Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | 08 november, 2011
Resereportage

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | 06 november, 2013
Essäer

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Kulturförbittring II

Eftersom de värden som vi har haft hittills alltså drar sina slutliga följden, eftersom nihilism utgör den yttersta logiska slutsatsen av våra stora värden och ideal - eftersom vi måste ...

Av: Freke Räihä | 30 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Att följa brinnande ord



Halladj I det tysta har det skett en kulturhändelse i Sverige. På Alhambra förlag har al-Niffaris Anhalternas bok kommit ut. Översättningen står Öjevind Lång för i samarbete med Hesham Bahari. Ett informativt förord till boken är skrivet av Bahari. Första gången Kitab al-Mawaqif översattes var 1935 av A J Arberry med titeln The Book of Spiritual Stayings. En av den arabiska kulturens och mystikens klassiker finns nu tillgänglig på svenska. Det är en kulturhändelse som jag firar med att läsa den svenska översättningen. Jag har tidigare läst Niffari i engelsk översättning.

Muhammed ibn Abd al-Jabbar ibn al-Hasan al-Niffari (d. cirka 965) var samtida med en annan storhet inom muslimsk mystik: Halladj. Det är inte helt uteslutet att de båda träffades. Kanske tog Niffari intryck av Halladjs tankar. Under århundradenas lopp har Kitab al-Mawaqif inspirerat filosofer och författare från Ibn Arabi till Adonis. Boken skildrar ett tidlöst möte med Verkligheten i form av 78 anhalter eller kapitel som börjar med ”Härlighetens anhalt” och slutar med ”Varseblivningens anhalt”. Men det rör sig inte så mycket om en progressiv rörelse framåt som en meditativ rörelse inåt.

Arberry översätter nyckelordet mawaqif i Kitab al-Mawaqif med staying medan Öjevind Lång använder termen anhalt. Den senare termen antyder en utveckling, en rörelse mot ett medvetet mål enligt den traditionella synen att den andliga vägen har olika stadier. Men termen staying betonar snarare ett stannande, en plötslig oförutsedd händelse, en ankomst och ett förblivande i ett tillstånd. Den Verklighet som skildras i boken är med andra ord en rörelse mot ett mål samtidigt som den är ett stannande, ett förblivande i ett tillstånd. Eller rättare sagt är denna Verklighet ett mål som är en särskild form av förblivande, ett förblivande som är ett anländande. Det handlar om vårt ontologiska rum i tiden som ständigt undflyr oss och ständigt är närvarande. Detta rum kan kallas Gud eller varat eller noumenon. Eller med Niffaris term: Hejdandet.

Även utdrag ur Niffaris andra verk Kitab al-Mukhatabat gavs ut i engelsk översättning av Arberry 1935. Senare upptäckte jesuitpatern Paul Nwyia okända textfragment av Niffari på bibliotek i Konya och Teheran som publicerades 1982 under titeln Trois oeuvres inédites de mystiques musulmans. I förordet skriver Nwyia att Niffaris text tillhör mänsklighetens andliga arv. Hos honom utvecklas ett symbolspråk med ord ”som brinner medan de omfamnar andra ord”. Det är ett brinnande som bränner bort det konventionella tänkandet. Jag vill i denna essä följa dessa brinnande ord som omfamnar.

1

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

ibn Arabis mest kända vers. Jag bekänner mig till kärlekens religion vartän dess karavan leder kärlek är min religion och min troVi vet ytterst lite om Niffaris biografi. Han levde ett asketiskt liv som kringvandrande dervisch eller ”obunden själ”. Namnet härrör från byn Niffar i centrala Irak. Där tar alla biografiska data slut men hans tankar vandrar vidare genom seklerna i hans verk. Det var Niffaris son eller sonson som samlade ihop hans skrifter i de båda volymerna Kitab al-Mawaqif och Kitab al-Mukhatabat. Av de båda böckerna framgår det att han måste ha känt till grekisk filosofi, persisk litteratur och kristen mystik. Och naturligtvis sufisk mystik och Koranen. Niffari var därför en bildad och lärd man, även om Anhalternas bok andas en stor skepsis mot alltför mycket tilltro till lärdom.

