Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | 15 december, 2009
Kulturreportage

Foto: Björn Gustavsson.

Salzburg utan regler utan ordning

Försommardag i Wien: I väntan på snabbtåget till Salzburg läser jag ett anslag med ett antal regler; inte bara för tågresor i största allmänhet, utan också uppföranderegler för perrong-vistelse: "Ni ...

Av: Björn Gustavsson | 08 september, 2016
Resereportage

Hans-Evert Renérius  Fotograf Monica Englund

Det gäller att tåla skiten!

Är tiden komplicerad? Och människan? Ja, kanske. I vilket fall förefaller vissa händelser inbjuda till inlevelse och upplevelse utöver det vanliga. Det är bara att nämna EM i fotboll - ...

Av: Hans-Evert Renérius | 17 juli, 2016
Gästkrönikör

Screenshot från videoverket

Intervju med konstnären Jesper O. T. Andersson

Årets ateljéstipendier i Rum 203 för konstnärer i Jönköpings län tilldelades i år konstnärerna Jesper O. T. Andersson och Liselott Bjurgard. Tidningen Kulturen fick en intervju med Jesper om Counterstrike ...

Av: Mathias Jansson | 13 juni, 2016
Konstens porträtt

Död och sorg i dagens samhälle



Döden är också en sol. (Nietzsche) Den längsta resan är resan i det inre
(Dag Hammarskjöld)

I vårt västerländska samhälle är döden för de flesta människor ett tabu och den kommer oftast som en överraskning. Mötet med döden leder därför oftast till en svår chock - oberoende av i vilken ålder den döda är, vilket också förorsakar en lång sorgeprocess. Den döende omges ofta av modern teknik för att förlänga livet kanske med på sin höjd några minuter eller några timmar. Upplevelse av döden och kommunikationen med de närstående blir därigenom inskränkta. Jag går i denna uppsats därför närmare in på frågan hur vi kan förbereda oss inför död och sorg och tar även upp den tibetanska buddismens sätt att betrakta dessa frågor, där stora mästare har forskat i dödsprocessens faser. För var och en av oss kan det vara av stor hjälp om vi bekantar oss med denna process och därigenom lär oss att döden är en del av en naturlig process. Detta betraktelsesätt påverkar sorgeprocessen gynnsamt, eftersom vi lär oss att se döden som ett led i vår egen förgänglighetsprocess. Vi lär oss att släppa taget och att ge frihet åt både den döda samt oss själva. Mina källor är huvudsakligen ett par kurser i temat som jag deltagit i, en intervju med Dr. Anna Maria Kneisl och litteratur av Britta Lundgren, Dr. Léo Matos, Dr. Carlos Castaneda, den tibetanska meditationsmästaren Sogyal Rinpoche samt den skönlitterära romanen Katrina av Sally Salminen.

Döden

Döden i skönlitteraturen

Sally Salminen beskriver i sin delvis självbiografiska roman Katrina huvudpersonens död på de två sista sidorna av boken. Katrina var hemma i Österbotten och flyttade till Ålands skär då hon gifte sig med en åländsk sjöman som var en oduglig karl som lovat runt och hållit tunt. Hon levde ett fattigt liv fullt av umbäranden och boken beskriver hennes livskamp i den karga skärgårdsmiljön. Salminens beskrivning av Katrinas död återger jag här litet förkortad:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Katrina var ensam i sin lilla stuga då hon dåsade till och fick de ’ljuvligaste drömmar’:

Det var sommar, full sommar, skördetid och solen strålade på ett underbart sätt. En härlig bygd låg framför henne, det var både Åland och Österbotten. Sjungande, lyckliga människor dansade över åkern. Silverbäckar porlade mellan blomsterstränder och fåglarna kvittrade i träden. Katrina märkte att det var bekanta hon såg. Alla rätade upp sig och såg vinkande och skrattande bort över fältet. Så de sjöng och stampade takten tillsammans! Ja, det var sång i luften. Hela rymden var fylld av överjordisk musik, och den gick ända till själen och lyfte sinnet till oanade glädjehöjder. Katrina kände att hon älskade alla, alla, så att hon ville sluta dem till sitt hjärta utan åtskillnad. Ett litet skepp gled för svällande segel in i viken. Stäven blänkte likt guld och seglen lyste snövita i solskenet. Vågorna lekte i silverglitter kring bogen. En man stod rak och spänstig vid rodret. Katrina hastade ner till stranden. Nu kom Johan seglande, nu var väntetiden över, nu var allt fullkomnat”. [Salminen 1958:347-348].

