Holismer och reduktionismer

Holismen handlar i princip om att se all verklighet som en helhet (inte en delhet). Positivismen (som är den naturvetenskapliga förståelsens centrum och metod) handlar om att se - eller ...

Av: Carsten Palmer Schale | 13 maj, 2011
Essäer

Vårt lilla, lilla samhällsbygge

Häromdagen upplevde jag en skräckfilm. Åtminstone kändes det så när jag gick i iskylan mot kiosken för att se om den var öppen. Jag hade lånat min pojkväns mobiltelefon som ...

Av: Jessica Johansson | 10 december, 2012
Jessica Johansson

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | 09 februari, 2009
Utopiska geografier

Ingen konst för taxar

 Olle Bærtlings Asamk, förslag till skulptur på Sergels torg, Stockholm, 1961. Ej genomförd. Skalenligt fotomontage av Albin Dahlström/Moderna Museet. Ingen konst för taxar – Carlsund och Baertling i storformat Det är en ...

Av: Ulf Stenberg | 27 november, 2007
Kulturreportage

Jublet som aldrig blir av. Reflektioner över påskfirande och kristna kulturyttringar



Kristus som segrare över mörkret, med döden förtrampade han döden,Det finns en omhuldad legend i den gammalslaviska Nestorskrönikan, som berättar om hur fursten Vladimir av det hedniska Rus – det land som med tiden skulle visa sig räcka till för att bli både Ukraina och Ryssland – sände iväg spanare i världens alla väderstreck för att finna den bästa religionen åt sitt folk. De mötte ett flertal möjligheter på sin väg: islam, judendomen, den västerländska kristendomen så som den gestaltade sig i Rom och i områdena i väster.

De utsända blev inte särskilt imponerade någonstans – inte förrän de kom till Konstantinopel och besökte en gudstjänst i dess mäktiga Hagia Sofia, den Heliga Vishetens katedral. När de kom hem därifrån, var de så överväldigade att de berättade att de ”inte visste om de varit i himmelen eller på jorden”. Berättelsen om denna överjordiska skönhet i gudstjänstfirandet skulle alltså ganska omgående ha övertygat Vladimir om att den östliga, ortodoxa kristendomen var den allra bästa religionen, varpå han och hans folk lät döpa sig i dess hägn.

Riktigt så enkelt och fyrkantigt gick det naturligtvis inte till, men en kärna av sanning i berättelsen lever omisskännligt kvar, och den kan vi än idag erfara i mötet med hur de kristna helgerna firas inom olika delar av den globala kristenheten.

Personer med västerländsk kulturbakgrund – vare sig de är utövande kristna eller inte – brukar ofta bli särskilt hänförda av påskfirandet i den ortodoxa kyrkan, inte minst i den ryska traditionen, där sången känns mindre exotisk än i exempelvis Grekland och Mellanöstern och där den nästan extatiska jubelkänslan förmedlas i såväl den fyrstämmiga sången som i de rikhaltiga symbolerna och symbolhandlingarna. Men det är en hänförelse som hos den västerländske betraktaren ofta blandas med ett mått av främlingskap och osäkerhet inför en glädje, vars djup man inte riktigt kan förstå eller blicka in i.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Gudstjänstfirande är aldrig bara ord, inte ens i de mest puritanska sammanhang. Vladimirs utsända i Konstantinopel torde inte ha förstått ett enda ord i gudstjänsten de bevittnade! Gudstjänst är även kroppsspråk, symboler och symboliska gester, tonfall, sång och sångsätt, musikinstruments närvaro eller frånvaro, gudstjänstrummets arkitektur och inredning m.m. Säkert var det inte en tillfällighet att hela det rika religiösa kulturarvet i Bysans från 900-talets slut och framåt fördes över från grekisktalande till slavisktalande mark, där det nådde en ny blomstring och antog en delvis annorlunda karaktär. Här, bland slaverna, fann det en resonansbotten som västvärlden förmodligen aldrig kunnat erbjuda.

Målade islamiska kakelplattor i Hagia SofiaKärnan i alltsammans, navet kring vilket allting kretsar, gömmer sig än idag i det ryska ordet för ”söndag” – ”voskresenie”. Ordagrant: ”uppståndelse”. Eller ”uppståndelsedagen”. Söndagen, Dies Dominica, Herrens dag, är den dag då Kristi uppståndelse ständigt firas och blir ihågkommen på nytt. Men en särskild dag på året stiger jublet över detta starkare och mäktigare än annars, till tonerna av en hymn som upprepas säkert ett hundratal gånger under den bortåt tre timmar långa påsknattsgudstjänsten:

Kristus är uppstånden från de döda,
med döden förtrampade han döden,
och åt dem som är i gravarna
gav han liv.”

(Tito Collianders övers.)

Genom det som hände där i Jerusalem, i den fördolda gryningen – sett av ingen utom möjligen av Herrens änglar – förändrades människans livsvillkor i grunden och blev en väg från död till liv. En inre förvissning om detta, mer eller mindre artikulerad, överskuggar allting annat hos de människor av ortodox tro som varje år, tätt ihopträngda och med fladdrande bivaxljus i händerna, samlas i Moskva eller Aten, Bukarest eller Tbilisi, Jerusalem eller Beirut, till den största av årets högtider.

runor från 1000talet i Hagia Sofia IstanbulEn amerikansk luthersk teolog av slovakiskt ursprung, Jaroslav Pelikan, väckte för en del år sedan stor uppmärksamhet sedan han efter en lång karriär som luthersk teologisk akademiker och förlagsman konverterade till den ortodoxa kyrkan. Bakgrunden till hans konversion kan vi här lämna därhän. Men det kan finnas anledning att nämna, att en av de allra sista böckerna som han själv skrev och utgav överraskande nog var ägnad Johann Sebastian Bach och hade titeln ”Bach Among the Theologians ”. Den nyvordne ortodoxe proselyten gav på c:a 150 sidor sin oreserverade kärleksförklaring till den lutherska reformationskristendomens kanske största kulturpersonlighet efter Luther själv. Var detta ett slags nostalgiskt tillbakablickande på en andlig kulturkrets som Pelikan just hade lämnat?

Något tillspetsat – och måhända även provocerande – kunde man säga, att Bach med sina bägge mästerverk, Matteus- och Johannespassionerna, kanske nådde fram till ett slags slutpunkt för vad västerländsk kristen kultur förmår gestalta. I de båda passionerna (den tredje, en Markuspassion, blev tonsatt men gick förlorad) ger Bach i toner form och uttryck – på ett aldrig överträffat sätt – åt Jesu lidandes historia; den löpande bibliska berättelsen följs av förklarande och kommenterande hymner, arior och recitativ som tränger in i passionsdramats minsta skrymslen. Och när allt är över kommer sammanfattningen: ”Wir setzen uns mit Tränen nieder...” – ”Vi sätter oss ner under tårar och ropar till dig i graven: Ro, stilla ro!”

Sedan följer den stora tystnaden.

passio christi SindoneInte Bara för Bachs del – det finns en påskkantat i hans verkförteckning, ett litet verk ägnat påskdagens evangelium, men inte tillnärmelsevis av samma dignitet som de båda passionerna. Bachs tystnad efter Kristi korsfästelse och gravläggning svarar mot en hållning som han delar med det kristna Västerlandet i stort. (En hållning som, märk väl, inte med nödvändighet är beroende av den moderna rationalismens avståndstagande från religionens mystika innehåll, eftersom den fanns redan innan rationalismen trädde in på scenen.)

I den reformerta världen, bland de kyrkosamfund som leder sitt ursprung till Calvin och Zwingli, blev kyrkoåret i sin helhet sönderslaget vid reformationen. Inga specifika helger skulle firas överhuvudtaget. Predikanten skulle fritt välja predikotext ur Bibeln, utan hänsyn till vilken dag på året det var; och hörsägen berättar att själve Calvin på juldagens morgon predikade över en text ur 3 Mosebok, vald med omsorg för att inte ha vare sig yttre eller inre anknytning till julens budskap. I de reformerta kyrkor, som numera trevande försöker återknyta till det klassiska kyrkoårets följd av helger och högtidsdagar, lider man ännu av de andliga skadorna från denna långvariga praxis.

Det katolska Andra vatikankonciliet vid 1960-talets mitt blev startskottet för en liturgisk förnyelse inte bara inom den katolska kyrkan, utan även inom de reformationskristna kyrkor som har följt det gamla kyrkoåret.

