Erika och Ulrika på Normal förlag

  Ulrika och Erika Larsson. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin Erika och Ulrika på Normal förlag – queerböckerna blev deras liv På hösten 2004 bestämde sig Erika och Ulrika Larsson sig för att ge sig ...

Av: Agneta Tröjer | 04 augusti, 2007
Konstens porträtt

Opplysningstidens konsepsjon om dannelse av et selv

Innledning Både R. Descartes (1596 – 1650) og I. Kant (1724 – 1804) regnes som opplysningstenkere. Kant skrev til og med et stridsskrift, som er kjent som Hva er opplysning? For ...

Av: Thor Olav Olsen | 09 augusti, 2013
Agora - filosofiska essäer

Veckan från hyllan. Vecka 36-2012

Moderaternas partisekreterare och då fortfarande ansvarig för partiets kommunikation på sociala medier, Thomas Böhlmark, har i ett twitterinlägg kallat en kvinnlig politiker med kurdiskt ursprung för ”klappturk”. Den rasistiska benämningen ...

Av: Gregor Flakierski | 01 september, 2012
Veckans titt i hyllan

Vermeer van Delft och hans konst

Johannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 juni, 2014
Konstens porträtt

Markisens skuggor



desadeMarkisens skuggor

Tidningen Kulturens Bo I Cavefors ser i markis de Sades författarskap och  "blasfemi" en illa dold bön till Gud om nåd. Sades orgier är offerceremonier för att fira Varats totala kollaps.

Julien Greens romaner är lidelsefulla bekännelseskrifter, fantastiska visioner av det omöjliga, av det till synes ockulta. Två personer är alltid närvarande mellan raderna, osynliga, markisen de Sade och älskaren och adoptivsonen Eric Jourdan. Greens böcker är avgrundsdjupt demoniska uppslagsverk om människans längtan efter att synda, om skuld och om sexuella specialiteter. Likt Bernanos, Mauriac och Pasolini gäller den allt annat övergripande striden: hur tolka Kyrkans läror, hur förlossas från det onda. Hur förlossa Kyrkan från det onda som är begär efter makt och ägodelar. Den extas som är en del av Gudsarvet går förlorad för människan när maktbegäret tillåtes dominera.

Människan, och Kyrkan, fjärmar sig från det som är kristet och franciskanskt, att kunna välja mellan att vara fri eller ofri, att vara ett Guds barn eller ej, att stå fri från jordiska värderingar. Green menar att människans maktberusning ligger som gröngul galla över samhällets institutioner, Kyrkan inkluderad. Hoppet finns hos den helige Francesco av Assisi. Religiös och erotisk extas leder till insikt om det egna Varat. Insikt om det onda, om att synden i kristet teologisk mening också den utgår från Gud. Green följer Rimbaud som följer Pascal när denne i divertissement summerar alla de sköna frestelser som leder in på vägen som leder bort från Gud. Också Baudelaire accepterade den tanken. Alla sjunker in i en oändlighet som rymmer allt, erotik och frihet, extas och död. Det klara vatten i vilket dopet sker. När Sartre talade om Saint Genet, om den helige Genet, menade han att denne storkukade bög bar drag av franciskansk helighet.

Green, förhäxad av skam och nåd och av Helvetet, menade att ett liv utan Gud är en absurditet, att människan självklart måste passera skärselden, samtidigt glädje och plåga, som piskrappet. För Green är Gud närvarande i varje människa. Greens Gud är icke-rationell och vägen till förståelse av denne icke-rationelle Gud går via helgon som Francesco av Assisi, Johannes av Korset och Ignatius av Loyola. Resultatet av sådan tro är varken gnostiskt eller blasfemiskt. Sådan tro gör världen förståelig och möjlig att uthärda. Det är en erotikens och trons mystik. I den tron behövs ingen ars erotica. Det är att träda in i den horisontlösa värld Ernst Jünger beskriver i In Stahlgewittern, som finns i Jimi Hendrix musik, i Malcolm X politiska teologi: Markisens skuggor. I dikten Svarta Rosor skriver Ernst Josephson år 1888:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I mitt hjerta det växer ett rosenträd,
som aldrig nånsin vill lämna mig fred,
och på stjelkarne sitter det tagg vid tagg,
och det vållar mig ständig sveda och agg;
ty sorgen har nattsvarta rosor.

Markisen

Även i Markisens hjärta växte det ett rosenträd. Med tagg vid tagg. Vid gryningen den 2 juli 1789 befriades de Sade ur Bastiljen. Fick arbete som citoyen Sade i det radikala sansculottiska partiets section des piques. Sade som partiarbetare, en otrolig tanke. Som motståndare till dödsstraffet tvingades han avgå efter två dagars presidentskap. Sades arbete som partiarbetare fick ett snabbt slut. "...sorgen har nattsvarta rosor". Dödsstraffmotståndaren dömdes till döden, men Robespierre störtas och Markisen räddas till livet. Fån fängelsecellens gallerfönster såg han hur under trettio dagar 1 800 offer fördes till schavotten för att nackas. Etthundratjugo dagars sexorgier i Sodom krävde trettio människoliv. Kan man dra lärdomar av detta?

Markisen drog sina slutsatser om livets nollpunkt, om den frid mellan människa och natur, mellan människan och människans natur, som är själva Ursprunget innan det emancipatoriska oförnuftet satte klorna i själarna och skilde subjekt från objekt. Men det finns undantag, också i vår tid. Som när Stefan George-lärjungen Claus Schenk Graf von Stauffenberg försökte spränga Hitler i Luften. Som när trumpetaren Chet Baker gav Funny Valentine ett tvåminuterlångt solo. Som när James Dean körde av vägen med sin Porsche Spyder.

Antitesen segrar över förnuftet

Där och då fanns Markisens skuggor med i dramat. Det emancipatoriska förnuftet förvandlat till rök och aska. I Sades historia om Justine och Juliette förvandlas de humanistiska, de moraliska, de teologiska och de politiska teserna till en enda landsomfattande antites. Antitesen segrar över förnuftet. Oskulden Justines kval och lidanden i klostret, i tjänst hos barnamördare och falskmyntare, å ena sidan. Systern Juliettes liv i last, lust och list men ej i gudlöshet, som leder till social acceptans, å andra sidan. Alltså: konsekvent och systematiserad och rationell ratio är inget annat än formalia. Slutsats: Kant misstog sig, som vanligt, när han hävdade att förnuftet bör vara ledstjärna för den som söker sann moral. Sann moral är omoral. Varken frågan om Guds existens eller om dekalogens föreskrifter kan förstås med det förnuft som är resultatet av vad som utpekas som sann moral. Inte ens den som med sofismers tillskyndan filosoferar kring philosophie mitré kommer längre än den Helige Thomas när han fördömde varje handling där någon dödar någon annan. Vad finns det för skillnad mellan den Helige Thomas välgenomtänkta och genomfilosoferade men självklara slutsats och Markisens slutsats att logik och anti-förnuft finns på samma sida av myntet. Justines och Juliettes chronique scandaleuse är ett erotiskt, homeriskt och himmelskt epos där upphovsmannen låtit sista täckelset falla.

Sade ser inte viljan till makt som förnuftsimmanent utan som en del av människans kåthet. Genom det ställningstagandet blir han ideologikritikernas kritiker men samtidigt själv ideologikritiker. Tredimensionell logik framför allt när han uppträder i älsklingsrollen som teolog, som religionskritiker. Med hjälp av naturvetenskap och filosofi försöker Markisen punktera tron på Gud, för att stärka sin egen tro på Gud. Tron stärks genom tvivel. Sade avslöjar sig som gammal jesuitskolelev när han med historisk-empirisk precision kastar sig in i debatter med skolastiker och i alla fall gör ett ärligt försök att motbevisa deras teser i refutations. Men Markisen är Markisen och masken faller när han istället för att hålla sig kvar på den kyliga sakprosans altare förfaller till att fara ut i förolämpande tirader om den oheliga alliansen mellan rökelse och spira, mellan Kyrkan och den profana Makten. Ibland förefaller Markisen häda Gud, men så är det inte, i "hans hjerta det växer ett rosenträd", visserligen med "tagg vid tagg", men är det inte njutningens plåga Markisen söker?

Aga genom piskning.

Ett sexuellt ruinlandskap

Georges Bataille menade att detta dialektiska förhållningssätt mellan tro och ifrågasättande är den sanna och verkligt illusionsfria välsignelsen. Sade var medveten om konflikten och förklarade den med att vad som något slarvigt kallas för blasfemi är tillåtet litterärt medel för att ge texten must och märg och fantasin luft under vingarna. Det gudsförnekande språket förvandlas till sin motsats när det kombineras med sexuella variationer som illustrerar Kyrkans riter. Framvisad sado-masochism blir ett medel för den troende att visa sitt fortsatta sökande efter Gud. Sades "blasfemi" är en under kritikermasken illa dold bön till Gud om nåd. Sade är teologins malgré lui, en svart messias, korsfäst som den svarte Kristus Jesus på krucifixet i Dresdens Kreuzkirche.

Sades orgier är offerceremonier för att fira Varats totala kollaps, mässor för en ofullkomlig gud om man med ofullkomlig gud menar en gud som menar allvar med att skapa och ge människan en fri vilja. Men en sådan "ofullkomlig gud" är samtidigt vår ende och sanne Gud! Den troende Markisen tillber Gud men som den borne libertin han är visar han sin tro genom att skapa en subversiv gudsupplevelse med variationer av starkt sexuellt extatiska ingredienser, inget okänt fenomen eller icke-efterlängtat fenomen ens hos Kyrkans officiellt erkända helgon.

Markisens sado-masochism var en protest mot den form av paradis som intet annat är än ett sexuellt ruinlandskap, en värld utan människor, utan mänskliga lidelser. Utan Gud.

Bo I Cavefors

Ur arkivet

view_module reorder
Bill Viola Foto CC-BY-SA 2.0

Bill Viola och långsamheten

Det finns ett videoverk av Bill Viola som jag gärna återkommer till, när tillfälle erbjuds. Det finns också med i några praktfulla kataloger som jag införskaffat i samband med Viola-utställningar ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 21 april, 2016

Hur man blir samtidskonstnär utan att egentligen anstränga sig.

Medelmåttighetens evangelium Vid en gallring på biblioteket för ett tag sedan stötte jag på boken ART, skriven av konstvetaren/konstnären Lars Vilks. Jag publicerade en recension på omkonst.se där tyvärr allt inte ...

Av: Niklas Anderberg | Essäer | 30 oktober, 2013

Jenny Westerström: Den unge Anders Österling

”Skymningen faller, det brusar från Östersjön, och om en stund skall jag höra helgringningen från den lantliga kyrkan, ty det är lördagsafton.” Med de vackra orden avslutade Anders Österling sina ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2014

Veckans porträtt: Johan Jönson om Johan Jönson

Johan Jönson om Johan Jönson Hur skulle jag beskriva mig själv? Det skulle jag inte. Om jag inte var fysiskt eller ekonomiskt tvungen. Jag skulle fortsätta vara så tyst som ...

Av: Johan Jönson | Litteraturens porträtt | 14 december, 2006

Fragment av surrogatpyret XIII

Den försäkomne negerjävuln, en robust hemföding barnfödd i Svartliden, knuffa uppspelt rosselgurglande upp dörrn, halvsnubbla som en volter över dörabäcken, tromfe till mä å trödde mä på foten me sin bara, obscent rosa ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 04 februari, 2008

Thor Fagerkvist- Målarprofeten från Värmland

Värmland sägs vara ett sagornas och berättelsernas landskap förknippat med kända författare som Geijer, Tegnér, Lagerlöf, Fröding och Tunström som alla gestaltat och skrivit om landskapet i många sammanhang. Folk ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 20 april, 2014

Tappad rätt ner i bilen

I Jim Jarmuchs märkliga episodfilmfilm "Night on Earth" finns ett avsnitt med en tysk taxichaufför i New York som varken kan köra bil - den skuttar fram när han trampar ...

Av: Ulf Stenberg | Gästkrönikör | 17 juli, 2009

Emmakrönika XVII, face to facébook och?

på skitstöveljordklotsvägens avtag ett allra diffust ställe på com till, men inte alls mer diffust än följande snart, vid disken väl framme hade jag oppnat cärlet och smakat på tre ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 14 Maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.