Pompero Batoni Estasi di santa Caterina

Katarina av Siena och den heliga anorexin (anorexia mirabili )

Katarina föddes i Siena 1347 och dog i Rom den 29 april  1380. En historiker karaktäriserar Katarinas samtid på följande knapphändiga sätt. ”Det var en eländig tid för mänskligheten”. En ...

Av: Lena Månsson | 29 april, 2017
Essäer om religionen

De mortuis nihil nisi bene Med anledning av Alla helgons dag

En av mina vänner dog i kräfta. ”Han skall gravsättas på lördag”, tillkännagav hans flickvän som trodde att jag skämtade en smula när jag svarade ”it’s bad for him. Jag ...

Av: Vladimir Oravsky | 02 november, 2013
Gästkrönikör

André Brink. Foto: Seamus Kearney, Wikipedia

André Brink, 1935-2015

André Brink avled den 6 februari på planet från Amsterdam till Kapstaden, efter att några dagar tidigare ha blivit hedersdoktor vid katolska universitetet i belgiska Louvain/Leuven.

Av: Ivo Holmqvist | 15 februari, 2015
Essäer om litteratur & böcker

 Paul Cezannes målning Mordet (1868)

Falskspelare och mördare i konsten

Han ser så fridfull ut där han ligger i badkaret. Den högra handen har halkat ner på golvet och han håller fortfarande gåspennan i ett fast grepp. I den andra ...

Av: Mathias Jansson | 26 november, 2016
Essäer om konst

En evig död åt vår ångest



den uppfyllda tystnadenÅngest och smärta utgör en gemensam del av den mänskliga erfarenheten. Den kan också sägas vara en utgångspunkt för en metafysik som både är kroppslig och själslig. Skribenten här strävar efter att utveckla ett meningsfyllt språk i förhållande till denna vår ångest. Ett uttryck som väsentligt skiljer sig från civilisationens patologiska ångestsyn, och synen på denna inre smärta som ett brott mot ”vad som borde vara”.

0

Jag reser mig. Sträcker mig uppåt, förbi molnens formationer mot solens livgivande strålar. Bredvid ekens sträva yta framstår världen träda in i ett annat ljus. Det är höst, solen penetrerar försiktigt lövverket och bryts upp, i flera samtida mindre ljusligheter. För mitt inre är kampen tillfälligt över, jag omfamnar amor fati; älskar ödet, uppnår detta i ett sällsamt ögonblick av stillhet.

I

Inuti mig har jag burit på en existentiell ångest, periodvis i det närmaste total. Tidigare hade jag sökt dess utplåning och förintelse. Alla kan hamna i en kamp mot livsbetingelserna och därmed även sig själva. Sådan var min situation och därmed även min berättelse.

Under en längre tid har dock perspektiven förskjutits mot ett annorlunda förhållande. Det som tidigare upplevts vara ohyggligt är det inte längre, inte på samma sätt. Idag träder det förflutna in i ett annat ljus. Ett ljus som inte vill förinta den egna berättelsen, historien, men heller ej strävar att låta det förflutna upprepa sig, likt spegelbilder i en spegelbild.

II

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

1 Jan 2013På en nivå är den ångest människan bär på, en berättelse om smärta. Utifrån en högre platå betraktat kan denna ångest ses som ett fragment i en metafysisk; gemensam, erfarenhet för det mänskliga släktet – vilket är orsaken till att jag här vill gå från det eget upplevda till det allmänna.

III

Kanske är en gemensam nämnare för hur den moderna människan närmar sig ångest och smärta, att betrakta den som en tillfällighet samt ett brott mot vad som borde vara. Vi kan också göra den abstrakt, så till den milda graden att smärtan inte längre är sig självt, utan ett intellektuellt problem. Att lösas, förtöjas från sin kroppslighet, egentlighet. Genom den enorma apparat av instrumentell logik nutidsmänniskan äger, försöker vi förpassa den till det förklarades dal, och klassificerar samt ordnar det hela enligt logisk-diagnostiska system.

Men vare sig den instrumentella förklaringen av lidandet, eller strävan att förvandla den till något tillfälligt, förmår egentligen att utplåna smärtan, samt vad som ruvar bakom: döden och det vi kan kalla för helvetet. Tystnaden om dessa storheter är inte att tolka som övervunnen rädsla. Snarare är det ett svaghetstecken att vi inte äger ett språk att gestalta vårt öde.

Vi rör oss här tätt intill denna världs osäkerhet inför ett av de fåtal områden den ej till fullo lyckas behärska. Det är min övertygelse att det måste finnas andra vägar framåt än det tomma talet eller förträngning, som väg mot en fungerande hållning inför denna vår livsångest.

IV

Vi söker i språket efter kraftfulla uttryck som kan reflektera våra inre världar, våra tidlösa utmaningar. Som förmår gestalta lidandet på ett sätt som inte gör våld på själva idén om vår mänsklighet. Av just detta skäl, om så bara av just detta, bör rimligtvis få personer förneka att historien rymmer på sätt att gestalta lidandet som är överlägsna det tekniska nuets valda uttryck. 

1 jan 2013 EfteråtBo Cavefors skriver i sin essäbok Agere Contra om det helvetiska tillståndet, som många av oss tidvis har levat i, som både självvalt och underligt nog, meningsfyllt. I essän Himlens förgård pekar den gamle förläggaren ut livet som ”dödlig timlighet”. ”Helvetet är himlens förgård till Kristi liv i himlen.” (S. 106) En möjlig slutsats att dra utifrån detta, är att en tröst om sakernas tillstånd inte tänker det helvetiska som en tillfällighet, utan betraktar det i sin oerhördhet, för att vinna styrka att vandra genom det. 

Att förmå vilan som existerar samtida ångesten, nå acceptans för tillståndet, är att vinna sig själv. Paradoxalt kan det ta sig uttryck i en kamp för stillhet, ett ivrigt vattensökande i en tidvis allsmäktig öken.

V

Människor kan finna viss tröst inför sin ångest i vilt skilda sammanhang. För många människor är dessa oaser dock allvarligt kringskurna. Ibland blott därför att tiden har sprungit förbi den typ av ord och heliga rum som tidigare samhällen vårdade, men också fylldes av rädsla inför.

Stora ord och förklaringar har rivits ned, men de har ej lämnat plats för nya kartor som visar vägen till de platser inom oss själva, vars rum saknar ljus och bild. Jag bävar periodvis inför mitt eget språk, inför förmågan att frambesvärja de stora berättelserna, för faran anses vara stor att tala detta språk. Att ge ord till det mytiska är att erkänna den litenhet som individualitet äger. Att överge detta språk helt och hållet, lämnar dock en enorm hålighet i ett rum som driver oss mot varhelst i en ofantlig rörelse av saknad.

VI

serie 05Vi måste börja tala. Tre ord vars tecken rymmer möjlighet att förstå oss själva, och som vi därmed måste rädda från tidens malström, kan uttalas som kärlek, mening och kyrka. 

Ställd inför insikten att storheter som ryms inom dessa ord kräver avsevärda offer, hamnar den människa som vill fortgå ett liv i avskildhet från existensens heligheter i ett krig mot alla utomstående krafter som vill resa upp det som en gång blivit nedrivet. Det kan manifestera sig i en kamp mot yttre makt, exempelvis mot spillrorna av de stora religionerna, men också mot de människor som tillkämpar sig ett sanningsanspråk.

VII

En tragedi är att människan alltid riskerar att vilja utplåna det hon ej har tillträde till. Både inom och utanför sig självt. Vad är mer modernt än viljan och trosartikeln att det skulle vara möjligt eller ens önskvärt att helt utplåna lidandet? Om vi inte förmår att leva det tillstånd vi lever, återstår döden. Till en evig död vill vi förvisa vår egen ångest, vi förlorar därmed förmågan att lära oss vad den har att säga.

