Barn

Ensamkommande barn vad gör vi med dom                                         ensamkommande barn   Vi skapar ett nytt ord och förvarar dom i överblivna rum Ensamkommande barn får egentligen inte finnas så vad gör vi med dom

Av: Ragnwei Axellie | 30 november, 2009
Utopiska geografier

Edmond Jabès Bild kod CC BY SA 2.5 Wikipedia

Estetikens vara eller icke-vara

Under 1700-talet, i Europa, börjar så småningom de olika konstarternas poetik, främst måleriet och lyriken, beskrivas utifrån vissa gemensamma principer. Smak, genialitet, originalitet och kreativitet blev exempel på begrepp som konstituerats i denna process, som så ...

Av: Göran af Gröning | 21 september, 2016
Agora - filosofiska essäer

Decembersymfonierna

I. Kvinnan på hotellet väcks till sans av rimfrost i sängkläderna ejderdunsbolstrarna går i ciss-moll och psalmboken på nattduksbordet har fallit med ett stumt ljud mot trägolvet Hon säger något och det är som om värmen från hennes ord får ...

Av: Stefan Whilde | 01 december, 2013
Stefan Whilde

Den döende dandyn (Dardel)

Den eviga dandyn

Dödssynden nummer ett var att vara tråkig. Nummer två att vara ful. Och den tredje, men inte minst allvarliga, var att vara osmakligt klädd. När Moderna Museet i Malmö med ...

Av: Susanna Kumlien | 16 februari, 2015
Essäer om samhället

 Alija Izetbegović

Tro, kultur och civilisation



Vi minns honom från det bestialiska Balkankriget: den äldre, försynte mannen med det stillsamma, litet vemodiga leendet och de grå tinningarna, de återhållsamma, lågmälda uttalandena och den självklara resningen mitt i en till synes hopplös uppgift: att vara president i ett land och en huvudstad som kvarter för kvarter, byggnad för byggnad lades i spillror och aska under beskjutning med tungt artilleri av besinningslösa fiender på alla sidor. 

Alija Izetbegović som islamisk religionsfilosof


Väggmålning, c:a 20 000 år gammal, Altamira, Spanien

Väggmålning, c:a 20 000 år gammal, Altamira, Spanien

”Naturen har en förutbestämmelse, människan har en bestämmelse” (”Nature has determinism, man has destiny”) lyder en av de korta, pregnanta satser som hans bok är så rik på.
 Alija Izetbegović

Alija Izetbegović

”Animals waited to become humans until the point in time where they began to pray.”
(Alija Izetbegović, “Islam between East and west”, Indianapolis 1994.)

Alija Izetbegović (1925-2003), advokat och fängslad dissident under Tito-epoken i Jugoslavien; född i en muslimsk sydslavisk familj med ursprung i Belgrad; uppvuxen i Bosanski Šamac och Sarajevo; farmodern turkiska, den övriga släkten sydslavisk. Vi skall inte uppehålla oss länge vid hans biografi. Den finns rikligt dokumenterad i olika källor på nätet, i mediaarkiv och i den tryckta litteraturen och, inte minst, i hans självbiografi ”Inescapable Questions” (Leicester 2003). Här sätts istället fokus på en annan, mindre känd sida hos honom: att han också var en av sin samtids mest framstående islamiska religionsfilosofer.

Vid sidan av sina juridiska studier skaffade sig Izetbegović redan som ung en mycket bred skolning i både humanistiska och naturvetenskapliga ämnen. Som religionsfilosof kommer han till tals i främst en enda bok, den ovannämnda ”Islam between East and West”. Kontrafaktiska spekulationer skall man ju helst inte ägna sig åt, men det är inte svårt att tänka sig, att om hans levnadsöde hade blivit ett annat, skulle vi ha fått se en mängd ytterligare böcker framgå ur hans hand i religionsfilosofiska, moralfilosofiska och andra ämnen med anknytning till det tema som den nyss nämnda boktiteln anger.

