Vladimir Oravsky av Elena Piligrim

Klippboksutdrag

Satt på SJ-tågets ”tysta avdelning” på väg mot Kastrup. Igen. Läste korrekturet till min kommande kortroman ”Mona Lisas leende”, som handlar om geniet Leonardo da Vinci under hans arbete på ...

Av: Vladimir Oravsky | 01 september, 2015
Gästkrönikör

Blir du lönsam lille vän?  Foto: Carl Henrik Tillberg

Cirkeln sluts i södra Frankrike, ett möte med ett av Sveriges främsta konstnärspar

Är du lönsam lille vän är utnämnd till Sveriges mest kända målning, men vad hände egentligen med upphovsmakaren Peter Tillberg? Katinka Kant har åkt ned till Aix-en-Provence och hälsat på ...

Av: Katinka Kant | 23 mars, 2017
Konstens porträtt

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | 07 december, 2013
Konstens porträtt

Carl Schmitts antiliberala partisaner

Carl Schmitts antiliberala partisaner Den rättshistoriska tidskriften Jur commune karakteriserade Heinrich Meiers bok Carl Schmitt, Leo Strauss und Der Begreiff des Politischen som "...une travail du grande qualité". Meier var 95 ...

Av: Bo Cavefors | 11 januari, 2007
Essäer om samhället

Jublet som aldrig blir av. Reflektioner över påskfirande och kristna kulturyttringar



Kristus som segrare över mörkret, med döden förtrampade han döden,Det finns en omhuldad legend i den gammalslaviska Nestorskrönikan, som berättar om hur fursten Vladimir av det hedniska Rus – det land som med tiden skulle visa sig räcka till för att bli både Ukraina och Ryssland – sände iväg spanare i världens alla väderstreck för att finna den bästa religionen åt sitt folk. De mötte ett flertal möjligheter på sin väg: islam, judendomen, den västerländska kristendomen så som den gestaltade sig i Rom och i områdena i väster.

De utsända blev inte särskilt imponerade någonstans – inte förrän de kom till Konstantinopel och besökte en gudstjänst i dess mäktiga Hagia Sofia, den Heliga Vishetens katedral. När de kom hem därifrån, var de så överväldigade att de berättade att de ”inte visste om de varit i himmelen eller på jorden”. Berättelsen om denna överjordiska skönhet i gudstjänstfirandet skulle alltså ganska omgående ha övertygat Vladimir om att den östliga, ortodoxa kristendomen var den allra bästa religionen, varpå han och hans folk lät döpa sig i dess hägn.

Riktigt så enkelt och fyrkantigt gick det naturligtvis inte till, men en kärna av sanning i berättelsen lever omisskännligt kvar, och den kan vi än idag erfara i mötet med hur de kristna helgerna firas inom olika delar av den globala kristenheten.

Personer med västerländsk kulturbakgrund – vare sig de är utövande kristna eller inte – brukar ofta bli särskilt hänförda av påskfirandet i den ortodoxa kyrkan, inte minst i den ryska traditionen, där sången känns mindre exotisk än i exempelvis Grekland och Mellanöstern och där den nästan extatiska jubelkänslan förmedlas i såväl den fyrstämmiga sången som i de rikhaltiga symbolerna och symbolhandlingarna. Men det är en hänförelse som hos den västerländske betraktaren ofta blandas med ett mått av främlingskap och osäkerhet inför en glädje, vars djup man inte riktigt kan förstå eller blicka in i.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Gudstjänstfirande är aldrig bara ord, inte ens i de mest puritanska sammanhang. Vladimirs utsända i Konstantinopel torde inte ha förstått ett enda ord i gudstjänsten de bevittnade! Gudstjänst är även kroppsspråk, symboler och symboliska gester, tonfall, sång och sångsätt, musikinstruments närvaro eller frånvaro, gudstjänstrummets arkitektur och inredning m.m. Säkert var det inte en tillfällighet att hela det rika religiösa kulturarvet i Bysans från 900-talets slut och framåt fördes över från grekisktalande till slavisktalande mark, där det nådde en ny blomstring och antog en delvis annorlunda karaktär. Här, bland slaverna, fann det en resonansbotten som västvärlden förmodligen aldrig kunnat erbjuda.

Målade islamiska kakelplattor i Hagia SofiaKärnan i alltsammans, navet kring vilket allting kretsar, gömmer sig än idag i det ryska ordet för ”söndag” – ”voskresenie”. Ordagrant: ”uppståndelse”. Eller ”uppståndelsedagen”. Söndagen, Dies Dominica, Herrens dag, är den dag då Kristi uppståndelse ständigt firas och blir ihågkommen på nytt. Men en särskild dag på året stiger jublet över detta starkare och mäktigare än annars, till tonerna av en hymn som upprepas säkert ett hundratal gånger under den bortåt tre timmar långa påsknattsgudstjänsten:

Kristus är uppstånden från de döda,
med döden förtrampade han döden,
och åt dem som är i gravarna
gav han liv.”

(Tito Collianders övers.)

Genom det som hände där i Jerusalem, i den fördolda gryningen – sett av ingen utom möjligen av Herrens änglar – förändrades människans livsvillkor i grunden och blev en väg från död till liv. En inre förvissning om detta, mer eller mindre artikulerad, överskuggar allting annat hos de människor av ortodox tro som varje år, tätt ihopträngda och med fladdrande bivaxljus i händerna, samlas i Moskva eller Aten, Bukarest eller Tbilisi, Jerusalem eller Beirut, till den största av årets högtider.

runor från 1000talet i Hagia Sofia IstanbulEn amerikansk luthersk teolog av slovakiskt ursprung, Jaroslav Pelikan, väckte för en del år sedan stor uppmärksamhet sedan han efter en lång karriär som luthersk teologisk akademiker och förlagsman konverterade till den ortodoxa kyrkan. Bakgrunden till hans konversion kan vi här lämna därhän. Men det kan finnas anledning att nämna, att en av de allra sista böckerna som han själv skrev och utgav överraskande nog var ägnad Johann Sebastian Bach och hade titeln ”Bach Among the Theologians ”. Den nyvordne ortodoxe proselyten gav på c:a 150 sidor sin oreserverade kärleksförklaring till den lutherska reformationskristendomens kanske största kulturpersonlighet efter Luther själv. Var detta ett slags nostalgiskt tillbakablickande på en andlig kulturkrets som Pelikan just hade lämnat?

Något tillspetsat – och måhända även provocerande – kunde man säga, att Bach med sina bägge mästerverk, Matteus- och Johannespassionerna, kanske nådde fram till ett slags slutpunkt för vad västerländsk kristen kultur förmår gestalta. I de båda passionerna (den tredje, en Markuspassion, blev tonsatt men gick förlorad) ger Bach i toner form och uttryck – på ett aldrig överträffat sätt – åt Jesu lidandes historia; den löpande bibliska berättelsen följs av förklarande och kommenterande hymner, arior och recitativ som tränger in i passionsdramats minsta skrymslen. Och när allt är över kommer sammanfattningen: ”Wir setzen uns mit Tränen nieder...” – ”Vi sätter oss ner under tårar och ropar till dig i graven: Ro, stilla ro!”

Sedan följer den stora tystnaden.

passio christi SindoneInte Bara för Bachs del – det finns en påskkantat i hans verkförteckning, ett litet verk ägnat påskdagens evangelium, men inte tillnärmelsevis av samma dignitet som de båda passionerna. Bachs tystnad efter Kristi korsfästelse och gravläggning svarar mot en hållning som han delar med det kristna Västerlandet i stort. (En hållning som, märk väl, inte med nödvändighet är beroende av den moderna rationalismens avståndstagande från religionens mystika innehåll, eftersom den fanns redan innan rationalismen trädde in på scenen.)

I den reformerta världen, bland de kyrkosamfund som leder sitt ursprung till Calvin och Zwingli, blev kyrkoåret i sin helhet sönderslaget vid reformationen. Inga specifika helger skulle firas överhuvudtaget. Predikanten skulle fritt välja predikotext ur Bibeln, utan hänsyn till vilken dag på året det var; och hörsägen berättar att själve Calvin på juldagens morgon predikade över en text ur 3 Mosebok, vald med omsorg för att inte ha vare sig yttre eller inre anknytning till julens budskap. I de reformerta kyrkor, som numera trevande försöker återknyta till det klassiska kyrkoårets följd av helger och högtidsdagar, lider man ännu av de andliga skadorna från denna långvariga praxis.

Det katolska Andra vatikankonciliet vid 1960-talets mitt blev startskottet för en liturgisk förnyelse inte bara inom den katolska kyrkan, utan även inom de reformationskristna kyrkor som har följt det gamla kyrkoåret.

