Skenhistoria

 Nästan längst söderut på Attika, en halvtimmas bilfärd från Atens Internationella flygplats, ligger det en liten hamnstad som bär namnet Lavrio. Den tillhör inte det grekiska fastlandets pärlor, faktum är ...

Av: Magnus Alkarp | 21 oktober, 2012
Kulturreportage

Projekt Bok 19

Att leva som människa i denna värld eller Vetenskap-världsbild-sätt att tänka   Tacksam prisade han det ofattliga att det förunnades honom genomleva ett liv på jorden som människa. (Heidenstams ord på sin gravsten)  

Av: Erland Lagerroth | 05 november, 2011
Essäer

Antologisk ångpremiär

En litterär händelse som kanske inte är jättestor, men som absolut bör uppmärksammas, är att den första steampunkantologin har kommit ut på svenska. Bakom antologin ”I varje ångetag” (Förlag Andra ...

Av: Bertil Falk | 08 maj, 2014
Kulturreportage

Hans Kirk

Den kollektiva blickens mästare

Hans Kirk, född 1898 i Hadsund och död 1962 i Köpenhamn, var en av de första att introducera den kollektiva romanen inte bara i hemlandet Danmark men också i världslitteraturhistorien ...

Av: Tommy Gunnarsson | 27 februari, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Den heliga Klara av Assisi



den heliga KlaraRomersk-katolska kyrkan har i dagarna fått ett nytt överhuvud. Den 76-årige kardinalen José Mario Borgolio som är jesuit och kommer från Argentina är den förste påve som tar sig namnet Franciskus. Han vill därmed sätta den helige Franciskus som ledstjärna för sitt pontifikat. Som den förste påven från Latinamerika kan han förhoppningsvis ge röst åt miljoner fattiga och förtryckta människor över hela världen. De helige Franciskus är tämligen känd av många svenskar utanför den katolska kyrkan. Han var mannen med solsången, han som valde fattigdomen och som predikade för fåglarna. Klara av Assisi däremot som haft stort inflytande inom franciskanorden och som bildade den första kvinnliga grenen, har oförtjänt hamnat i skuggan av Franciskus. Under 1900-talet kom det exempelvis ut ett tjugotal biografier om Franciskus på svenska men inte en enda om Klara. Det kan tyckas märkligt eftersom Klara var den första kvinnan i kyrkans historia som skrev en regel för sin orden och en av få kvinnor från den tiden som efterlämnat skrifter. Boken Klara av Assisi Skrifter och dokument som utkom 2012 är den första översättningen till modern svenska av hennes skrifter. Författaren Henrik Roelvink, själv franciskan och teologie doktor, förklarar och sätter texterna i ett sammanhang. Förhoppningsvis kan den här boken lägga grunden till en mer utförlig biografi om denna inflytelserika och fascinerande kvinna.

Klara av Assisi föddes 1193 som dotter till riddaren Favarone di Offreduccio och hans fromma hustru Ortolana. I Klaras barndom stod staten under ledning av hennes farbror Monaldo Offreduccio. Tillsamman med några andra adliga familjer utgjorde de en egen stat i staden, de så kallade majores som stödde kejsaren och dennes vasall i borgen Rocca ovanför staden under maktkampen mot påven. Mot den stod handelsmännen som kallades minores. Eftersom Franciskus far var köpman tillhörde alltså Klara och Franciskus konkurrerande grupper. Då borgarna kom i uppror 1198 och förstörde borgen och byggde upp murarna kring staden fick adeln fly till Perugia som var kejserligt sinnad. Barnet Klara följde med sina föräldrar. I det därpå följande kriget förlorade staden Assisi och Franciskus tillfångatogs. Freden slöts 1203 men Monaldo med sin släkt återvände först två år senare. Slutligen kom 1210 majores och minores till en överenskommelse som garanterade trygghet för alla.

Under tiden hade Franciskus gått igenom sin livskris och fått de första bröderna. Klara som hört honom predika blev gripen av hans entusiasm och ville följa hans ideal som var motsatsen till de materialistiska värderingarna som både adeln och borgarna omfattade. De anslöt sig båda till botgörarrörelsen som uppstått kring 1190 i Frankrike och som förespråkade religiös omvändelse, ett intensivt böneliv, ett enkelt och fattigt levnadssätt samt predikovandringar eller tillbakadragande inom klausuren bakom klostermurarna. Därmed solidariserade de sig med dem som tillhörde en tredje social grupp, tiggarna och de utstötta utanför staden fast de gjorde detta av religiösa motiv. År 1209 nedtecknade Franciskus formellt reglerna för Franciskanorden och fick Innocentius III:s godkännande samma år sedan bröderna rest för att besöka denne i Rom. Inspirerad av påvebesöket började Franciskus och hans bröder ett intensivt predikande över hela Italien. De besökte även främmande länder som Spanien Egypten och Palestina.

