Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | 08 mars, 2010
Essäer om religionen

Familjeförvecklingar kring en hund

 För många år sedan deltog jag i en ambitiöst upplagd fortbildningskurs om aktuell brittisk litteratur. Det var på University of Surrey i Guildford, någon timme med tåg sydväst om London.  Två ...

Av: Ivo Holmqvist | 19 augusti, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Narcissus pseudo-Narcissus på sankt Görans trädgård

För det första, snål spar och fan tar, det vill säga om man blir fast eller vill låta måla bilen. Ville inte betala parkeringsavgift som vanligt, så åkte till gratisstället ...

Av: Stefan Hammarèn | 15 juni, 2014
Stefan Hammarén

Torah på  Synagogan i Köln

Medeltida tolkningar av Torahn



Det finns få texter som är så enkelt och spartanskt skrivna som Torahn. Samtidigt är den från en svunnen tid med andra tanke- och levnadssätt. I denna öken av kargt språk måste ökenvandraren tolka varje klipputsprång, varje växt, varje fotspår i landskapet för att hitta rätt.
De rabbinska torahkommentatorerna har redan vandrat i öknen och deras tolkningar har i olika antologier nedtecknats. De hjälper oss att se leden som guidar oss i den tillsynes fruktlösa vandringen emot förståelse.




Judar under medeltiden

Judar under medeltiden

 

Derashen var den tolkningsmetod som olika rabbiner använde i midrasheni. Ordet derash kommer från det hebreiska ordet darash, som betyder bokstavligen ”att söka”. I texten sökte man efter den ”gömda” meningen, det som låg bortom det uppenbara. Derashen tar inte alltid hänsyn till sammanhanget som versen befinner sig i. Istället fungerade den som en associationsfontän som kunde tillföra en mängd smaker, vilket skulle hjälpa den dolda meningen att enklare uppenbaras. Till exempel kunde rabbinerna i midrashen konstruera dialoger mellan de olika karaktärerna i bibeln, se profetior, mm. De använde sig alltså av texten som en kreativ språngbräda in i det okända, för att närma sig Gud och sanningen.
Midrash  Tehillim

Midrash Tehillim

Annons:

Det finns flera skilda metoder inom judendomen för att tolka toran. I den här essän ska jag behandla derash och peshat.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Derashen var den tolkningsmetod som olika rabbiner använde i midrasheni. Ordet derash kommer från det hebreiska ordet darash, som betyder bokstavligen ”att söka”. I texten sökte man efter den ”gömda” meningen, det som låg bortom det uppenbara. Derashen tar inte alltid hänsyn till sammanhanget som versen befinner sig i. Istället fungerade den som en associationsfontän som kunde tillföra en mängd smaker, vilket skulle hjälpa den dolda meningen att enklare uppenbaras. Till exempel kunde rabbinerna i midrashen konstruera dialoger mellan de olika karaktärerna i bibeln, se profetior, mm. De använde sig alltså av texten som en kreativ språngbräda in i det okända, för att närma sig Gud och sanningen.

Tidens hjul är dock obarmhärtigt mot idéer. Morgondagens personer lär sig dagens idéer och omformar dem genom att tillföra det äldre nya element och ur smältdegeln av tradition och nyrön framträder nya idéer och metoder att närma sig texten.

Han ifrågasatte den derashiska metoden att tolka och närmade sig i stället peshaten, som betyder ”den enkla tolkningen”.

Peshat-metoden kom ursprungligen från islam och muslimernas sätt att tolka koranen. Enligt den metoden skulle man tolka texten med hänsyn till vad det verkligen stod i versen, istället för att diskutera fram tänkbara symboler. Man undvek att ge detaljer och händelser en kreativ symbolisk innebörd.

Rashi inriktade sig på vad som verkligen sades i texten, dess historiska sammanhang och de språkliga och grammatiska frågor som han såg som svårförståliga. Han lämnade aldrig helt derashen utan tog till den då han inte såg någon konflikt i dess lösning av det beaktade.

Det är ibland komplicerat att som läsare förstå vad Rashi ansåg var problemet i texten då han endast skriver ner lösningen av problemet. Frågan är det upp till läsaren att själv förstå.

Efter Rashi sökte sig än fler kommentatorer bort från derashen.