Hur har denna förnyelse skett och vad är det som förnyats? Om det skulle mycket kunna sägas, men om vi ser på vad som hänt med påskfirandet, har knappast någon förändring kommit som förmått bryta den västerländska hållningen: den märkliga tystnaden efter Kristi korsfästelse och gravläggning.

Med många ortodoxa påskfiranden i minne från långt bakåt i tiden, valde jag att förra året försöka följa påskliturgin i TV från Vatikanen. Jag var spänd på att få se om något av uppståndelseglädjens energi tagit sig in i det katolska påskfirandet. Men jag insåg rätt snart att jag måste ge upp mina förväntningar. Långa textläsningar följdes omsider av påskljusets tändande; i mörker bars det tända ljuset i tyst gravliknande procession; och när det väl blivit upplyst i den väldiga Peterskyrkan vidtog slutligen en liturgi präglad av tung värdighet. Det var jublet som aldrig blev av.

Kristus är uppståndenI lutherska och anglikanska kyrkor har som nämnts Andra vatikankonciliets reformer i vissa avseenden gett inspiration. Man har vänt på altaret från koret mot församlingen, man har anammat katolska principer för hur nattvardskärl skall hanteras, och mycket annat. Därutöver har de lokala församlingarna getts möjlighet att – utifrån en given stomme – utforma gudstjänsterna i stor frihet. Denna frihet gäller ofta även praxis från söndag till söndag: Begreppet ”temagudstjänst” kan rentav ses som ett slags anammande av den gammalreformerta tanken, att gudstjänstens tema bestäms lokalt och inte av något kyrkoår.

Präster och pastorer får lära sig predika med yvigt kroppsspråk och gott humör. Man söker gjuta liv i gudstjänsten med ny musik och med medverkan av talare utanför kyrkans – ibland helt utanför den kristna tronskrets.

För påskfirandets del tycks dock allting, under all yta, bli kvar vid det gamla. Efter korsfästelsen och gravläggningen blir det märkligt tyst. Kvinnorna som kommer springande från den tomma graven med det glada budskapet möter en påfallande oberörd skara människor. Jublet som aldrig blir av.

Men kanske kommer det så småningom även till oss, på oförutsägbara vägar.

 

Thomas Notini

 Gud finns bortom Gud

https://www.youtube.com/watch?v=EaSvJZE3dCI

  

https://www.youtube.com/watch?v=18EMloAEugA

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Tablighi Jamaat Foto CC BY SA 2.0

Bort och hem igen

Tolkiens saga om Bilbo, en äventyrlig hobbit från Fylke, har undertiteln ”Bort och hem igen”. Jag vill använda samma rubrik när jag berättar något om min resa in och ut ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 10 april, 2017

En resa till makedonien-ett annorlunda minne av första världskrigets utbrott

Thessaloniki är Greklands andra stad med ungefär en och en halv miljon innevånare och belägen i mellersta Makedonien, en region som har varit utsatt för många konflikter under 1900-talet. Staden var ...

Av: Jens Wallén | Kulturreportage | 04 juni, 2014

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Magnus Göransson

Hästbilder

Idioten vaknar mitt i en väpnad konflikt med sin väckarklocka. Klockan hade tydligen kastat första stenen men när idioten kom till sans var kriget redan över. Ingen vinner krig och ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 16 mars, 2016

Vem äger grönskan? – Att förvalta det gröna rummet

Runtomkring är stubbar. Buskar som skulle blommat. Träd som skulle slagit ut.Runtomkring mig är stubbar. Jag har inget lantställe. Det gröna rummet i staden Stockholm där jag bor, är min trädgård ...

Av: Syster Ehlisabel | Gästkrönikör | 07 maj, 2009

Omöjliga intervjuer. Nikanor Teratologen intervjuar Archilochos

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Nikanor Teratologen | Övriga porträtt | 09 juli, 2012

Rödskinn och blekansikten

Häromdagen dök ur kökkenmöddingen upp en amerikansk barnbok från 1948, utgiven av Simon and Schuster som den gången höll till i Rockefeller Center i New York. Den är i stort ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2017

Byn Adak har en alldeles egen Saga

TEMA VÄSTERBOTTEN På Arlanda tittar jag efter en kvinna i grön linnedräkt och igelkottsfrisyr. Det var så hon beskrev sig själv, Eivor Jonsson från Adak. Med en kopp starkt svart lappkaffe ...

Av: Erika Hesselgren | Kulturreportage | 18 februari, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts