Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | 05 september, 2017
Utopiska geografier

Minnesmonumentet vid platsen där Kaspar Hauser mördades. Här dödades en okänd av en okänd.

Kaspar Hauser och självmordsbombaren i Ansbach

I låten ”Fri till slut” nämner Håkan Hellström inledningsvis en viss Kaspar Hauser. Vem var han och vad gjorde han i Ansbach – en av flera städer i Bayern som ...

Av: Johan Werkmäster | 05 juli, 2017
Resereportage

45. Erik

Erik skyndade sig lite extra när han passerade Kulturanatomen. Han tittade ner på de intrampade gula löven så att han skulle slippa se den vackra tegelbyggnaden som dolde den modernare ...

Av: Erik | 02 november, 2012
Lund har allt utom vatten

Farväl arbetsförmedlingen!

Jag har sagt upp mig från arbetsförmedlingen. Jag känner mig befriad. Jag känner mig lättad och plötsligt kom det en massa kraft till mig, och lust som jag inte känt ...

Av: Stina Tobiasson | 22 februari, 2013
Gästkrönikör

Foto Gilda Melodia

Inuti och inpå huden



Religionen skulle försvinna, trodde tänkare som Emile Durkheim och Karl Marx. Människan skulle frigöra sig. I dagens samhälle ser vi en förändring från människa som samhällsvarelse till individ, som hellre ser till sina inre erfarenheter och som blir sin egen auktoritet. Sociologen Charles Taylor kallar det för den subjektiva vändningen. Religionsvetare ser dessa tendenser inom den andlighet som övertar den organiserade religionen i västerlandet. Vissa talar till och med om en revolution. Frågan är om det stämmer att subjektiviteten och andligheten gör oss fria? Som antites begrundar jag Ernst Jüngers skogsvandrare. 
Bild Hebriana Alainenatalo

Bild Hebriana Alainenatalo

I en liten hydda i Hampi, Indien, träffade jag en italienare som hade valt livet som sadhu. Han var endast klädd i ett höftskynke och kroppen var mager. Sitt liv hade han vigt åt Shiva. I denna enkla hydda inte långt från floden hade han bott i över trettio år. Han sade inte mycket och mina frågor ville han inte besvara. Men det fanns ett lugn i honom, vilket gjorde att jag gärna satt kvar i hans närhet med blicken mot floden. För mig är han en av dagens fredlösa, de som söker sin frihet i skogen.
Foto Guido Zeccola

Foto Guido Zeccola

Annons:

Samhället, hävdade Emile Durkheim, är uppdelat i delar som bildar en helhet. Varje del har sin del i konstruktionen och däri ingår religionen. Han delade upp samhället i det profana och det heliga. Religion definierade han som 'a unified system of beliefs and practises to sacred things, that is to say, things set a part and forbidden – beliefs and practices which unite into a single moral community called a Church' (citerat ur Possamai, 2009:44). Religionen var ett socialt klister som höll ihop samhället runt det heliga, därigenom formades ett kollektivt samvete, utan vilket inget samhälle skulle kunna existera. Med tiden, hävdade han, skulle religionen dock försvinna. (Ibid, 43ff)

En annan som hoppades på detsamma var Karl Marx som såg religionen som ett sätt för borgarklassen att hålla arbetarklassen i schack. Utifrån en föreställning om ett liv efter detta kunde man hålla dem passiva så att de inte sökte efter rättvisa förhållanden här och nu. (Ibid, 42) Religionen har dock inte försvunnit, utan i stället har den förändrats och många söker hellre en personlig relation till religionen, vilken är andlighet. (Ibid, 62)

I monografin The spiritual revolution (2005) frågar sig författarna Heelas och Woodhead om det sker en andlig revolution. Spörsmålet är tvåfaldigt. Det tar sin utgång i Charles Taylors kungörelse att den moderna kulturen har tagit en subjektiv vändning och inriktar sig på den enskilde, där hennes erfarenheter och känslor blir viktigare än en anpassning till den allmänna kulturen. Vändningen består i att människor i väst hellre ser till sina egenupplevda erfarenheter i motsats till förr då man hellre såg till de plikter och ålägganden som kom "utifrån". Nu ska man bli sin egen auktoritet, inte följa tidigare trampade stigar utan bli sitt sanna jag. (Ibid, 2005:1f)

I sitt arbete vill författarna se om den subjektiva vändningen har inverkat på "det heliga landskapet" (2005:6). Författarna ställer två olika rörelser emot varandra, den kyrkliga och den andliga. De hävdar att dessas ändamål är två olika, där det kyrkliga inriktar sig på det gemensamma och det andliga på det individuella. De tidigare sätter det allmännas bästa framför sitt eget, emedan de senare inriktar sig på att leva ut det inre livet. De skiljer mellan det subjektiva-livet (subjective-life) och livet-som (life-as) till exempel fru, barn eller besättningsman. Livet-som är de kyrkliga, emedan de andra söker sig till de andliga praktikerna, vilka gemensamt kallas för den holistiska miljön. (2005:13)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De kyrkliga och de som tillhör den holistiska miljön skiljer sig utifrån var de lägger fokus. Kyrkobyggnaden får stå som illustration. Inträdet i byggnaden får besökaren att rikta sin uppmärksamhet från sig själv och mot något utanför en själv. Genom att undertrycka det individuella anpassar man sig till det allmänna, till exempel regler, ideal och visioner om ett familjebaserat samhälle. Hellre pekar man på den transcendens som innefattar allt istället för det immanenta. Man ser till 'vad jag bör vara' mer än 'vad jag är'. Det finns en stark moralism och individen ska göra vad den högre auktoriteten säger utan att se till de resurser som finns inombords och följa denne. (Heelas & Woodhead, 2005:13ff)

I den holistiska miljön ser man till individen och hur man ska centrera sig i sig själv, skapa en harmoni mellan kropp, medvetande och ande. Genom att finna harmonin kan man växa och komma förbi de hinder som existerar. Hindren kan vara sjukdomar, negativa känslor, problem i sociala sammanhang som på arbetet eller i hemmet. I sitt inre finner man andlig energi vars namn man hämtar från olika religiösa traditioner, t.ex. prana, qi eller sann natur. Man ser till den individuella vägen och den sammanlänkas med den andliga vägen och härigenom kan man läka sig själv. Fokus i den holistiska miljön utgår från den unika individen hellre än något högre. (Ibid, 26ff)

Genom att skapa ett värde i det subjektiva, skriver författarna, erhålles ett värde i det unika, att man ger sig själv auktoritet och blir fri. När det heliga finns inuti det subjektiva livet, hävdar utövare, uppkommer inre svar som är anpassade till den unika utmaningen och man blir helt levande i nuet. (Ibid, 82f) Frågan som uppkommer är dock om det verkligen är en individuell väg som söks? Hur vet man när man är rätt? Ska man då hänvisa till ett inre välbehag, en inre röst som berättar att man gör rätt?

För att närma mig problemet vill jag ta upp Max Webers tankar kring teodicé. I varje religion finns besuttna och obesuttna, de lyckade och de misslyckade. (McGuire, 2002:240) Om en individ når framgång, i vilken bemärkelse det nu månne vara, har hon fått nåd, för att använda Webers terminologi. Det blir ett sätt att rationalisera sin nuvarande situation. (Weber, 1996:32) Om en individ inte når framgång enligt den holistiska miljön så innebär det att det finns en obalans inom individen, vilket innebär att hon måste arbeta hårdare för att uppnå den, t.ex. genom att gå fler kurser, kämpa ännu mer. Trycket blir alltså på individen och att hon själv är ansvarig för om det går bra eller inte. Nåden visar sig i om hon tillhör de besuttna eller ej.

Eller med Webers ord: "[o]m man med 'lycka' menar allt gott som kommer ur ära, makt, ägande och njutning, så är detta den mest generella formeln för den legitimeringstjänst som religionen gör åt alla härskare, besuttnas, segrares och friskas yttre och inre intressen. Religionen förser de lyckliga med lyckans teodicé" (ibid 25).

Istället för att se till Webers teodicéproblem pekar författarna på två förhållningssätt, individualiserad och relationell subjektivism, som utövarna använder sig av. I det subjektiva-livet, skriver författarna, går man typiskt nog utanför sig själv för att finna inre lösningar. I den individualiserade subjektivismen söker man efter yttre framgångsmarkörer som i en finare bil, ett steg upp i karriären etc. Men i den relationella söker man efter försäkran i andra personer som bekräftar i samtal ens position. (Ibid, 96f) Det finns således här en inneboende konflikt i att trots att man söker efter en subjektiv upplevelse av att göra rätt, så går man utanför sig själv för att finna svaret i objekt eller i relationer. Det handlar om själv-i-relation istället för själv-i-isolering. (2005:11)

Låt oss här återvända till Durkheim och Marx. Religionen verkar inte längre vara det kitt som håller samman samhället, i alla fall inte om man ser det utifrån kyrkosymbolen. Men om man istället ser det som en symbol för samhället, så ser vi en rörelse iväg från plural, de kyrkliga, till singular, det subjektiva. Snarare liknar det religiösa landskapet en marknadsplats där man väljer sin inriktning, utifrån där man tror att man kan få störst ersättning. (Possamai, 2012:45 & 61) Det andliga blir likt en souk, där man spatserar runt och testar olika esoteriska produkter. Där står fältet öppet och man kan pendla mellan den individualiserade eller den relationella subjektivismen.

Frågan som här uppstår blir om man egentligen utvecklas eftersom man inte kan transcendera och gå utanför sig själv? För att hårdra: Om man inte gillar något man har köpt kan man ju alltid byta, lämna tillbaka eller kasta bort det. I övergivandet av sina plikter, sin t.ex. sin roll som far, finns det inget som håller en tillbaka då man kan söka annat som lockar mer. (Heelas & Woodhead, 4) Om man dessutom ständigt känner efter är det lätt att hävda att man blivit kränkt så fort en kommentar svider till.

Är människan fri att följa den fria anden eller är det bara en bluff? Ur ett marxistiskt perspektiv skulle man kunna säga att hon har invaggats i tron att hon befinner sig på en andlig resa, men där hon egentligen har förblivit en kugge i maskineriet. Känslan av att inte ha nått Webers definition av nåd gör att hon går på ytterligare en kurs i mindfulness för att inte känna av stressen så att hon kan bli ännu produktivare. Religionen tycks förbli ett opium för folket.

En man som tidigt såg vart det kunde ta vägen var Ernst Jünger. Några år efter Andra världskrigets slut skrev han essän Der Waldgang (1951). Titeln anspelade på den fredlöse, den som tvingades bort från samhället och kunde dödas av vem som helst. (1980:40) I Jüngers betydelse är hon en människa som värdesätter sin frihet och som bjuder motstånd. Hon är beredd att gå under i kampen. (Ibid, 28) Hos henne ser Jünger en ny slags människa, en utpräglad individualist som genom att söka inåt i sig själv finner skogen, i betydelsen ett metafysiskt vara, något transcendent och evigt.

Skogens motbild är fartyget är det timliga. Genom fartygets fönster ser vi hur vi rör oss, men vi glömmer bort att vi rör oss bort ifrån och mot en ny hamn. Hamnen och skogen är två bilder för det eviga och det mytologiska, den tidlösa verkligheten. (Ibid, 36ff)

Vi kommer alltid att befinna oss i det timliga, men existentiellt kan vi välja friheten. I dagens samhälle måste den törstige söka sig allt djupare för att finna medlen till att nå sitt oberoende. Fast det stora problemet är att de flesta inte vill vara fria i dess existentiella betydelse. (Ibid, 85)
Att det västerländska samhället har tagit en subjektiv vändning betyder således inte att hon har tagit sig ur opiumhålans dunkel utan snarare att hon inte kan se igenom illusionen. Om allt kan hänvisas till ett subjektivt värde, kan allt relativeras och förlorar alltså sin relevans. För att kunna hitta vägen till den mörka och okända skogen ser han Kyrkan som vägledare. Det är religionens roll att bjuda dagens värderelativism motstånd. (Ibid, 60)

I en liten hydda i Hampi, Indien, träffade jag en italienare som hade valt livet som sadhu. Han var endast klädd i ett höftskynke och kroppen var mager. Sitt liv hade han vigt åt Shiva. I denna enkla hydda inte långt från floden hade han bott i över trettio år. Han sade inte mycket och mina frågor ville han inte besvara. Men det fanns ett lugn i honom, vilket gjorde att jag gärna satt kvar i hans närhet med blicken mot floden. För mig är han en av dagens fredlösa, de som söker sin frihet i skogen.

Litteratur

Jünger, Ernst, 1980 (1951), Der Waldgang, (Klett-Cotta, Stuttgart)
Heelas, Paul, & Woodhead, Linda, 2005, The spiritual revolution: Why religion is giving way to spirituality, (Blackwell Publishing, Oxford)
McGuire, Meredith B., 2002, Religion: The social context, (Wadsworth Thomson Learning, Belmont)
Possamai, Adam, 2012, Sociology of religion for generations X and Y, (Acumen Publishing Limited, Durham)
Weber, Max, 1996, Religionen, rationaliteten och världen, (Grahns boktryckeri, Lund)
 

Gustaf Redemo

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Johannes Vermeers  

Med karta och GPS genom konsten

Minns du krysset på den hemmagjorda skattkartan som var starten på barndomens äventyr? Eller när du tog fram kartboken ur bokhyllan och följde floder och bergskedjor till exotiska städer? Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 december, 2017

”Gud slickar sina testiklar” Anteckningar till Noréns ”Ingen”

Det handlar om döden. Den annalkande. Det tillstånd som kommer att äga fullt tillträde till din kropp i en icke alltför avlägsen framtid. Döden. Denna kvalité. Inte i betydelsen något ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 27 mars, 2014

Aki Onda: Musik skapad av minnen

Den japanske ljudkonstnären var nyligen på besök i Stockhom för att uppträda på konstscenen Weld. Tidningen Kulturens Dev Karnal Fridén var där och passade då också på att prata lite ...

Av: Dev Karnal Fridén | Musikens porträtt | 23 juni, 2010

Noemi Scéci, Krizstina Tóth, Anna Jókai, Ágnes Judit Kiss  Foto: Linda Johansson

Kvinnliga författare från Ungern kämpar vidare under Bokmässans invigningsdag

Balassi-institutets ledare lämnade alla invigningen efter att blivit hårt kritiserade av kända författare, bland andra författarinnan Masha Gessen, vilka öppet kritiserade det statligt finansierade kulturinstitutet och bokmässans samarbete.

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 30 september, 2015

Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | Kulturreportage | 25 december, 2009

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | Konstens porträtt | 07 december, 2013

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 7

 Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 16 juli, 2013

Om blicken från WM-Data

Ibland när jag blickar på något kan jag snarare, eller mer än det jag ser, föras vidare av detta tillstånd jag bevittnar mot ett annat. Idag är det emot vad ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 20 juli, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.