Illustration av Hebriana Alainentalo

Glömda poeter

Arne Melberg om tre poeters udda öde: Bengt Berg, Sam Carlquist och Lars Järlestad.

Av: Arne Melberg | 16 september, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | 28 september, 2015
Utopiska geografier

August Strindberg vid Rådmansgatans t-tunnelbanestation i Stockholm. Foto Wiki

Strindberg och Frankrike

August Strindberg är Sveriges mest franskinriktade skönlitteräre författare. Han bodde långa perioder i Frankrike, skrev själv vissa av sina verk på franska, de flesta av hans skrifter finns översatta till ...

Av: Elisabeth Tegelberg | 07 juli, 2015
Litteraturens porträtt

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | 26 juni, 2012
Gästkrönikör

Jublet som aldrig blir av. Reflektioner över påskfirande och kristna kulturyttringar



Kristus som segrare över mörkret, med döden förtrampade han döden,Det finns en omhuldad legend i den gammalslaviska Nestorskrönikan, som berättar om hur fursten Vladimir av det hedniska Rus – det land som med tiden skulle visa sig räcka till för att bli både Ukraina och Ryssland – sände iväg spanare i världens alla väderstreck för att finna den bästa religionen åt sitt folk. De mötte ett flertal möjligheter på sin väg: islam, judendomen, den västerländska kristendomen så som den gestaltade sig i Rom och i områdena i väster.

De utsända blev inte särskilt imponerade någonstans – inte förrän de kom till Konstantinopel och besökte en gudstjänst i dess mäktiga Hagia Sofia, den Heliga Vishetens katedral. När de kom hem därifrån, var de så överväldigade att de berättade att de ”inte visste om de varit i himmelen eller på jorden”. Berättelsen om denna överjordiska skönhet i gudstjänstfirandet skulle alltså ganska omgående ha övertygat Vladimir om att den östliga, ortodoxa kristendomen var den allra bästa religionen, varpå han och hans folk lät döpa sig i dess hägn.

Riktigt så enkelt och fyrkantigt gick det naturligtvis inte till, men en kärna av sanning i berättelsen lever omisskännligt kvar, och den kan vi än idag erfara i mötet med hur de kristna helgerna firas inom olika delar av den globala kristenheten.

Personer med västerländsk kulturbakgrund – vare sig de är utövande kristna eller inte – brukar ofta bli särskilt hänförda av påskfirandet i den ortodoxa kyrkan, inte minst i den ryska traditionen, där sången känns mindre exotisk än i exempelvis Grekland och Mellanöstern och där den nästan extatiska jubelkänslan förmedlas i såväl den fyrstämmiga sången som i de rikhaltiga symbolerna och symbolhandlingarna. Men det är en hänförelse som hos den västerländske betraktaren ofta blandas med ett mått av främlingskap och osäkerhet inför en glädje, vars djup man inte riktigt kan förstå eller blicka in i.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Gudstjänstfirande är aldrig bara ord, inte ens i de mest puritanska sammanhang. Vladimirs utsända i Konstantinopel torde inte ha förstått ett enda ord i gudstjänsten de bevittnade! Gudstjänst är även kroppsspråk, symboler och symboliska gester, tonfall, sång och sångsätt, musikinstruments närvaro eller frånvaro, gudstjänstrummets arkitektur och inredning m.m. Säkert var det inte en tillfällighet att hela det rika religiösa kulturarvet i Bysans från 900-talets slut och framåt fördes över från grekisktalande till slavisktalande mark, där det nådde en ny blomstring och antog en delvis annorlunda karaktär. Här, bland slaverna, fann det en resonansbotten som västvärlden förmodligen aldrig kunnat erbjuda.

Målade islamiska kakelplattor i Hagia SofiaKärnan i alltsammans, navet kring vilket allting kretsar, gömmer sig än idag i det ryska ordet för ”söndag” – ”voskresenie”. Ordagrant: ”uppståndelse”. Eller ”uppståndelsedagen”. Söndagen, Dies Dominica, Herrens dag, är den dag då Kristi uppståndelse ständigt firas och blir ihågkommen på nytt. Men en särskild dag på året stiger jublet över detta starkare och mäktigare än annars, till tonerna av en hymn som upprepas säkert ett hundratal gånger under den bortåt tre timmar långa påsknattsgudstjänsten:

Kristus är uppstånden från de döda,
med döden förtrampade han döden,
och åt dem som är i gravarna
gav han liv.”

(Tito Collianders övers.)

Genom det som hände där i Jerusalem, i den fördolda gryningen – sett av ingen utom möjligen av Herrens änglar – förändrades människans livsvillkor i grunden och blev en väg från död till liv. En inre förvissning om detta, mer eller mindre artikulerad, överskuggar allting annat hos de människor av ortodox tro som varje år, tätt ihopträngda och med fladdrande bivaxljus i händerna, samlas i Moskva eller Aten, Bukarest eller Tbilisi, Jerusalem eller Beirut, till den största av årets högtider.

runor från 1000talet i Hagia Sofia IstanbulEn amerikansk luthersk teolog av slovakiskt ursprung, Jaroslav Pelikan, väckte för en del år sedan stor uppmärksamhet sedan han efter en lång karriär som luthersk teologisk akademiker och förlagsman konverterade till den ortodoxa kyrkan. Bakgrunden till hans konversion kan vi här lämna därhän. Men det kan finnas anledning att nämna, att en av de allra sista böckerna som han själv skrev och utgav överraskande nog var ägnad Johann Sebastian Bach och hade titeln ”Bach Among the Theologians ”. Den nyvordne ortodoxe proselyten gav på c:a 150 sidor sin oreserverade kärleksförklaring till den lutherska reformationskristendomens kanske största kulturpersonlighet efter Luther själv. Var detta ett slags nostalgiskt tillbakablickande på en andlig kulturkrets som Pelikan just hade lämnat?

Något tillspetsat – och måhända även provocerande – kunde man säga, att Bach med sina bägge mästerverk, Matteus- och Johannespassionerna, kanske nådde fram till ett slags slutpunkt för vad västerländsk kristen kultur förmår gestalta. I de båda passionerna (den tredje, en Markuspassion, blev tonsatt men gick förlorad) ger Bach i toner form och uttryck – på ett aldrig överträffat sätt – åt Jesu lidandes historia; den löpande bibliska berättelsen följs av förklarande och kommenterande hymner, arior och recitativ som tränger in i passionsdramats minsta skrymslen. Och när allt är över kommer sammanfattningen: ”Wir setzen uns mit Tränen nieder...” – ”Vi sätter oss ner under tårar och ropar till dig i graven: Ro, stilla ro!”

Sedan följer den stora tystnaden.

passio christi SindoneInte Bara för Bachs del – det finns en påskkantat i hans verkförteckning, ett litet verk ägnat påskdagens evangelium, men inte tillnärmelsevis av samma dignitet som de båda passionerna. Bachs tystnad efter Kristi korsfästelse och gravläggning svarar mot en hållning som han delar med det kristna Västerlandet i stort. (En hållning som, märk väl, inte med nödvändighet är beroende av den moderna rationalismens avståndstagande från religionens mystika innehåll, eftersom den fanns redan innan rationalismen trädde in på scenen.)

I den reformerta världen, bland de kyrkosamfund som leder sitt ursprung till Calvin och Zwingli, blev kyrkoåret i sin helhet sönderslaget vid reformationen. Inga specifika helger skulle firas överhuvudtaget. Predikanten skulle fritt välja predikotext ur Bibeln, utan hänsyn till vilken dag på året det var; och hörsägen berättar att själve Calvin på juldagens morgon predikade över en text ur 3 Mosebok, vald med omsorg för att inte ha vare sig yttre eller inre anknytning till julens budskap. I de reformerta kyrkor, som numera trevande försöker återknyta till det klassiska kyrkoårets följd av helger och högtidsdagar, lider man ännu av de andliga skadorna från denna långvariga praxis.

Det katolska Andra vatikankonciliet vid 1960-talets mitt blev startskottet för en liturgisk förnyelse inte bara inom den katolska kyrkan, utan även inom de reformationskristna kyrkor som har följt det gamla kyrkoåret.