I likhet med judisk mystik betonar muslimsk mystik avståndet mellan den mänskliga verkligheten och den gudomliga Verkligheten, det synliga och det osynliga. Den förmedlande länken blir visionen eller uppenbarelsen. Niffaris Anhalternas bok ingår i denna tradition. Men för en modern människa, för en svensk på 2010-talet, behöver det religiösa språkbruket inte bli något hinder för att tillägna sig bokens budskap. Det Niffari här försöker ge uttryck åt är erfarenheter av verkligheten som ett sätt att ontologiskt anlända och förbli, att aldrig nå fram till en slutgiltig insikt. Det är så jag vill läsa honom: som en utforskare av en verklighetskris och en kritiker av den konventionella synen på tillvaron.

Det första momentet i en ny medvetenhet om verkligheten är att bli hejdad. Varje kapitel i Anhalternas bok inleds med frasen: ”Han hejdade mig i […] och sade till mig.” Boken består av en sorts samtal eller dialoger mellan ”Han” och ”den hejdade”. Utgångspunkten och målet är ”hejdandet bortom avstånd och närhet”. Arberry förklarar denna nyckelformulering med att hejdandet befinner sig bortom gnosis, som är närhet, och bortom kunskap som är avstånd. Det handlar om ett tredje ontologiskt tillstånd, eller snarare ett första ontologiskt tillstånd som är hejdandet. Det som hejdar är ett tilltal: ”Han hejdade mig i […] och sade till mig.” Verkligheten är ett hejdande som är tilltalet som hejdar. Men det finns grader av hejdande som beror på om aktiviteten kommer från den hejdade eller från ”Han”, Hejdaren, som finns i Hejdandet.

Abdel Kader 1853 av Ange TissierI kapitel 49, ”Enhetens anhalt”, ges en definition av begreppet ”Han”. Pronomenet avser totaliteten av tillvaron medan världen som kan lära kännas är ”Du” och det medvetande som varseblir är ”Jag”. Här sker därför ett dubbelt tilltal: å ena sidan Hejdandets tilltal och å andra sidan subjektets eller jagets tilltal av världen genom sin egen existens. Hejdandet omfattar alla dessa moment i en och samma handling som är tilltalet från Rösten eller ”Han”. Förutsättningen för att hejdas är att redan ha ett du-förhållande till sin existens, vilket i sin tur förutsätter ett jag-förhållande till Hejdandets totalitet som består av ”Han”, ”Du” och ”Jag”. Det handlar om en komplex metafysisk psykologi där människan har del i det Absoluta.

Men vad innebär hejdandet rent konkret? Det innebär förmågan att dröja, att stanna upp i ett lyssnande till Rösten som är varats totalitet. Detta är mycket svårt för en modern stressad människa i vårt it-samhälle. Det finns så mycket som pockar på uppmärksamhet, så mycket som slukar vår medvetenhet att det är nästan omöjligt att höra den ontologiska Röstens tilltal. Niffartis Anhalternas bok hjälper oss hitta tillbaka till vårt ontologiska rum i hejdandets ögonblick som öppnar upp Hejdandet.

Det rör sig om en aktivitet som utgör en ständig början, ett ontologiskt dröjande som börjar med ”Härlighetens anhalt” och slutar med ”Varseblivningens anhalt”. Egentligen borde strukturen av boken vara den omvända eftersom en ny varseblivning är det som kan leda fram till medvetenheten om tillvarons Härlighet. Bokens struktur antyder att Hejdandet utgör en sorts reningsprocess av sinnena, intellektet och medvetandet som mynnar ut i en ny varseblivning av verkligheten. Slutet är den början som början leder fram till. Eller snarare börjar början om i varje ny anhalt som i sig utgör ett slut. Det sättet att läsa Kitab al-Mawaqif motsvarar Niffaris spontana sätt att skriva texterna på lösa ark.

I introduktionen till The Book of Spiritual Stayings kommenterar Arberry de centrala begreppen i Niffaris mystika teosofi som jag uppfattar som en mystik ontologi. Begreppen ger en bra ingång till den arabiske visionärens universum. Det centrala begreppet är waqfah (Hejdandet) som utvecklas i anhalt 8, ”Hejdandets anhalt”, där Niffaris idéer summeras. Waqfah är källan till all kunskap och andan i gnosis men det begränsas varken av kunskap eller gnosis. Waqfah är porten till visionen som befriar från slaveriet i denna världen och den kommande världen. Det är annatskapets eld och ett utträde ur overkligheten. Det avlägsnar allt annat än sig själv samtidigt som det avlägsnar avlägsenheten. Waqfah är den absoluta närheten av varat i sig.

Ett annat centralt begrepp är waqif (den hejdade). En waqif tillhör Gud medan den som söker gnosis tillhör gnosis och den lärde tillhör kunskapen. Gnosis och kunskap bildar hinder för att nå den sanna Verkligheten medan en waqif är fri och befinner sig redan i den sanna Verkligheten. Att vara hejdad är att stå ansikte mot ansikte med Gud. En waqif är närmare Gud än allt annat. Han har lämnat annatskapet bakom sig.

Två andra termer utvecklar ytterligare Niffaris tänkande: ru’yah (vision) och ghaybah (frånvaro). Ru’yah avser visionen av Gud i allt, ghaybah betecknar Guds frånvaro i allt. Ghaybah karakteriserar denna världen och den kommande världen medan ru’yah är varken denna världen eller den kommande världen. Visionen utgör porten till Närvaron. En aspekt av frånvaro är annatskap som betecknas med termen siwa. Att leva i annatskap är att leva i allt annat än Gud. Det är den absoluta frånvaron. Detta är den moderna sekulära människans tillstånd – siwa. Det är det ontologiska fängelse vi alla lever i utan att vara medvetna om det.

Al hallaj almala alkamilArberry avslutar sin diskussion av de centrala begreppen i Niffaris tänkande med att kommentera termen ma’na (mening). Det handlar om hur meningsskapandet går till. Mening grundar sig på ett du-förhållande till existensen som både är uppenbar och dold. Meningen hos fenomenen bygger på namnen medan meningen hos noumenon bygger på Guds namn. Den visionära meningen är meningen hos Gud då waqifen lämnat all annan mening bakom sig. Hejdandet är därför förutsättningen för meningsskapandet om det Verkliga. Hejdandets metafysik är det som definieras och exemplifieras på varje rad i Kitab al-Mawaqif. Det är visionära ord som bränner läsarens medvetande till aska för att ge rum åt ett nytt medvetande. Gång på gång betonas det i boken att detta att bli en waqif är att utsätta sig för en risk och en fara. Vad är det egentligen för slags risk? Det är att utsätta sig för ett helt ny Närvaro och ett nytt medvetande om tillvaron.

För att ringa in det nya medvetande som kommer till uttryck i Anhalternas bok vill jag göra en närläsning av ”Hejdandets anhalt”, ett av huvudkapitlen. Att hejdas är att lämna tid och rum och träda in i en annan verklighet. Kravet är rening från annatskap, det vill säga livet i och för denna världen. Det finns två polära medvetandetillstånd hos Niffari: Hejdandet och annatskap.

4. Om annatskap fortfarande utövar lockelse på dig kommer du inte att hejdas.

5. I hejdandet ser du annatskapet i dess rätta begränsning, och när du ser det lämnar du det.

6. Hejdandet är kunskapens källa; den som hejdas, hans kunskap finns inom honom; men den som inte hejdas, hans kunskap finns hos något annat än han själv. […]

13. Den som överlämnar sig till Mig i hejdandets vetenskaper, mot hans rygg lutar Jag Mig och på hans stav stöder Jag Mig.

14. Om du kallar på Mig under hejdandet så lämna du hejdandet, och om du stannar kvar i hejdandet så lämnar du hejdandet.

early Shayks of SufismAnnatskapet karakteriseras av det falska medvetandet som måste överges i Hejdandet. Annatskap är den värld och det samhälle vi alla lever i. Det måste ske ett brott i vårt invanda sätt att leva för att det Verkliga ska kunna uppenbaras. Detta brott utgörs av Hejdandet som ger ny kunskap om tillvaron som är subjektiv och erfarenhetsmässig. Samtidigt har det subjektiva del i det absoluta subjektets medvetande. Här anas en kritik mot konventionell fromhet eller konventionell kunskap om vad som är rätt eller fel, sant eller falskt. Hejdandet är ett dynamiskt aktivt tillstånd som omfattar en hel värld av nya insikter. Men det går inte att stanna kvar i Hejdandet, och inte heller att åkalla något annat. Hejdandet är ett visionärt tillstånd då nya ”vetenskaper” uppenbaras genom gudomlig eller kreativ förmedling. Anhalternas bok utgör en utforskning av dessa nya vetenskaper.

Om det första kravet på waqifen eller den hejdade är renhet – befrielse från annatskapet – så är andra kravet ståndaktighet, att aldrig ge upp. ”17. Ståndaktigheten tillhör endast den hejdade; hejdandet tillhör endast den ståndaktige.” Uthärdandet och tålamodet är därför hejdandets dygder. Waqifen lär känna ”de senare tingen”, varat i sig, medan ”de tidigare tingen” hör hemma i den ordinära verkligheten. I Hejdandet upphör värderingar och sanningar och waqifen befrias där från ondska och lidande eftersom han redan lever i total utblottelse. Hejdandet negerar till och med det hejdade tillståndet: ”105. Hejdandet är hejdande av hejdandet, gnosis om gnosis, kunskapen om gnosis, gnosis om kunskapen: inte gnosis och inte hejdande.” Hejdandet är en process utan slut som är ett kontinuerligt utforskande av varats ansikte. ”Hejdandets anhalt” avslutas med orden: ”106. Gnostikerna har mina meddelanden, de hejdade har mitt ansikte.” Det jag som här talar är det stora Jaget som finns i oss alla och som utgör tillvarons grund – det ontologiska Ansiktet.

2

Anhalternas bok är en komplex och mångtydig text som det är mycket lätt att irra vilse i. Därför tänker jag göra nedslag här och där bland de 78 kapitlen för att spåra de tematiska huvudlinjerna i Niffaris tänkande. Att redogöra för alla aspekterna i detta tänkande är omöjligt och troligtvis är inte heller avsikten att förmedla ett logiskt system. Den Hejdandets metafysik som han formulerar innebär ett ständigt återkommande till det ontologiskt öppna ögonblicket. Det är viktigt att komma ihåg att Niffari inte sammanställde Anhalternas bok utan det gjorde hans son eller sonson. Själv skrev han ner sina visionära dikter på lösa blad som han sedan spred omkring sig. Det är också viktigt att komma ihåg att kapitlen i Anhalternas bok är just dikter. Niffari är en ontologisk diktare och inget annat. Men det är ju å andra sidan även Halladj eller Ibn Farid. Eller de flesta av de klassiska arabiska och persiska diktarna. Den sufism som de ger uttryck åt består av poetiska visioner. Poesin blir hos dem ontologi. Den teologiska begreppsapparaten kan ses som poetiska metaforer och symboler. Jag menar att religioner och även för den delen filosofier är stora dikter, den mänskliga fantasins försök att föreställa sig andra världar och verkligheter. Allt vi föreställer oss är dikt i den meningen att det är en kreativ omvandling av världen.

GnosisMin läsart av Anhalternas bok är egentligen ett sätt att irra vilse i texten och jag irrar gärna vilse i dessa fascinerande visioner av waqfah – Hejdandet. Det är det jag vill lära mig, konsten att hejda sig. Det är det mitt författarskap fokuserar på. En modern variant av hejdandet är mindfulness men waqfah är så mycket mer än denna modefluga. Mindfulness är en meditationsteknik som syftar till att bli sinnligt närvarande i sitt liv och på så sätt minska på stress och ångest. Waqfah syftar till att bli andligt närvarande i sitt liv och på så sätt träda in i det Verkliga här och nu. Detta är en preliminär definition av begreppet. En mer uttömmande definition presenteras i de 78 kapitlen i Kitab al-Mawaqif.

Anhalternas bok i sig utgör en waqfah, ett hejdande av tanken och medvetandeströmmen. Att öppna boken innebär att bli hejdad i sitt liv av den ontologiska Rösten. ”Han hejdade mig i Härlighet och sade till mig”, lyder inledningen till första kapitlet. Jag låter mig hejdas av den Rösten och går vidare i texten. Anhalternas bok läser man inte utan vandrar i eller rättare sagt hejdar sig i. Det suggestiva omslagsfotot taget av Hesham Bahari föreställer uthuggna trappsteg i ett berg i Gilf Kebirområdet i sydvästra Egypten. Det antyder hejdandets trappsteg till ett annat medvetande.

Boken tar avstamp i ”Härlighetens anhalt” som följs av ”Närhetens anhalt”. De båda kapitlen beskriver förutsättningarna för att bli hejdad, för att bli en waqif. Den ontologiska Rösten definierar sitt vara som ”Härlighet” dit varken sinnena eller gnosis kan nå. Ingen väg leder från fenomenvärlden till Härligheten. Människor lever i ”avlägsenhet” eftersom de inte trätt in i sitt vara. Tillståndet av avlägsenhet är den problematik som Anhalternas bok handlar om. ”Närhetens anhalt” uttrycker det så här:

12. Jag visade Mig för dig, och du kände inte igen Mig: det är avlägsenhet. Ditt hjärta såg Mig och såg Mig inte: det är avlägsenhet.

13. Du finner Mig och finner Mig inte: det är avlägsenhet. Du beskriver Mig och uppfattar Mig inte genom beskrivningen av Mig: det är avlägsenhet. […]

Att inte se det man ser, att inte känna igen det man känner igen, att inte finna eller uppleva det man finner eller upplever utgör avlägsenhetens problematik. Bara waqifen, den hejdade, kan övervinna detta tillstånd av alienation genom hejdandet. Men att bli hejdad innebär också att utsätta sig för fara. Det är ett risktagande eftersom det leder till utstötthet ur samhället och ett känslokomplex av förvirring, vilsenhet, ovisshet. ”Gnosis om alla gnosis” består i att förbli i hejdandet utan att söka eller fly undan. Det är det svåraste arbetet som kräver absolut uppriktighet och mystik okunskap: ”Om du anförtror Mig det av din kunskap som du är okunnig om så är du därmed min vän.” Världen är en slöja som bara kan fås att falla i Hejdandet. Här använder sig Niffari av en traditionell bild inom sufismen.

En annan sufisk bild som ofta förekommer i Anhalternas bok för att uttrycka relationen mellan waqifen och Rösten är av ett vilsegånget djur. Det är en idé som uttrycker sökandets villkor i annatskapet, till exempel i dessa rader ur ”Anhalten om det som uppträder”.

11. Om jag är ditt vilsegångna djur förvillar du dig utom i fråga om Mig, och du är förbryllad utom i fråga om Mig.

12. Begrunda Mig, varför Jag har gjort dig till mitt vilsegångna djur: har Jag inte vänt Mig mot dig?

13. Du är mitt vilsegångna djur, och Jag är ditt; den som är frånvarande hör inte till oss.

Avrättningen av HallájWaqifen är ett vilsegånget djur i denna världen, eftersom han hör till Hejdandet, och den ontologiska Rösten är också ett vilsegånget djur eftersom Hejdandet inte är av denna världen. Tankegången påminner om liknelsen om den gode herden i Bibeln men Niffari radikaliserar sin idé då han gör både Rösten och waqifen till vilsegångna djur som försöker hitta hem till Hejdandets rum. Waqifen finner sitt vara genom att hejdas och Rösten finner sitt Vara genom att hejda waqifen. På sätt och vis blir han ett medium för den gudomliga självuppenbarelsen och det gudomliga självmedvetandet.

I ett par kapitel utvecklar Niffari skillnaden mellan vision och frånvaro. Frånvaron är ”den troendes fängelse” därför att all tro bygger på frånvaron av den troendes objekt. Det är tragiken i tron. Visionen tillhör de utvalda – de hejdade – som har en personlig upplevelse av den gudomliga Närvaron bortom tro och otro. Men varken vision eller frånvaro är ”Fiendens parti”. Fienden i det här sammanhanget avser naturligtvis Iblis eller Djävulen men ontologiskt sett är Fienden annatskapet. Frånvaro och vision är de båda sätt som Närvaron kan upplevas på. Hos vanligt folk upplevs den som frånvaro medan de hejdade upplever den som vision. Niffari kritiserar även skriftlärde och fundamentalister genom att skriva att ”Ordens och handlingarnas tillstånd ät trätans och osämjans tillstånd”. Visionen kräver ett utträde ur fromhet och teologisk kunskap. ”Hejda dig bortom existensen”, lyder uppmaningen. Ändå förutsätter visionen ett reflekterande som är ett reflekterande över själva Hejdandet.

Ett viktigt stadium av waqfah eller Hejdandet är att låta medvetandet förbrännas av paradoxer. Det är en reningsprocess som inom sufismen brukar kallas fana – jagets död. Det enda sättet att närma sig den ontologiska Rösten är genom jagets utslocknande. Detta är en traditionell sufisk idé, ändå vänder Niffari på den konventionella sufiska läran genom at säga att ”Slavarna är i paradiset; de fria är i helvetet”. De troende är trons slavar medan de fria, det vill säga de hejdade, är de som hejdats i annatskapets lidande. I ”Slöjans anhalt” heter det vidare: ”

28. När du tillhör Mig så finns du genom Mig; och när du finns genom Mig så tillhör du dig själv.

Sann självkännedom innebär att leva i och genom det Verkliga. Den självkännedom som här avses är inte jagets utan hjärtats – qalb – sätet för det andliga medvetandet i människan enligt muslimsk mystik. En mystik psykologi är därför kopplad till en mystik metafysik hos Niffari.

Ett av de längsta och viktigaste kapitlen i Anhalternas bok är ”Anhalten inför Honom”. Det inleds med en radikal kritik av ”bokstaven”, det vill säga språket. Språket styr tänkandet och kunskapen, men kan inte uttrycka verkligheten i sig. ”Allt annatskap är en bokstav, och all bokstav är ett annatskap.” Språket skapar overklighet och sömn, det är en sorts död och förbannelse. Att hejdas i den gudomliga Närvaron kräver ett övergivande av språket eller ”uttrycket” och dess meningsskapande.

Koran35. När du kommer till Mig, kasta då uttrycket bakom dig, och kasta meningen bakom uttrycket, och kasta extasen bakom meningen. […]

39. Och när du kommer till Mig, kasta då din rygg, och det som finns bakom din rygg, och det som finns framför dig, och det som finns på din högra sida, och det som finns på din vänstra sida.

Inte bara språket och tänkandet måste överges utan även extasen i Hejdandet och själva den fysiska existensen. Visionen däremot innebär att träda in i ”totalitetens tystnad”. Tigandet är den sanna gnosis.

I följande kapitel, ”Anhalten om upprättande och makt”, varnas waqifen för att sätta ”Pennan” och ”Tronen” framför den gudomliga Närvaron. Pennan eller skriften är bara ett medel och inte ett mål. Även Anhalternas bok är ett medel och det gäller också Koranen. All skrift är ett medel. Tronen, det vill säga Guds allmakt och majestät, utgör ännu ett medel. Det enda sanna målet i tillvaron är uppenbarandet av det Verkliga i Hejdandet. Det är ett mål som inte kan vara något mål eftersom det är beroende av tilltalet från Rösten. Allt övrigt är ett beslöjat annatskap.

Den centrala symbolen i Anhalternas bok är just slöjan. Det är för övrigt nyckelsymbolen i all sufisk litteratur. Hela tillvaron ses som en slöja för det Verkliga. På ett ställe i Niffaris bok förekommer en mystik skapelseakt med hjälp av slöjor.

Evigheten sjöng mitt lov, och den är en av mina egenskaper: av dess lovsjungande skapade Jag natt och dag och utsåg dem till slöjor utbredda över ögonen och tankarna, och över hjärtana och hemligheterna.

Det är en vacker bild av att evighetens lovsjungande utgör temporalitetens slöjor. Den som lyssnar noga kan kanske höra den eviga sången om dagen och natten. Men mellan helgonet och det Verkliga existerar ingen slöja. Den yttersta slöjan är okunnigheten och det är denna slöja som täcker den yttersta Verkligheten. Gudomlig gnosis består i okunnighet.

the International Sufism and Peace University at Bhit ShahI ”Tjänarskapets anhalt” definieras den sanne tjänaren. Att bli den sanne tjänaren är en tanke som genomsyrar inte bara sufismen utan även islam som religion. Islam på arabiska betyder underkastelse, med andra ord underkastelse under Gud, och däri ligger det sanna tjänarskapet enligt muslimsk tro. Men hos Niffari blir underkastelsen ett hinder för mötet med Gud eller Närvaron. Också sufiernas kärleksgnosis utgör ett hinder. Bara i Hejdandets tjänarskap finns den sanne tjänaren. ”Närvarons folk”, de hejdade, är tjänarna som trätt in i det Verkliga.

I det centrala kapitlet ”Anhalten om närvarokammaren och om bokstav” sammanfattas de olika stadierna för att bli hejdad i visionen av Närvaron.

