Att förstå ”med” sig själv. Om Sapfo och Alkaios

”Eros skakar mig motståndslöst än en gång –ljuvligt stingande, obetvingliga djur!”(Sapfo) Kan en liten bok som innehåller fragment från en tid utanför tiden alstra i mig samma darrning som jag känner ...

Av: Guido Zeccola | 20 april, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Det omöjliga

  Det omöjliga Simone Weils helgonliknande leverne är ständigt aktuellt stoff för inspiration och diskussion. Minst lika viktigt är dock hennes filosofiska och politiska gärning. Mårten Björk försöker därför ta fasta ...

Av: Mårten Björk | 23 oktober, 2007
Essäer om samhället

En Konsertupplevelse utöver det vanliga

 Stockholm, Drottningholms slottsteater, 6-10 juni Stockholm early music festival 2012 Det har under denna vecka varit ett mycket ambitiöst program med vad som kallas tidig musik, en term som är mina ögon ...

Av: Alexander Sanchez, Jessika Ahlström | 17 juni, 2012
Musikens porträtt

Kulturförbittring

Att bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet ...

Av: Freke Räihä | 08 oktober, 2010
Essäer

Dharamsala Foto G.Z.

Resa kan vara att bli hemma i det främmande



Jag reste för buddhismens skull. För tankarnas och den inre människans skull. Jag hade hört att det fanns andra sätt och tänka än dem jag hade lärt mig i svenska kristendomsundervisningen. En värld, där det fanns okända självklarheter, där man inte gick i kyrkan och sjöng psalmer men reciterade i tempel eller fördjupade sig i tyst meditation, och där det fanns heliga skrifter på språk med för oss okända alfabet. 

Åren går och polityren flagnar. Fascinationen släpper taget. Kanske är det likgiltigheten som brer ut sig eller värderingar som förändras med nya generationer. Dalai Lama är inte längre lika eftersökt som tidigare.
Everest. Foto: G.Z.

Everest. Foto: G.Z.

Varför reser människor? För att världen är större än vi tror, för att vi vill se den, veta mer, stilla vår nyfikenhet. Unga backpackers ger sig av med snäv budget, godtar obekvämt färdande, trånga utrymmen och usla natthärbärgen.

Under resans gång kan vi införliva det vi kallar "främmande" med vår egen tillvaro, och så är det inte längre främmande. Om vi ändå behåller en bit distans kan det öppnas möjligheter att reflektera över det vi ser utan att vi blir någon traditions tankemässiga slavar.

Himalayas vackra branter

På en klippa, ett par hundra meter över den slingrande landsvägen, sjöng ett antal tibetanska nunnor sina hyllningar till Buddha, Läran och Gemenskapen. De tillhörde Kagyu – De röda Mössornas sekt. Överst i hierarkin stod Karmapa, i rakt nedstigande led från sektens grundare, Milarepa, legendarisk i annalerna. Vid klippans fot, bakom höga stenar och en strid fors, finns den grotta där det buddhistiska helgonet Tilopa lär ha mediterat på tusentalet.
Jag bodde hos nunnorna i deras gästhus på en blommande sluttning i Tilokpur i distriktet Kangra, några mil från Dharamsala i Himachal Pradesh. Ibland fick jag påhälsning av såväl kossor som getter.
Snart förstod jag också, att buddhistiska nunnor, enligt traditionen, är djupt underordnade.
Nunnorna gav mig ett foto. Det föreställde Dalai Lama på tronen vid altaret i deras tempel. De gav mig ännu ett foto. Det visade hur de stod vid vägkanten nedanför klippan och höll vita hälsningsschalar i händerna. De hade gått ned de tvåhundra sneda trappstegen från klostret på klippans krön för att hälsa Dalai Lama i hans flaggprydda limosin.

