Två myter om Franz Kafka och hans verk

Det finns en i Sverige lika utbredd som osann myt som låter förstå att skrifter av Franz Kafka var förbjudna i Tjeckoslovakien under den kommunistdiktatoriska regimen. Det är inte bara radio ...

Av: Vladimir Oravsky | 26 november, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Guillaume Apollinaire

Försök till en konstlitterär analogi

I vår samtid är de olika nivåerna gällande vårt formspråk ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en ...

Av: Göran af Gröning | 28 juni, 2017
Essäer om konst

Solidarisk matematik

Åldringsvård är inget uppenbart sexigt ämne. Åldringsvård vilar ofta i medieskugga istället för att synas som en av samhällets stora angelägenheter. Ibland faller ljuset in trots allt. För några år ...

Av: Lisa Gålmark | 18 Maj, 2009
Essäer om samhället

Vatikanen – en stat med ständiga skandaler

Katolska kyrkan växte långsamt fram när det som sedan skulle bli Sverige började kristnas på 800-talet och etablerades på allvar i och med att den förste kristne kungen Olof Skötkonung ...

Av: Christer Nilsson | 29 Maj, 2013
Essäer om religionen

Foto: Kristian Pella

Japans gömda kristna – Kakure Kirishitan



Gömda, med hot om avrättning. Under 1500- och 1600-talen satte Japan igång en formidabel förföljelse av kristna, i ett försök att stärka dess nya centralregering. Om Japans gömda kristna skriver Kristian Pella.




Foto: Kristian Pella

Foto: Kristian Pella

 

Kakure Kirishitan har med tiden kommit att harmonisera med inhemska polyteistiska uppfattningar som i huvudsak fokuseras på inomvärldsliga behov, något som är gemensamt inom den japanska religiösa traditionen. Japansk folkreligion och etik omfattar inslag av shinto, buddhism, taoism, Yin-yang, konfucianism, men absorberar även inslag av andra religioner och kristna inslag.
Foto: Kristian Pella

Foto: Kristian Pella

Annons:

Francis Xavier

De cirka hundra år från den tid Francis Xavier kom till Japan år 1549 fram till omkring år 1650 kallas ofta det kristna århundradet. Den inledande fasen beskrivs som en fruktbar ålder för kristendomen, som skulle pågå fram till 1597 då tjugosex kristna avrättades i Nagasaki.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En serie av edikt mot kristendomen avlöste varandra, det första kom redan år 1587 då Toyotomi Hideyoshi totalförbjöd kristendomen – ett förbud som dock inte genomfördes fullt ut. Med en viss försiktighet kunde prästerna fortsätta att verka i landet. Det första dekretet mot kristendomen följdes av flera. Tokugawa Ieasu's förbud mot kristendomen kom år 1614 och från denna tidpunkt började kristna att förföljas med stigande intensitet och alla utländska missionärer utvisades ur landet. De som vägrade att överge kristendomen avrättades.

Det förekom under sextonhundratalet att tidigare verksamma utländska präster samarbetade med de japanska myndigheter som angivare och sakkunniga sedan de under tortyr varit oförmögna att dö som martyrer och avsagt sig sin tro.

En anledning till förbudet mot kristendomen var att Japans nya centralregering, som hade etablerats efter år av inbördeskrig, fruktade västerländsk kolonisation men också de separatistiska tendenser som fanns inom landet. Lokala länsherrar hade tidigare med hjälp av missionen och utländskt inflytande kunnat stärka sina positioner och sin egen maktbas genom lönsam handel med utlandet och tillgång till europeisk teknik och vapen. Autonoma ambitioner hotade således Tokugawa-shogunatets strävanden att leda landet under en stark och central regeringsmakt.

Antalet kristna i landet tros ha varit så högt som trehundratusen när de var som flest. Minst etthundrafemtio tusen japanska kristna som inte lämnade sin tro tvingades istället under jorden. De underjordiska kristna var förberedda för ett liv utan präster och den katolska kyrkan. Redan under den kristna tiden hade antalet präster och missionärer i landet varit förhållandevis litet och de var vana att klara sig på egen hand.

Antalet kristna i landet tros ha varit så högt som trehundratusen när de var som flest. Minst etthundrafemtio tusen japanska kristna som inte lämnade sin tro tvingades istället under jorden.

I avsaknad av kyrka och präster, blev de kristna brödra- och systerskapen viktiga för bevarandet av en organisation som även isolerade från katolska kyrkan fortsatte att verka som viktiga enheter för att upprätthållandet av kristen tro, utbildning och praxis i frånvaron av präster och sammanhållande kyrka.