Inställningen till döden i vårt samhälle

Léo Matos citerar i sitt föredrag ”THE EXISTENCE OF DEATH” psykiatriprofessorn Stanislav Grof som säger att den nuvarande uppfattningen av döden karaktäriseras av massivt undertryckande och förnekande. Grof anser denna attityd vara en biprodukt av den snabba industrialiseringen i samhället vilken medför att människan lägger tyngdpunkten på pragmatism, filosofisk materialism och en allmän orientering till lycka och prestation. Enligt Grof är döden oftast en pinsam påminnelse om människans begränsade möjligheter att kontrollera och härska över naturen [Matos 1975:2].

Matos säger att människan inte kan fly från sin konfrontation med döden. Hon har vanligen endast två alternativ: antingen anser hon att det finns ett liv efter döden eller inte. Döden ses som något negativt som händer med människans kropp. Människan fokuserar på kvantitativa aspekter som att med tekniska medel och apparater försöka förlänga den fysiska kroppens liv och ignorerar kvalitativa värden. Rädslan för döden kan leda till olika psykiska och psykosomatiska störningar, som depressioner, sömnlöshet och schizofrena symtom. Forskare som A. E. Christ (1961), K. R. Eissler (1955) och W. H. Gillespie (1963) har kommit till att ett flertal psykiatriska symtom hos geriatriska patienter förorsakas av rädsla för och av förnekelse av döden. Vidare problem uppstår enligt Matos då vuxna överför sin attityd till döden på barnen. Att ”skona” barnen från att uppleva verkligheten vid slutet av livet leder till att barn tar över vuxnas rädslor och hindras i sin emotionella utveckling. Barnet har en genuin kapacitet att möta döden i alla former och stadier [Matos 1975:3-4].

Rädslan för döden hindrar oss från att se den som ett naturligt fenomen, säger Matos. I naturen är allting ständigt i en förändringsprocess, transformation. Denna rädsla kan ha sina rötter i människans önskan att vara odödlig och leva i all evighet [Matos 1975:6].

Döden som rådgivare

Carlos CastanedaAntropologen Carlos Castaneda har i sin sista bok The active Side of Infinity (1997) samlat sitt livs mest betydelsefulla händelser. Castaneda ville få intellektuell kunskap av den indianska schamanen don Juan Matus om hur indianerna använder medicinska växter men fick i stället bege sig på en oändligt lång spirituell resa. I alla Castanedas böcker är döden ett centralt tema, nämligen att inse att vi inte har oändligt tid och att det som är viktigt att göras skall göras nu och inte ”sedan någon gång”. Temat i denna bok som utkom året innan Castaneda dog 1998 är hur han i sin inre process tangerar evigheten. I en betraktelse i början av boken beskriver han hur vårt språk på olika sätt bekräftar det lineära tankesättet att universum har en början och ett slut. På don Juans annorlunda (cirkulära) språk har världsalltet och människans liv ingen början och inget slut utan genomlöper ett oändligt antal förändringar i intensiteten. Det egentliga målet för denna kunskap är att förbereda sig för den sista vandringen som varje människa mot slutet av sitt liv måste genomföra, nämligen att möta oändligheten.

Castaneda lyssnade till professor Lorcas föreläsningar om kunskapsteori som gjorde starkt intryck på honom. ”Beundra ingen från distans utan lär känna honom personligen och ställ honom på prov”, sade don Juan. ”Bygger han sin övertygelse på att han är ett levande väsen som kommer att dö kommer allt vad han gör att vara väl överlagt och slutgiltigt.” Enligt don Juan är trollkarlarna (schamanerna) övertygade om att den enda möjligheten att förstå vår värld består i att helt och fullt acceptera att vi är varelser som kommer att dö. Endast så kan vi klara av vårt liv, våra göromål och vår värld. Vi förhåller oss som om vi aldrig kommer att dö och har hur mycket tid som helst. Ännu fördärvligare är att vi tror att vi kan begripa detta oförställbara universum med vårt förnuft!