Min far dog 1977 och jag ärvde. Vid en resa till Dharamsala, tibetanernas huvudort i exilen, betogs jag av Himalaya och ville stanna där. Det var så vackert. Det var mer än vackert. Blommande dalar, snöhöljda bergmassiv, vattenfall och slingrande stigar, herdar med boskap och vita hus på sluttningarna innehöll livets mening. I Dharamsala bodde ett par tibetanska familjer som drev en mörk servering i en trång gränd. Jag frågade dem, om de ville ha en ny restaurang. Det ville de.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det tog något år, jag skickade pengar från Sverige, och så fanns den nya restaurangen i ljuset högt över dalarna. Skylten " Rising Moon" syntes på långt håll. Den restaurangen blev också mitt hem bland bergen. Jag stannade halvårsvis åt gången.

På 1970-80-talet deltog i indiskt liv, i tibetansk kultur. Restaurangen gick bra med besökare från alla håll i världen. Mina tibetanska vänner – Tzering och hans fru– arbetade hårt och entusiastiskt. Stora grytor med ris och spaghetti stod på spisen i det stora köket, de hackade grönsaker så det stod härliga till. Borden i matsalen var mestadels fullsatta. Utsikten var magnifik. Vi såg långt ut över bergstoppar, dalgångar och slingervägar. Mina barn följde med och vänner från Sverige kom på besök.

Kagyu

Kagyu. Foto Wikipedia

Det förut främmande blev hemma

Tillsammans med mina tibetanska vänner reste jag till McLeodGanj (övre Dharamsala) och det stora tibetanska templet där.
Vid tempelporten gjorde jag den traditionella hälsningen, prostrationen raklång på tempelgolvet.
På altaret stod den förgyllda statyn av den åtta-armade Chenrezig. Det sas, att den huggits sönder av kinesiska invadörer, men att fromma lamor samlat delarna och fogat samman statyn på nytt. Jag fann symboliken gripande och värdefull.

Dalai Lama är magneten. "Så länge Hans Helighet är här kommer affärerna att gå bra," påstår Tzering. Och Dharamsalas backiga gator fylls av stretande besökare. Upp och ned, i med och motlut.

Min första buddhistiska mentor ansåg det viktig att skilja mellan olika slag av buddhism. Hon var ganska petig. Den tibetanska buddhismen var ingenting för nybörjare, menade hon. Inte för att det skulle gälla en särskild sorts avancerad buddhism, men för att nybörjare i sin entusiasm har svårare att analysera, svårare att skilja agnarna från vetet.

Nu var jag alltså här, bland tibetaner i exil 2000 m ö h i Indien.
Det var trots allt min petiga mentor som fört mig hit på sin resa. Hon hade undervisat tibetanska ungdomar när de bott som flyktingar i Sverige, och som gärna ville återse sin svenska lärare.

Tidigare hade jag rest på Sri Lanka och deltagit i en konferens i Thailand.

Buddhismen kan tyckas spreta åt olika håll. Tibetansk buddhism har definitivt inslag som går långt ifrån klassisk buddhism. I och för sig fullt tillåtet, rentav att rekommendera. Den klassiska buddhism – Theravada – jag mött på tex Sri Lanka – hade stelnat i sina former. Nunnor bugade till jorden för munkar, inte tvärtom. Relationen till de hinduiska traditionerna (tamilska) på öns norra del skapade mer strid än frid. De hade också stora svårigheter att acceptera andra buddhistiska traditioner än den egna.

Vid den buddhistiska konferensen i Thailand, menad att skapa enighet mellan divergerande traditioner, föreslog en deltagare från Sverige, att buddhistiska munkar från vårt land skulle kunna bära en kostym, anpassad för nordliga breddgrader, klimat och traditioner. Kraftfulla protester från det tropiska Sri Lanka, där deltagarna ansåg att allt utom den gula bomullsmanteln skulle kränka den buddhistiska uppfattningen.

Stor moder och liten

Traditionen Dalai Lama har sin egen historia, inte alltid så fridsam. Det handlar om maktstrider och revirtänkande, rivaliserande traditioner och uppfattningen om Tulkus, återfödda mästare, där två-åriga gossebarn dyrkas av åldrade munkar.

Dalai Lama var aldrig min ikon, aldrig mitt filosofiska riktmärke. Omständigheterna och personliga vänskaper gjorde att jag accepterade traditionen.

