”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Av: Peter Sjöblom | 09 Maj, 2015
Essäer om musik

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten

Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta ...

Av: Isabella Lundgren | 27 juli, 2017
Essäer om politiken

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | 22 december, 2014
Essäer om konst

"hennes sanna namn är att vara någon annan". Intervju med Bo Gustavsson

Att en oanständig bok samtidigt kan vara den vackraste... det är något fullständigt skandalöst. För mig som tidigare läst Bo Gustavssons böcker (dikter, essäer, etc.) ter sig Howdy, jag är ...

Av: Guido Zeccola | 30 april, 2013
Litteraturens porträtt

Dervischdans. Foto: Wikipedia

I minnets och dansens universum



I dansens universum kan vi aldrig upphöra att dansa. Men dansar vi? Är vi helt fria i vår dans som är utan början och utan slut? För har vi en gång börjat dansa så är det väl lika bra att fortsätta? Gående, stående, springande och sittande har väl de flesta fått nog av? Låt oss därför sätta igång en lustiger dans. Ja, det är bara ett litet förslag. Ni har säkert många invändningar att komma med, och det som nu kommer handlar inte bara om dans. Dansen och minnet är ett huvudtema i denna artikel. 
Vi blir ständigt påminda om att människor förgör varandra och därigenom åstadkommer historia, som forskare på olika nivåer lever högt på i århundrade efter århundrade. Vilseledda själar bedömer med bravur stora mästares verk. Men en dag är domarnas och bedömarnas tid förbi. Mattan har dragits undan och alla svävar fritt i rymden. Då gäller det att utveckla vingar för att överleva. Då duger det inte att spotta och fräsa. Då måste, om inte förr, den universella dansen komma in som livgivande element.
Guden Shiva dansar. Foto: Wikipedia

Guden Shiva dansar. Foto: Wikipedia

Annons:

Teaterkonsten är, som mycket av den västerländska konsten, en ofta stelbent företeelse. I slutet av Samuel Becketts roman Molloy står det om binas dansande flygkonst som omfattar "en mängd olika figurer och rytmer". Men i dagens värld fastnar vi ofta framför skärmar, och vi litar på apparater. Även i demokratier, så kallade demokratier, regerar de starka över dem som inte har så mycket att säga till om. Rörligheten är begränsad, och blasfemi är i vissa sammanhang någonting nästan heligt. Man hädar, men maktens tinnar och torn klarar sig ändå. Av den ursprungliga rituella konstens helighet återstår inte mycket. Åtminstone inte på tidningarnas kultursidor.

Vem som i slutändan kommer att segra är osäkert. Jag tror knappast att det blir en ickedansande Darwintillbedjare. Och inte heller Gud själv. Vi får väl se. Skådespelet och dansen pågår, och vi är alla indragna på den demokratiska väg som till himla bär.

I pjäsen "Så vitt jag kan minnas", som kan läsas i min pjäsbok Människan X (1968), säger den manlige huvudpersonen: "Dansens universum, sa du ...?" I början av detta drama upplever man spröd japansk 1600-talsmusik, en dans och en meditation i ett rum som är fyllt av gudabilder. Färgerna guld, rött och blått dominerar. Han och hon sitter på en blå matta.

De befinner sig i ett rum som kallas Heligheternas klubb, där man dansar, mediterar och hyllar den gudomliga skapelsen. Det är något som hon uppskattar men inte han. Han övertalar henne att sälja alla de dyrbara gudabilderna som hon inte äger. Han vill ha pengar för att kunna handla på ett sätt som tillfredsställer hans tekniska hunger. Den stora maskinen hägrar vid horisonten.
När hon kommer ut från sin fängelsevistelse har han skaffat sig den efterlängtade "maskinen". Hon har avtjänat ett straff efter att ha sålt gudabilder (konstföremål) som hon inte har ägt. Kan man för övrigt äga en gud eller ägas av Gud?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hon säger i början av andra akten: "Jag träffade dej på ett party, tog dej hit till de nya kvarteren på Goda Hoppets udde, sålde gudabilderna som inte var mina, fick fängelsestraff, kom ut och då hade du så när glömt ..."

Historiens grundvalar vacklar. De gamla gudarnas tid är förbi. Ja, inte ens Gud själv känns närvarande i de flesta människors handlingar. Terror, huvudlösa mord, ekonomiska kriser, ett ständigt jagande efter pengar ... Samtidigt börjar många förstå att matvanor och levnadsvanor måste förändras i grunden.