61. Lämna annatskapet, så lämnar du slöjan. Lämna slöjan, så lämnar du avlägsenheten.

Lämna avlägsenheten, så lämnar du närheten. Lämna närheten, så får du se Gud.

Men Hejdandet utgör egentligen inte en handling eftersom ”Goda gärningar är Paradisets fängelser, och onda gärningar är Helvetes fängelser”. Waqfah består i den absoluta frihet som tillhör varken Paradiset eller Helvetet. ”Anhalten om hudens skrumpnande” förklarar vidare att åldrandet utgör ”porten till min närvarokammare”. Det är ett märkligt påstående, men kanske ändå inte så märkligt om man ser åldrandet som reflexionens och begrundandets ålder, då människan gradvis förlorar både sin kropp och världen. I denna förlust ligger gnosis om Närvaron för den som har förmågan att meditera över sin existens.

Den rätta attityden till det Verkliga är att vara ”Ansiktets dyrkare” och tillhöra ”Ansiktsdyrkans folk”. Det innebär att stå ansikte mot ansikte med Varat i ”den tysta kunskapen”. Att stå ansikte mot ansikte med sitt hjärtas ansikte och hela sin varelses ansikte. Detta är Hejdandets tillstånd inför Varats Ansikte.

3

Beato Angelico: Lumen GentiumAnhalternas bok framställer två möjliga livsvägar för människan: annatskapet och Hejdandet. I traditionella teologiska termer tillhör annatskapet den här världens Furste, det vill säga Djävulen, medan Hejdandet tillhör Guds rike. Men syftet i Niffaris bok är inte att lägga ut texten om traditionell teologi eller för den delen om traditionell mystik. Han är mycket kritisk mot ett sådant slags tänkande. Syftet är istället att utarbeta en ny relation till Varat i sig som beskrivs med termen Hejdandet – waqfah. Niffaris visioner i Anhalternas bok kan läsas som visioner av vår autentiska existens som går ut på att bli en waqif.

Vi som lever på 2000-talet tillhör annatskapets folk eller främlingskapets folk. Men just däri ligger ett hopp och en förtröstan. Det gäller bara att ge akt på varje steg vi tar och lyssna till Rösten som hejdar. Sista kapitlet i boken, ”Varseblivningens anhalt”, verkar vara riktat just till oss svenskar som lever på 2010-talet drygt 1000 år efter att det skrevs. Det handlar om skillnaden mellan kunskap och gnosis.

7. All kunskap består av stigar: av utövning, förståelse, tänkande, planering, inlärning, inseende, varseblivning, hågkomst, vision, genomträngande, hejdande, förening, åtskillnad.

8. Det finns ingen stig och inga och stigar till gnosis: och det finns ingen stig och inga stigar i gnosis.

Gnosis befinner sig bortom kunskapen men även gnosis kunskap upphör i Hejdandet. Det är ett tillstånd av frihet och bekymmerslöshet då waqifen andas och uttalar Varat. I dagens it-samhälle översköljs vi av information som förvirrar och förfrämlingar. Men den som lyssnar till den ontologiska Rösten finner den kunskap som är Hejdandet där allt är Närvaro. Dörren till närvarokammaren står öppen. Det är bara att stiga in och lämna annatskapet bakom sig.

Al-Niffaris brinnande ord går före in i Hejdandet.

Bo Gustavsson 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | Stefan Hammarén | 25 mars, 2013

Louise Brooks, varken ängel eller hora

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 10 februari, 2012

Vanitas och andra existentiella dataspel

Döden är alltid närvarande i dataspel. En energimätare som hastigt faller, en symbol som blinkar till i övre hörnet och försvinner. Du kan bli skjuten, knivhuggen, bränd, sprängd eller överkörd ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 25 september, 2010

Wittgensteins förhållningssätt mellan poesi, filosofi och musik

Han betraktar henne och ser hennes ansikte, som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig. Han är böjd över sig själv, det intet som väntar, han ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2017

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko Wikipedia

”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång”

Tomas Tranströmer har gått ur tiden. Mitt hjärta sörjer en av världens mest betydande poeter. När en poet dör blir världen fattigare. Hur många verkliga poeter kan mänskligheten visa under ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 27 mars, 2015

Vem är Jørgen Leth?

Tillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande ...

Av: Per Brunskog | Konstens porträtt | 19 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.