Det var när Dalai Lama började resa runt i världen, allas vår fridsfurste, som jag drog åt mig öronen riktigt på skarpen. Jag hade ju varit i McLeodGanj där jag träffat honom i hans palats med den bländande utsikten. I Sverige hade jag sett honom på TV, när han gästade vårt land och gick genom rutan med eftertryck. Tittarna gillade honom. Publiken i den fullsatta globen gillade honom. Ett rykte spreds att brottsligheten sjönk i globens närhet så länge Dalai Lamas besök varade. Jag kan hålla med om att han sa en del kloka saker som också bidrog till att ge buddhismen ett bättre rykte i vårt land.
Det hjälpte inte. Under mina vistelser i det tibetanska exilsamhället hade jag blivit hemmastadd. Min iakttagelse skärptes och jag började vrida och vända på vad jag såg och vad som sas.

Där såg jag, att det var stor skillnad mellan det "budskap" - medkänsla och frid – som han förde fram på världens stora arenor – och de omständigheter som hans landsmän i exilen levde under.
Han tycktes mer engagerad i att resa runt i världen och predika godhet, än försöka göra något åt tibetanernas situation i Indien. De tibetaner som fortfarande befann sig bortom kinesiska gränsen hade han alls ingen kontakt med.

Mohindas Gandhi gjorde sig känd för icke-våld och o-hörsamhetskampanj. Han stod i förgrunden under Indiens kamp för frigörelse från den brittiska kolonialmakten Han kom till Indien från Afrika, påverkade sina landsmän, tog risker, försökte medla mellan hinduer och muslimer, ställdes inför rätta och fängslades vid flera tillfällen. Till slut mördades han av en fanatisk hindu.
En hel del i Gandhis aktioner kan ifrågasättas, t.ex. hans uppfattning om sex och celibat. Hans uppfattning om kvinnor gör mig ambivalent.
Det sas också om honom att han "älskade fattigdom, inte de fattiga."
Faktum kvarstår dock: han flydde inte, stannade kvar och tog del i kampen med uppenbar risk för sitt eget liv.

 

The Dalai Lamas Home

Dalai Lamas hus. Foto Wikipedia

Dalai Lama

Dalai Lama flydde från Tibet när det osade alltför hett. I exilen försörjs han av Indiska staten och fanns länge på CIA:s betal-lista. Hans ständiga resor kostar. Han åtföljs av livvakter, sekreterare och ett stort sällskap.
Han lägger sig i folks sex-liv, något han knappast har med att göra.
Dalai Lama påstår gärna att han har lät sig mycket av Gandhi. Vad? Kan jag inte låta bli att fråga.
Det finns orsak att ifrågasätta båda dessa ikoner . Det finns också orsak att göra djupare analyser av båda och betänka skillnaderna mellan dem.

Jag hade sett det enkla med egna ögon: tibetaner som sålde koftor på Dharamsalas mörka trottoarer, medan Dalai Lama ledde ålderdomliga ritualer i sitt palatslika tempel. Han tog emot besökare i ett magnifikt rum, stort som en balsal, där höga fönster släppte in bergslandskapets ljus.

Jag hade också stavat mig till att Dalai Lama, ordagrant, faktiskt betyder Mycket Stor Moder.
Hos mig, i Dharamsala, bodde en mycket liten moder. Hon var en ogift tibetansk flicka som blivit med barn och bortkörd från utbildningen som matt-väverska. Hon skötte vårt hushåll, handlade och prutade åt oss. När hon var fjorton år hade hennes familj satt henne på gatan för att sälja koftor i staden Pathankot vid bergens fot.

En enkel fråga: Vad betyder medkänsla i det sammanhanget? D.L. i sitt magnifika tempel högt över dalarna predikade medkänsla med fienden, alltså de kinesiska angriparna. Den lilla modern från hans eget hemland såg han över huvud taget inte.

Det kostar att ta del av visdomen.
Den tibetanska exilregeringen har fått bidrag från såväl indiska staten som USA.
De utländska besökarna bidrar givetvis också till exil-tibetanernas överlevnad. I det vackra tibetanska biblioteket hålls kurser i meditation och filosofi. Dessa är inte gratis.