Gömda kristna

Religiösa föremål kom att spela en viktig roll bland underjordiska kristna och genom deras ättlingar ända fram till idag. Under omständigheterna är det anmärkningsvärt att de lyckades överföra sin tro i hemlighet från släktled till släktled fram till dess missionärer åter fick tillträde till Japan under slutet av artonhundratalet. Antalet gömda kristna visade sig vara långt större än vad man först kunnat tro. Från början hade man räknat med uppemot tiotusen troende, men antalet visade sig snarare vara närmare femtiotusen. Av dessa tidigare gömda kristna konverterade åter omkring hälften till katolicismen från det att missionärerna återvände från artonhundratalets senare del. Den grupp av troende som inte åter konverterade brukar vanligtvis gå under namnet Kakure Kirishitan. Andra åter, konverterade av olika orsaker istället till inhemska religiösa rörelser som Rena Landet Buddhismen, en åskådning som har vissa strukturella likheter med kristendom.

De som inte åter konverterade ansåg ibland att de moderna missionärerna representerade en utländsk religion som skilde sig från den tro som de själva och deras förfäder representerade. En orsak till detta var att inhemska föreställningar hade blandats med kristna trosföreställningar, men det kan också ha berott på att innehållet i den kristendom som missionärerna på artonhundratalet predikade inte var identisk med den tidigmoderna missionen på femton- och sextonhundratalet vilken ibland anses ha visat större anpassning till japanska förhållanden. Innehållet var hur som helst hos vissa populationer tillräckligt lika. De som åter konverterade till katolicismen brukar kallas för fukkatsu kirishitan, återuppståndna kristna. De som valde att inte åter konverteras kallades ibland för Hanare Kirishitan, vilket på japanska kan uppfattas som nedlåtande då det konnoterar de som valde att stå utanför, och därför används det oftare mer neutrala Kakure Kirishitan, för att benämna denna grupp.

Kakure Kirishitan

En liten minoritet av Kakure Kirishitan finner vi ännu på Ikitsuki, på Goto och i Sotome i Nagasaki län. Idag är utan tvekan denna tradition på väg att försvinna eller integreras inom ramarna för inhemska japanska trosföreställningar. För bara femton år sedan räknade man med att det fortfarande fanns kvar cirka 350 aktiva hushåll på Ikitsuki, cirka 60 på Goto och runt 50 i Sotome. Detta motsvarade mellan 1000-1500 troende.

Idag finns det kanske ett hundratal aktiva hushåll kvar, vilket motsvarar 200-300 troende. Den exakta siffran är osäker sedan flera av de tidigare sammanhållna organisationerna har upplösts. Under de senaste tio åren har till exempel i stort sett all organiserad verksamhet på Ikitsuki upphört allt eftersom de äldre ledarna har gått bort och inga nya ledare har tagit över i deras ställe. Ritualen har dessutom förenklats i de fall de finns kvar sedan de äldre ledarna är borta. Det finns nu på Ikitsuki bara ett fåtal personer kvar i livet som minns ritualen och kan recitera de viktigaste bönerna utantill. Sedan ett par årtionden tillbaka har man slutat att döpa och att förmedla traditionen till sina barn.

Inom tidigare forskning har Kakure Kirishitanism ibland beskrivits en form av japansk kristendom. Mitt avhandlingsarbete har visat att detta påstående idag är problematiskt eftersom den tradition som samtida Kakure representerar idag har väldigt lite att göra med vad som allmänt uppfattas som traditionell kristendom. Istället överensstämmer Kakure Kirishitans trosföreställningar närmast med japansk folkreligiositet vilket innebär många inslag från den shinto-buddhistiska traditionen tillsammans med vissa äldre katolska element, till exempel reciterandet av ursprungligen latinska böner som bevarats. Här återfinns även vördnaden av korset och kristna föremål.

Traditionellt har religion och religiositet i Japan inte separerats från vardagen. Lokala byfester och festivaler har markerat årstidernas växlingar. Dessa firas i det lokala samhället för att stärka banden mellan människor, lokala helgedomar och förfäder. Ett system för ömsesidigt beroende och rollfördelning har utvecklats på lokal nivå. Ett av kännetecknen för det religiösa livet i Japan är att människor är kopplade till två eller flera former av religion samtidigt. Det går med andra ord bra att medverka både i shintoritualer och buddhistiska sammankomster – liksom i ceremonier med kristna inslag.