Don Juan: ”Människans största svaghet är att hon inte är medveten om att hon kommer att dö. Denna svaghet är hennes undergång som individ och kommer en dag att vara mänsklighetens undergång”. don Juan sade: ”Lorca är en odödlig vetenskapsman. Han har säkert köpt en grav och ordnat det finansiella, men därefter tänker han inte mera över döden utan hans tankar kretsar kring arbetet. Vetenskapliga framsteg kommer inte att hjälpa någon vid mötet med oändligheten. Döden är vår bästa rådgivare, den enda som inte ljuger” [Castaneda 2004]

Döden som identitetsskapande process

”Jag är kaptenen och skeppet är mitt liv! Jag själv styr mitt liv och ’omständigheterna’ är inte ansvariga för hur mitt liv gestaltar sig. Min kompass är hänvisningar som jag hela tiden får från mitt inre och från min omvärld. Hänvisningarna kan komma från vilket håll som helst, från de nattliga drömmarna eller de kan vara toner mellan raderna. Jag måste lyssna och se noga emedan kompassen är ett känsligt instrument.

Frågan är ’vad är viktigt för mig’, eller som min favoritpsykolog Carl G. Jung uttryckte det: ’vad är det som jag kan förevisa då jag mot slutet av mitt liv kastar en blick tillbaka och ser på resultatet?’ Jungs fråga är ’vad har du gjort av ditt liv’? Det betyder att börja att göra det idag för i morgon kan det vara för sent! Jung säger att döden är den sista stationen i en livslång process som leder till att man blir den man innerst inne är. Döden är alltså identitetsskapande under ’den långa resan i det inre’som avslutas genom den fysiska döden (se de bevingade orden på första sidan).

Då jag har för mycket att göra måste jag granska min levnadsstrategi - och gallra! don Juan sade att en krigare (inte en soldat utan en människa med kraft [power] aldrig har bråttom för att han kan skilja mellan viktiga och icke-viktiga saker. Konsten är att kunna besluta mig för vilken ledstjärna jag vill följa. Sedan kan jag sätta in hela min kraft för att nå denna stjärna som är målet för min navigeringskonst. Ledstjärnan innebär att jag har en riktning för mitt skepp, mitt liv. I min seglats här på jorden är jag kaptenen på mitt eget skepp!”

Skapelse- och förgänglighetsprocessen enligt tibetansk buddism

Pilgrim på Barkor. Lhasa/Tibet. Foto: Peter Hinze För denna uppsats har jag intervjuat Dr. Maria Anna Kneisl som använder sig av tibetansk buddism i sitt arbete som psykoterapeut. Hon har gått i lära hos den tibetanska läromästaren Tarab Tulku som har kombinerat tibetansk buddism med västerländsk psykologi. Jag använder mig också här av boken: Sogyal Rinpoche: Das tibetische Buch vom Leben und vom Sterben. Indierna och tibetanerna har i tillstånd av djup meditation forskat i dödsprocessen. Ju djupare meditationen är desto mindre är vi bundna till rum och tid. I vaket tillstånd är vi mycket begränsade. I drömmar upplever vi medvetandetillstånd som är som dödsprocessens faser. I drömmar är allt möjligt - vi kan gå genom väggar och vi kan göra långa resor och övervinna stora avstånd.

Emedan indierna och tibetanerna av egen erfarenhet vet vad sin kommer att hända när de dör är de förberedda. Det finns sådana praktiserande (av meditation) som ser fram emot döden med glädje. Dödsprocessen kan vara mycket smärtsam om man inte är förberedd och den kan förorsaka ett stort lidande för den döende. Sogyal Rinpoche säger att den västliga världen överraskande litet har forskat i denna riktning. Han anser detta vara bevis för att dödsprocessen knappast tags på allvar, för att inte tala om att den förstås [Sogyal Rinpoche 292-299]. Buddismen har de senaste åren spritt sig starkt i västerländska samhällen och även i Finland ordnas kurser (se källor).

Indierna och tibetanerna anser att människans fysiska kropp utvecklas ur de fem energielementen rum, vind, eld, vatten, jord och att medvetandet kommer därtill. Den yttre världen som vi varseblir är sammansatt av samma element. Varje element har en viss förmåga, till exempel har vindelementet förmågan att sätta något i rörelse och få blodet att rinna i ådrorna. På psykisk nivå skapas därigenom idéer. Elementet eld uppehåller värme i kroppen. Det finns enligt Kneisl åtta faser i dödsprocessen som är lika för alla människor:

- Fas 1: Den livsuppehållande kraften i jordelementet drar sig tillbaka och övergår i elementet vatten. Vi kan inte mera röra oss. Vi har en inre uppenbarelse av flimrande luft som luften ofta är på somrarna. Det är som en fata morgana.