I Dharamsala är det tätt mellan tibetanska företag. Hotell, matställen, butiker, gatuförsäljning är populära bland utländska besökare, vars valuta hjälpt exilsamhället att överleva i Indien.

Kontroverser och problem med analys och tradition

Tibetanska nunnor i Tilokpur 1977 Foto Anna Karin

Tibetanska nunnor i Tilokpur 1977. Foto. Författaren

En svår läsning för många av Dalai Lamas beundrare var den bok (Der Schatten des Dalai Lama, Dalai Lamas skugga) av paret V o V. Trimundi. (Mariana och Herbert Röttgen). Boken kom 1999 på Patmos förlag i Österrike. Själv tyckte jag "äntligen"! Någon som vågar sig på en bredsida mot ikonen.

Boken finns tillgänglig på engelska. Titel: The shadow of the Dalai Lama.
Bland mycket annat beskriver paret en sexuellt betonad ritual där kvinnan ("karma-mudra") används för att hjälpa laman att bli en fulländad människa, "både man och kvinna." Det är inte sexualiteten som paret Trimundi ifrågasätter, men värderingen av kvinnan som objekt i lamans strävan mot fullkomlighet.

Åren går och polityren flagnar. Fascinationen släpper taget. Kanske är det likgiltigheten som brer ut sig eller värderingar som förändras med nya generationer. Dalai Lama är inte längre lika eftersökt som tidigare.

Nämnas bör att den klassiska buddhismen, under tiden Dalai Lama turnerat i vår osäkra värld, levt ett liv mer i skymundan, åtminstone i västvärlden, medan i klassiskt buddhistiska länder som Sri Lanka och Thailand, Dalai Lama knappast får någon uppmärksamhet alls. Dalai Lama har inget nytt att komma med, anser vissa buddhistmunkar i raka led från Buddhas egen undervisning. Det där kan vi redan och lite till, påpekar de.

Poängen ligger förstås varken hos Dalai Lama eller munkarna på Sri Lanka, men hos Siddhartha/Gautama, prinsen som blev munk för ett antal tusen år sedan. Han gjorde, liksom, dessutom tvärtemot Tenzing Gyatso, (som är Dalai Lamas namn). Siddhartha avsade sig värdighet, makt, ägodelar och vandrade ut från rikedom och palats till hemlöshet i djungeln. Han tog namnet Gautama, levde minst sagt enkelt, åt ibland bara ett riskorn om dagen, varpå han uppnådde frihet från begär. Hans mål var Nirvana, "det vindlösa tillståndet."

Som munken Gautama anslöt sig den f.d.. prinsen till de vandrande asketer, som sedan länge var tradition i Indien. Frågan är kanske, varifrån kommer ett sådant fattigdomsideal? Varför skulle armod göra människan visare? Vi hade luffare, men aldrig var de heliga, precis. Europa kände också vandrande gesäller.

Kanske dags att runda av jorden

The Great Departure of Siddhartha Gautama surrounded by a halo

The  Great Departure of Siddhartha 

Varför dessa olikheter i värderingar och upplevelsernas kvalité? Den buddhistiska upplysningen har fortfarande fäste i tradition och allmän föreställning. När jag häromåret planerade att resa till bergen i norra Indien, eftersom jag ville återse dess dramatiska skönhet, träffade jag på människor som var övertygade om att jag skulle resa till Indien för att "nå upplysning." Annars reser man inte till Indien, påstods det. Jag påstod att jag redan var upplyst och ville återse Himalaya. Som om Indien inte skulle ha något annat än "upplysning" att erbjuda? Som om dess floder, branter, blommande djungler, dalgångar och vattenfall, människor, boskap och odlingar inte skulle vara nog?

Jag ser ett filosofiskt, socialt och historiskt problem här. Kan det lösas, och i så fall hur? Nunnorna på Tilokpur-klippans krön blir knappast hjälpta av att Dalai Lama avskaffas.
I närvarande situation höjer ett besök av D.L. både deras status och självförtroende. Att bråka om detta kanske kan vara intressant, men löser inte problemet med nunnornas tillvaro.