Generellt sett har shintō i Japan förvandlats till en religion som verkar för välståndet för de levande, medan japanska former av buddhism har utvecklats till en religion som tar hand om begravning, vilket även inlemmar ritualer som vägleder och beskyddar de döda på sin väg mot att bli förfäder. Därmed har den japanska buddhismen blivit en religion med inslag av förfädersdyrkan. Kristna element har i vissa fall också absorberats inom japansk tradition.

Kakure Kirishitan har med tiden kommit att harmonisera med inhemska polyteistiska uppfattningar som i huvudsak fokuseras på inomvärldsliga behov, något som är gemensamt inom den japanska religiösa traditionen. Japansk folkreligion och etik omfattar inslag av shinto, buddhism, taoism, Yin-yang, konfucianism, men absorberar även inslag av andra religioner och kristna inslag.

Kakures tradition åberopar gudomar som Deusu (Fadern), Jungfrun Maria (Mariya-sama) och Jesus Kristus, som av Kakure kallas Iezu eller Kirisuto för att hålla förbannelser, illvilliga kami och andeväsen under kontroll. Ledare bland Kakure har vid samtal antytt att dessa kristendomsklingande namn är namn på kami, gudomar som har beskyddat deras förfäder. Den Helige Andes funktion tycks ha övertagits av Jungfrun Maria som med sina förböner förmedlat de troendes böner inför gudomen. Därför uppfattas inte längre Deus (Fadern), Mariya (Modern), och Iesu (Sonen) ur ett treenigt kristet perspektiv, inte heller uppfattas eller vördas dessa tre som de enda gudomarna.

Kami

Vid sidan av ett spektrum av lokala gudomar och buddhistiska boddhisattvor har Kakure Kirishitan också kommit att vörda den gudom, men även de helgongestalter som beskyddade deras förfäder. Det innebär indirekt även vördnad av martyrerna, det vill säga de kristna förfäders som dog som martyrer i vissa fall och de platser som anknyts till dessa martyrskap. Genom att hedra och visa respekt till dessa hoppas Kakure Kirishitans kunna leva ett tryggt och problemfritt liv. Kakures tro är inhemsk så till vida att den försöker uppfylla behoven hos förfädernas andar, de avlidna, och kami genom olika ritualer.

En missnöjd kami eller en förfäderskami (en avliden) tros kunna orsaka vedergällning, tatari, som kan vändas mot dem själva. Således är rädslan för tatari en dimension av bevarandet av Kakures tradition. I fruktan för tatari har troende i vissa fall hellre valt att fortsätta den gamla traditionen fast man kanske helst skulle vilja släppa en tradition som blivit allt svårare att följa i och med att tiderna och samhället förändras medan bygdens unga flyttar till storstäder där de kan finna inkomst och arbete. Liksom på andra ställen utarmas det lokala livet då tidigare viktiga näringar som fiske och jordbruk försvinner och människor flyttar till storstäderna.

De dödas värld är i Japan traditionellt befolkat av olika kami (gudomar), förfäder, och skyddande andar. I folktradition kan de döda också vara associerade med berg, risfält och helig mark. Ett exempel är berget Nikoba i Neshiko på Hirado och där finns även en ö där flera kristna martyrer avrättades; Nakae-no-shima, som ligger strax utanför Ikitsuki. Gravar och gravstenar har i många fall vänts mot heliga platser som dessa.

De dödas värld är i Japan traditionellt befolkat av olika kami (gudomar), förfäder, och skyddande andar. I folktradition kan de döda också vara associerade med berg, risfält och helig mark.

Detta står i överensstämmelse med liknande inslag inom shinto och det finns berättelser om heliga berg såväl i Japan som på andra platser i världen – som en plats dit de avlidna går – en tanke som inte heller tycks ha varit främmande inom den fornnordiska förkristna traditionen.

I skarp kontrast till traditionellt kristna värderingar uppmuntrar vissa japanska kristna rörelser, inklusive då Kakure Kirishitan, sina medlemmar att fortsätta att vörda de traditionella förfäders- buddhist-) och shintoaltare som många japaner har i sina hem.

Vad som återstår bland de troende är en serie av kristendomsklingande namn, orasho, böner som bygger på ursprungligen latinska böner, mer eller mindre ordlika, på pidgin-latin eller portugisiska vilket är obegripliga även för de gamla medlemmarna, även artiklar och medaljonger visuellt relaterade till välkända kristna symboler såsom kors, målningar, radband och olika avbilder av helgon, Jungfrun Maria och barnet.

