Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Kurt Peter Larsen har tappat minnet

Den danske författaren Kurt Peter Larsen, översatt till engelska, polska, tjeckiska, svenska, tyska, holländska... och vars pjäs "AAAHR!!!" blev utsedd till vinnare av den världsomfattande dramatävlingen utlyst av International Playwrights ...

Av: Vladimir Oravsky | 22 oktober, 2008
Gästkrönikör

14. Kjell

Kjell öppnade locket på brödburken. Därinne låg ett allt för stort mörkt bröd som borde ätits upp för länge sedan. Det var hårt och fullt med gryn och skal som ...

Av: Kjell | 16 mars, 2012
Lund har allt utom vatten

Barnet Felicia

Efter att ha läst åtskilliga recensioner, krönikor och intervjuer angående boken Felicia försvann vill jag nu genom egen läsning skapa mig en förståelse av texten och det tänker jag göra ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | 17 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Religion och andlighet



det heliga i det profana

En intressant fråga, som blivit uppmärksammad på senare tid (både privat och offentligt), är den om relationen mellan religion och andlighet. Men kanske också den om vad religion resp. andlighet i sig står för. För mig har denna diskussion länge förts, men ändock på det stora hela lite vid sidan om. Men nu gick det alltså inte längre. Vi har religiösa fundamentalister och vi har ateister. Och vi har alla oss andra. Så det så!

 

Kan man vara ”religiös” utan att vara andlig? Tyvärr kan man nog det. Kan man vara både och? Ja, hoppas jag. Kan man vara andlig utan att vara religiös? Ja, det tror jag. Kan man vara vare sig andlig eller religiös? Det tror inte jag att man kan. Inte utan någon typ av psykisk sjukdom i varje fall.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Vad är då detta religiösa och andliga? Vad betyder det tex att ha en religiös upplevelse? Och vad betyder det att vara andlig?

 

En religös erfarenhet karaktäriseras ofta m h a uttryck såsom ”en upplevelse av ett meningssammanhang”, ”en erfarenhet av att ingå i en större helhet” och liknande. Med detta har man, tror jag, försökt fånga en mycket vida spridd och därmed även religionsfenomenologiskt betydelsefull typ av religiös upplevelse. Särskilt inom den judiskt-kristna traditionen – till skillnad från exempelvis stora delar av den buddhistiska, särskilt den zen-buddhistiska – förekommer vidare i stor utsträckning upplevelser av vad vi skulle kunna kalla möten med något personligt. Det är alltså mycket betecknande att kristendomens gud betraktas som en person (eller som tre i en). Även i judisk gudsuppfattning är det påtagligt hur Jahve uppfattas som stående i en speciell och personlig relation till individen eller till det judiska folket, och det motsvarande gäller också till stor del om islam i dess varierande former.

Jag tror nu för egen del, att båda dessa typer av religiösa erfarenheter kan få en klargörande belysning genom exempelvis den fenomenologiska analysen av företeelser av annan och mer vardaglig natur. Ett karaktäristiskt fall av meningsupplevelse – och ävenså i ett mer vardagligt perspektiv – är kanke enligt en allmän ståndpunkt uppfattandet av vad vi kan kalla språklig mening.

Låt oss här emellertid för tillfället snabbt växla över till upplevelsen av ett personligt möte. I all korthet kan väl i samband med detta nämnas, att den religiösa omgivning inom vilken en person har vuxit upp, fått sina grundläggande begrepp osv. säkerligen i högsta grad påverkar hur hans upplevelser närmare kommer att gestaltas; dvs vad vi med en fenomenologisk term skulle kunna kalla hans sätt att konstituera världen och dess meningssammanhang. Medan det det tex för en skolad zen-buddhist kanske ligger nära till hands att stanna vid en upplevelse av ett totalt meningssammanhang, ett skådande av buddhanaturen, så är det säkert naturligare för en abrahamit att uppfatta det hela som ett meningssammanhang grundat i en personlig vilja.

Eros i det heliga

Vidare och kompletterande torde det emellertid även vara många människor som uppfattar poesi, konst och musik som fenomen som är meningsladdade på ett alldeles spreciellt sätt.

När det gäller mycket av äldre episk diktning är det ju frågan om framställandet av ett händelseförlopp inom ramen för vissa språkliga specialkonventioner, som har att göra med allitteration, stavelsetal och liknande, men som inte på något avgörande sätt förefaller påverka det rent berskrivande meningsinnehållet. Men ju närmare man kommer den moderna poesin, och i synnerhet den centrallyriska delen av denna, desto mindre konkret eller påtagligt innehåll får ofta den givna texten utan att denna därför behöver synas mindre meningsfull. Tvärtom! Detsamma gäller naturligtvis för mycket av den moderna (och mindre moderna!) musiken och konsten. Vi står här med andra ord i omedelbar kontakt med fenomen, som nära motsvarar den typ av religiös upplevelse som tidigare intonerats. Andlighet?

När det – återigen – gäller mötet med något personligt känns det naturligt att söka en analogi i den vardagliga upplevelsen av mötet med en annan människa. Mycket om detta har analyserats av Husserl – fr.a. i och genom dennes begrepp Einfühling (empati) och Vergegenwärtigung (representation.). Just i denna korta betraktelse skall jag dock lämna Husserl därhän (om honom finns oerhört mycket att säga, och det är s.a.s. en del av problemet). Jag vill dock här nämna att just Husserls och lärjungars uppfattning ingår som en väsentlig del i det vi kan kalla du-attityd ( snarare än det-attityd), dvs. den attityd som vi normalt intar till en annan medveten, levande och kännande varelse till skillnad från den attityd som vi mestadels intar mot ett omedvetet eller livlöst föremål. Här bör vi dock, vilket kommer att ske, reservera oss.

Termer som du-attityd pekar naturligtvis i riktning mot Martin Buber och dennes existensfilosofi. Bubers idéer har haft stor betydelse för min egen, personliga uppfattning. Det förtjänar särskilt att anmärkas, att en du-attityd i här avsedd bemärkelse bla. också är en förutsättning för de retributiva känslor som ligger till grund för det normala moraliska beteendet, både i yttre mening och rent språkligt. Förmågan att inta en genuin du-attityd är sålunda grundläggande för mänskligt beteende och handlande ö h t (jfr här Aristoteles idéer om zoon politikon). Buber har dock, vilket många tydligen missuppfattat, en förkärlek också för det som lite slappt alltså kallats för det-attityd, eller: han vidgar sitt engagemang i exempelvis boken Jag-du åt det hållet. 

Trance

Vissa utvecklingsmöjligheter föreligger sålunda även när du-attityden riktar sig mot något som är förknippat, inte med enskilda mänskliga eller andra varelser, utan med större meningsbärande sammanhang. Dessa handlar då oftast om, som jag ser det, panteistiska eller i varje fall holistiska perspektiv (Läs förresten William James berömda Gifford-föreläsningar!).

Förra året kom Dalai lamas bok Beyond religion och Alain de Bottons Religion for atheists ut. Två verk, som tillsamman med en myckenhet annan diskussion, varslar om en eklektisk vishetstrend. Den världsberömde kristne teologen Marcus Borg från USA säger för övrigt i en intervju med Agneta Lagercrantz i SvD (2013-01-09):

”Kristendomens existensberättigande består i att se sig själv som en av alla religioner (jfr här Ignatius Jesudasan och mig själv). Den har inget monopol på Gud, inget monopol på godhet. Goda kan alla människor vara. Och man kan vara andlig utan att ta del av någon religion (min kurs) /.../ I det tidigare talade man om himmel och helvete, betonade synd och förlåtelse. I det framväxande talar man om transformation i detta livet, både personligen och politiskt. Istället för att tro på Jesus, talar man om att följa Jesus. Det tididigare kristna paradigmet var inte så politiskt, eller i alla fall mer konservativt. Det framväxande är progressivt. /.../ Gud är ingen personliknande varelse där ute, utan närvarande överallt – omkring oss och inuti oss. Jag har nu två djupa övertygelser. Att Gud är verklig och att Guds rike är en värld med ekonomisk rättvisa och fred. Det är där vi själva kan transformeras: älska Gud, och gör din del för att förändra världen. /.../ Nya testamentets bild av kristendomen är berättelser om personlig transformation. Som att dö och stå upp igen, att radikalt bli pånyttfödd. Den gamla identiteten dör och man centreras i Gud, i anden. /.../ (Men) just nu tror jag att det finns skäl att intressera folk för den andliga vägen”.

Andlighet. Enligt Borg ”blockerar bostavstron och sanningsanspråken vägen för bl.a. de kristna som snarare ser Jesus som mystiker och profet”. Hans tanke om de två mest anmärkningsvärda personerna i historien är för övrigt här, ser jag det, som betecknande: Jesus och Buddha. Så, exakt så, ser jag det också. 

Gaston Bachelard

Andlighet enligt Wikipedia: ”Andlighet, beteckning för det immateriella, själslivet, koncept som utgår från antagandet att människan har en inneboende ande. Ande och materia är traditionella motsatsord”.