  • Till den tibetanska buddismen hör bönemurar vid slutet eller början av kloster eller byar. På dessa murar lägger troende buddister bönestenar som tecken på vördnad eller för att be om skydd. En symbolerna på bönestenarna är darma-hjulet som betyder att Budda med sitt första tal har satt lärdomens hjul i rörelse. Cirkeln symboliserar lärans fullkommenhet och eckrarna antyder att okunskap genomkorsas av visdom. Foto: Nina MichaelFas 2: Vattenelementets kraft drar sig tillbaka till elementet eld. Vi har en uppenbarelse av rök.

  • Fas 3: Elementet eld drar sig tillbaka till elementet vind. Vi har ännu uppenbarelsen av rök men den är full med gnistor, som ett gnistregn. Kroppen blir kallare.

  • Fas 4: Vindelementets kraft går över till elementet rum. Den inre uppenbarelsen är en eld. Vi upphör att andas och är kliniskt döda.

Därpå följer fyra rumserfarenheter:

  • Fas 5: Faderns vita spermiedroppe (detta skall förstås energetiskt), som under livstiden befunnit sig mellan ögonbrynen i pannan, löser sig från detta ställe och vandrar till den plats där hjärtat finns. Därmed är förknippat en uppenbarelse av ett vitaktigt ljus.

  • Fas 6: Moderns blodsdroppe (tibetanerna kallar äggcellen blod) vandrar nedanifrån naveln i riktning emot stället för hjärtat. Vi har en uppenbarelse av ett rödaktigt ljus, som vid morgongryningen.

  • Fas 7: När den röda och den vita droppen har nått hjärttrakten har vi uppenbarelsen av ett svart ljus och vi förlorar medvetandet.

  • Fas 8: Därefter lyser det klara ljuset upp; det är ett ljus utan ljuskälla, det är inte ett strålande ljus utan det är transparent. Vårt medvetande är helt subtilt utan grova tankar och känslor (som ilska och vrede) och kan därför urskilja det klara ljuset. Den erfarna mediterande förenar sig med detta ljus så länge han kan. På detta sätt kan karma renas.

Hela denna process används i meditationen som förberedelse för döden. Meditation hjälper den som är rädd för döden att övervinna denna rädsla, då vi kan konstatera att vi ännu finns kvar efter att ha gått igenom alla faser i dödsprocessen [Kneisl 2008].

Sorgeprocessen

Tibetansk munk mediterar vid berget Kailash som hör till bergskedjan Himalaya i Asien. Foto: Tushita gmbh, TysklandSorgeprocessen enligt tibetansk buddism 

En närstående persons död innebär framför allt mötet med den egna döden och förgängligheten, sade Dr. Kneisl inledande i kusen ”Botande sorg” som jag deltog i den 12.04.2008 i München. Den sörjande utsätts alltså samtidigt för två processer, att skilja sig från en kär person och att bli konfronterad med det faktum att själv komma att dö. Dr. Kneisl betonade att vi i vårt samhälle skiljer mellan liv och död, kropp och själ. Vi borde enligt Kneisl strävä till att upphäva denna dualism och inse att vi är en enhet. Arbetar man med kroppen påverkas själen. Sorg är en emotion. Man arbetar med emotioner i tibetansk buddism genom att aktivera kroppens olika energicenter, så kallade chakra. Emotioner är jämförbara med ett stormigt hav. Uppe går det höga vågor och nere på havsbottnen är det fullständigt lugnt. I meditation tar men denna stillhet med upp till ytan och lugnar sig. Blir sorgen inte bearbetad manifesterar den sig i kroppen på olika sätt.

Därutöver klamrar vi oss vid den döda, vilket framför allt sker via synsinnet. Sluter vi ögonen ser vi bilder av den döda. I sorgearbetet är det viktigt att påminna oss om vår egen förgänglighet. Vi förändras varje sekund, men vi varseblir endast de stora förändringarna. Varje sekund innehåller förgånget, nutid och framtid. Vi klamrar oss överhuvudtaget fast vid materien. Den moderna medicinen återspeglar detta - det handlar endast om materie. Bot sker inte över det talade ordet utan vi måste arbeta med kroppskänslan - förbinda kropp och själ till en enhet. Detta betyder att ”känna inåt”. Klyftan mellan att tänka och att känna blir i vårt samhälle allt större. Därför bör dessa två sidor av vårt väsen närma sig varandra. Att känna något är inte samma sak som att ha emotioner. ”Jag mår bra” (ty. ”Ich fühle mich wohl”) ger uttryck för ett kroppssinne. Viktigt är också att reda upp allt oklart före någon dör, både personligt och materiellt. ”Unfinished business” leder till att inte kunna dö i frid och ro [Kneisl 2008].