I andra akten av "Så vitt jag kan minnas" är minnet hos huvudpersonerna om möjligt ännu sämre än i första akten. De tvistar om var de har träffats första gången. Var det på ett party? Eller på en gata? Hon säger att de har träffats på ett party, och han påstår: "Det måste vara fel ... Vi träffades aldrig på ett party, så vitt jag kan minnas kom jag gående på Rosenstrasse, det var eftermiddag, solen stack fram mellan molnen då jag passerade en gatukorsning och där stod du framför en antikvitetsaffär där dom sålde gudabilder ..."

Det hela är mycket oklart. Men plötsligt, när de tillsammans med vänner firar den tänkande maskinen som kommit in i deras rum och ersatt gudabilderna, stannar de upp i sina cocktailpartyrörelser. De stelnar till och liknar statyer. Då hörs en röst som kommer från olika håll och som vet vad den talar om. Det är en röst som härrör från båda huvudpersonerna. Rösten talar på ett hypnotiskt sätt om en gatukorsning.

När rösten upphört återtar partyt sin levande rytm. Men när maskinen ska formulera idéer och tankar de inte själva förmår tänka strejkar den. Den vägrar att lyda, och människorna står där hjälplösa. De förstår inte. Maskinen har ju inköpts i Hope Building, där förstemekanikern garanterat dess duglighet. Men vad gör de nu där de står utan att förstå sig själva, sin maskin, sina tekniska apparater, sina robotar med sin artificiella intelligens, ja, allt det som behövs för att den glänsande civilisationen ska kunna fortsätta att glänsa ...?

De talar i mun på varandra. Exempelvis: "Det var en söndag ... så vitt jag kan minnas ... Det hade fallit åtskilligt med snö och gatorna var hala ..."
De har talat förbi varandra och till varandra men utan att förstå sig själva, maskinen och gudarna ... Och vad hjälper nu allt det glänsande som Hope Building utlovat? Huvudpersonernas drömmål har varit Goda Hoppets udde. Där någonstans borde de kunna fylla sig själva med frihet och friskhet. Men vad gör de nu utan maskin, gudar och Gud? Människan, som anses vara alltings mått, är en ofärdig varelse i dansens universum. I en diktsvit i min bok Tema på Tiden (1971/2011) står det: "Jordar snurrade,/ liv förgick .../ men ingenstans något i denna dans/ talade om varför Människan fanns – "

Det vimlar av forskare som forskar om det mesta. Vi förlitar oss på forskningsresultat, konsulter, affärsgiganter, medier, statistik ... och en natur som vi utnyttjat till bristningsgränsen. Den lekande och dansande människan, homo ludens, lyser med sin frånvaro. Men hon finns förstås och hon har alltid funnits. Den dansande människan finns, en individ som skapar sig själv och sitt öde genom sin dans.

Den indiske guden Shiva avbildas dansande på den döda gudomens kropp. Hans dans förintar det gamla som måste förintas och skapar det nya. Universum är en gudomlig skapelseakt som aldrig tar slut. Har den över huvud taget någonsin börjat? Big Bang är ingen början. Behöver dansens och lekens människa alla dessa teorier och maskiner?

Under 1960-talet arrangerade Art Distribution (ett konstcentrum utan gränser) tre danskarnevaler där dansen, poesin och musiken stod i centrum. På den första karnevalsaffischen (1968) stod det t.ex.: "Spela dig själv, var ditt eget konstverk!" och ett par meningar ur Finnegans Wake av James Joyce: "A way, the Margan, from our astamite, through dimdom done till light kindling light has led we hopas but hunt me the journeyon iteritinerant, the kal his course, amid the semitary of Somnionia. Even unto Heliotropolis, the castellated, the enchanting." Den andra danskarnevalen ägde rum den 24 maj 1969, och på affischen kunde man läsa ord ur Samuel Becketts pjäs "Cascando": "Yes, correct, the month of May, / You know, the reawakening." och "Förvandla dig själv och staden till ett naturligt konstverk! Virvla in en ny tanke ... På väg mot en renare, öppnare, tystare stad!"

Art Distributions historia har varit vacklande i en tid som inte tål alltför mycket fritt tänkande och fritt skapande. Världsberömda diktare, dansare, konstnärer och musiker har varit inspirationskällor, exempelvis Isadora Duncan, Beckett, Joyce, Varèse, Perse, Adonis, Gauguin, Lorca, T.S. Eliot och Nelly Sachs. Till svenskspråkiga poeter som betytt mycket för Art Distributions medarbetare hör Edith Södergran, Gunnar Ekelöf och Gustaf Fröding. Poeten Gunnar Ekelöf lärde en kort tid före sin bortgång känna Art Distribution-andan, som han uppskattade, och sommaren 1967 lånade han ut sitt sommarställe på Billingen i Västergötland till mig och några av mina vänner. Det var där jag skrev essän "Finnegans Wake – James Joyce i alla tider".