Detta kan verkligen diskuteras! Men dock. Så här:

Personligen har jag länge varit synnerligen intresserad av poesi. Förmodligen därför att det är den enskilda litterära genre som jag allra mest sysslat med (om än långtifrån den enda). På motsvarande sätt har jag under många år varit djupt engagerad i den företeelse som, i brist på ett bättre ord, kan betecknas som mystik. Förmodligen därför att mystiken både har attraherat mig i sin egen rätt, och som en del av ett mycket brett religiöst fält och flöde. Konstigt är det måhända inte därför, att jag – särskilt det senaste decenniet – mycket ofta noterat och fascinerats av skärningspunkterna mellan den ”mystiska” poesin och den ”poetiska” mystiken.

För mig som religiös fritänkare och poetisk praktikant har helt enkelt den mystiska poesin och den poetiska mystiken framträtt som två aspekter av samma sak. Liksom religion och andlighet.

Från det ena hållet utgjorde Hans Ruins formidabla bok ”Poesiens mystik” (1935 och 1978) en eye-opener. Från det andra hållet fängslades jag tidigt av det som jag uppfattade som gemensamt inom sufismen, kristen och judisk mystik, visst hinduistiskt tänkande från vedanta och framåt osv. Som sammanhållande kraft, om man i sammanhanget kan tala om en sådan, har härutöver en rad filosofiska traditioner spelat en avgörande roll (Bergson, delar av existentialismen, Bachelard).

Novalis

Magi, fantasi, idé. Kanske. Men snarare metafor, bild, liknelse, allegori, symbol osv. Dock! Mystik rymmer mer. T.ex. att ingå. Eller: meditation, kontemplation, identifikation.
.
I sitt förord till Goethes ”Väst-Östlig divan” (i den franska översättningen) skriver Lichtenberg bl.a. och ungefär:

”Den orientaliska dikten förefaller Goethe besläktad med den antika mysticismen, med den platonska och herakleitiska filosofin. Goethe, som dykt ner i läsningen av Platon och Plotinos, uppfattar tydligt den släktskap som förenar den grekiska symbolismen med den orientaliska. Han igenkänner överensstämmelsen mellan ett sufiskt tema med fjärilen som kastar sig i ljuslågan och den grekiska myten, som av fjärilen skapar själens symbol, som Psyke presenterar för oss i form av en ung flicka eller en fjäril, gripen och fångad av Eros och bränd av facklan.”

Så kan man uttrycka det.

Men också så här:

”Kanske kan poesin inte alls säga några sanningar, men den kan vara sann för att den verklighet, som upplevs med orden, är sann. Denna hemlighetsfulla förening mellan ord och språk är poesins form för förståelse. Ett mysterium, som skulle kunna vara det hemlighetstillstånd Novalis talar om när han säger: ’Det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd.’” (Christensen, 2011)

Oavsett om man känner sig dragen till andlig upplysning, romantisk förförelse eller både och så är den mystiska poesin en outsinlig källa fylld av kärlek och glädje (Mooji).

Några exempel kunde rent poetiskt annars kunna vara de som följer.

Tranströmer

”Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk/for jag till den snötäckta ön. /Det vilda har inga ord. /De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! /Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. /Språk men inga ord.”

Den här dikten, ”Från mars -79”, i Tomas Tranströmers ”Det vilda torget” illustrerar, enligt Enn Kokk, vilken bildmagiker Tomas Tranströmer är: ”Han förmår genom bilder, paradoxalt nog uttryckta just i ord, förmedla de ögonblickets mångdimensionella upplevelser som ofta är så svåra att verbalt beskriva utan att de blir platta och banala, i värsta fall förlorar sin innebörd”.

Tomas Tranströmer är också en mystiker, men inte nödvändigtvis i religiös mening.

”Jag ligger på sängen med armarna utbredda. /Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar/den väldiga skuggan som flyter där ovan,/ det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag.”

De benådade ögonblicken, de som ger livet dess mening, kan hos Tranströmer ha helt andra källor än de religiösa. ”Eldklotter” är en kärleksdikt:

”Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till bara när jag älskade med dig. /Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar/ – glimtvis kan man följa dess väg/i nattmörkret mellan olivträden. /Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken och livlös/men kroppen gick raka vägen till dig. /Natthimlen råmade. /Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.”

