår i det kulturella begreppet ”Norrland”. Men var ligger Norrland? Är begreppet en myt, som hålls vid liv av dunkla krafter? Någon delade upp Sverige i Götaland, Svealand, Norrland. Södra halvan ...

Av: Signe Rudberg | Essäer om samhället | 02 februari, 2008

Tillvarovävens formvärld och vävfront Torsten Hägerstrands andliga testamente

Som första universitetsämne läste jag 1944-45 geografi i Lund och minns väl de sympatiska lärarna Karl Erik Bergsten, Sven Björnsson och Torsten Hägerstrand. Liksom Helge Nelson, som tillika var min ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 14 oktober, 2010

Guillaume Apollinaire

Försök till en konstlitterär analogi

I vår samtid är de olika nivåerna gällande vårt formspråk ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om konst | 28 juni, 2017

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 3

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 05 juli, 2013

Kattens lag på brinnande bakgator

Katterna jamar, dem skriker som små barn, rännandes mellan ruiner, sophögar och barn som leker bland eldar. Musiken dundrar mellan husen, denna arabiska, sällsamma, sorgliga musik, som klagar, önskar, väntar ...

Av: Linda Johansson | Resereportage | 19 december, 2009

Svartmetall i teori och praktik: En essä kring några aktuella böcker om black…

”Bathory” är namnet på ett svenskt rockband som ofta hyllas som föregångare inom black metal. ”Bathory” är också namnet på en ungersk grevinna, Elisabeth Báthory (1560-1614), som enligt legenden bokstavligen ...

Av: Jonas Andersson | Essäer | 21 november, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.