Dansen saknas inte i James Joyces väsen. Han dansade och sjöng och skapade ord som är mångdimensionella och som lyser upp vår framtid. Flera sådana dansande diktare skulle behövas. Och säkerligen kände Joyce till sufipoeten Djalal ad-din Rumi som under 1300-talet ägnade sig åt dervischdans. Ur denna dans föddes mirakulösa texter som fortfarande inspirerar en hel värld. I Sverige har vi tursamt nog tillgång till baron Eric Hermelins översättningar av Rumis dikter. Och till de mest framstående Hermelinkännarna hör författaren Carl-Göran Ekerwald, som för övrigt är väl medveten om dansens välsignelser. Läs exempelvis hans bok om Sigrid Kahle (Kom, madame, fru) där dansen har en levande roll.

I min bok Tema på Tiden (1971/2011) finns det en diktsvit som heter "Ursprungsland" och som hyllar dansen och danserskan. Jag citerar här en strof ur "Balladen om djungeln": "O danserska med gyllene händer/ bed för oss alla dagar,/ att tjutande lastbilar/ på landsvägars döda damm/ inte må bli vårt öde/ Du, lemmar i ditt arbetes ljus,/ du – droppande svett under oljelampan,/ vid Kongos ådra,/ längs Himalayas sluttningar:/ sjung för oss om din glädje!" Efter denna ballad kan man läsa "Myter om danserskan" som slutar med dessa ord: "Mörka och välvda staty,/ Afrikas hjärta/ Dina lösta lemmar,/ ljudlös frihet/ Din heta hyddas törst/ mot sin åder,/ en källas fria språng:/ dina rörelser ..."

I skådespelet "Så vitt jag kan minnas" nämns inte "Ursprungsland" men däremot framtidsvisionen "Goda Hoppets udde", där han och hon vill bo ytterst på udden, med havet utanför och fåglarna och träden. Från Hope Building kommer den undergörande maskinen som slutligen strejkar. I Hope Building samlas de tekniska undren, framtidens hopp. Och på Goda Hoppets udde hoppas man kunna skapa en framtid. Men vad kan all teknik åstadkomma om minnet gått förlorat och endast kan återfinnas (återvinnas) som en underjordisk röst i den djupaste av meditationer? Människor forskar och forskar, de utreder, reder ut och reder sig. De kommenterar dikten men lever den inte. De kommenterar livet men lever det inte. De analyserar ihjäl sina existenser, och som en sista utväg hoppas de på hoppets udde. Därifrån skall de ta sitt sista hopp ut i det okända.

I "Så vitt jag kan minnas" säljer man, som vi vet, gudabilderna, och maskinen intar gudabildernas plats. Hon som varit van att meditera behåller ett inre lugn, medan de andra blir förvirrade i slutet av dramat. Kanske har de förlorat både hopp och tro. Ja, man kan undra: När kommer människan att återigen sätta ner sin fot i paradiset, ett paradis där man inte hänger upp sig på den yttre rekvisitan, utan ser visionen och det konstnärliga skapandet som den levande farkosten?

Vi blir ständigt påminda om att människor förgör varandra och därigenom åstadkommer historia, som forskare på olika nivåer lever högt på i århundrade efter århundrade. Vilseledda själar bedömer med bravur stora mästares verk. Men en dag är domarnas och bedömarnas tid förbi. Mattan har dragits undan och alla svävar fritt i rymden. Då gäller det att utveckla vingar för att överleva. Då duger det inte att spotta och fräsa. Då måste, om inte förr, den universella dansen komma in som livgivande element.

När "Så vitt jag kan minnas" för ett halvsekel sedan hade sänts till Sveriges Television, kom så småningom svaret: "Mycket intressant ... men tyvärr saknar vi för närvarande de tekniska resurserna." Hur är det nu med de tekniska resurserna? Hur sköter vi våra mobiler och datorer, som inte kan vattnas som vanliga växter? Får vi de eftersökta svaren? Har vi överhuvudtaget förmågan att ställa de rätta frågorna? "Tack för visat intresse!", "Tack för all möda och allt arbete du lagt ner!" och så vidare.

Diktaren sår. Somt faller på hälleberget ... och somt faller i helig jord. De frön som faller i helig jord bär frukt evinnerligen. Men finns det någon helig jord kvar?

