J.D. Salinger - Gåtan som inte var någon gåta

Sveriges Television visade nyligen dokumentären Gåtan Salinger. Den var visst intressant men samtidigt framgick det ganska tydligt att den mystik som omgett J.D. Salinger (1919-2010) inte alls var särdeles mystisk ...

Av: Bertil Falk | 30 juli, 2014
Övriga porträtt

Bilden bortom fotot

Avträden. foto Zauho Press Bilden bortom fotot Inget hos den franska tänkaren Roland Barthes (1915-1980) är var det vid en första anblick kan tyckas vara. En närmare undersökning visar nämligen att ...

Av: Andreas Åberg | 18 april, 2010
Essäer

Campagna. Privat Ägo

Olle Kåks - lyxen, lugnet och lusten

Luxe, Calme et Volupte är titeln på en tidig målning av Matisse, som lånat de tre orden från Baudelaire, och kan kanske ses som en "devis" för hans konst. Den ...

Av: Ulf Stenberg | 10 juni, 2016
Konstens porträtt

När söndagscynismen tar över

Det är när min väninna och jag ligger i min säng med en stor portion glass i famnen och High Fidelity i bakgrunden som jag inser att jag har tagit ...

Av: Jana Rüegg | 28 september, 2011
Gästkrönikör

Nikolaj Berdjajev och den himmelska historien



Nikolaj BerdjajevDen ryske religionsfilosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) var under sin livstid en internationell kändis. Han levde ett dramatiskt liv och omnämndes till och med som Nobelpriskandidat. 1945 träffade Sven Stolpe Berdjajev i hans villa utanför Paris, ett möte som han redogör för i sin bok om den ryske filosofen. Många gäster var bjudna och man samlades kring tebordet i matsalen där en livlig diskussion tog sin början under ständigt tedrickande. Stolpe hade intrycket att han befann sig mitt i en roman av Dostojevskij. När han skulle gå, fick han ett exemplar av Berdjajevs självbiografi som några år senare gavs ut med titeln Vägar till självkännedom. Stolpe måste ha varit en av de första som läste boken.

I förordet till Vägar till självkännedom konstaterar Berdjajev att han genomlevt tre krig, två revolutioner, Frankrikes sammanbrott och den tyska ockupationen och levt som flykting i nästan 20 år i Berlin och Paris. Han har suttit fyra gånger i fängelse, två gånger under tsartiden och två gånger efter kommunisternas maktövertagande, tre gånger har han blivit förvisad och 1922 blev han slutligen landsförvisad. Han har deltagit i filosofiska och religiösa sammanslutningar och konferenser, varit tidskriftsredaktör och ordförande för den Fria Andliga Akademien under de första revolutionsåren i Moskva. Ändå känner han sig stå utanför samhället och de historiska skeendena och upplever en djup alienation och ensamhet. Det är en känsla av främlingskap som ligger till grund för hans frihetsfilosofi och sökande efter sanningen. På ett ställe i boken talar han om sitt ”första metafysiska skrik”, sin födelse som tänkare när han i barndomen vägrade att acceptera världens givna ordning. Fantasin ledde ut ur en kvävande verklighet då en annan värld öppnade sig. Även när Berdjajev är 66 år gammal, känner han sig som en pojke, en drömmare. Detta är hans ”eviga ålder”. I sitt tänkande förblir han en pojke som drömmer om metahistorien.

Öde och frihet är två nyckelord i Vägar till självkännedom. Mot ödet att tillhöra den objektiverade världen, nödvändighetens ordning, står det existentiella subjektets sökande efter frihet. Berdjajev ser en korrespondens mellan det personliga ödet och världens öde eftersom både för individen och historien är målet en metafysisk befrielse ur tiden. Frihetens primat går före tidens och varats primat. ”Tiden har för mig alltid varit en veritabel sjukdom,” skriver han i sin självbiografi. Han talar om en ”oskapad frihet” i varats djup, Andens frihet, som är det enda som kan bota tidens sjukdom. Därför grundar sig Berdjajevs metafysik på en eskatologisk historiefilosofi som främst kommer till uttryck i Historiens mening. Boken skrevs vintern 1919-20 och den bygger på de föreläsningar som Berdjajev höll vid den Fria Andliga Akademien. Men det eskatologiska medvetandet kräver en förändring av det mänskliga medvetandet. Människan är eskatologisk i den mån som hon träder in i Andens frihet. Detta är det eskatologiska nuet. Anden är skapande och därför är också eskatologin skapande, en övergång från historien till metahistorien.

Sven Stolpe Foto WikipediaBerdjajev inleder Historiens mening med reflexionen att historiska katastrofer leder till ett behov att förstå historien, att utarbeta en historiefilosofi. Första världskriget och ryska revolutioner representerar sådana katastrofala händelser som inleder en ny historisk epok. Vidare menar han att historiefilosofin har en egen gnoseologi och sin särskilda kunskapsteori. Det historiska är en realitet av ett särskilt slag, en egen grad av varat, samtidigt som det historiska utgör själva varats form. Filosofin om historien är en kunskap om den andliga verkligheten, en vetenskap om Anden som handlar om det mänskliga ödet. Det historiska är noumenon, varats essens, då världens och människans sanning uppenbaras.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Enligt Berdjajev är människan ett mikrokosmos som i sig bär alla tidsepoker. Människans djup är världens och historiens djup. En central formulering i Historiens mening lyder: ”Att gå på djupet i tiden är detsamma som att gå på djupet i sig själv.” Det låter nästan som Jungs idé om det kollektiva undermedvetna. Vad Berdjajev vill göra i sin bok är att utveckla ett nytt historiemedvetande som är existentiellt och metafysiskt där inre fakta får gå före yttre fakta. Han menar att historien är eskatologisk eftersom den förutsätter ett slut, en avgörande utgång, en katastrofal fullbordan när en ny verklighet bryter in. Perserna och judarna är de enda folk som haft en sådan apokalyptik. Ormuz och Arimans kamp avgörs genom en historisk katastrof medan judarna å sin sida inväntar historiens fullbordan i den messianska tiden. Men en autentisk historiefilosofi uppstår först med kristendomen i och med den händelse som på en och samma gång är historisk och metafysisk: Kristi uppenbarelse. Detta är historiens medelpunkt. Kristendomen inför även det frihetsbegrepp – människans fria vilja – som bestämmer den historiska processens dramatik och tragik.

Speciellt viktigt för historiefilosofin är det kristna begreppet theosis eller gudomliggörelse, det vill säga människans spiritualisering. Berdjajev ser historien som en kamp mellan Gud och människan på frihetens grund. Det förklarar det historiska dramat då två friheter brottas med varandra: Guds och människans. Historien skapas av den irrationella mänskliga viljan medan den gudomliga viljan skapar metahistorien. Människans öde fullbordas i föreningen av den jordiska och himmelska historien. Den himmelska historien, andens liv, är vår inre himmel som till sist ska förvandlas till vår yttre himmel. Detta är förverkligandet av theosis. Därför är historiefilosofin profetisk och metafysisk.

bokenDe centrala kapitlen i Historiens mening handlar om den himmelska historien där dessa inledande ord står att läsa: ”Den himmelska historien och människans himmelska öde förutbestämmer det jordiska ödet och människans jordiska historia.” Den himmelska historien berör det andliga livet som ju är det djupast mänskliga livet. Den andliga erfarenheten är historiens källa eftersom dramat i relationen mellan Gud och människa här tar sin början. Det gudomliga livet har på så vis självt sin historia och sitt drama. Berdjajev avvisar bestämt varje form av monism då det Absoluta utesluts från världen och historien. Det Absoluta är rörelse snarare än vila och orörlighet. Människans öde berör det gudomliga i dess innersta existens, vilket är den esoteriska innebörden av mysteriet på Golgata. Med Kristi död på korset genomlider det gudomliga livet en tragedi som är en kärlekstragedi. Guds kärlek till sin Andre – Kristus, människan, skapelsen – utgör det heligaste mysteriet i det andliga livet. Det är den gudomliga tragedi som också är världens tragedi och människans öde.

Detta är mytologemet om det gudomliga livet som en himmelsk historia, ett drama om kärlek och frihet mellan Gud och hans Andre. För att illustrera sitt resonemang nämner Berdjajev Jakob Böhmes idé om Ungrund, det som saknar grund, den bottenlösa avgrund i Guds natur där en teogonisk process äger rum, en gudafödelse. Det finns med andra ord en längtan hos Gud och denna längtan alstrar den metafysiska väg som är lösningen på världens och människans öde. Berdjajevs premiss för sin historiefilosofi är därför att i det gudomliga livet utspelas en tragedi om upplysning och frälsning som förutbestämmer upplysningens processer i världens historia.

Vad det handlar om är Guds födelse i Människan och Människans födelse i Gud. Versalerna antyder att der rör sig om mysteriet i en dubbel antropogonisk process i Anden. Hos Kristus fullbordas denna antropogoniska process då Gud föds i en människa och en människa föds i Gud. Historien är inte bara en uppenbarelse av Gud utan även människans uppenbarelse inför Gud i fri kärlek. Därför är Kristus medelpunkten i den jordiska och himmelska historien. Världshistoriens tragik är ett uttryck för detta kärleksmysterium. Nåden är det som lyckas försona friheten med det gudomliga fatum. Tre krafter kan enligt Berdjajev sägas verka i historien: friheten, nödvändigheten eller fatum och nåden. Dessa tre krafter konstituerar mytologemet Människan i historien.

Tidens problem är central för varje historiefilosofi. Berdjajev menar att det finns en sann tid och en falsk tid. Det finns en tid som träder in i det metafysiska eller eviga. Tiden i världen utgör också ett skeende i evigheten. Detta är den himmelska tiden som med ett gnostiskt uttryck beskrivs som ”eoner av gudomliga djup i varat”. Han kritiserar den traditionella dualismen mellan tid och evighet enligt vilken inget samband existerar mellan tidsprocessen i världen och varats djup. Evigheten uppfattas som tidlös och orörlig utan egen tidsprocess. Men Berdjajev har motsatt uppfattning då han hävdar att vår tid och vår värld bildar en period, en eon, i det eviga livet. Det historiska varat är också metafysiskt. Historien är ingenting annat än en växelverkan mellan evigheten och tiden, en kontinuerlig inbrytning av det eviga i tiden. Berdjajevs andra premiss för sin historiefilosofi blir då denna: enbart därför att historien befinner sig i evigheten får tiden ontologisk betydelse. Det historiska är det som öppnar upp det eviga varat.

Theosis, av grekiskans Θέωσις, med betydelsen gudomliggörelseDet som framför allt problematiserar tiden för den moderna människan är uppdelningen i det förflutna, nuet och framtiden, vilket får till följd att tiden uppfattas som illusorisk. Det finns inget förflutet, ingen framtid och inte heller något nu eftersom detta nu är ett kort ögonblick utan realitet. Varje existens i tiden försvinner, varje existens är en icke-existens. Detta är den onda tiden som dödar allt och som störtar allt ner i icke-varat. Världens tillstånd påminner därför om en vansinnig som förlorat minnet. Men en metafysik om historien måste bygga på insikten att det förflutna består i nuets djupa vara. Just minnet är det sätt som vi uppfattar det förflutnas realitet på. Minnet arbetar ontologiskt då det söker efter grunden för det historiska och därmed upprättar en kontinuitet med framtiden. Samtidigt är den historiska processen dubbel därför att den både bevarar och förintar det förflutna. Detta är det fria skapandets villkor, dess noumenon. Den himmelska historien verkar i den jordiska historien på så sätt att det onda ges full frihet. Friheten utgör ett tragiskt element som bestämmer människans öde i historien men som samtidigt möjliggör ett utträde ur historien. Eller kanske snarare ett inträde i historiens djupa vara. Här blir Berdjajev särskilt intressant och relevant för människor på 2000-talet då han berör frågan om hur man ska finna ett förhållningssätt till historiens djupa vara.

Människans öde på denna jord tar sin början efter det mytiska syndafallet med en nedsänkning i naturen eller vad teosoferna kallar involutionen. Hon blir världens barn istället för Guds eller Andens barn. Under hela sin historia kommer hon att tillhöra två skilda världar: den naturliga verkligheten och den gudomliga verkligheten, nödvändigheten och friheten. Den första akten i den mänskliga historien utgörs av mytologin som beskriver henne som en naturlig varelse i ett naturligt kosmos. Men där dröjer även kvar ett medvetande om evigheten. Bibeln talar i symbolisk form om början på människans himmelska och jordiska öde som sedan fullbordas av den andre Adam – Kristus. Den kristna människan är en ny människa som ges nycklarna till den andliga verkligheten och den himmelska historien. Och den moderna människan kan återupptäcka dessa nycklar som uppenbarar sanningen i vårt historiska vara.

Marias kronadFör att Berdjajev ska bli giltig på 2000-talet krävs en dekonstruktivistisk läsart av Historiens mening. Begreppen Gud och himmel känns väldigt problematiska i en tid då man alltmer talar om religion utan Gud och det heligas spiritualitet. Hans metafysiska historiefilosofi är därför egentligen en ontologisk historiefilosofi och först som sådan blir den riktigt angelägen. Den religiösa terminologin hör hemma i mytologemet om Människan och analysen av detta mytologem utgör värdet med Historiens mening. Man kan verkligen undra hur åhörarna uppfattade Berdjajevs föreläsningar den där vintern 1919-20 i Moskva strax efter ryska revolutionen. De flesta i publiken var övertygade kommunister som trodde på sitt eget mytologem: proletariatets diktatur och den nya kommunistiska människan.

Det väsentliga i Historiens mening är Berdjajevs koppling mellan historien och varat. I judarnas historia ser han en bekräftelse på sin historiefilosofi eftersom judendomens historia inte bara är ett fenomen utan även noumenon, själva varats essens. Judarna är Guds utvalda folk, något som avgör deras historiska öde. Det är den messianska tanken, idén om den kommande Messias, som skapar dramatiken i den judiska historien. Denna tanke tar sig uttryck i konflikten mellan kravet på jordisk rättvisa och lycka och kravet att följa Guds vilja. Men förbindelsen mellan den himmelska och den jordiska historien får en speciell dynamik i kristendomen genom Kristi uppenbarelse. Den kristna historiciteten är förknippad med att en ny andlig frihet förs in i världen: ett fritt agerande subjekt. Det blir avgörande för det mänskliga ödet eftersom det fria subjektet skapar sitt eget öde på gott och ont. Varat blir antropocentriskt. Denna syn på friheten finns inte hos andra kulturer.

Temat i världshistorien handlar om hur människan upptäcker andens skapande frihet och befriar sig från nedsänkningen i naturen. Det är en tanke som påminner om Hegels historiefilosofi. Priset är emellertid förlusten av en djupare relation till naturen då den store Pan dör. Naturens förtrollning och spiritualitet försvinner. Människan alieneras från naturen som ses som skrämmande och som till sist framstår som ingenting annat än ett objekt för mekanisering och exploatering. Maskinen är den mest radikal av alla samhällsomvandlingar och den förändrar i grunden det mänskliga livet. Teknologin blir en demonisk kraft som förslavar människan. I sin kritik av maskincivilisationen påminner Berdjajev om Heidegger. Kristendomens befrielse av människan från naturdyrkan har därför resulterat i uppkomsten av naturvetenskaperna och den moderna världen med dess industrialisering och kapitalism. Kanske måste vi nu på 2000-talet återknyta kontakten med den store Pan och utarbeta en ny naturkänsla för att undvika en klimatkatastrof.

 Kristus ansikte av Andrei RublyovFrigörandet av människans skapande förmåga under renässansen har enligt Berdjajev lett till sekulariseringen och en differentiering av det kulturella och sociala livet i våra dagar. Den moderna människans öde går ut på självförverkligande, vilket avskärmar henne från det andliga livet, från det historiska varat. Detta är humanismens epok som först i modern tid går mot sitt slut. Men människans självhävdelse resulterar i självdestruktion eftersom hon inte har ett metafysiskt mål utanför sig själv för att kanalisera sin skapande energi. Människan står ensam i kosmos med sin destruktiva skaparkraft och det förklarar de kriser och katastrofer som karakteriserar den nya tidens historia alltifrån reformationen och franska revolutionen till ryska revolutionen.

Det förekommer en hel del transportsträckor i Historiens mening då Berdjajev egentligen inte säger något nytt. Han har en tendens att bli väl schematisk i sin analys av historien men det är ju risken med varje historiefilosofi. Riktigt angelägen blir han först i slutkapitlen där han diskuterar den avhumanisering av kulturen och samhället som inträffat under det sena 1800-talet och början av 1900-talet. Skapandets frihet når en kris i vår tid och slutet för det humanistiska Europa har kommit. Det är ett resultat av människans självhävdelse och därför gäller det att åter igen söka andens frihet. Människan måste underordna sig något större än sig själv för att kunna överleva. Det krävs ett återvändande till medeltidens asketism men inte på ett transcendent utan på ett immanent sätt. Genom ett arbete som strävar till att människan fritt disciplinerar sig kan hennes fria skaparkraft förnyas. Den himmelska historien måste än en gång få verka i världen som dess djupa vara.