”Naturen har en förutbestämmelse, människan har en bestämmelse” (”Nature has determinism, man has destiny”) lyder en av de korta, pregnanta satser som hans bok är så rik på. Den knappt 300 sidor omspännande boken blev som religionsfilosofiskt dokument knappast mer än en torso, men den kan ändå ge viktiga nycklar till en fördjupad förståelse av islamisk spiritualitet och tanke, inte minst mot bakgrund av dagens händelser i den islamiska världen. När man läser Izetbegovićs bok, känner man sig stundtals som förflyttad till islams intellektuella guldålder århundradena kring det första millennieskiftet, då judiska, kristna och islamiska filosofer kunde mötas i full samstämmighet i trons och den mänskliga existensens djupaste centrala frågor. Så fjärran från ISIS, Al Shabab och Boko Haram som man överhuvudtaget kan komma. Boken är späckad med citat och referenser som knyter an till det västerländska kulturarvet och dess filosofi, litteratur, poesi, drama, konst, musik och naturvetenskap. Ifråga om filosofi förekommer talrika referenser till Jaspers, Buber, Hegel, Kant, Russell och många andra.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 "Guds 99 namn", islamisk kalligrafi
Utveckling och skapelse

Det inledande citatet – ”Djuren väntade med att bli människor fram till den tidpunkt då de började att be” – skulle antagligen kunna väcka anstöt hos kristna s.k. ”kreationister” inom det amerikanska bibelbältet och annorstädes i västvärlden. Det är förvisso inte någon religionshistorisk hemlighet, att Muhammed – på muntlig väg – fick kontakt med bibliska berättelsekällor genom förmedling av både arabiska judar och nestorianska kristna munkar som levde på den Arabiska Halvön, källor utan vilka Koranen knappast hade kunnat innehålla allt det berättelsestoff som slutligen kom att ingå där.

Koranen saknar emellertid en enhetlig skapelseberättelse, liknande den som vi finner i Bibelns Första Mosebok kap 1-2 (men som egentligen består av två olika, sammanfogade berättelser!). Och ifråga om det nytestamentliga stoffet finner man i Koranen även material som hämtats från utom-bibliska källor, som t.ex. berättelsen om hur gossen Jesus tillverkar lerduvor som han gör levande och befaller att flyga iväg; ursprungligen en episod från den apokryfiska skriften Tomas Barndoms-evangelium.

På trettiosju skilda ställen i Koranen finns skapelsen omnämnd, i tämligen kortfattade utsagor. När dessa har ställts samman har man lätt kunnat konstatera, att de varken tillsammans eller var för sig motsäger den darwinska evolutionsteorin.

Där judar och kristna med en icke-fundamentalistisk inställning tolkar Bibelns skapelseberättelse symboliskt, allegoriskt eller med fokus på det andliga innehåll och budskap som berättelsen förmedlar, behöver muslimer inte företa någon liknande tolkningsprocedur i förhållande till Koranens utsagor om skapelsen. Men dessa står alltså inte i motsättning till evolutionsteorin. Vi har hört om muslimska studenter som i vredesmod lämnat föreläsningar om evolutionen; men det har i så fall inte berott på evolutionsteorins innehåll utan på att föreläsaren använt tillfället till att gå till angrepp mot religiös tro överhuvudtaget och propagerat för en ateistisk livsåskådning avskuren från alla andra tolkningsredskap än de naturvetenskapliga.

Dessa ting bildar bakgrunden till det Alija Izetbegović skriver i bokens inledande kapitel ”Creation and Evolution”.

Skapelsen har ägt rum och fortskridit enligt den process som tidigare generationer av människor inte haft kunskaper om i detalj men som numera utvecklingsläran ger oss upplysning om. Och på en punkt längs tidslinjen inträffar den förändring som beskrivs i det inledande citatet. ”Fenomenet människan” (för att tala med Teilhard de Chardin) träder fram som en tänkande, reflekterande, skapande – och bedjande – varelse. För 20 000 år sedan beundrade hon skönheten hos blommor och djur och målade på ett formfulländat sätt djurkroppar i profil på väggarna i de grottor där hon levde. Hon började utföra religiösa riter, besvärjelser och danser kring kultföremål, allt detta utan motsvarigheter i den biologiska världen i övrigt. Ett fenomen som öppnar upp en helt annan dimension. En helt ny och annorlunda verklighet ger sig till känna. Jag citerar Izetbegović:

”Greek drama, Dante’s vision of heavens and hell, African spirituals, Faust’s prologue in heaven, Melanesian masks, ancient Japanese frescoes, and modern paintings – all of these examples taken without any special order bear the same testimony. It is evident that they have nothing to do with Darwin’s man, and it is not possible to imagine them as products of the surrounding nature.”