VIII

Tidsligheten från dess att vi föds till dess att vi dör, döljer ett djupt varamysterium. Vad fanns innan och efter? Kan vi, om vi är villiga att se detta mysterium, erkänna för oss själva att ångest och lidande är en ofrånkomlig del av varat?

Låt oss upprätta den insikt att även vi kan finna tröst och lindring i den uråldriga idén att inte döden innebär slutet. Som också omfamnar perspektivet att ödet inte utgör vår eviga fiende, även de stunder då vi är inbegripen i en kamp mot den. Återigen; amor fati.

IX

Vi måste börja tala med oss själva och varandra på ett sådant sätt att språket får betydelse. Som låter språket färdas, fyllt med mening. Först då kan dess betydelse uppfattas, skapas eller formas. För även om det jag är, lever vidare eller försvinner – kommer orden likt den ljusstrimma som spelar på min kropp, där jag ligger under björken, att innehålla sin egen tidlösa närvaro. Dessa flyktiga ögonblick slutar aldrig i någon mening att existera.

X

Måne Dödsskräcken, helvetets makt och den existentiella ångesten kan kanske inte helt botas, inte i vår tid, och inte med de generellt sett accepterade medel som står till buds – men genom att vi, inom oss själva, betraktar det eviga i det tidsliga, kan vi nå tröst inför livets smärta och ångest.

En av flera lärdomar av lidandet är insikten om plikten vi äger i att till fullo vara människor. Vi kan se våra egna handlingar som skadar och agerar enligt förkastliga principer, och vad som vittnar om vår möjliga roll bortom det snäva, kringskuret egoistiska.

För vår egen skull, bör också bejaka de trösterika rum och erfarenheter som historien berett oss. Dessa källor, erfarenheter, bereder möjliga passager för möten med oss själva. Viktigare ändå, lär bli huruvida vi kommer att äga förmågan att se ångest som en del av en metafysisk realitet bortom det sjuka och utplåningsbara.

Robert Halvarsson
Bilder: Hebriana Alainentalo

Ur arkivet

view_module reorder

POETRY SLAM - folklighet eller elitism?

POETRY SLAM - folklighet eller elitism? Poesi - ett artificiellt språk från de finlitterära salongerna, eller ett ärligare sätt att uttrycka sig på, ett medel för att spräcka barriärerna och säga ...

Av: Elin Bengtsson | Kulturreportage | 09 februari, 2007

Michael Mandiberg, From Aaaaa! To ZZZap! på Denny Gallery i New York (2015)

Skriv ut hela internet!

Tänk att ha hela Wikipedia i sin bokhylla. Förr i tiden hade varje bildat hem ett uppslagsverk i bokhyllan. Det kunde vara Bonniers Familjelexikon, Bra Böckers Lexikon eller Nationalencyklopedin. Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 21 juli, 2015

Om förväntningar och böcker

Oftast börjar upptäckten av ett författarskap med att jag läser en bok av personen ifråga, gillar boken och blir nyfiken på mer. Antingen har jag blivit rekommenderad boken av någon ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 05 juni, 2012

Claus Beck-Nielsen - En identitet

Den nionde oktober år 2010 begravde den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck-Nielsen sig själv. Närmare bestämt var det hans identitet som begravdes och det skedde under värdiga former och ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om samhället | 29 oktober, 2010

Dokusåpan och döden

I dagarnas Big Brother-diskussioner kan man påminnas om två brittiska tv-dramer på temat. Den första av de båda, The Year of the Sex Olympics, sändes 1968 inom ramarna för BBC2:s ...

Av: Charlotte Wiberg | Essäer om film | 24 december, 2017

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | Utopiska geografier | 26 januari, 2007

Christopher Locke

Floppydiskar och hårddiskar som konst och miljöhot

Det är ett välkänt problem inom konsthistorien att kunna bevara all konst som görs i olika material. Och ju snabbare tekniken utvecklar sig, desto svårare blir det för konstrestaurerarna att ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 03 april, 2015

Moral og moralske verdier

Rent allment er det slik at folk som arbeider med moral og teorier om moral, er opptatt av at det gis et rimelig klart skille mellom moral på den ene ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.