Du är dömd. Du är fördömd. Du har sagt ditt. Det är då det börjar. Det är då du upptäcker dansens universum och minns en korsning mellan Jugendstrasse och Rosenstrasse. Kanske var det i denna korsning som du hörde orden som i alla tider förgyllt din tillvaro med glädje?
Filosofen och poeten Friedrich Nietzsche vistades i Sils-Maria i de österrikiska alperna när han skrev sitt storverk Sålunda talade Zarathustra. Han säger : "Man har ofta kunnat se mig dansa, jag kunde då, utan att känna ett uns av trötthet, röra mig sju åtta timmar bland bergen. Jag sov gott, jag skrattade mycket." I sin Zarathustrabok skriver han: "Lyft era hjärtan, mina bröder, högt, högre. Och glöm inte benen. Ni goda dansare, upp på benen!/ Och stå för min del gärna på huvudet!" (Översättning: Tage Thiel.)

I min bok Artaud Beckett Blake (1992/2011) finns det en essä som heter "Antonin Artaud – den nya livsteaterns vägvisare och pånyttfödare". I denna essä kan man läsa om teatermänniskan Artauds upplevelser hos tarahumaraindianerna i norra Mexiko. Jag citerar: "Tarahumarafolket ägnar sig (enligt Artaud) åt en solrit som går tillbaka till förhistorisk tid – eventuellt till den atlantidiska tiden.

– Det är en rit som hänger samman med de kvinnliga och de manliga krafterna i naturen – det röda och det vita. – Han upplever också under sin Mexikotid hur folkmassorna dansar hela natten utan uppehåll under den "atlantidiska" solriten den 16 september. Han hör hur skrik föds i massan, skrik som fortplantas som en våg, en sorts födsloskrik från människa till människa, skrik som ökar ... skrik som vågor tills solen slutligen föds på nytt och dagen bryter in."

I Gamla världen (eller om man så vill: den gamla världen) har vi en förkärlek för skymningar och solnedgångar. Befinner vi oss i en grav, en tidsgrav vi alla grävt och som vi inte vill stiga upp ur? Är vi missnöjda med livet på jorden och det liv vi lever? Jämmerdalen och Dråpdalen (ett ord som profeten Jeremia använder) är ord som fortfarande är giltiga. Vem klagar inte? Vem är inte missnöjd? Vem försöker göra något åt allt elände? Vem vågar, som farao Echnaton en gång gjorde, hylla hela skapelsen, ja, till och med prisa den under den sol som i alla tider varit livets ledsagare och skapare?

Skymning faller över Gamla världen, den gamla världen. Gryning uppstår i Nya världen eller, ska vi säga, i den nya världen som finns överallt. Indianerna reser sig upp och hälsar solen. I Europa, Asien, Afrika, Oceanien och Australien hälsar man också solen. Solkraften tas emot av människan. Felanvända energier upphör, den förödande teknikvärlden spricker som ett troll i gryningen, och det lilla barnet skrattar.

FOTNOT

Percivals senaste bok heter Letters to Shanti (2014). Se f.ö. www.percival.nu och www.artdistribution.se

Percival

Ur arkivet

view_module reorder

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 04 januari, 2013

En hobbit, tretton dvärgar och möjligen en drake på slutet

Regissören Peter Jackson är igen aktuell med ytterligare ett mastodontverk. Efter trilogin ”Sagan om Ringen”, har det nu blivit dags för Peter Jackson att ta sig an ”Hobbiten” som även ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 09 januari, 2013

Foto: Johan Werkmäster

Jeansens historia börjar i Bayern

Jeansen föddes inte i Bayern. Det gjorde däremot dess skapare Levi Strauss, närmare bestämt i Buttenheim i forna stamhertigdömet Franken i den tyska delstatens norra trakt. Hans barndomshem på Marktstrasse ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 13 februari, 2016

Foto Gilda Melodia

Inuti och inpå huden

Religionen skulle försvinna, trodde tänkare som Emile Durkheim och Karl Marx. Människan skulle frigöra sig. I dagens samhälle ser vi en förändring från människa som samhällsvarelse till individ, som hellre ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om religionen | 14 oktober, 2015

Veckan från hyllan. Vecka 12-2013

Det har valts en ny påve, alltid en spännande och viktig tilldragelse, i synnerhet som själva valet har sina egna mycket speciella ceremonier och tillvägagångssätt. Själva valet kallas för konklav, conclave ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 16 mars, 2013

Hector Berlioz. Lithographie de Charles Baugniet

Med både måttlösa och tygellösa känslor

Även om Berlioz' personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor.

Av: Eva-Karin Josefson | Kulturreportage | 23 december, 2015

Den indre sammenhengen mellom venting og følelser

Innledning Emnet for artikkelen min er den begrepsmessige sammenhengen mellom venting og følelser. Resonnementet mitt er slik. For det første, venting som fenomen må læres, venting faller ikke under studiet av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 september, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013

Veckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid. Och så har Arktiska rådet ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.