I fotspåren av europeisk kolonisation blev kristendom ofta en dominerande och normativ religion runt om i världen även om inhemska varianter av kristendomen har utvecklas på sina håll och anpassades till behov som funnits hos den lokala traditionen. Dock är kolonial och kristen dominans frånvarande i Kina och Japan, eftersom missionärerna aldrig varit i kontroll över den politiska makten där. Vi kan i Japan därför följa utvecklingen av kirishitanism i ett sammanhang där kristendomen inte har varit norm. Den underjordiska kristna traditionen i Japan visar därför att kristna element hos en minoritet mycket väl också kan absorberas inom ramarna för en lokal inhemsk tradition.

Kakure Kirishitans ursprungligen kristna traditioner kunde på grund av förbudet mot kristendomen bara överleva inom ramen för vad den inhemska traditionen möjliggjorde.

Kristna i Japan som inte frånsvor sig sin tro var tvungna att dölja sin tro bakom av myndigheter godkända symboler av shintō och buddhism. De underjordiska kristnas tro förvandlades på så vis till kirishitanism, en tradition där Gud, Fadern, Sonen och Jungfru Maria absorberats in en värld av kami och hotoke (buddhaväsen).

Förutom recitation av orasho (recitation eller sång av gamla latinska böner) bevarades även vördnad eller till och med dyrkan av kristna medaljonger, reliker och föremål, användning av vigvatten (heligt vatten), och korsets som symbol, t.ex. i form av omaburi (små pappersskors), som ännu i kvarvarande grupper så sent som 2013 ännu bland Kakure Kirishitan används för rening och i helande syften som vid sjukdom eller risk för sjukdom.

Liksom prominenta förfäder, kan kristna martyrer eller helgon uppfattas som kami, och som beskyddare, helare, innehavare av magiska krafter, ibland även som medlare mellan himmel och jord. De uppfattas liksom förfäder ha förmågan att skydda sina anhängare från otur, sjukdom, eller andra olyckor om deras minne hålls levande genom ritualer av de efterkommande.

Genom deras närvaro, oavsett deras ursprung, deltar dessa väsen i livet hos de levande, och kan även fungera som en sammanhållande kraft mellan medlemmar i en grupp. Avslutningsvis, något som Kakure tro liksom andra religiösa system demonstrerar, är att tro och ritual befinner sig i en process av ständig förändring på grund av en osäker och omgivande verklighet såsom består av ett samhälle, ett land och kultur i förändring.

Innehållet i denna essä grundar sig på egen forskning och de källor som jag hänvisar till i min doktorsavhandling, Pella, K. 2013. The Kakure Kirishitan of Ikitsuki Island. The End of a Tradition. x+189 pp. Uppsala: Department of Theology. ISBN 978-91-506-2380-2.

Kristian Pella

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 26 februari, 2013

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011

Saker som är helt "normalt" i jämställda Sverige

Såg Kate Moss i senaste numret av Playboy. Hon stod på alla fyra och svankade. Bilden skrek inte direkt Girls Empowerment. Vad gör hon där nere? Ska hon skura golvet ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 27 december, 2013

Foto: Björn Gustavsson

Gävlesymfonikerna i Kina

Gävle symfoniorkester, en av landets äldsta, har på senare år gjort en rejäl uppryckning – i synnerhet sedan Jaime Martin år 2013 tillträdde som chefdirigent.  Jag minns att jag ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 09 september, 2016

En känsla av förundran Van Morrison, del 4: Från Moondance till Tupelo Honey

Någon har sagt att ”Moondance” är det yang som kompletterar ”Astral Weeks” yin. Det är att tvinga på ”Moondance” ett beroendeförhållande till sin föregångare som ingen av dem behöver. De ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 18 september, 2014

Bluesinfluerad hårdrock à la Göteborg

  I ett parkeringshus i centrala Göteborg ligger Graveyards replokal och det är också där vi möter upp dem för en intervju. I sann göteborgsanda kanske man skulle kunna säga att ...

Av: Linda Olsson & Karin Sundqvist | Essäer om musik | 18 februari, 2011

Verdier har en tvetydig eksistens. Et ontologisk perspektiv på verdibegrepet.

Aksiologiske diskurser har mange ulike aspekt og dimensjoner, likevel er det ikke slik at hvert eneste verdiaspekt og hver eneste verdidimensjon er bundet opp til verdier qua verdier. En kan ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 22 februari, 2011

Sguardi. Foto: Hebriana Alainentalo

Borgerlig filosofi

Før i tiden var filosofen både svært fryktet og den som ble mest forfulgt av alle som ble forfulgt. Hvorfor var det slik? En inngangsport til å forstå spørsmålet er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts