Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | 01 juni, 2014
Stefan Whilde

Foto: Björn Gustavsson.

Shanghai: ett shoppingparadis

Man stiger på ett plan i Stockholm – och 12 timmar senare – efter att ha blickat ner över “ändlösa” sibiriska skogar och Mongoliets enorma ökenområden – stiger man av ...

Av: Björn Gustavsson | 11 september, 2016
Resereportage

När två världar möts

– Det är roligt att lära sig om andra språk. Jag visste inte att man kunde ha det som yrke! säger Milarépa Traoré om vad han lär i skolprojektet Babel. Det ...

Av: Anna Mezey | 21 januari, 2013
Kulturreportage

Gilda Melodia

Ängeln

Du är mitt hjärtas lust. Den som jag har undandragit världen, och behållit i mig själv och undanhållit allt skapat.

Av: Gilda Melodia | 20 oktober, 2017
Gilda Melodia

Agape



Kristus av Michelangelo

Amor trahit amantem extra se…

 

(”Kärleken (Eros) drar den älskade ut­anför sig själv”, Dante, Vita Nuova.)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

När en människa tar in världen och världen speglas i henne lättsamt och smärtfritt såsom under en vacker vårdag, då kan hon överlämna sig till den enkla glädjen. De stora tingen försvinner, det är de små sakerna som är evi­ga. Det finns ett annat ”språk”, som är starkare än Eros; detta är mystikens språk.

 

Du lever ditt normala liv, du följer lagarna, har din tro, sköter dina sysselsättningar, men plötsligt sker någonting som kastar dig utanför allt det som du trodde var verkligt. Dina värderingar, övertygelser och löften kan inte längre skydda dig. Du är isolerad; en kraft som är större än dig har slungat dig ut ur det du en gång kallade din verklighet och värld. Denna kraft har olika namn, men dess födelseort är bara en: kärleken. Det finns inte bara en kärlek eller endast en form, ett alfabet för att uttrycka eller be­skriva den. Själva ordet kärlek är bara ett ord som vi använder för att ut­trycka någonting som förblir någonting annat. Våra ord och våra kroppar bär inte den här kraften som transfigurerar oss och världen omkring oss inför våra blickar. Vi inhämtar någonting som drabbar vårt individuella plan men det händer med en så osäglig kraft att vi tror oss stå ensamma mot världen. Världen (människorna) kan inte förstå oss då den inte upplever det som vi upplever lika starkt. Här uppstår först två möjligheter, och valet mellan dem beror på vår egen personliga styrka. Om vi är svaga och osäkra stänger vi oss inne i vår nya värld och bryr oss inte om vad omvärlden säger. Är vi starka och säkra gör vi samma sak, men då försöker vi också finna en balans mellan oss och de andra. Men vi förblir instängda även om denna erfarenhet tycks öppna dörrar som tidigare har varit låsta för oss. Emel­lertid finns också en tredje möjlighet: den upplystes väg.

 

Det grekiska ordet Agape har ingenting med de svenska orden barm­härtighet, välgörenhet eller givmildhet att göra. Agape har två möjliga ursprung: verbet ago – att handla, agera, men också putta fram; och agamai, att häpna, att bli extatisk. Ordet ago alstrar också ord som agonia som förutom dödskamp också i allmänhet betyder strid, kamp (jfr antagonism).

Agape (som caritas, charity) är den kärlek som inte saknar jordiska mål men som öppnar sig för alla människor och ger dem kärlek utan att förvänta sig nå­gonting tillbaka.

Men Agape är också någonting annat.

Man kan inte äga denna form av kärlek utan begär. Och detta begär är inte köttsligt, har inget mänskligt mål förutom ljuset mot vilket extasen öppnar oss. Agape förvandlar den som älskar till en dåre i människornas ögon. Samhället omkring oss är inte byggt på Agape, samhället vet ingenting om den extatiska häpenheten. Agape är den kärlek som älskar ända intill döden, inte nödvändigtvis med ett sexuellt begär, och offrar sitt eget liv för den andre. Den andre blir viktigare än en själv. Detta är ingen välgörenhet utan ren dårskap i samhällets ögon.

Denna kärlek öppnar oss mot det extatiska. Och när människan plötsligt och av en slump förnimmer detta tillstånd, då förändras allt. Förtvivlan som denna förnimmelse väcker liknar grymheten hos en rovfågel som slår en min­dre fågel mitt på den klara himlen.

Extas och nåd

Förnuftet är plural, pluralistiskt. Predikaten i våra språk är byggda på det sättet, strukturerade kring en mångfald som följer förnuftets regler. Plural är en absolut form, det finns inget överflöd av betydelser inom den reglera­de mångfalden. Mystiken däremot talar i singularis; den innebär ett avsked från förnuftssfären och ett drunknande i det sakrala. Det sakrala kan ibland tala i religiösa termer och böja sig för normen, men omedvetet, eftersom kraften är för stark och eftersom vi inte vill dö. ”Att älska är detsamma som att dö”, skriver Teresa av Avila. I den ursprungliga ”galenskapen” dör man. Man dör till världen. Paradoxen som verkar uppstå här är bara syntaktisk.