Hur har denna förnyelse skett och vad är det som förnyats? Om det skulle mycket kunna sägas, men om vi ser på vad som hänt med påskfirandet, har knappast någon förändring kommit som förmått bryta den västerländska hållningen: den märkliga tystnaden efter Kristi korsfästelse och gravläggning.

Med många ortodoxa påskfiranden i minne från långt bakåt i tiden, valde jag att förra året försöka följa påskliturgin i TV från Vatikanen. Jag var spänd på att få se om något av uppståndelseglädjens energi tagit sig in i det katolska påskfirandet. Men jag insåg rätt snart att jag måste ge upp mina förväntningar. Långa textläsningar följdes omsider av påskljusets tändande; i mörker bars det tända ljuset i tyst gravliknande procession; och när det väl blivit upplyst i den väldiga Peterskyrkan vidtog slutligen en liturgi präglad av tung värdighet. Det var jublet som aldrig blev av.

Kristus är uppståndenI lutherska och anglikanska kyrkor har som nämnts Andra vatikankonciliets reformer i vissa avseenden gett inspiration. Man har vänt på altaret från koret mot församlingen, man har anammat katolska principer för hur nattvardskärl skall hanteras, och mycket annat. Därutöver har de lokala församlingarna getts möjlighet att – utifrån en given stomme – utforma gudstjänsterna i stor frihet. Denna frihet gäller ofta även praxis från söndag till söndag: Begreppet ”temagudstjänst” kan rentav ses som ett slags anammande av den gammalreformerta tanken, att gudstjänstens tema bestäms lokalt och inte av något kyrkoår.

Präster och pastorer får lära sig predika med yvigt kroppsspråk och gott humör. Man söker gjuta liv i gudstjänsten med ny musik och med medverkan av talare utanför kyrkans – ibland helt utanför den kristna tronskrets.

För påskfirandets del tycks dock allting, under all yta, bli kvar vid det gamla. Efter korsfästelsen och gravläggningen blir det märkligt tyst. Kvinnorna som kommer springande från den tomma graven med det glada budskapet möter en påfallande oberörd skara människor. Jublet som aldrig blir av.

Men kanske kommer det så småningom även till oss, på oförutsägbara vägar.

 

Thomas Notini

 Gud finns bortom Gud

https://www.youtube.com/watch?v=EaSvJZE3dCI

  

https://www.youtube.com/watch?v=18EMloAEugA

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Från Spider till ARCIV

TEMA VÄSTERBOTTEN Sedan snart tio år tillbaka finns det i Västerbotten ett spännande projekt vars huvudsakliga syfte kan sägas vara att göra det möjligt för kulturarbetare att försörja sig på ...

Av: Gregor Flakierski | Kulturreportage | 07 februari, 2008

Birgitta Trotzig

Birgitta Trotzig: Sveriges Dostojevskij

Det finns inte många svenska författare som på en och samma gång förmått tränga in i människans vitaste vita och svartaste svarta; i hennes djupaste ljusdunkla skikt; i hennes levande ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 08 mars, 2017

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | Gästkrönikör | 28 december, 2016

Fragment av surrogatpyret VIII

Fragment av surrogatpyret VIII Å då tänkte ja så här, lite lomrut, mens ja skwompande tjasa upp på bron i den sjuka stanken från dom nyflådda hudarna å pissrååtan å ja ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 20 november, 2007

Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | Agora - filosofiska essäer | 07 oktober, 2015

Hans Evert René.Tre dikter från Majorca

SOLEN VÄRMER SJÄLENS TRASOR     Solen värmer själens trasor.   De vänder sig om i inre kyla, för att återfå en andning: näring av tång och aska.   Sol bländar avsiktligt snett.   Havet lägger ändå stranden tillrätta med gyllenbruna trådar, helt ...

Av: Hans Evert Renerius | Utopiska geografier | 09 december, 2013

Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Litterära artefakter

Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 13 april, 2015

Utopia

Utopier, drömmar om idealsamhällen, finns beskrivna alltsedan Platons Staten och Thomas Moores Utopia. Genom tiderna har också många försökt översätta drömmarna till verklighet. Radikala kristna har baserat utopiska samhällsbyggen på urkristendomens ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 13 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.