Veckan från hyllan. Vecka 13, 2012

Han var mannen som gav opportunismen i världshistorien ett ansikte. Hånad av Tom Lehrer i de oförglömliga sångraderna ”Once the rockets are up, who cares where they come down? /That's ...

Av: Gregor Flakierski | 24 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | 19 april, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Böcker som har påverkat mig av Robert Louis Stevenson

Tidskriften British Weekly gjorde 1887 en rundfråga till ett antal kända brittiska författare, bland dem William Gladstone, John Ruskin, H. Rider Haggard och Robert Louis Stevenson. Frågan var vilka böcker ...

Av: Robert Louis Stevenson | 21 april, 2013
Kulturreportage

Farväl

Resbloss forsande medDet köttliknande Kärleksspåret på sidan av(Aldrig deklineras en ny himmelJorden har ett blott ännu brandblåttsår)Du där duÄggulaglad bakom gallretDär du bakar ökenbrödAv coniugalis idiomVid varmastoften korgas ...

Av: Guido Zeccola | 04 oktober, 2010
Utopiska geografier

Den tionde inkarnationen av Vishnu

Eurasiska gudar



Intresset för jämförande mytologi var stor under andra hälften av artonhundratalet. Satya Datta diskuterar i denna essä studiet av indoeuropéernas mytologi.




Vill det dominerande tänkandet ”avliva” samtliga teorier (och samtliga teoretiker) som hade oturen att florera, leva och arbeta under 1920- och 1930-talen?

Indra

Annons:

Under förra hälften av 1800-talet försökte man sig med stor entusiasm på uppgiften att studera indoeuropéernas mytologi. Men denna forskningsriktning ledde till ett totalt fiasko, och för lång tid uppgav man alla sådana försök. De olika naturmytologiska förklaringarna slog ihjäl varandra. Men vad värre var, man försökte rekonstruera indoeuropéernas religion genom att i språkligt avseende jämföra de namn på gudar som förekom hos dessa folk. Detta skedde i den jämförande språkforskningens barndom; när ljudlagarna blev bättre formulerade, och noggrannare uttryckte de olika språkens förhållande till varandra, visade det sig att de flesta av dessa jämförelser var oriktiga eller åtminstone högst tvivelaktiga.

Det återstod egentligen bara en jämförelse, namnet på den himmelsgud som på sanskrit heter Dyaush pitar, på grekiska Zeus pater, och på latin Jupiter. Därav drog man den slutsatsen att alla andra gudar skulle ha uppstått först efter den tid då indoeuropéerna ännu var ett odelat urfolk. Det innebar i sin tur att hela den övriga indiska, grekiska, romerska och germanska mytologin måste vara mycket ung. Men det stämmer inte, speciellt med tanke på de germanska gudarna. Gudar som Oden och Tor måste ha då lånats utifrån – från början hade det bara funnits den tro på andar och demoner som dåtidens etnologiska forskning hade fastställt hos naturfolken.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men intresset för jämförande mytologi återkommer. Det var svårt att förneka att t ex Tor och Indra var mycket lika varandra och på något sätt måste vara släkt. Hos alla indoeuropeiska folk finner man gudapar av dioskurtyp. Inte heller Oden står så isolerad som man en tid trodde. Han har många drag gemensamma med den fornindiske Rudra. Även de kosmogoniska föreställningarna uppvisade märkliga likheter. Den indiske Yama och den iranske Yima kan knappast skilja från den fornnordiske Ymir.

Men om man vill jämföra gudar från olika indoeuropeiska folk inbördes, måste man bortse från deras namn. Dessa kunde alltid ha ersätts av nya, utan att den gud som bar det behövde vara förändrad till sitt väsen. Släktskapen måste alltid bestämmas på andra grunder. Först och främst gällde det att se till gudarnas karaktär. Tor och Indra var båda åskgudar, och båda var krigiska.

Men även av deras myter måste man kunna se släktskapen mellan gudarna. Den fornnordiske Tyr förlorade sin ena hand, liksom den iriske Nuadu.