Psykoanalysen talar om sublimering av den sexuella driften. Men den ig­norerar betydelsen av ordet sublim (majestätisk, ren). Monoteismens barnbarn försöker finna svar på frågor som ingen har ställt. Den polske teater­visionären Jerzy Grotowski sade vid ett tillfälle under ett föredrag om Ma­rias uppenbarelser: ”Den galna psykopaten (själens älskare) säger att hon har sett jungfru Maria. Den intelligenta och ’sakkunniga’ humanisten sä­ger att detta inte är möjligt. Han har rätt. Men dåren ser jungfrun Maria… det gör inte humanisten.”

Mystiken talar i singularis. En lärft och ett sinne. Långsamma andetag bara för att loda djupare, i avgrunden. Vrålet ekar i hjärtat. Och avgrun­den är ingen avgrund men en lång våg av bärkraft och en segelyta. Mysti­ken är såsom diktandet: den nedtecknar betydelsernas övermått. Ett över­mått som är omöjligt att kommunicera till de andra utan att väcka miss­tänksamhet och rädsla. Men det är just därför som poeten och mystikern skriver. Jag skriver om något som får mig att darra.

Marcellinus katakomb

Det finns psykoanalytiska tolkningar av mystiken som sjukdom. Mysti­kerna beskriver det som psykoanalysen anger och upplyser om ad excludendum, genom att klassificera det som inte vill anpassa sig till normen som en patologisk form av omogenhet. Detta beror på det inadekvata språk som psykoanalysen använder. När mystikern medger att han/hon känner sig övergiven av Gud, så förklarar den moderna cynismen att personen befin­ner sig i hypnotisk trans; när mystikern bejakar passiviteten tänker psyko­analytikern på masochism.

Bruket av termen ”jag” är tvetydigt i både psykoanalysen och mystiken. För Freud och senare Lacan kan Das Ich (Jaget, som betecknar den psykiska instansen som medlar mellan Detets krav på omedelbar driftstillfredstäl­lelse och Överjagets sociala normer) sammanfalla med Das Selbst (Självet, som är maktcentrum och omsluter både det medvetna och det omedvet­na). Denna teori beskriver inte ett medvetandeinnehåll utan ett schema av beteenden, en behållare som skiljer sig från Id (Detet, det vill säga den del av personligheten som kännetecknas av medfödda, omedvetna drivkraf­ter och som fungerar enligt ”lustprincipen”, med syftet att undvika smärta eller sorg), och från Es (Detet, som representerar drifter av evolutionärt ursprung, exempelvis självbevarelsedriften och fortplantningsdriften) liksom från Über Ich (Överjaget, som betecknar den psykiska instans som innehål­ler socialt medierade lagar, regler och konventioner).

På det här sättet kan det som mystikern kallar ”förlust av jaget” eller för­lust av identitet tolkas som en psykotisk förvirring mellan den inre och den yttre verkligheten, som en förlust av personlig identitet med hallucinatio­ner, psykopatier, paranoia och så vidare som följd.

Men Jaget och Självet som förirrar sig under den mystiska illuminatio­nen är inte det som psykoanalysen vill påstå, utan innebär det narcissistis­ka jagets död. Tvärtom är det just Jaget som, hos mystikerna, skapar fantasibilder som vrede, avund, svartsjuka och kättja. En tids­ålder av mönster som förankrats bortom mystikerns egna vanor. En sna­ra som drar åt runt hans ena vad, hindrar blodtillförseln, ett uttalande som låter: HÄR. Ett åsidosättande av resten av kroppen. Han kommer inte att behöva den mer.

En natt, plötsligt som ett norrsken, hör mystikern (oavsett religiös till­hörighet) sitt eget kött skrika en abstrakt tanke om mumien, om kroppen utan organ som ändå inte är oorganisk – en kropp befriad från alla mentala och fysiska automatismer, en kropp utan sociala och religiösa band. Den ensamma kroppen, erotisk just därför att den är befriad från alla begär ef­ter reproduktioner, fortplantningar, återseenden. En kropp som speglar sig änglalikt i en avgrund som inte är Narcissus’ utan tvärtom den fullkomli­ga, varma vittnesbörden om en evig närvaro. En natt när mystikern lyck­as med att inte tänka på Gud som sin ägodel. En natt när mystikern inte längre skriker till Gud: JAG ÄLSKAR DIG, utan absorberas i Gud som om Gud vore ett hål, ett ljust hål i det mellanrum där köttet, i allt sitt be­gär, har blivit Ande.

Vad är då denna längtan och detta omöjliga ord som inte går att yttra? Vad är detta begär som ibland katapulterar mystikern bortom det brukliga sättet att uppleva verkligheten? Han/hon förnimmer det inte som någon­ting andligt och inte heller som någonting köttsligt. Hans/hennes strävan efter en sägbarhet hos det som just beskrivits är nu det centrala. Det är tack vare den här kraften som han/hon lever, som han/hon lever och dör.

Den kristna teologin kallar den kraft som ”trahit amantem extra se…” – ”drar den älskade utanför sig själv” – för Guds nåd. På klassiskt latin har ordet en djupare betydelse: Gratia betyder samtidigt behag, älsklighet, skönhet, grace; tacksamhet; gunst, ynnest. Tydligen kommer betydelsen nåd något sena­re. I Vulgata, den första översättningen av Bibeln till latin, står gratia ofta för nådegåva: gratia Dei, donum in gratia, donum gratiae eller bara gratia, ibland i plural: gratiarum. Maria, full av nåd uppfattas både som en stor yn­nest och välvilja och som att Maria, som bärare av Guds egen gratia, förlåter oss våra synder. Ett nådens år betyder att Gud av kärlek och välvilja ger världen ännu ett år innan domen kommer, under vilket han förlåter oss och tålmodigt väntar på vår omvändelse. En nådastöt är väl det sista, dödande slaget man utdelar för att befria den besegrade från plågor eller för att be­spara honom den förnedring som följer av nederlaget. 

Långfredag

Priscillas katakomb

Långfredagen har alltid fascinerat mig.

Kyrkorna är tomma, Gud är borta. En frånvaro som krossar; tungt är tungt, konkret som världens smärta.

I döden är Gud mer närvarande än i sin närvaro.

Det är denna icke-närvaro som är Guds existens skugga.

Mysteriet, det stora mysteriet är inte Ordet.

Döden är mysteriet, hans död.

Helig är inte Gud, hans död är helig, hans död, tystnaden som halleluja.

Den slitna och plågade kroppen som läggs i graven, stenen.

Och sedan minnet av skriket, strax före döden, de sista orden är blasfemiska.

En förbannelse?

Före döden hans sista ord: varför har du övergivit mig?

Natten. Natten bestrålar natten.

Det är i kränkningen den älskades frånvaro kan uppfattas som närvaro.

Tecknet är en abstrakt dröm, hypotesen är det eviga rummet mellan de älskande.

Ett rum utan liv där barnet kränks och en trubbig skugga skapar blind flykt in i oss själva.

Döden (Natten) överger drömmarnas släckta signallykta, och skogens tunga andedräkt smakar vin.

Osäkra gester är som älvor i vinets dunkel.

Metallgaller. Grova hjärtliga plågor.

Natten är skrik.

 

Resurrectio

Men Gud överraskar alltid.

Mitt i vargtimmen ser vi plötsligt ljuset.

Denna natt är annorlunda, det är en natt som inte liknar någon annan natt.

Guden uppenbarar sig.

Det gör han varje natt, varje stund. Men vi märker det inte. 

 

Guido Zeccola

 

Hans-Jürgen Syberberg- Wagners Parzifal

http://www.youtube.com/watch?v=Mic_EOGOTzE

Ur arkivet

view_module reorder

Robotens sporadiska dans tillbaka mot framtiden

Moderna museets konstår 2014 i Stockholm inleds med utställningen ”Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk”, som visas 22 januari - 27 april 2014. Vid sekelskiftet 1800/1900 hade moderniseringen av västvärlden inletts ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 31 januari, 2014

Att rädda offentligheten från religiöst och politiskt förtryck

Att rädda offentligheten från religiös och politisk förtryck Yttrandefriheten var årets tema på Göteborgs bokmässa. Stefan Villkatt har intervjuat flera utländska gäster och frågat dem om yttrandefriheten i deras respektive länder ...

Av: Stefan Villkatt | Reportage om politik & samhälle | 28 september, 2006

Utforskaren Ingela Romare

"Det var som att stränga änglar tog mig i nackskinnet och skickade mig till Zurich"Det har alltid varit sökandet efter ett kall och en mening som varit drivkraften i Ingela ...

Av: Ossian Sandin | Övriga porträtt | 16 november, 2010

Rom 1892  Piazza Navona

Mats Waltrè Två dikter

Två nya dikter av Mats Waltrè

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 02 juni, 2016

L’art éphémère eller ögonblickets poesi

L’art éphémère eller ögonblickets poesi Ugglan på Närkesgatan i Stockholm är ett tjusigt lokalval när förlaget och tidskriften OEI bjuder på ljudpoesi. Sammetsröda gardiner i underjorden, en lätt mögeldoft – ...

Av: Ida Westin | Konstens porträtt | 01 februari, 2007

Veckan från Günter

Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 september, 2011

Den ödesdigra själv(o)tillräckligheten. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | Essäer om politiken | 28 juni, 2013

Gunnar Lundin , SKÄRGÅRDSSVIT, 1980 (Edlunda)

Nils vill inte gå ut”Fryser”, säger hanJacob på sina smala ben i middagshettanvaggar sin kotpelare av sömnner till strandenVi sitter vid det vita bordet med semestersprickor av oanvänd tidEva bär ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 27 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.