 Frälsarens kyrka i MoskwaHistorien är i grunden tragisk därför att den är eskatologisk. Historien kan bara fullbordas i en Apokalyps. Dess misslyckande är ett heligt misslyckande som visar att människans öde är metahistoriskt. Socialismen kommer också att misslyckas och införa nya former av förtryck snarare än frihet. Här blir Berdjajev profetisk i sin historieanalys. Egentligen ser han historiska misslyckanden som den inre dynamiken i den historiska processen eftersom de bär på något nytt. Historiska misslyckanden utgör ett medel för den himmelska historien. Även kristendomen är ett stort misslyckande: noumenonen kan inte förverkligas i tiden utan först i det eviga livet. Människans sanna öde är det himmelska ödet. Bara genom att förlägga centrum i sin värld till en annan värld, andens verklighet, kan hon skapa skönhet och sanning. Det är ett slags symboliskt skapande, en föraning om det Absoluta i den andra världen. Detta blir allra tydligast inom konsten som till sin natur är symbolisk.

Varats tragedi är tragedin om den fria relationen mellan Gud och människan. Frihetens väg är svår och katastrofal eftersom den tyngsta bördan att bära för människan är just friheten. Det är en idé som Berdjajev ofta återkommer till i sitt författarskap och som han inspirerats till av Dostojevskijs Legenden om Storinkvisitorn. Historiens drama handlar om den ständiga kampen mellan friheten och tvånget eller nödvändigheten. Människan slits itu av denna kamp som formar hennes öde.

Vad är då meningen med historien frågar sig Berdjajev i slutet av Historiens mening. I Uppenbarelseboken berättas det i symbolisk form om denna världens undergång och födelsen av en annan värld. Vad berättelsen handlar om är den mänskliga andens inre apokalyps, varats djupaste öde. Meningen med historien går ut på att människan träder in i den himmelska historien där en theosis-process fullbordas. Men det kräver en inre kataklysm, en eskatologisk förvandling då historien återvänder till varats djup som ”ett moment i det eviga mysterium som är Anden”. Så lyder slutorden i Historiens mening, en mäktig vision av det djupa varats öde i den himmelska historien.

Detta är det nya nuet i Anden då vårt egentliga öde börjar.

Bo Gustavsson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Människor

  Jag hade hängt i Hamburg i fyra timmar. Jag hatar Hamburgs Hauptbahnhof, för där blev jag lurad en gång när jag var sexton av en typ som tog min freestyle ...

Av: Kajsa Ekis Ekman | Utopiska geografier | 01 juni, 2009

Anon. Ur Hedwiga

För mehr än trettio åhr sedan skrifwin, nu mera tryckt i Stockholm anno 1682 Originalöversättning från latin av A. Miellait 1682 Reviderad och exklusivt förskönad översättning för Tidningen Kulturen av ...

Av: Alan Asaid | Utopiska geografier | 28 november, 2008

Gilda Melodia

Håll ut!

Att hålla ut; ett begrepp, ett uttryck, som många som vill ge intryck av att de är hårda använder, för att skapa en illusion av en sorts självklar ensam heroism.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 17 februari, 2017

Stefan Whilde. Foto: Jane Hansson

Frosseri

Fetaost, räksallad, nybakat bröd, fet lax, feta såser, choklad och oliver i hängmatta eller från schäslong. Mina synder heter lättja och frosseri.

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 september, 2015

Tankar kring Marmorklipporna

Ernst Jünger gjorde sin debut som författare redan 1929 med krigsskildringen I stålstormen, och levde och verkade ända fram till 1998. Hans skrivande präglas genomgående av en distanserad hållning till ...

Av: Tobias Harding | Essäer om litteratur & böcker | 17 december, 2013

Petra

Petra

Mellanöstern har utgjort en viktig landbrygga mellan tre kontinenter med livlig handel österifrån. Dyrbara varor som kryddor och aromatiska örter, rökelse och myrra fraktades i stora kamelkaravaner från hamnstaden Aila ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om samhället | 10 april, 2015

Det föds en kokbok om dagen

”Äta bör man, annars dör man” borde bytas mot ”Njuta bör man, annars dör man”. Som en av de leende kändiskockarna så riktigt påpekar. Det finns många väldigt bra kokböcker ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 10 januari, 2013

Disciples of many beliefs

Dr. Ignatius Jesudasan, SJ, has through a series of books and articles applied his searchlight to the intolerance, which tends to grew when religion and ethnicity get identified with each ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 17 november, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.