Här talas alltså inte mot Darwin, men om någonting därutöver. Man kan särskilt lägga märke till, att Izetbegović från de första sidorna i boken och ända till slutet talar om konsten och religionen i samma andetag, såsom sprungna ur samma källa, som två oskiljaktiga delar av samma verklighet: det gudomligas sfär, dialogen mellan Gud och människa.

Det finns i Izetbegovićs resonemang inte ett spår av vetenskapsfientlighet eller kunskapsmässig ”obskurantism” (för att använda ett begrepp som var omtyckt i kommunistisk propaganda). Han är väl bevandrad i naturvetenskapen – långt bättre än de flesta teologiska debattörer. Men tidigt i sin diskurs introducerar han ett motsatspar som han konsekvent följer och tillämpar ända till slutet.

Den islamiska tanken och världsåskådningen är ”bipolär” enligt ett uttryck som används i förordet.

Människan har framgått ur en biologisk evolution som följt och alltjämt följer sina egna inneboende, predeterminerade lagar. Men när hon väl lämnat det tidigare stadiet och blivit människa, utrustad med medvetande, samvete, tanke, skapandeförmåga och ett personligt ansvar för sina val och sina handlingar, blir hon ”utkastad” i en helt ny existens och samtidigt medveten om sitt och hela skapelsens gudomliga ursprung.

En ny verklighet har öppnat sig; hon kan föra en dialog med sina medmänniskor – och med Gud. Som en del av naturen och samtidigt som en varelse med medvetande, skaparförmåga, ansvar och moral – häri ligger dualiteten, ”bipolariteten” i människans levnadsvillkor. Och återigen refererar Izetbegović till konsten:

”Science about man is possible only if he is a part of the world or a product of it – that is, if he is a thing. Conversely, art is possible only if man is different from nature, if man is a stranger in it – that is, if he is a personality. All art is a continuous story of man’s foreignness in nature.”

Människan kan välja att leva ett liv helt inbäddat i den materiella existensen, ett liv där hon vänt ryggen åt Gud och endast bejakar de värden som hon menar sig kunna utkristallisera ur materien själv. Hon kan också välja ett liv helt avskuret från den materiella världen, ett liv i total askes, meditation och världsförnekelse. Ingetdera är enligt islamiskt synsätt en för människan framkomlig väg. Izetbegović:

”In reality, since we are human beings, we are living two realities. We can deny these two worlds, but we cannot escape from them. (…) Therefore, the question is not if we live two lives, but only if we live so with understanding. In this lies the ultimate meaning of Islam. Life is dual. It became technically impossible for man to live one life from the moment he ceased to be plant or animal, from the time of qalu balā (the Qur’ān, 7:172), when the moral norms were established, or when man was ‘thrown out into the world’.”

 

Wassily Kandinsky: "Syndafloden", oljemålning

 

(Det ställe i Koranen som refereras till här lyder i Mohammed Knut Bernströms svenska översättning: ”Och när din Herre låter nya släkten utgå från Adams söners länder, begär Han av dem att de skall vittna om sig själva [och frågar]: ’Är jag inte er Herre?’ [Då] svarar de: ’Jo, vi vittnar [att Du är vår Herre]!’ [Detta sker] för att ni [människor] inte på Uppståndelsens dag skall säga: ’Om detta var vi inte medvetna.’”)
Det är naturligtvis inte svårt att i dessa tankegångar höra en återklang av den judisk-kristna syndafallsberättelsen, men tolkningen och framställningen har omisskännlig islamisk karaktär.

Ett liv i två världar; det kan vid första anblicken se ut som en hopplös kluvenhet. Men genom gudomlig upplysning och vägledning blir det sammangjutet till en enhet, där människan – som individ och i gemenskap – kan finna både en inre, andlig frid och ett bejakande av sin existens som materiell, biologisk varelse.

Kultur och civilisation

”Civilization educates; culture enlightens. One needs learning, the other meditation.”

Begreppet ”civilisation” använder Alija Izetbegović som en beteckning för den del av människans existens där hennes materiella behov tillgodoses, både som enskild och som samhällsvarelse. Man skulle möjligen kunna illustrera detta med ”brödbönen” i den kristna bönen ”Fader Vår”, ifall vi tolkar ”vårt dagliga bröd” inte bara som mat och dryck, kläder och tak över huvudet, utan också som fungerande lagar, rättsväsende, samhällsinstitutioner, sjukvård, skolor, och så vidare.

Kulturen räknar Izetbegović till den andliga, gudomliga världen; ja, han räknar den uttryckligen till religionens sfär. Med en referens till Goethes ”Faust” talar han ofta om kulturen som den aspekt av människans existens som – liksom hon själv i egenskap av just människa! – har sitt ursprung i ”prologen i himlen”.

Eller med Izetbegovićs egna ord:

”Culture is the influence of religion on man or man’s influence on himself, while civilization is the effect of intelligence on nature, the external world. Culture means the ‘art of being man’; civilization means the art of functioning, ruling, and making things perfect. Culture is a ‘continual creating of self’; civilization is the continual changing of the world.”

Kulturen i alla dess yttringar kommer, som Izetbegović säger, ”alltid att ha att göra med människans förhållande till den himmel varifrån hon kom”. Medan civilisationen i sig är neutral, varken ond eller god, ingjuter kulturen oupphörligen i människan den omedelbara känsla av ansvar och valmöjlighet som både är hennes frihet och förutsättningen för att civilisationen skall ha en mening, en moralisk innebörd.

Att Izetbegović infogar civilisationen och kulturen i sitt schema av ”bipolära” motsatser, kan kanske överraska en västerländsk läsare.

 Men här, liksom i hela hans resonemang, är det inte fråga om dualism, inte antagonistiska motsatser, utan om två poler, två entiteter som har skilda uppdrag, skilda funktioner. Civilisationen är en fortsättning av det endimensionella, biologiska livet; den består i allt väsentligt i människans fortgående dialog med naturen. Civilisationen utbildar, fostrar – det vill säga: förser människan med redskapen till att handskas med den materiella aspekten av tillvaron.

Genom kulturen träder människan in i ”prologen i himlen”, i den andliga dimensionen av sin existens, det vill säga i konstens, moralens, ansvarets, självreflektionens och gudsförhållandets värld. Det är inom detta område, denna dimension, som meditationen har sin plats:

”Meditation, an internal effort to know one’s self and one’s place in the world, is quite a different activity than learning, education and the gathering of facts and their relations. Meditation leads to wisdom, gentleness, internal calm, to a kind of Greek catharsis. It is devotion to secrets and immersion into the self to reach some religious, moral or artistic truths. Learning, on the other hand, is facing nature in order to know and to change the conditions of existence.”

 

Interiör av Kejsarmoskén i Sarajevo. Foto: Jason Silberman.

Kulturen – konsten, poesin, musiken, religionen – intar en mediterande hållning till den mänskliga existensen, till människan som en andlig varelse. Civilisationen intar en lärande, forskande och bearbetande hållning till den materiella aspekten av människans existens, människans plats i naturen. Återigen: Här råder ingen dualism eller antagonism; båda delarna hör med nödvändighet till ”la condition humaine”, för att tala med Malraux; de kan inte renodlas var för sig utan måste följas åt.

Izetbegović ger talrika praktiska exempel ur historien och samtiden som stöd för sina resonemang. Inte oväntat, upptas en del av hans bok även av skarp kritik mot vad han uppfattar som tecken på förfall och upplösning inom västvärlden. Girigheten, egoismen, måttlösheten, förhärligandet av materiell konsumtion, den råa, hänsynslösa materialismen – ingenting av detta har kunnat visa att det ger människan ett större mått av lycka och inre tillfredsställelse.

En jämvikt som gått förlorad.

Konstens mysterium

Ett helt kapitel, ”The Phenomenon of Art”, ägnar Alija Izetbegović, intressant nog, åt konsten. Som vi redan sett, betraktar han konsten som en form av gudomlig, profetisk uppenbarelse, som ett utflöde ur det gudomligas källa. Naturligtvis är inte detta avhängigt av om konstnären bakom en målning, ett diktverk eller ett musikverk själv är troende eller inte; källan frågar inte efter om vattnet i utflödet vet var källan finns.

Konsten vittnar om det gudomliga, men den vittnar också om hur människan ”slängts ut” i en värld, där hon bara till en del hör hemma:

”In fact, every work of art is an impression of a world to which we do not belong and from which we have not arisen, into which we have been cast. Art is a nostalgia or a memory.”

Jag kan inte erinra mig någon kristen filosof eller teolog – utom möjligen Karl Barth – som så medvetet har uppfattat en självständig teologisk dimension hos konsten som Izetbegović gör. Religion-ens och konstens rötter går samman i en ursprunglig och oupplöslig enhet.

Detta visar också de tidiga och ”primitiva” kulturernas liksom de antika högkulturernas bildkonst, poesi, dans och musik, som uteslutande var av kultisk karaktär. Men även när konstyttringarna inte längre har ett omedelbart samband med kult eller religion, vittnar de fortfarande om samma ursprung. Varken Shakespeare’s Hamlet eller Beethovens Nionde symfoni låter sig återberättas med naturvetenskapligt språk. Till och med Kafkas romaner kan – så menar Izetbegović – läsas som religiösa parabler. Och han citerar ett av Kafkas egna yttranden: ”Universum är fullt av tecken som vi inte förstår.”

Ett särskilt intressant påpekande gäller Höga Visan i Bibeln – en text som många kristna har haft så svårt att handskas med som ”helig skrift” på grund av dess oförblommerat erotiska karaktär och innehåll. Om man skiljer konst och religion åt, säger Izetbegović, då blir Höga Visan naturligtvis problematisk:

”If they are not separated, there is no riddle and it is no wonder that the Song of Songs found its place in a religious reading. After all, that was a riddle only for the learned interpreters of the Bible. Believers have never felt anything odd in that.”

En nyttig och välriktad fingervisning från en islamisk filosof till en kristen bibelläsare.
”Naturvetenskapen är exakt; konsten är sann”, så kommenterar Izetbegović bildkonsten, som han återkommer till med jämna mellanrum. Medan naturvetenskapen söker fastställa lagar i naturen för att kunna använda dem i praktiska syften, söker konsten återspegla den kosmiska ordningen utan att ifrågasätta den. Den söker sanningen om tingens inre väsen, oberoende av den yttre världen. Det är mycket glädjande – och inte alls överraskande – att Izetbegović i detta avseende särskilt refererar till den abstrakta konsten:

”So-called abstract art tends to eliminate every semblance to the outer world by giving shape and colour a spiritual meaning. That is, as Whistler puts it, ‘to deprive the painting of an outside interest’”.

Bildkonsten, oavsett om den är figurativ eller abstrakt, har inget ”objekt”. Den har ett enda syfte, den känner en enda verklighet: att låta människan bekräfta sig själv som en andlig varelse, för att hon skall kunna bli räddad och slippa ”gå förlorad i den objektiva verkligheten”. Mot bakgrund av detta är bildkonstens syfte själva skapandet i sig  inte det färdiga konstverket, som kan betraktas som skapandets ”tillfälliga biprodukt”:

”The essence of art is a longing, a desire, and it is inside in the soul, not outside in the world.”

Musiken, som ju är den mest abstrakta av konstarterna, liksom litteraturen, är av lätt insedda skäl inte lika lätta att ”objektifiera” som bildkonsten. Vi behöver bara nämna ett eller annat konstprogram i TV och allt schackrande om auktionsprisernas upp- och nedgångar för att ana vidden av detta objektifierande. Men trots all världens auktions-schackrande är ändå inget enda konstverk ett ”objekt”, ett ”föremål” – utan ett personligt tilltal från ”prologen i himlen”!

Och nästan som om det kunde vara en kommentar till Kazimir Malevitjs ”Svarta kvadrat” skriver Izetbegović:

”A monochrome canvas in the informal style can be understood only as an absolute negation of the outside world, a negation that could not be expressed more clearly or radically. Painting, the activity itself and not the picture, is the real sense of art.”
 

Alija Izetbegovic's grav i Sarajevo
Tron och världen

I frågor som rör religionens förhållande till civilisationen i dess egenskap av yttre samhällsordning ryggar mången västerlänning, särskilt i dessa dagar, nästan på förhand tillbaka inför vad som kan vara ett islamiskt bidrag till sådana diskussioner. Begreppet sharia har blivit ett slags symbol för tyranni och terror av det grymmaste slaget. Izetbegović utreder egentligen inte detta begrepp i ”Islam between East and West” utan presenterar istället några tankar om hur islam förhåller sig till ett antal viktiga samhällsproblem.

I en annan skrift, ”The Islamic Declaration”, utlägger Izetbegović närmare i detalj hur han menar att ett islamiskt samhälle bör gestalta sig. Dokumentet tillkom på originalspråket serbokroatiska 1970, mitt under den hårdaste Titoeran i Jugoslavien, och det föranledde att Izetbegović och ett antal andra bosniska muslimer blev dömda till fängelse för landsförräderi. 1990, när den kommunistiska eran var över, publicerades skriften i engelsk översättning. Den är än idag föremål för kontrovers, och på bl.a. serbiskt håll stämplas den som en uppvigling till jihadism.

För en modern västerländsk läsare av idag, oavsett konfessionell bakgrund, är naturligtvis frågan om att lägga religion till grund för en demokratisk-pluralistisk samhällsordning och ett demokratiskt rättssystem ofrånkomligen problematisk. Ifråga om just dessa tankegångar kommer västvärlden länge att behöva föra en djupare dialog även med muslimska företrädare av en liberalare inriktning. Emellertid: Alija Izetbegović själv tillbakavisade energiskt anklagelserna om att ”The Islamic Decla-ration” skulle ha en fundamentalistisk-jihadistisk agenda.

Och om man läser dokumentet med en mer sansad blick – förhoppningsvis opåverkad av islamofobiska reflexer – ser man att Izetbegovićs huvudsakliga ärende här är att skapa en fördjupad andlig enighet bland världens muslimer, i en syntes mellan islamiska värderingar och Västerlandets kulturvärden och framstegstänkande. Sär-skilt eftertryckligt pläderar han för ett stärkande av utbildningsnivån inom den islamiska världen, för män såväl som kvinnor. För den som så önskar finns texten tillgänglig på Internet under adressen: http://life-info.de/inh1./texte/Islamic%20Declaration_1990%20Izetbegovic.pdf.

För att återvända till ”Islam between East and West”, vill jag slutligen lyfta fram en punkt som finns bland islams kända s.k. ”fem pelare”. Det gäller den pelare som på svenska brukar kallas ”allmosan”, på arabiska zakah. I den islamiska världen handlar detta naturligtvis om mycket mer än att ge en slant till en tiggare som sitter utanför matbutiken. Zakah är inte en fråga om ”välgörenhet”, menar Izetbegović, utan en direkt följd av människans synd – hennes girighet och egoism. Zakah finns där för att i görligaste mån råda bot på vad denna synd har åstadkommit. Fattigdom är inte bara en social fråga; den är i lika hög grad en andlig fråga, ett ont som står att söka i människans själ. Ut-blottning, fattigdom är utsidan, synden är insidan:

”Every solution to the problem of misery must include the confession of guilt and sin and, in addition, must serve as a penitence. Every social solution must include a human solution. It should not only change economic relations but also relations between man and man. It should bring about the just distribution of goods as well as proper upbringing, love, and sympathy.”

Så mycket mer än detta borde inte behöva sägas. Möjligen det, att vår tid så innerligt väl skulle behöva en ny Alija Izetbegović som samtalspartner i den dialog mellan islam och västerlandet som måste finnas och som måste fortgå.


Källor

Alija Izetbegović: Islam between East and West, Indianapolis 1989
Alija Izetbegović: The Islamic Declaration, Sarajevo 1990
Alija Izetbegović: Inescapable Questions. Leicester 2003
Koranens Budskap. Tolkning från arabiskan av Mohammed Knut Bernström. Stockholm 2002
De Lacey I'Leary: Arabic Thought and its Place in History. London 1922

Thomas Notini

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Danskarna möblerar om på operan i Köpenhamn

Först så möblerade man om från det gamla till det nya operahuset, sedan möblerar man om i operorna också. Den första ommöbleringen var ett genidrag, det nya operahuset tål både ...

Av: Ulf Stenberg | Reportage om scenkonst | 29 november, 2010

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Nun will die Sonn’ so hell aufgeh’n…

Så inleds “Kindertotenlieder” av Gustav Mahler. Vad jag här vill arbeta mig fram till är en insikt i hur ljuset av en ide’ omvandlas och ger ett utslag i ett ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 11 juli, 2012

Med märkta kort

De senaste veckorna har det varit mycket snack om förebilder. Framförallt i media i och med konflikten mellan bloggaren Isabella Löwengrip och journalisten Quetzala Blanco. Löwengrip ansåg att Blanco romantiserade ...

Av: Joakim Lindén | Essäer | 26 oktober, 2011

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 januari, 2013

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Hoppet i det längsta

illustration: Joanna Hellgren Hoppet i det längsta Oppenheims öde, liksom det judiska Wiens, b­eskrivs av Singer som en t­ragedi, en moralis­k kollaps. Från h­umanism, tro på utbildning och s­ocial jämlikhet till utradering ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 20 november, 2007

Hänt i skvättet 13 (det sista)

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 23 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.