Abstraktionerna svävar likt slöa änglar/Deras vithet har ingen släktskap med tvätt, snö, krita eller liknande. De är/äkta vara, helt klart: det Goda, det/ Sanna – //hälsobringande och rena som kokt/ vatten,/ kärlekslösa som multiplikations-/tabellen. /Medan barnet ler rakt ut i luften.
Zenmunkar

Och här kommer ni, med en kopp te/svept i ånga./Blodstrålen är poesi,/den går inte att stoppa./Ni räcker mig två barn, två rosor.

Marcus Larsson

Spring morning/the children`s game/of being quiet

winter stars/my boy says he sees better/standing on the ground

Jean Bourdeillette

Daliorna har bevarat solens glöd.

Själv och just nu sitter jag ensam framför ett vackert hav och kontemplerar, mediterar. Endast förslagsvis trycker jag ned dessa tangenter på min laptop. Jag finns. I. Här. Nu. Jag skulle också kunna uttrycka det hela med en egen dikt:

Droppe

I detta hav har Platon summit.
Ur detta djup steg jorden.
Med detta vatten döptes Han.
Min vik är en del av allt detta.
En ocean vari alla minnen
ryms i en droppe. 

Poesin låter oss ana ett djup bakom bokstavens yta. Bortom bildens yta. Bortom musikens yta. Bortom allt.

Den franske filosofen Gaston Bachelard avslutade sitt författarskap med den förtrollande boken ”La flamme d´une chandelle” (Lågan av ett ljus). Och insikten att människan är en låga!

Och så skriver han:

”På det hela taget, när alla livets sönderslitna och sönderslitande erfarenheter medräknats, så är det snarast inför mitt vita papper, inför den vita sidan som ligger på bordet på rätt avstånd från lampan, som jag verkligen är vid mitt existensbord.”

Jag byter dokument och tittar rakt in i min vita skärmbild. Och bredvid ligger havet blankt. Anligheten och religionen (i vidast tänkbara mening) är åtminstone släkt. Sedan får en del personer säga vad de vill. 

Carsten Palmer Schale

Ur arkivet

view_module reorder

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 15 december, 2009

Krönika från Maspalomas 2

 Hade borgarna kunnat vinna valet 2006 om inte Persson-Nuder redan börjat talla på välfärden? Nej, inte om det funnits något vettigt reformförslag, något som kommit eftersatta grupper till godo. Tandvårdsreform ...

Av: Christer B Johansson | Gästkrönikör | 24 september, 2012

Någon förklarade världen. Han kallades Buddha

Det finns ett träd med hjärtformade blad och ovanligt lång spets. Det kallas Bodhi-träd. Bodhi betyder upplysning. En munk satte sig under ett sådant träd med löfte att inte resa ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 14 mars, 2017

Gösta Ekman

Den store Gösta Ekman - Alla tiders störste svenske skådespelare

”De som givit sitt liv medan de levat, kan inte dö”. - Gösta Ekman 1890 - 1938. Störst, bäst och vackrast. När Gösta Ekman begravdes den 18 januari 1938 i Stockholm följdes ...

Av: Belinda Graham | Scenkonstens porträtt | 11 september, 2017

Roland Barthes

Roland Barthes och den tidlösa autarkin

Roland Barthes, som föddes för precis 100 år sedan och dog 1980, etablerade sig som ledande fransk intellektuell med den litteraturteoretiska essän "Litteraturens nollpunkt" (1953), en position som bara förstärktes ...

Av: Arne Melberg | Litteraturens porträtt | 18 december, 2017

Rapport från Stockholms genrefilmfestival ”Monsters of Film”

Från 8:e till 12:e oktober 2014 iscensattes den andra upplagan av Monsters of Film-festivalen i Stockholm, en genrefilmfestival där skräck, fantasi, provokation, surrealism, konst och framförallt monster får plats. Festivalen ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om film | 25 oktober, 2014

"Bilderna finns där jag är..."

"Bilderna finns där jag är..." Ett samtal med Gunnar Smoliansky. Text & foto: Carl Abrahamsson Fotografen Gunnar Smoliansky är aktuell med inte mindre än tre utställningar under hösten 2006. Det stillsamt poetiskt ...

Av: Tidningen Kulturen | Konstens porträtt | 29 september, 2006

Ngugi Wa Thiong'o. Foto: Daniel Anderson

Kenyansk författare i helt porträtt

Kenyanska författaren Ngugi Wa Thiong'o ges nu ut i ny svensk upplaga på Modernista. De tre romanerna ”Floden mellan bergen”, ”Om icke vetekornet” och ”Djävulen på korset” skildrar alla den ...

Av: Simon Olofsson | Essäer om litteratur & böcker | 29 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.