Sorgeprocessens faser

Léo Matos vid det internationella kommunikationslägret 1974 i södra Finland pa ön Kaunissaari utanför staden Kotka. Foto: Nina MichaelBritta Lundgren berättar i sin bok Oväntad död - förväntad sorg om olika kvinnors sorg och sörjande. Hon säger att en vanlig sinnebild är att en närstående persons död mörklägger framtid, liv och hopp. Bokens huvudperson Lena längtar efter att kunna tala med andra som varit med om liknande händelser. Den mest dominerande känslan i början av sorgprocessen var vrede emot sig själv och den döda. Hon tänkte på att om omständigheterna hade varit annorlunda kanske sambon inte hade råkat ut för en bilolycka. Denna vrede tog sig också uttryck i hämndlystnad och önskan att ge igen. Hon ville ha någon att skylla på och hon ville förstöra en annans liv som var orsak till olyckan [Lundgren 2006:48-49].

Förutom den individuella sorgen måste den sörjande bemöta det omgivande samhällets förväntningar på känslor, handlingar och uttryck. Sorgen förväntas genomlevas som en process som skall gås igenom steg för steg för att individen skall kunna leva vidare. Sorg (grief) definieras ofta som svaret på en upplevd förlust. Sorgen är den känslomässiga reaktionen på förlusten och betecknas som process snarare än som ett statiskt tillstånd. Sorgeprocessen är ett normalt tillstånd för att den sörjande skall lära sig acceptera realiteterna och anpassa sig till den nya situationen. Under det s.k. sorgearbetet kapas banden. Det centrala är att släppa banden till den döda [Lundgren 2006:108-109]. I Léo Matos kurs ”Döden som psykologiskt problem” lärde vi oss att vi till en döende skall säga ”adjö” och inte ”på återseende” - kärlek skall vara fri utan band. Man skall inte heller kräva evig trohet eller ge löften om att aldrig gifta om sig osv. [Matos 1975].

Lundgren citerar Eric Lindemann som i en studie efter en stor nattklubbsbrand i Boston utarbetat tre faser för den normala sorgen. Det första stadiet består av chock, vantro och förnekande. Det andra stadiet utgörs av den akuta sorgen med dess påtagliga somatiska och emotionella reaktioner och det tredje stadiet innebär en fas av återställande och återgång till det normala livet. Det är viktigt att beakta att faserna går in i varandra och inte avlöser varandra i exakt den nämnda ordningsföljden. Att arbeta sig igenom sorgeprocessen medför att bindningen till den döda bryts. I Sverige ordnas sorgegrupper oftast i kyrklig regi [Lundgren 2006:112]. Dessa grupper beskrivs utförligt i Lundgrens bok. De ger ett intryck av att vara väl organiserade och att verkligen hjälpa de sörjande över den svåra tiden efter ett dödsfall.

Människorna i dagens samhälle har inte mera tillfälle till att bearbeta sorgen som tidigare var fallet då traditionen att ordna begravningar håller på att dö ut. Numera skall man ta ett hastigt avsked av den döda i närvaro av endast de närmaste anhöriga, helt i slit- och slängsamhällets anda, snabbt och rationellt. Övrig släkt och vänner ges inte tillfälle till att uttrycka sina känslor vid begravningen, vilket tidigare har varit en viktig del av sorgeprocessen.

Avslutning

I denna uppsats har jag betonat att död och sorg är naturliga processer som kan hända vem som helst när som helst. För att döden inte skall komma som en stor chock är det av avgörande betydelse att förbereda sig inför denna händelse. Jag har även tagit upp tibetanskt och indiskt synsätt på död och sorg eftersom vi kan lära oss mycket av dessa. Sådana erfarenheter leder till att energi inte binds vid oreflekterad rädsla för döden så att man kan använda hela sin energikälla till att uppnå sina mål. Enligt min mening behöver det västerländska samhället buddismens kunskaper speciellt gällande detta tema och spridningen av denna visdom är i full gång. Det är av största vikt att i ett tidigt skede av sitt liv ta ställning till de två övergripande frågorna: Vad jag vill göra av mitt liv och vad händer med mig då jag dör? Mitt svar på den sistnämnda frågan är (efter att ha genomgått en fantiserad dödsprocess i Léo Matos kurs): Jag går upp i naturens kretslopp och blir en del av naturen. Katrinas och tibetanernas uppenbarelser vid dödsprocessen talar för att döden inte är ett skelett i svart kåpa som tar ett iskallt järngrepp om hjärtat med sin knotiga hand utan att man uppgår i ett stort vitaktigt ljus som inger frid och ro - och allt är fullkomnat!

 

Nina Michael, München
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Litteratur

Castaneda, Carlos: Das Wirken der Unendlichkeit. Fischer Taschenbuchverlag GmbH. Frankfurt am Main 2004 ( upplaga 4). ISBN 3-596-14740-9. På engelska: The Active Side of Infinity. Harper Collins Publishers, Inc.. New York. Laugan Productions 1997

Lundgren, Britta: Oväntad död - förväntad sorg. En etnologisk studie av sörjandets processer. Carlssons. Stockholm 2006

Matos, Léo: ”THE EXISTENCE OF DEATH”. Paper presented at the International Conference on Transpersonal Psychology at Ljósavatnsskaro. Iceland, May 1975

Salminen, Sally: Katrina. Mohn & Co GmbH. Gütersloh 1958

Sogyal Rinpoche: Das tibetische Buch vom Leben und vom Sterben. Ein Schlüssel zum tieferen Verständnis von Leben und Tod. Fischer Taschenbuch Verlag GmbH Frankfurt am Main 2008 (upplaga 6). ISBN 978-3-596-16099-0. På engelska: The Tibetan Book of Living and Dying. Revised and updated version. HarperCollins Publisher, Inc.. San Fransisco, California U.S.A. 2002

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
David Cernys bäbisar utanför Kampa museum. Foto: Mathias Jansson

David Cernys kontroversiella konst guidar dig genom Prag

Det finns många sätt att uppleva Prag på. Du kan följa turistströmmen från Prags slott, över Karlsbron, vidare till torget i den gamla staden och sluta vid den judiska kyrkogården ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 september, 2015

Paul Valéry – Tankar kring en dikt

Allt flyter, anaxagoras, havet andas sakta, månen ökar och minskar, och människor blixtrar förbi som fallande stjärnor. Dock mitt pulserande hjärta hindrar mig från sömn. Jag är så otroligt trött ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 22 maj, 2014

Stig Sæterbakken

Det nya testamentet, jakten på Hitler och det onda ögat bakom spegeln

Stig Sæterbakken sökte efter ondskan i litteraturen, inte som moralist, men som utforskare av hur människan förhåller sig till ondskan som begrepp i sin självförståelse och beskrivning av det andra ...

Av: Alexander Viken | Litteraturens porträtt | 04 augusti, 2017

frösö

Primus Mortimer Pettersson – Konstens geniale särling

Konsten har alltid varit en viktig del i människans liv och behovet att samtala om konst och vad konst är tycks idag vara större än någonsin. Vissa hävdar att konst ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 03 juli, 2017

De stora frågorna som moderniteten ställer förblir fortfarande obesvarade

Intervju med Claudio Magris I Sverige är Claudio Magris en av de mest lästa italienska författarna. Naturligtvis finns det andra författare, som Camilleri, Fo och Saviano, men vi känner dem mest ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 22 november, 2010

Ove Allansson. Foto: Tre böcker

En sjöman har gått i land

Ove Allansson har lämnat skeppet. Han blev 83 år. Han hade provat flera yrken men sjömanslivet blev det som lämnade djupast intryck i honom och i hans författarskap. Han skrev ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 24 januari, 2016

Tomas Tranströmer. Foto: Caj Westerberg

Postum lektion i konsten att arbeta med språket

Torsten Rönnerstrand om Tomas Tranströmers ”I arbetets utkanter”.

Av: Torsten Rönnerstrand | Essäer om litteratur & böcker | 30 december, 2017

Från koja…. till koja

21 månader i Paris, fem olika lägenheter i fem olika arrondisement. Jag har dödat råttor (läs: jag har dödat en mus), känt lukten av en död man från lägenheten våningen ...

Av: Signe Lundgren | Gästkrönikör | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.