Hur har denna förnyelse skett och vad är det som förnyats? Om det skulle mycket kunna sägas, men om vi ser på vad som hänt med påskfirandet, har knappast någon förändring kommit som förmått bryta den västerländska hållningen: den märkliga tystnaden efter Kristi korsfästelse och gravläggning.

Med många ortodoxa påskfiranden i minne från långt bakåt i tiden, valde jag att förra året försöka följa påskliturgin i TV från Vatikanen. Jag var spänd på att få se om något av uppståndelseglädjens energi tagit sig in i det katolska påskfirandet. Men jag insåg rätt snart att jag måste ge upp mina förväntningar. Långa textläsningar följdes omsider av påskljusets tändande; i mörker bars det tända ljuset i tyst gravliknande procession; och när det väl blivit upplyst i den väldiga Peterskyrkan vidtog slutligen en liturgi präglad av tung värdighet. Det var jublet som aldrig blev av.

Kristus är uppståndenI lutherska och anglikanska kyrkor har som nämnts Andra vatikankonciliets reformer i vissa avseenden gett inspiration. Man har vänt på altaret från koret mot församlingen, man har anammat katolska principer för hur nattvardskärl skall hanteras, och mycket annat. Därutöver har de lokala församlingarna getts möjlighet att – utifrån en given stomme – utforma gudstjänsterna i stor frihet. Denna frihet gäller ofta även praxis från söndag till söndag: Begreppet ”temagudstjänst” kan rentav ses som ett slags anammande av den gammalreformerta tanken, att gudstjänstens tema bestäms lokalt och inte av något kyrkoår.

Präster och pastorer får lära sig predika med yvigt kroppsspråk och gott humör. Man söker gjuta liv i gudstjänsten med ny musik och med medverkan av talare utanför kyrkans – ibland helt utanför den kristna tronskrets.

För påskfirandets del tycks dock allting, under all yta, bli kvar vid det gamla. Efter korsfästelsen och gravläggningen blir det märkligt tyst. Kvinnorna som kommer springande från den tomma graven med det glada budskapet möter en påfallande oberörd skara människor. Jublet som aldrig blir av.

Men kanske kommer det så småningom även till oss, på oförutsägbara vägar.

 

Thomas Notini

 Gud finns bortom Gud

https://www.youtube.com/watch?v=EaSvJZE3dCI

  

https://www.youtube.com/watch?v=18EMloAEugA

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

gudinnor

New Age – flyktväg eller kvinnorörelse i vår tid?

New Age - detta omdiskuterade, mycket breda begrepp som även fungerar som samlingsnamn för olika andliga och spirituella rörelser – kan det sägas utgöra en i vår tid betydelsefull kvinnorörelse? ...

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Essäer om religionen | 24 december, 2017

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

Umberto Saba, geten och döden

En regnig dag i oktober 2012 besökte jag Umberto Sabas antikvariat i Trieste. Jag köpte en bok på italienska om antikvariatet och dess historia sedan 1919 då Saba blev dess ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 mars, 2013

Domenico Morelli. Iconoklasti. 1864. Museo di Napoli

Ikonoklaster, Fahrenheit 451 och kulturella folkmord

Varför ogillar vissa människor bilder som föreställer gudar och människor? Varför har det under vissa tider i en del kulturer funnits människor som bestämt sig för att systematiskt radera ut ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 30 augusti, 2015

Man bär utlandet inom sig

Man bär utlandet inom sig Ett bokligt reportage Man bär utlandet inom sig, säger den isländske författaren Gudbergur Bergsson. Man bär och bär fram till den punkt man inte längre ...

Av: Thomas Nydahl | Kulturreportage | 24 november, 2006

Robert Halvarsson - Kooperativet Mediagruppen Karlstad - foto -  Robin Malmqvist

Känner du vid mitt namn?

En ny text av Robert Halvarsson.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 11 januari, 2016

Bob Dylan 1963

”Jag var inte toastmaster åt någon generation”

Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer.

Av: Linda Bönström | Essäer om musik | 14 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.