Franciskus och Klara från Assisi

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den väckelse som Franciskus gav upphov till spred sig snabbt och tre år senare grundades en orden för kvinnor av Franciskus tillsammans med Klara. Även för henne framstår Kristi efterföljelse i fattigdom och ödmjuk tjänst, broderskap/systerskap, fred och försoning samt trohet mot kyrkan som främsta dygder. Påverkad av Franciskus valde hon det enkla livet i egendomslöshet och bön med omsorgen om fattiga och sjuka som central uppgift. Båda var gripna av Kristi människoblivande och död, då han lämnade ifrån sig all gudomlig härlighet och mänsklig ära. De ville avstå från allt eget i materiellt och andligt hänseende. Men de valde att förverkliga detta i två olika levnadsformer. Valet av levnadsform var i överenstämmelse med deras personlighet. Båda lämnade staden Assisi med dess oandliga och världsliga värderingar. Franciskus bröder bosatte sig i skogarna i dalen och de reste runt för att predika och arbeta hos andra och tigga sitt uppehälle. Klara valde ett kontemplativt liv och stängde in sig i ett kloster utanför stadsrummet dit ingen främmande fick komma in. Idealen för båda ordnarna var; enkelhet, ödmjukhet och spiritualitet. Klara fick genom sin starka och medryckande personlighet som abbedissa stor respons och efter kort tid anslöt sig från hennes släkt två systrar, hennes mor samt ett flertal kvinnor från moderns sida. De kallades klarissor. Alla dessa kvinnor inträdde i San Damiano-klostret och vittnade i helgonprocessen efter hennes död.

Medan Franciskus liv var dramatiskt före, under och efter hans omvändelse, förlöpte Klaras liv hela tiden relativt lugnt, enligt fastställda regler. Nästan det enda undantaget var hennes flykt från föräldrahemmet då hon var ungefär arton år och anslöt sig till den nya rörelsen av fattiga kvinnor som levde tillbakadragna i små konvent och med strängt dagsschema. Båda två hade en stark vilja och båda lämnade sin familj. Men det skedde på olika sätt. Medan Franciskus inför stadens biskop offentligt bröt med sin far, flydde Klara genom en bakdörr och behöll kontakterna med sina systrar och sin mor så att dessa följde efter henne in i klostret. Dessa skillnader bestämde även en del av innehållet i deras skrifter.

Medeltida riddareKlaras brev visar att hon haft en fin boklig uppfostran och ägde stor förmåga att skriva ett vackert och ibland komplicerat latin, mycket mer än Franciskus som ju endast hade fått vissa grundläggande skrivfärdigheter. Hon hade inte studerat teologi på akademisk nivå utan hennes tankar härstammade från spiritualitetens värld, men hon hade god kunskap om den heliga skrift och liturgin eftersom hon bodde i ett kontemplativt kvinnokloster. Hon uttryckte sina tankar och känslor inte med hjälp av abstrakta idéer utan via tilltalande bilder som hämtades ur kvinnovärlden och som lätt kunde förstås, därför lyckades hon framföra sitt budskap klart och koncist.

Den heliga Klara är unik. Hon är en av ytterst få kvinnor i världen fram till dess som över huvudtaget efterlämnat några religiösa skrifter, tillsammans sju. Dessa tillhör minst fyra litterära genrer; en lagtext (regeln,) en självbiografisk och samtidigt förmanande (testamentet), några brev till Agnes av Prag och en liturgisk text (välsignelsen). Hon var också den första kvinnan i kyrkans historia som skrev en egen ordensregel. Klara har visserligen hämtat element från olika källor men regeln vittnar om stor originalitet. Hon kallar den själv inte regel utan levnadsform, där det viktigaste var den absoluta egendomslösheten.

sankta Klara av simone martiniAgnes av Prag (1205-1282) var dotter till Kung Ottokar I av Böhmen och drottning Constance av Ungern. Hon blev redan som barn och tonåring trolovad med olika furstliga personer och till slut bad självaste kejsaren Fredrik II henne två gånger att bli hans maka, men Agnes hade andra planer. Hon ville leva som Klara i San Damiano-klostret, helt utan fast egendom också för klostergemenskapen och hon mötte då svårigheter från kyrkans ledning. Hon fick uppmuntran av abbedissan av San Damiano som blev hennes goda vän och ledstjärna fast de inte träffades. Till slut lyckades Agnes få samma fattigdomsprivilegium för sitt kloster som Klara fått. Agnes dog 1282 och blev saligförklarad 1874 och helgonförklarad så sent som 1989.

Klaras brev till Agnes av Prag vittnar om en kvinna som har lätt att formulera sig och förstår att framföra sina tankar på ett vackert språk. I jämförelse med Franciskus visar hennes skrifter ett rikare ordförråd, en mer komplicerad meningsbyggnad och färre grammatiska fel. Hennes stil är retorisk och poetisk med talande väl utarbetade bilder och ett innehåll som uppenbarar djup erfarenhet och förståelse av det inre umgänget med Kristus.

Men det är inte alltid lätt att genomskåda hennes höviska stil och uppfatta de antydningar och indirekta anvisningar som hon använde i sin korrespondens med en högt utbildad prinsessa, en som till och med kunde ha blivit kejsarinna, gift med dåtidens mäktigaste man. Klara var socialt underlägsen, men hon var också en andlig moder som måste ge råd och förmaningar till sin syster. Hon fick balansera mellan sin stora beundran för prinsessans mod att avvisa världslig härlighet och sin plikt att stödja henne i hennes motstånd mot påven och andra som tyckte att hon var för radikal, samtidigt som Klara själv menade att Agnes på andra punkter var för sträng mot sig själv.

Klarakyrkan i AssisiEftersom både Klara och Agnes var väl utbildade högadliga kvinnor är Klaras stil ytterst hövlig, där typiskt kvinnliga bruksföremål som smycken och speglar kan tjäna som symboler för andliga verkligheter, såsom det passar i brevväxlingen med en prinsessa. Men om man ser bortom den komplicerade satsbyggnaden och den uppstyltade stilen och mera tittar på innehållet upptäcker man djupet i hennes tankar. Agnes hade en helt annan personlighet än Klara för hon var sen barndomen utsatt för stora spänningar. Hon fick mer än Klara värna om sin integritet och kände sig ibland ganska deprimerad. Hon behövde inte bara goda sakliga råd utan kanske främst psykologiskt stöd. Klara å sin sida visade v stor beundran för modet och idealismen hos Agnes, som ju hade avstått från att bli det europeiska samhällets första dam för att dra sig tillbaka som en enkel nunna utan något eget. Samtidigt känner Klara sig tvungen att varna sin syster för allt för skadliga överdrifter (som hon själv hade egna erfarenheter av). Hon tilltalar adressaten direkt och hennes stil är levande, nästan som i ett samtal. Hon framför en djup övertygelse och ger ledning och anvisningar som kommer från hennes egen liverfarenhet och andliga upplevelser. Hon uppvisar ett varmt och omtänksamt hjärta och har stor psykologisk insikt i den andras upplevelsevärld.

Den genomgående bilden i alla breven är den av Kristi brud. Båda kvinnorna har fått avvisa ett flertal äktenskapskandidater och istället valt att följa Jesus Kristus. Klara kände den kristna tolkningen av brudstanken i bibelns Höga visan och använde den naturligt i brev till Agnes. Dessutom fick varje brev en egen bild som angav kärninnehållet av brevet. I det första brevet utarbetade Klara bilden av ”bytet” nämligen bytet av brudgum som Agnes gjort. I det andra brevet var bilden av ”vägen” mer central, eftersom Klara ville uppmuntra sin andliga syster att fortsätta och inte ge upp trots motstånd. I det tredje handlade allt om Guds ”inneboende” och i det fjärde om ”spegeln” i vilken man lär känna Jesus Kristus och kan spegla sig själv i honom. Sådana bilder betonar alltid vissa aspekter och lämnar andra sidor utanför. Det gäller där vid tolkningen att se vad som egentligen menas med bilden.

Klaras avskedsbrev till Agnes uppfattas som det vackraste och djupaste av dem alla där Klara öppnar sitt inre mer än förr. Det skrevs 1253 förmodligen i påsktider eftersom man kan skönja hänvisningar till påskliturgin. Det var en tid som passade för att berätta om hennes egen förestående död och hoppet om uppståndelse. Klara ville delge sin medesyster vad som under alla år och främst de senaste åren hade upptagit hennes inre, betraktelsen av Jesus Kristus, jungfrurnas brudgum. Honom älskade hon över allt annat och han uppfyllde henne helt. Klara utarbetade det med hjälp av ett typiskt kvinnligt instrument, spegeln. Man gör sig vacker framför spegeln genom de andliga dygderna av framför allt fattigdom, ödmjukhet och kärlek. I Jesu födelse, offentliga liv och död ser hon dem förverkligade. Spegeln som visar hans liv, framhåller därför vårt livs ideal, så att våra strävanden renas och förvandlas. Kristus inbjuder oss att svara med samma kärlek som han visade oss. Hon avslutar med orden: ”Betrakta i denna spegel den obeskrivliga kärlek varigenom han velat lida på korsets trä och där han velat dö den mest skamfulla döden”.