Jag ska visa på skillnaden mellan derash och peshat med ett klargörande exempel. I 1 mos 29:2 (ett stycke vi kommer att återvända till) står det att läsa: ”Där fick han [Jakob] se en brunn ute på öppna fältet och tre fårhjordar som låg runt omkring den.” Först ger jag ett derashiskt sätt att tolka av versen. Den är tagen ur midrash 70:8. Enligt en av tolkningarna som nämns symboliserar brunnen landet Zion, dvs. Israel, och de tre fårhjordarna symboliserar de tre festivalerna, påsk, pingst och lövhyddohögtiden.

Rashi godtar inte den förklaringen och inriktar sig istället på strukturen i texten. Han visar att på grund av att texten använder en viss tempusform, vill den uttrycka att det var en vardaglig händelse som är beskriven, alltså herdarna kom förmodligen dagligen till brunnen för att vattna sina får. Rashi utgår alltså från vad det står i texten utan att tillägga eller läsa in företeelser som inte alls nämns eller ens antyds i texten.

Moses Nahmanides (1197-1270) föddes 92 år efter Rashis död. Ramban var hans akronym. Han var aristokrat och intellektuell ledare för den judiska intelligentian i Katalonien. Han studerade kabbalan, var poet och läkare.

Som intellektuell gav han sig in i två stora samtida händelser. Den ena var när han jobbade emot en bannlysning av Maimonides böcker. Böckerna var illa omtyckta av rabbinerna i norra Frankrike, eftersom de var filosofiska och introducerade Aristoteles och rationalismen. Nahmanides var själv emot rationalismen, men än mer emot en bannlysning av ett filosofiskt verk. Han förlorade kampen mot rabbinerna i norr.

Den andra stora händelsen var disputationen i Barcelona 1263. Han skulle argumentera mot en omvänd jude som hette Pablo Christiani. Denne menade att den rabbinska litteraturen, främst aggadan, de texter i den religiösa litteraturen som inte behandlade lagarna (halacha), påvisade att kristendomen var den sanna läran.

Nahmanides vann disputationen genom att han sa att endast talmud och toran, var de enda som var nödvändigt för en jude att tro på. Aggadan, tillade han, kunde förvisso vara intressant, fast då som komplement. I slutändan tvingades han ändå i exil och begav sig av till Palestina där han levde till sin död.

Hans kommentarer var liksom sin föregångare Rashi mer inriktad på peshaten, men inte heller han lämnade det traditionella sättet att tolka. Han förde också in mystiken i sitt tolkande.

200 år efter Rambans död föddes Obidiah Sforno (1475-1550) i Italien. Han utbildade sig till läkare i Rom och levde sin sista tid i Bologna. Hans tid var renässansen och han umgicks i humanistkretsarna. Han lärde Johannes Reuchlin hebreiska och översatte själv några av sina egna verk till latin. En av hans böcker är Or ’Ammim, en polemisk skrift emot aristoteliska idéer om tingens eviga existens och mot att Gud skulle vara allvetande.

Hans sätt att tolka var strikt peshat och ofta förde han in moralfilosofiska spörsmål i texten. Han undvek kabbalan och brydde sig föga om språkliga frågor. Hans kommentarer var kortfattade och sällan svävade han ut i periferin. Ofta använde han sig av olika bibelcitat för att understryka sina tolkningar.

För att åskådliggöra de olika sätten att tolka vill jag presentera hur de tre rabbinerna tolkade Jakobs flykt från Esau.

Bakgrunden till verserna är att Jakob än en gång har lurat sin bror Esau och är på flykt till sin mors bror Laban. Han kommer just från Betel där han hade drömmen om trappan som ledde upp till himlen.

Texten lyder i bibelöversättningen från 2000: ”Jakob fortsatte sin färd och begav sig av till kadmoneernas land. Där fick han se en brunn ute på ett öppet fält och tre hjordar som låg omkring den. Man brukade nämligen vattna hjordarna ur den brunnen. Över brunnsöppningen låg en stor sten; först när alla hjordarna var samlade kunde man vältra undan stenen från brunnen och vattna fåren. Sedan lade man tillbaka stenen på dess plats över brunnsöppningen.”

Den engelska översättningen är närmre den hebreiska och inleder därför versen med: ”Jacob lifted his feet”, Jakob lyfte sina fötter”ii, ett problem värt att begrunda enligt Rashi och Sforno.

Enligt Rashi ger det en antydning om att Jakob var glad och tillfreds med sig själv därför att han kände sig beskyddad. Han skriver inte varför Jakob var beskyddad. Läsaren måste själv komma ihåg att Jakob hade träffat Gud under flykten och hade blivit välsignad av denne (1 mos 28:13-15). Rashi refererar sedan till en text i midrashen där R. Aha kommenterar versen med ett citerat ur ordspråksboken: ”Sinnesfrid ger kroppen hälsa, lidelse är röta i benen” (ords 14:30).

Sforno anser också att versen talar om att Jakob var tillfreds till sinnet, men skälet var inte detsamma som Rashi antydde, utan Jakob kände sig ren i sitt hjärta och kunde därför vandra fram med självsäkra steg. För att understryka det han har skrivit refererar han till Jesaja 23:7: ”som av sina fötter bars till fjärran land” (1917). Vers 7 handlar om att staden Tarsis en gång var en god stad innan Tyrus kom dit. Då reste man glada i hågen bort därifrån utan att känna sorg över det man lämnade och eftersom man sedan kunde komma tillbaka dit. Jakob visste att framtiden väntade skön och vacker framför honom. Trots de problem han nu hade skulle han en dag återvända hem.

Ramban inleder sin tolkning med vers 10: ”När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans får gick han fram och vältrade undan stenen från brunnen och vattnade sin morbror Labans får.”

Ramban skiftar i sin tolkning mellan derash och peshat. Det första problemet med texten är, enligt Ramban, hur kunde Jakob efter den långa vandringen själv flytta på stenen framför brunnen? De andra herdarna fick ju vänta på de andra. Han konstrar inte till det utan refererar bara till ett talande citat av Jesaja: ”men de som litar till Herren får ny kraft” (Jes 40:31). Händelsen är sedelärande, hävdar han. Vi ska vara gudfruktiga, och genom det får vi styrka.

Verserna innehåller också, enligt honom, en hemlig profetia om att Jakob kommer att lyckas i sina förehavanden och att hans barn kommer att vara värdiga arvtagare. Han refererar till den ovan nämnda texten i midrash 70:8, där det står att brunnen på fältet symboliserar Sion och att de tre hjordarna är de tre festivalerna: påsk, veckohögtiden och lövhyddofesten.

Innan förklaringen till referensen kommer, vill jag påminna läsaren om att Jakob hade blivit lovad av Gud att han skulle få ättlingar som skulle bli som ”stoftkornen på jorden” och han kommer att en dag få återvända till sitt hem (1 mos 28: 13:15).

För att förstå Rambans referens måste vi sätta scenen i ett större perspektiv. Brunnen symboliserar, enligt Ramban, ”helgedomen” och inte Sion som midrashen säger. De tre fårhjordarna symboliserar fortfarande högtiderna. En fotnot till Rambans text refererar till versen: ”Tre gånger om året skall alla män hos dig träda fram inför Herren, din Gud, på den plats han väljer ut: vid det osyrade brödets högtid (påsken), vid veckohögtiden och vid lövhyddefesten” (5 mos 16:16). Det här förklarar också den hemliga innebörden i meningen: ”Man brukade nämligen vattna hjordarna ur den brunnen.” Därför att var gång som man gjorde en pilgrimsfärd till Guds helgedom under de tre högtiderna fick man gudomlig inspiration.

Pilgrimsfärden han syftar han på är att man studerar toran ”på den plats han (Gud) väljer ut”.

För att förklara: ”ty ur denna brunn plägade man vattna hjordarna” hänvisar han till Jesaja som sa: ”Ty från Sion skall lag förkunnas” (2:3), och vattnet i brunnen, skriver han, symboliserar lagen. Vad han menar är att vid var högtid, dras stenen bort och alla kan dricka av den gudomliga inspirationen som vattnet i brunnen är. Hemligheten som ligger gömd i texten, kan därför tolkas till att betyda: genom att vara gudfruktig, utföra buden, i det här fallet att fira de tre högtiderna, gå till synagogan och studera toran, kommer Jakobs söner, dvs. judarna, att lyckas i sina förehavanden.

Heliga texter som en gång delgivits mänskligheten kräver av sin tid att de ånyo ska tolkas för att anpassas till dagens situation. Men liksom de tre ovan ska man inte därför överge traditionen och äldre tiders tänkande. Vi står trots allt på tidigare tänkares axlar.

För att illustrera det vill jag återberätta en passage i talmud där till och med Gud Fader själv får bli emotsagd.

Rabbi Eliezer försökte vinna en diskussion om en ugn var rituellt ren eller oren om den hade plockats isär.iii

Han framför argument på argument, men ingen håller med honom. Till slut blir han desperat och säger att ”om den judiska lagen håller med mig så låt johannesbrödträdet visa det”. Trädet splittras. Men de andra lärde håller ändå inte med honom och säger att ”ett johannesbröd kan inte bevisa riktigheten. Rabbi Eliezer säger då att ”om den judiska lagen håller med mig så låt den här vattenströmmen visa på riktigheten”. Vattenströmmen ändrar riktning. Fortfarande håller ingen med utan hävdar att vatten inte kan bevisa riktigheten i en diskussion. Rabbi Eliezer ber till slut himlen att ingripa till hjälp och så gör den. En röst undrar varför man fortsätter att diskutera med rabbi Eliezer efter alla tecken som visar att lagen är enig med honom. Då svarar rabbi Joshua lapidariskt: ”Det inte är i himlen”iv. Detta kryptiska sätt att avsluta diskussionen förklarar rabbi Jeremiah i det refererade talmudavsnittet att toran gavs på berget Sinai och efter det ”lyssnar vi inte på den gudomliga rösten utan man böjer sig för majoriteten”.

Märkliga ord inte bara för läsaren och därför har man skjutit in berättelsen om ett möte med Elia som rabbi Natan gör. Oroligt frågar han honom vad Gud ansåg om behandlingen av rabbi Eliezer. Elia svarade att Gud skrattade av kärlek och sa att hans söner hade besegrat honom.

Umgänget med heliga texter är en prövande relation med motstridigheter, passioner, sorg och glädje. För den religiöse är det en livsnödvändig relation för att kunna förstå Gud. Det är en kamp som förts sen texterna en gång påbörjade sin vistelse på jorden. Varje tid söker efter sina svar.

 

 

 

 

 
Gustaf Redemo

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Två av senhöstens mäktigaste kulturupplevelser i Stockholm: Almqvist respektive Strindberg – på Forum…

 25-årsjubilerande Forum, som drivs av Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson och som utgör ett av Stockholms mest spännande kulturställen, bjöd nyligen på en helafton med tema C J L Almqvist ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 01 december, 2014

Anna Berg och den svenska naivismen

Modernismen som konstriktning speglar en dynamisk tid präglad av industrialismen och det moderna livets framfart. Synen på verkligheten förändras i början av 1900-talet inte minst genom alla tekniska innovationer som ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 15 december, 2013

Likt alvsmederna och dvärgamästarna från svunna tider

Med tanke på att den sista filmen i Hobbittrilogin just haft premiär, passar en återblick till sommarens Medeltidsvecka och då speciellt föredraget med Peter Lyon bra. Peter Lyon är numera en ...

Av: Jessika Ahlström & Alexander Sanchez | Kulturreportage | 27 december, 2014

Älskade trädgårdar! - Nu blommar det i bokhyllan!

Det finns många sätt att uppleva trädgårdar på. Att arbeta i en trädgård (egen eller andras). Att laga mat från trädgården – och att äta ute. Att skapa en egen ...

Av: Belinda Graham | Essäer om samhället | 29 maj, 2013

Född till liv – Vigd åt död

TEMA FINLAND Ett sekel sedan ”ett ljus tänt i livets fördumningsanstalt”; släckt i förtid av meningslöshet. Krossad av tomheten i de förlorade idealen, begraven i totalitarismens gapande och rullande stupiditet ...

Av: Oliver Parland | Litteraturens porträtt | 09 juni, 2008

Loserförfattarfabriken III

Ny sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 11 augusti, 2011

Kvinna, 1969. Foto: Anne Edelstam

Det sprakar av färger på Waldemarsudde

Vardagslivets poesi kallas utställningen (t.o.m 4 juni 2017) med verk av den spanske surrealisten Joan Miró - en av 1900-talets mest uppmärksammade konstnärer. Besökaren möter skulpturer, tavlor och affischer med ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 03 mars, 2017

Från feministiskt ramaskri till ungdomspjäser

Robert Fux som Gert van der Graaf i pjäsen Fans. Foto: Christian Hagward Från feministiskt ramaskri till ungdomspjäser På Orionteaterns varietéscen kan vad som helst hända. Här blandas världskända artister med ...

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 18 september, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.