Själva genomskådandet är i sig en kraft som jagar undan skuggor och frigör medvetenhet, men vart kan det leda oss? Analysen Dalai Lama vs M. Gandhi har intressanta poänger, men kan fastna i sitt eget nät. Vi behöver inspiration i våra mänskliga liv, vi behöver uppleva att detta liv har en mening. Men vi behöver också öppna diskussioner och samtal. När de Kina-trogna kritiserar Dalai Lama kommer de i grunden ingen vart. Inte heller rycker de frireligiösa fram något större stycke på den vägen. Att kalla Dalai Lama demon och antikrist frigör knappast den mänskliga själen. Inte heller ligger det någon större mening i att helt enkelt avfärda mystiken genom att säga att "han är en vanlig människa."

Vi kan givetvis bortse från honom helt och hållet. Vända bort ansiktet och syssla med annat.

Jag vill ju gärna vara en ärlig människa och inte föra mig själv bakom ljuset. Hur hade min vistelse i Himachal Pradesh sett ut om exil-tibetanerna inte varit där? Kanske den inte hade sett ut alls, d.v.s aldrig ägt rum. Vad, i så fall, hade ägt rum i dess ställe? Det kunde ha varit precis vad som helst, men för att hålla fast vid mina buddhistiska intressen: kanske hade jag valt att vistas i Thailand, Burma eller på Sri Lanka. Kanske hade jag följt min mentor i spåren och sökt mig till Hongkong, där den kvinnliga traditionen har ett starkare fäste.
Kanske hade jag aldrig någonsin fått se Himalaya med dess blandning av vän blomstring och dramatiska branter. Där, känner jag, fingrar jag på nyckeln:

Den som upplevt Himalaya blir aldrig mer densamma.

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Klimat eller vårdkvalitet när Sahlgrenska stänger psykiatriskt akutintag

Slänger mig mot tidningsstället, inte för att Göteborgs-Posten är min främsta preferens men en gratis tidning är trots allt en gratis tidning. "Hårdare klimat för psyksjuka" skriker framsidans huvudrubrik (2010-05-03) ...

Av: Linda Bönström | Reportage om politik & samhälle | 09 maj, 2010

Släpp inte fan över bron!

Släpp inte fan över bron! Ann Hingström träffar Hans Alfredson.    Hans Alfredson, foto: Julia Peirone/W&W Två fullvuxna män med akademisk bakgrund och smak för det burleska slår sig alltså ihop och ...

Av: Ann Hingström | Scenkonstens porträtt | 12 januari, 2007

Thomas Middleton  Foto Wikipedia Public domain

En Shakespeares jämlike

Det är ett väldigt ståhej kring Shakespeares 400-årsjubileum. Hans samtida kollegor som Christopher Marlowe och Ben Johnson står helt i skuggan av honom. Och så har vi Thomas Middleton (1570-1627) ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 27 juli, 2017

Bruno K Öijer reciterar

När Bruno K Öijer träder fram på scenen på Södra teatern i Stockholm vet applåderna inga gränser. Och finns det ett tema för denna kväll så är det just att ...

Av: Tomas Nilsson | Litteraturens porträtt | 17 mars, 2009

Det svenska deckaråret 2008

År 2009, dags för ett nytt deckarår men innan Bengt Eriksson börjar läsa och skriva om årets nya deckare - föreslår han några anteckningar om året som gick. Bästa svenska deckare ...

Av: Bengt Eriksson | Kulturreportage | 09 januari, 2009

Hildegard von Bingen ─ Rhenlandets Sibylla

Under medeltiden levde ett stort antal märkliga kvinnor som i dikt eller drama i uppenbarelser eller brev framför sin kärlek till Gud och sina medmänniskor. De talar om sin förundran ...

Av: Lena Månsson | Övriga porträtt | 26 oktober, 2009

Intervju med Alessia Niccolucci

Alessia Niccolucci är en begåvad italiensk ung författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon tycks ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men hon ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2011

En tyrann i tiden – Re Orso på Opera Comique

Det finns många sätt att börja en opera på. Det behöver inte vara med ouvertyren, även om det är det vanligaste. Ouvertyren kan man dessutom lägga i slutet av operan ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 26 maj, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.