Klaras kroppKlara dog den 11 augusti 1253. Påven Innocentius IV som av en händelse då vistades i sitt palats vid brödernas kloster i Assisi förrättade själv begravningen. Han kände henne väl och var övertygad om hennes helighet, så redan två månader efter hennes död skrev han en bulla till dåvarande biskop med uppdrag att leda en officiell undersökning av Klaras helighet. Frågorna gällde fyra områden: Klaras liv i världen före hennes omvändelse, det vill säga hur hon lämnade sitt hem och anslöt sig till Franciskus, hennes levnadssätt i klostret och hennes underverk både före och efter hennes död. Varje gång frågades efter omständigheterna; hur vittnet visste om det som hon berättade, var och när det skedde och vem som var vittne. Tillsammans var det tjugo vittnen, förhållandevis få, eftersom det vid andra processer kunde vara flera hundra. Men var och en var så övertygad om Klaras helighet att undersökningen var en bekräftelse av vad alla redan visste. I protokollet kallade man Klara redan helig.

Samtliga vittnen svarade så gott som enhälligt på frågorna. Alla menade att Klara från sin tidiga barndom uppfattades som exemplarisk och moraliskt högtstående. De framhöll hennes moderlighet, omsorg och renhet men även tålamod, ödmjukhet, vänlighet, generositet, hängivenhet och återhållsamhet var dygder som hon ägde i överflöd. Som abbedissa prisades särskilt hennes stora kärlek till fattigdomen, eftersom hon aldrig kunde övertalas att vilja ha något eget eller ta emot ägodelar, varken för sig själv eller för klostret. Hon föraktade sig själv så mycket att hon själv gjorde de uppgifter som var de mest usla. Flera av vittnena framhöll att var mycket sträng beträffande sömn och klädsel och med att äta och dricka. De menade att hon på natten vakade i bön och avhöll sig från så mycket mat att systrarna var ledsna över det och grät. De undrade hur hennes kropp kunde överleva. Hon avhöll sig så från mat att hon fick en viss sjukdom. Därför befallde den helige Franciskus henne att varje dag äta ett litet stycke bröd. Idag förmodar man att Klara i början av sitt ordensliv led av anorexi och därför av Franciskus blev tvingad att äta. Hon betedde sig så heligt i sin ledning att Gud genom henne visade många underverk. Genom kraften i hennes böner fördrevs saracenerna från klostret och staden Assisi befriades från belägringen av fienderna. Hon hade förmåga att bota sjuka med sin händer och hon bad för sina medmänniskor både natt och dag. Hennes liv beskrevs som änglalikt och kunde inte förklaras med mänskliga ord.

San Damianos Jesus 1100taletKlara hade tidigt berättat för systrarna att när hennes mor var gravid med henne gick hon till kyrkan och när hon stod framför klostret och bad till Gud att han skulle bistå och hjälpa henne vid förlossningens faror hörde hon en röst som sa till henne att hon skulle föda ett ljus som på ett storslaget sätt skulle upplysa hela världen.

Mot slutet av sitt liv sammankallade hon alla sina systrar och anbefallde dem fattigdomsprivilegiet med största eftertryck. Detta dokument ger systrarna rätt att inte ha någon egendom i denna världen ”genom att följa Honom som för oss blev fattig och är Vägen, Sanningen och Livet. ”Hon längtade så häftigt efter att få sin ordensregel bekräftad genom en påvlig bulla, ”så att hon den ena dagen skulle kunna föra bullan till sin mun och nästa kunna dö och såsom hon hade önskat hände det, ty det kom en broder med den påvliga bullan som hon vördnadsfullt fattade fast hon var nära att dö och hon förde denna bulla till sin mun för att kyssa den och nästa dag lämnade Klara detta liv på väg till Herren”. Påven Innocentius IV godkänner samtidigt hennes regel. Det är första gången en påve godkänner en regel författad av en kvinna. År 1255 helgonförklaras hon av påven Alexander IV.

När kyrkan ”kanoniserar” ett helgon betyder det väsentligen att hon om denna människas själ försäkrar vad hon hoppas om alla själar: att den lever hos Gud. I andra hand utsäger helgonförklaringen att den människa som sålunda uppställes som exempel verkligen också är efterföljansvärd. Helgonen väcker vår längtan efter Gud, men likväl vår längtan efter oss själva,( vårt sanna jag) eller den vi är ämnade att vara. De kanoniserade helgonen är alltså exempel och ledstjärnor för de kristna och kan betraktas som inspiration snarare än ideal. Människan behöver speglar för att reflektera över sitt eget djup och gudomlighet. Helgonen påminner oss om det. De pekar på något större, en andlig dimension. Helgonen har från äldsta kristna tid spelat en viktig roll i kyrkans liv och utveckling. Och inte bara där; många av dem har haft stor betydelse för tänkandet överhuvudtaget, för sociala framsteg, för politik, konst och litteratur. De har också från början varit föremål för historikernas uppmärksamhet och inspirerat diktarna och konstnärerna.

Templar

Klara levde ett fördolt liv med sina systrar i det stängda och stränga San Damiano- klostret. Det var ett liv i bön, botgöring och tjänande, dag ut och dag in för världens skull. Hon var stark i anden men försvagad till kroppen på grund av botgöring och fasta. Denna stränga livsföring medförde att hon blev sjuk. Även om hon givetvis är ett föredöme vad gäller hennes omvittnade godhet och etiska leverne i övrigt kan man kanske ifrågasätta om detta självskadebeteende var eftersträvansvärt. Men samtidigt är ju lidande en del av den mystika erfarenheten och vägen till självförståelse och andlig mognad. Lidande sägs vara vår läromästare. Det gäller både det lidande vi ofrivilligt hamnar i och det lidande vi själva åsamkar oss för att påskynda den andliga processen. Klara hade förmågan att se det heliga i varje människa och viljan att hysa praktisk omsorg om de sjuka och svaga. Hennes kvinnliga dygder moderlighet, omsorg och renhet beskrevs som de mest typiska men därtill bör tilläggas att hon hade en enorm kraft, mod och potens, när hon under mer än trettio år lyckades motstå påvar och kardinaler i en hjärteangelägenhet och ändå behöll deras respekt och beundran. Den heliga Klara utmanar oss i vår odisciplinerade, ytliga och privilegierade kultur.

 

Lena Månsson  

Ur arkivet

view_module reorder

Årskrönika av Crister Enander

Det blir bara ytligare. Det blir mindre betydande. Halten sjunker i snabb takt och det som kan kallas för bestående förvandlas alltmer till något mossigt och absurt antikvariskt. Men var ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 24 december, 2011

Viktigheten av mennesker

I Philosophy in The Flesh1 konseptualiserer George Lakoff & Mark Johnson studiet av selvet,2 eller selvforståelsen vår, som strukturen i våre indre liv og at spørsmål om den oppstår på ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 juli, 2013

Hänt i skvättet 12

   

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 16 december, 2013

 Pentti Saarikoski på Tjörn

The Poet of Finland

I samband med sin egen 50-års dag påbörjade journalisten Saska Saarikoski (f. 1963) ”en resa” till sin känslomässigt okända pappa Pentti Saarikoski. Detta litterära geni som levde mellan 1937 och ...

Av: Rolf Karlman | Litteraturens porträtt | 15 januari, 2017

Tove Janssons bildresa i Vem ska trösta Knyttet?

Om att bli synlig och att finna sitt eget centrala ljus Det var en gång ett litet knytt som bodde alldeles ensam i ett ensamt hus. Han var nog långt mer ensam än ...

Av: Belinda Graham | Konstens porträtt | 09 september, 2014

Peter J Edström

Om Peter J Edström

Peter J Edström är en tidigare lärare, som nu gör vad han vill, för det mesta ingenting särskilt, men ändå måsten, som han vill bli kvar med innan han beställer ...

Av: Bo Bjelvehammar | Gästkrönikör | 25 juli, 2017

Nuets tyranni: Virtual reality-filmens sublima rumslighet och samtidens närvarande frånvaro

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Kristian Petrov | Essäer om film | 04 augusti, 2013

Om Joseph Cornells hermetiska väg

Långt innan min vetskap om Joseph Cornells (1903-1972) existens grundlades min fascination för honom. Mina föräldrar drev en bokhandel - en av Sveriges äldsta - och redan som barn lekte ...

Av: Jesper Nordström | Konstens porträtt | 01 augusti, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts