Räkans fenomenologi

Vad är poesi? Är det att med björnkoll på versmått och rim svaja sig fram genom grekiska myter? Är det att tala med stora bokstäver om livet och döden och ...

Av: Jesper Nordström | 28 januari, 2016
Övriga porträtt

Att läsa in människor i sin egen värld

  Så marxist jag är har jag ett fortsatt starkt intresse för historiska personligheter men också hur mer vanligt folk tänker när de gör som de gör. Helt vanliga är de ...

Av: Christer B Johansson | 14 juli, 2011
Essäer

Anteckningar från dokumentärens centrum

Tempo Dokumentärfilmsfestival 10-14 mars 2010 Sedan 1998 har Tempo Dokumentärfilmsfestival berikat stockholmarnas liv genom att visa de bästa dokumentärfilmerna från hela världen på den stora duken - ett fönster de flesta ...

Av: Jonas Wennberg | 12 mars, 2010
Kulturreportage

Fragment av surrogatpyret XIII

Den försäkomne negerjävuln, en robust hemföding barnfödd i Svartliden, knuffa uppspelt rosselgurglande upp dörrn, halvsnubbla som en volter över dörabäcken, tromfe till mä å trödde mä på foten me sin bara, obscent rosa ...

Av: Nikanor Teratologen | 04 februari, 2008
Teratologisk sondering

Theos Agape

Är gud jude – eller buddhist?



Viktiga faktorer om påverkar en identitet är skapelse- och härkomstsmyter, upprinnelsekontexter, rumslig förankring, historia, seder och bruk, språktillhörighet, religion, uppfattningar om jaget och omvärlden, vad som betraktas som heligt, muntliga och skriftliga berättelser, relationerna mellan individer och kollektiv, synen på ägande och hierarkier, gemenskaper, teknologier, etiska riktlinjer, konstarter, föreställningar om det inre och det yttre, släktförhållanden och idéer om ”de Andra”. 

Identitet och förståelserum är två fenomen eller företeelser som synnerligen kraftfullt växelverkar.


Alla auktoriteter som åberopas i Talmud levde före år 500 vt. Talmud utgör judendomens etiska centrum. Samtidigt finns dock även midrash, som är en exegetisk utläggning som förklarar ett avsnitt ur Torah. Midrash har ett stort religions- och kulturhistoriskt värde (de äldsta midrash författades på 200-talet vt) – men långtifrån bara det: för att göra en lång historia mycket kort har midrash jämförts med både hermeneutiken och Derridas idéer om dekonstruktion (se Jesudasan, 2008).
Induistisk statyett från 3000 fvt.

Induistisk statyett från 3000 fvt.

Judendomen

Judendomen är den – ev. vid sidan av zoroastrismen – äldsta ännu levande religionen (åtminstone som finns nedskriven, och som inte betraktas som en s.k. "naturreligion"). Bortsett från något varierande dateringar, kan vi åtminstone ana att den utvecklades from runt 1200 fvt till och med runt 400-200 fvt. Härkomsten är mycket omtvistad: från områdena runt nuvarande Indien/Iran/Irak via Egypten (eller direkt från Egypten), från Jemen eller som resultat av ett folkuppror på plats (senaste teorin: d.v.s. i nuvarande Israel/Palestina).

Samtidigt finns det knappast någon annan religion/kultur som är så förknippad med plats/land, "ras" och etnicitet (Brody m.fl., 1970, GT i Bibeln (1917), Groth, 2002, Jesudasan, 2008) . Dessutom: judendomen har under sina kanske 3000 år på nacken haft mängder av varianter eller grenar. Lägger vi här till dess olika mystiska traditioner, främst chassidismen, och dess ursprung i kabbalismen, förstår vi att judendomen – på ett plan - faktiskt långtifrån är alldeles enkel att nagla fast i förståelserummet: bredden kan illustreras av nuvarande ultraortodoxa judar med stränga krav på folkdefinition, landanspråk och detaljreglering av vardagen till mystiker, fritänkare och sekulära av typen Isaac B. Singer, Buber, Bergson, Chomsky, Einstein, Fromm, Lévinas osv.

Än mer komplicerat blir det för övrigt när man kopplar samman skapelsemyten i Genesis (Bereshit, 1 Mos 1-3) med resten av Torah (de fem Moseböckerna), Tannakha (hela den hebreiska bibelns tre sektioner) och Talmud. Talmud, (hebreiska för studium, lära), är judarnas stora efterbibliska skriftsamling på ca 20 000 sidor som omfattar många aspekter. Här finns de skriftlärdes stadgar, lagdiskussioner och skriftutläggningar.

Alla auktoriteter som åberopas i Talmud levde före år 500 vt. Talmud utgör judendomens etiska centrum. Samtidigt finns dock även midrash, som är en exegetisk utläggning som förklarar ett avsnitt ur Torah. Midrash har ett stort religions- och kulturhistoriskt värde (de äldsta midrash författades på 200-talet vt) – men långtifrån bara det: för att göra en lång historia mycket kort har midrash jämförts med både hermeneutiken och Derridas idéer om dekonstruktion (se Jesudasan, 2008). Kärnan i denna utvikning är, som jag ser det, att judendomen, trots sin faktiska och förmenta detaljreglering i ortodoxa kretsar, i mycket hög grad är öppen för, och rentav ofta bygger på, disputation. Detta alltså i kontrast till det mer tydliga och konturskarpa.

Buddhism

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Buddhismen uppstod, enligt traditionen, någon gång under 500-talet fvt i norra eller nordöstra Indien. Dess upphovsman anses naturligtvis vara Buddha, som kom till insikt under ett tempelfikonträd i 35-årsåldern. Den upplyste Buddha omtalas ofta dessförinnan ha varit prins Siddharta Guatama (Sakyamuni), men kanske var han snarare son till en hög tjänsteman i ett mindre rike i dagens norra Indien (Mishra, 2007). Buddhismen tillkom hursomhelst i ett mycket rikt kulturområde, som redan minst tusen år innan Buddha och buddhismen hade sett många högkulturer och framstående religioner komma och gå, beblandas och återuppstå i justerade former. I den mylla vari buddhismen slog rot och utvecklades fanns med andra ord arv och efterlämningar av arisk och vedisk kultur och religion, liksom högst levande rörelser ledda av – främst – brahminer /(hinduer) och kringvandrande, asketiska shramaner (men nog också t.ex. zoroastrer). Buddhismen uppstod sålunda ingalunda – liksom inte heller judendomen – i något religiöst eller kulturellt vakuum.

Efter Buddhas död, och några hundra år framåt, sedimenterades och etablerades buddhismen alltmer och blev under en period (främst under kung Ashokas levnad; 270-232 fvt) mer eller mindre allmän (om än inte statsbärande). Längre fram i tiden (i synnerhet från 600-talet vt och framåt) spreds den till stora delar av Asien (exempelvis och kanske främst till Kina, Tibet, Thailand, Kambodja, Burma, nuvarande Sri Lanka, Japan) - samtidigt som den gradvis mer eller mindre försvann från sitt "hemland" Indien. Mycket om denna historia finns att läsa i Pankaj Mishras kombination av Buddhamonografi och självbiografi (ibid.).

 

Hong Kong Budha

Buddha i Hong Kong 

Buddhismen skiljer sig, kan det tyckas, enormt åt från judendomen. Bl.a. med avseende på gudssynen, människosynen, jagbegreppet, omgivningen, lidandebegreppet, nirvana, personlighetsteorierna, holismen och den åttafaldiga helighetsvägen. Likväl finns inom buddhismen (och särskilt om vi tar hänsyn till dess olika varianter i tid och rum) mycket som förenar den med en mängd andra religioner – inte minst, menar jag, kristendomen som den s.a.s. "teoretiskt" framläggs i Evangelierna, Apostlagärningarna och många av Paulus brev. Fördjupad läsning om (särskilt) Mahayana återfinns hos t.ex. Sigmund Kvalöy i dennes essä i två delar: "En 'Karmabuddhisme vor vesten og vår tid'" (Karma 2/1990) – och om den äldre Theravada-buddhismen (Buddhas buddhism) hos Rahula (What The Buddha Taught), vari Buddhas huvudprinciper utvecklas i detalj.

Buddhismen är en religion – visst – men även, och ibland mer, en ideologi och filosofi. Betydelsen av dess historiska och geografiska rötter tycks också vara av en annan art än de övriga gruppernas. Ändå: det finns buddhister och buddhister – religiöst, ideologiskt och filosofiskt. Och nationellt. Men när exempelvis judarna (med sitt gudagivna land), och romerna (med sin exklusiva gruppsammanhållning på gott och ont) träder fram som folk med starka identiteter – med dess implikationer för allt annat – framstår buddhisterna som såväl land- som historielösa i en avgörande viktig mening. Dock: som i fallet med just judarna tycks buddhisterna ha haft väldigt lätt att anpassa sig till sin nationella omgivning. Således finns det naturligtvis burmesiska, japanska, kinesiska, tibetanska, lankesiska buddhister på samma sätt som det finns tyska, ryska, israeliska, svenska, amerikanska judar. Som "folk" betraktat har båda grupperna, historiskt sett, med andra ord haft påfallande lätt att "smälta in i sin omgivning".

Gudar och människor

Judendomen ser Gud som människans och den övriga världens skapare. Och människan som den övriga världens förvaltare. Det gör också kristendomen. "I extrem motsättning till detta slags människan-mellan-Gud-och världen-bild", skriver Kvalöy, "står buddhismen och säger: 'världen, d.v.s. allt som lever, är präglat av lidande, dvs. dukkha: 'och snurrar på en skev axel'" (aa., del I, s. 7, min kurs och min översättning). Och: "Redan från början betonas här en allomfattande lidandegemenskap, som människan bara är en del av. Och det är ett västerländskt missförstånd att buddhismen är pessimistisk; den fortsätter direkt med att proklamera en väg ut ur lidandet. Denna har, klart och konkret, åtta led. Den sista är porten till Nirvana, den slutliga befrielsen från individualismens slaveri, - den insiktsfulla acceptansen av att vara ett med livsprocessen." (ibid., s 7., min kurs och min översättning).

Buddhismen skiljer sig, kan det tyckas, enormt åt från judendomen. Bl.a. med avseende på gudssynen, människosynen, jagbegreppet, omgivningen, lidandebegreppet, nirvana, personlighetsteorierna, holismen och den åttafaldiga helighetsvägen.

Kvalöys anmärkning förefaller både intressant och sympatisk. Dock finns här en rad invändningar. En del av dessa har att göra med, menar jag, att Kvalöy delvis missförstått den judiskt-kristna tankegången och tron – och särskilt vissa delar (se nedan). Kvalöy är ju för övrigt inte heller själv helt samstämd med delar av buddhismen, utan har utvecklat en egen version.

 

Kurukshetra

Kurukshetra

 

Uppfattningen om judendomen som en närmast absolut andro-, antropo- och Yahve-centrisk ortodoxi förefaller mig lika märklig som synen på buddhismen (i vid mening) som unik och relativistisk. Sedd som det förra är judendomen knappast ens shallow-ekologisk/ekosofisk. Sedd från flera andra håll har den företrädare för såväl ett "ädelt förvaltarskap" (Waskov, 2000) som rentav panteistisk mystik (delar av chassidismen; Buber, Rosenzweig). Vidare är Gud den "levande" guden – inte någon avgudad Mammon-gud. Problemet, som jag ser det, är att "kvalifikationerna" och "aktiviteterna" för att uppnå frid och "frälsning" ser olika ut hos judendomen jämfört med hos buddhismen. Tydligt är dock, tycks det mig, att buddhismen, åtminstone inledningsvis, ter sig mer kompatibel med ekologi och ekosofi än judendomen (kristendomen). Men inte nödvändigtvis alltid och slutligen (vilket också Mishra påpekar i fallet med de japanska zen-buddhisterna under andra världskriget och de lankesiska/singalesiska buddhisterna i terrorn mot tamilerna på Sri Lanka).

"Buddhismen", skriver Erland Ehnmark (1960, s. 54), "är en frälsningsreligion och man kan till den som till andra ställa frågan: varifrån skall människan frälsas och vartill? Det första svaret är naturligtvis själavandringen; på den andra frågan lämnade Buddha inget svar. Nirvana betyder utslocknande, men det är ovisst om Buddha med detta ord avsåg begärens utslocknande eller livets eller eventuellt en helt ny tillvaro." Vad som senare inträffade, i.o.m. etablerandet av Mahayana vet vi dock.

Anmärkning

Efter Buddhas död så skapade buddhisterna många olika inriktningar. De indelades i två huvudgrupper, hinayanabuddhismen och den senare uppkomna mahayanabuddhismen. Theravada (de äldstes skola) är egentligen bara en av många (traditionellt sett 18) inriktningar inom hinayanabuddhismen, men det är den idag enda överlevande och har därför kommit att bli synonym med hinayanabuddhismen. Hinayanabuddhismen har fått sitt namn från mahayanabuddhisterna och dess betydelse är ungefär "den lilla farkosten". Med detta menar mahayanabuddhisterna att hinayanabuddhismen är en religion skapad för få (munkar), och att deras egen inriktning mahayana (ung. den stora farkosten) är skapad för folket.

Anledningen till att theravadainriktningen har kommit att betraktas som en skola för få är pga. att den kräver mycket tid av utövaren och att den är rätt svår att få grepp om. Den går rakt emot de flesta andra religioner och för att förstå dess innebörd så krävs det att man tänker om från grunden och inser att det inte finns något "jag" m.m. Detta tankesätt kan för många (exempelvis mig) verka svårt och de/vi är inte redo att acceptera det fullt ut. Därför kan mahayanainriktningen verka enklare och öppnare då den är mer lik övriga världsreligioner i fråga om gudar, böner ceremonier och liknande.

Personligen anser jag att theravada och mahayana skiljer sig åt väldigt mycket, så pass mycket att det nästan är en fråga om två olika religioner då deras grundtankar är vitt skiljda åt. Där theravada beskriver saker med hjälp av logik och påståenden liknande den i vår moderna västerländska spetsvetenskap så tror mahayanabuddhisterna istället på saker som att Buddha var en form av gud, människor som dör kommer till platsen nirvana (paradiset) och annat som överensstämmer med kristendomen och islam men däremot tar död på grundtankarna inom theravada.

Det finns även rent formella skillnader som att mahayana använder sig av språket sanskrit medan theravada använder språket pali, samt att theravada är utbrett i Thailand, Kambodja och Sri Lanka medan mahayana finns i Kina, Japan, Tibet och Taiwan m.m.

Föreställningen om Gud som i teologisk mening transcendent (d.v.s. avskild) är särskilt tydlig inom judendomen (och kristendomen och islam). Bland buddhister är förhållandena mycket olika inom Theravada och Mahayana. Inom Theravada finns egentligen ingen Gud över huvud taget. Beroende på individuell eller sekteristisk tolkning finns här såväl inom som mellan de olika grupperna/religionerna emellertid en enorm spännvidd. Från Gud som avskild till närvarande; från Gud som i filosofisk mening transcendent (d.v.s. som omöjlig att veta någonting om) till Gud som högst konkret närvarande i allt och alla.

Även dessa olikartade synsätt påverkar naturligtvis starkt respektive förståelserum – och förhållandena mellan förståelserummen. Mycket grovt uttryckt kan vi åtminstone urskilja en spännvidd i synsätt mellan Gud som objektivt faktum och enväldig domare (bland exempelvis ultraortodoxa judar) över Gud som "personlig och förhandlingsbar" (bland exempelvis mainstreamtroende av alla kategorier) till Gud som en högst konkret, närvarande och delaktig "företeelse" (bland exempelvis judiskt-kristna mystiker).

Även här, som annars, sticker dock buddhismen, fr.a. inom den äldre Theravada-traditionen ut: Gud finns egentligen inte, och om så påstås, är det pga. ett behov av att legitimera ett fast Jag. Istället "handlar Gud" om att handla i enlighet med Buddhas teser om levande gemenskaper, anpassning, medlidande, obeständighet, rörelse osv. – d.v.s. i fullkomlig motsats till vårt förståelserums fastlåsta (språkliga, perspektiviska, metodiska) manipulationer och materialistiska "död".

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Hävdatecknare och lotusätare. Om Eric Hermelin och Carl-Göran Ekerwald

Till minne av Eric Hermelin, som i år skulle ha fyllt 150, ger Carl-Göran Ekerwald i dagarna ut en nyutgåva av Sadis Lustgården (Karnevals förlag). Det finns personer som saknar moralistens ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 17 juni, 2010

Stillbild ur The Flying Dutchman in Blue (2013) av Shaun Gladwell

Ett skepp kommer lastat med spöken

Det övernaturliga har alltid fascinerat människan. Självklart visar de sig även i konsthistorien, på varierande sätt i olika epoker, gärna ute på havet men även som spöksilhuetter i gamla fotografiporträtt ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 25 mars, 2015

Hatthyllan

Det var en höstkväll och allt var stilla. Regnet piskade mot stuprännan. Han satt där med ögonen i den dammiga boken. Sidorna var skrynkliga. Fyllda med kaffefläckar och intorkade ostbitar. Han ...

Av: Stina Nilsson | Utopiska geografier | 05 maj, 2010

Stig in i dimman

På något sätt har mitt liv gått i baklås och jag förstår inte, hur jag skulle kunna öppna det igen. Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 01 maj, 2013

Lucky Dog, deras absoluta första långfilm

Helan och Halvan och den komiska fallhöjden

Att Helan och Halvan är roliga, därom råder eller borde inte råda något tvivel. Åtminstone inte i min, till åren något komna generation. Hur det är med efterkommande generationer vet ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 03 april, 2016

Patricia Petibon – ett porträtt

« En av de stora njutningar som teatern kan erbjuda dig är att när ridån gar upp på scenen upptäcka en artist som genom sin blotta uppenbarelse omedelbart gör dig på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 19 augusti, 2014

Om det moderne. Del II

Den postmoderne tilstanden Klarhet er ikke et mål i seg selv, men det er en god begynnelse. Siden spørreordene «hva?», «hvor?», «når?», slik jeg har snakket om i Del I av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 december, 2011

Bergman, Fellini och Liv Ullman

Ett konstnärligt möte mellan Sverige och Italien

Den italienske kritikern och dokumentaristen Silvano Console om Ingmar Bergman och Federico Fellini.

Av: Silvano Console | Essäer om film | 28 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.