Myten om odödlighetsdrycken togs upp av den franske forskaren Georges Dumézil i Le festin d'immortalité (1924), och han betecknar uttryckligen sitt arbete som en studie i jämförande indoeuropeisk mytologi.

Personifikationer av naturens krafter

Men om den jämförande forskningen alls skulle kunna bli fruktbärande måste först en fördom röjas ur vägen. Allt för länge hade man hållit fast vid den uppfattningen att gudarna ursprungligen var personifikationer av naturens krafter. Visserligen hade gudarna som kosmiska väsen utan tvivel att göra med naturfenomenen. Zeus slungade blixten och lät regnet komma, och det gjorde också Indra. Indras vapen, Vajra, svara mot Tors hammare, och båda symboliserade blixten.

Men denna gudarnas natursida var inte det viktigaste. Zeus var också Olympens härskare och en konung i ett gudssamhälle, inte bara en åsk- och blixtgud. Olympen, som Homeros visar den, gör i själva verket intryck av ett välordnat samhälle. Det ansåg man vara en sen utveckling av mytologin. Men även de germanska gudarna är ordnade i ett samhälle som mycket liknar det mänskliga. Det vore verkligen märkvärdigt om det hos flera indoeuropeiska folk ett antal löst grupperade ”naturgudar” på samma sätt skulle ha bildat likartade gudssamhällen.

Gudarna som en spegling av samhället

1907 fann man i Boğazköy i det hettitiska kungliga arkivet flera exemplar av en traktat som omkring 1380 f. Kr. hade ingåtts mellan hettiternas kung och det närgränsande Mitannirikets. Som garanterar för fördragets helgd räknar båda furstarna upp sina gudar. Bland Mitannigudarna står en serie som man genast kunde identifiera med en serie indiska gudar som vi framförallt känner från Rigveda: Mitra, Varuna, Indra och de två Nasatya. Den danske iranisten Arthur Christensen fastslog 1926 att detta var just huvudgudarna i den gemensamma indoiranska mytologin. Detta var ett viktigt resultat därför att den indoiranska gemensamhetstiden måste vara betydligt äldre än den tid till vilken vi kan datera de äldsta vedatexterna. Den måste gå tillbaka till minst 2000 år före Kristus.

Georges Dumézil ansåg 1945 att detta, att sätta dessa gudar som garanter för fredstraktaten, avsåg att förplikta folket i dess helhet, det vill säga i alla dessa organiserade former. Men förhåller det sig så, måste man fråga sig vilka funktioner dessa gudar hade inom ett visst system. Man kan då inte betrakta den indoeuropeiska mytologin som en gruppering som i sin helhet företräder det slags gudomliga bistånd som det organiserade samhället i sina olika former behöver. Dumézil var som elev till Marcel Mauss starkt sociologiskt orienterad.

Han menade att det indoeuropeiska folket hade haft en klar ståndsindelning. Därav finns det tydliga spår hos olika folk. I Indien hade ståndsindelningen stelnat till ett strängt slutet kastväsen. Detta är en speciellt indisk utveckling. Men även hos greker, romare, kelter och germaner finner vi samma system i mjukare former. I spetsen för folket står ett kungadöme som stöder sig krigaradeln. Nedanför detta står folkets stora massa, bestående av bönder, herdar och hantverkare. Frågan är om denna sociala struktur återspeglas i mytologins system.

Alltsedan 1938 har Dumézil ägnat särskild uppmärksamhet åt detta problem.
Hans arbete ”l'idéologie tripartie des Indo-Européens” (1958) ger en god sammanfattning av en rad specialstudier, i vilka han oupphörligt utbyggt och korrigerat sina forskningsresultat. Han konstaterar här att det ”tredje ståndet” inom gudavärlden företräds av ett mycket stort antal gudomligheter: först och främst av tvillinggudarna (dioskurerna), men vidare också av en rad gudinnor; deras verksamhet berör som man kunde vänta sig av en rad gudinnor; deras verksamhet berör som man kunde vänta sig framförallt fruktbarhetens alla aspekter. Påfallande är att i den starkt patriarkalt orienterade mytologin dessa fruktbarhetsgudomligheter också är maskulina Njord och Frej.


 

 

 

Krigaradeln företräds av en gud som hos indierna heter Indra, hos romarna Mars, hos germanerna Tor (Donar). Det förefaller alltså som om förbindelsen med åska och blixt hos dessa gudar vore ett sekundärt drag. I åskvädret uppenbarar sig en väldig kraft, den himmelska motsvarigheten till det raseri som den adlige krigaren utvecklar när det kommer till strid.

Den första funktionen har hos alla indoeuropeiska folk en dubbel aspekt. Detta framgår tydligast av gudaparet Mitra-Varuna i Indien, som i den vediska litteraturen ofta förekommer i dualis form och redan därigenom röjer sin intima samhörighet.

Den romerska motsvarigheten är Jupiter och Dius Fidius, den germanska Tyr och Oden. Dessa två gudar representerar den högsta myndigheten, som uppfattas under två aspekter. I många avseenden är de motsatta, som två sidor av samma gudomliga makt.

Mitra är fördragets gud, han är välvilligt och vänligt stämd mot människan.

Varuna däremot har drag av en trollkarl, som fångar de brottsliga i sina snaror, han är häftig och obarmhärtig. Mitra hägnar rätt, fred och framgång. Varuna krig och erövring. Detta är enligt Dumézil maktens två sidor – å ena sidan skyddar och upprätthåller den samlevnadens ordning och vakar över rätten i konservativ anda; å andra sidan är den en revolutionär kraft, som bryter ned den ordning som hotar att övergå i stenlade former och skapar nya ordningsregler.

Varuna är mera maktens världsliga aspekt. Mitra dess andliga. Dessa gudar kallas Devas (Devanāgarī: देव) en grupp gudar i mytologin i både Iran och Indien. Den främste av dem var som sagt Indra. På den Indiska halvön blev de så populära att de trängde undan Asuras. I Irans zoroastriska mytologi fick de istället demonstatus.

I Indien återspeglas detta i förhållandet mellan brahmaner eller präster och Kshatriya (sanskrit: क्षत्रिय Kṣatriya), eller krigarkasten, den näst högsta varnan i den indiska hinduismen.

Myter som spelar sociala spänningar

Ett huvudled i hans bevisföring är den myt som förekommer i olika former hos de indoeuropeiska folken, men som fått sitt mest pregnanta uttryck i den fornnordiska myten om striden mellan asar och vanar. Asarna är alltså de två första funktionernas (ståndets) gudar, vanerna fruktbarhetsgudarna, som företräder det ” tredje ståndet”.

Den spänning mellan aristokrater och folk, som under tidens lopp lett till så många konflikter, har alltså i myten fått ett symboliskt uttryckt. Men striden slutar med fredsslut, som resulterar i ett alla ståndens harmoniska samförstånd.

Även den fornindiska myten säger att ashvinerna (dioskurerna, det gudomliga tvillingparet) från början inte hörde till de egentliga gudarna, utan först efter svåra konflikter upptogs i deras krets. I den romerska traditionen jämför Dumézil striden med den mellan romare och sabiner, en av de första episoderna i den eviga stadens historia.

I en serie undersökningar har Dumézil så småningom byggt ut sitt funktionella system och framförallt studerat de mindre gudomligheter som uppträder i huvudgudarnas omgivning och uttrycker olika sidor av deras verksamhet.

Märkligt är att mytologins huvudfigur, himmelsguden, stundom står helt utanför systemet. Så är fallet i Indien. Hos andra folk är det inte så; den romerske Jupiter och den germanske Tyr intar den plats som Mitra har i Indien. Även Zeus är den verklige gudakonungen, men för övrigt har den grekiska Pantheon starkt ombildats genom påverkan från den egeiska kulturen.

Dumézils idéer har både vunnit anslutning och väckt kritik.

Men det som talar till hans fördel är att så många mytiska traditioner som hittills var oförklarliga nu genom hans funktionella betraktelse fått en oväntad förklaring. Efter över 50 år har både religionshistoriker och språkforskare kritiserat Dumézils teorier.
Mycket av den kritik som man vänder mot Dumézils teorier består av påståendet att tripartitionen ”tredelad ideologi” också finns hos icke-indoeuropeiska kulturer som till exempel hos de sibiriska burjaterna som talar ett mongoliskt språk. Andra säger, kanske med rätta, att Dumézil blev påverkad av teoretiska strukturer som finns också hos vissa ”fascister”.

De traditioner som vi finner hos olika folk kan bara tolkas som belägg på slutresultatet av en lång utveckling och detta är sant. Men ska vi påstå att den indoeuropeiska kulturen inte finns och att det indoeuropeiska språket bara är någonting osäkert och dunkelt som inte går att särbehandla som man gör med andra språk och kulturer?

Vill det dominerande tänkandet ”avliva” samtliga teorier (och samtliga teoretiker) som hade oturen att florera, leva och arbeta under 1920- och 1930-talen?

Satya Datta

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

En höstig kärleksförklaring

Jag och min kille är ute på promenad i en Stockholmsförort, såsom vi ofta är. Så köper vi en kaffe och sätter oss ute, i en trappa, för att dricka ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 30 augusti, 2011

Böcker som har påverkat mig av Robert Louis Stevenson

Tidskriften British Weekly gjorde 1887 en rundfråga till ett antal kända brittiska författare, bland dem William Gladstone, John Ruskin, H. Rider Haggard och Robert Louis Stevenson. Frågan var vilka böcker ...

Av: Robert Louis Stevenson | Kulturreportage | 21 april, 2013

Stig Larsson: Umeå var mardrömmen

TEMA VÄSTERBOTTEN Stig Larsson. Foto: Gustaf Andersson. Regissören och författaren Stig Larsson lämnade Umeå för över trettio år sedan. För Tidningen Kulturen berättar han nu sin Västerbottenshistoria. – Värstingarna på Grubbeskolan kallade ...

Av: Gustaf Andersson | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2008

Den europeiska tomheten

”Den civiliserade människans väsen är feghet.”(Joseph Roth, Die Flucht ohne Ende)  År 1927 utgav Joseph Roth (1894–1939) sin vändpunktsroman, den som markerar brottet mellan hans mogna ungdoms vänsterradikalism och hans alltför ...

Av: Anders Björnsson | Litteraturens porträtt | 16 Maj, 2013

Åverkan på en bok

Omslaget är skogsgrönt och har vissa skavanker, som förmodligen kommer från slitage. Bokens höjd är 185 mm, bredd 100 mm och tjockleken mäts till 15 mm. Om man slår upp ...

Av: Henrik Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 10 juni, 2012

Bortglömd diktare jubilerar

Det jubileum som tilldrar sig den kulturintresserade publikens huvudintresse detta år, måste utan vidare vara Richard Wagner-jubileet. Mer i skymundan kan man notera 200-årsminnet av det tyska befrielsekrigets store skald ...

Av: Simon O. Pettersson | Litteraturens porträtt | 17 december, 2013

Strindberg får oväntat besök

I ”Ockulta dagboken” antecknar Strindberg den 3 december 1900: ”På morgonen berättade jungfrun att ’herr Sgs son sökte i går (Söndag)’. Jag blef vettskrämd och grubblade öfver hvad som händt ...

Av: Göran Lundstedt | Essäer om litteratur & böcker | 25 juni, 2012

 Anne-Marie och Maria Jönsson, omgivna av pilkonsthantverk. Foto Belinda Graham.

Skånejul 2017 - En riktigt God Grön Jul!

Snön ligger vit på taken och endast tomten är vaken ... Julen känns aldrig mer nära och mer genuin än när man är på en riktigt bra julmässa, där det vackra ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 25 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.