Del, relation, helhet, process, system, funktion. Upptäckt och utformning av ett sätt att…

Vetenskap-världsbild-sätt att tänka, det är, tror jag, den treenighet som bestämmer vårt sätt att vara och verka i världen. Och av dessa är det sättet att tänka som formar de ...

Av: Erland Lagerroth | 21 januari, 2013
Agora - filosofiska essäer

En essä om ingenting

”Tystnad”, svarade Murke. ”Jag samlar tystnad.” I Heinrich Bölls novell ”Doktor Murkes samlade tystnad” möter vi Murke som arbetar på en radiostation. En av hans egenheter är att han samlar på ...

Av: Mathias Jansson | 20 september, 2012
Essäer om konst

En liten text som e-krönika

några därför sprang sedan år erfaret med äldre hunna suput och redan lägesagent kollegan Jorden Grön redobogen sedermerae blott avantgardeavreagerande kraftigt på vårt närmsta avståndets mer än ständigt öppna bordellslinga bortom ...

Av: Stefan Hammarèn | 26 september, 2012
Stefan Hammarén

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Helgon och källkult i Sverige: Sankta Helena eller Elin av Skövde



Sankta Elin gestaltad i brons av Astri Taube Foto Harri BlombergDen första lördagen efter pingst firades traditionellt Trefaldighetsafton. Söndagen som följer, trefaldighetssöndagen, är inledningen till den långa trefaldighetstiden. För inte så länge sedan var trefaldighetsafton en av årets stora dagar. Nu för tiden är det dock namnet på en helg bland många. Trefaldighetstiden förknippas med försommar, då allt växer och frodas, en tid då allt är friskt och grönt. Det är en tid man tänkte sig att det fanns stora livskrafter i naturen som var i rörelse, krafter som man i äldre tid också trodde påverkade människan på månghanda vis. I stora delar av vårt land, inte minst i Svealand, trodde man att källor då var fyllda av en särskild kraft. Det var framförallt källor med nordrinnande vatten som var av intresse. Om man drack av källans vatten kunde man få vara frisk under den kommande tiden. Sjuka människor som tvättade sig i vattnet förväntade sig att bli friska. Sjukdomarna tänktes då följa med det rinnande vattnet åt norr. Det var långt borta i norr som kaosmakter och sjukdomar hörde hemma. Många socknar hade sin egen hälsokälla där folket brukade samlas på trefaldighetsafton. En av dessa platser som jag nyligen har besökt, är Svinnegarns källa som är en plats som människor besöker i samma syfte än idag – dock i betydligt mindre omfattning än tidigare.

En annan i dag nästan bortglömd källa några mil söderut, är Eskils Källa i Strängnäs, som förknippas med legenden om St. Eskil. Motståndet mot kristendomen var hårt i Mälardalen, och emellanåt sägs förkristna offerfester, s.k. blot ha hållits i Uppsala. Även i Strängnäs hölls en sådan offerfest, där man blotade, och detta kunde Eskil inte acceptera, så han begav sig till dit för att tala de bofasta tillrätta, och höll ett dundrande strafftal för hedningarna. Irritationen växte, det uppstår stenkastning och en man med namnet Spåbodde, sägs ha hållit i den sten som dödade Eskil. Vid den plats utanför Strängnäs där man satt ner hans bår på vägen till Tuna finns Sankt Eskils källa. Eskils kropp fördes till Eskilstuna, där en kyrka uppfördes till martyrens minne (Lundén 1983).

Till Svinnegarnas källa sägs sjuka ha kommit på kryckor, bars dit eller kom på egna ben. När solen gick ner trodde man att källan hade sin allra största kraft. En del offrade också åt källan och kastade i mynt, små ringar, eller små träkors i vattnet vilket är ett typiskt exempel på hur en folklig äldre tradition blandas med kristendomen. Trefaldighetsnatten sägs också ha varit den glada ungdomens natt då man drack och dansade, något som inte direkt har anknytning till kristendomen, men till den folkliga traditionen som ofta innehöll element av kristendom uppblandade med sånger, böner, ramsor och olika besvärjelser där namn som Jungfru Maria ofta ingick. Under den katolska tiden fanns vid Svinnegarn ett stort krucifix och man vallfärdade dit från stora delar av landet. I en bok berättas om en man som kom till Svinnegarns källa en trefaldighetsafton år 1840. Han berättade att det var som på en marknad. Tusentals människor var samlade där på ängen invid källan som ligger strax nedanför en liten sluttning. Hästar och vagnar trängdes bland stånd som försäljare hade satt upp, det var dans och musik. I solnedgången började man dricka ur källan. Sjuka tog av sig kläderna och lade sig i rännilen som gick från källan. De smorde ibland in sig med lera. Det berättas även om de käppar och kryckor som lämnades kvar vid källan av människor som blivit friska, botade och som inte längre behövde dem (Bjersby & Scheike 1969, 87-89).

Elin av Skövde

Helge Johansson har avbildat Sankta Elin Foto Harri BlombergSankta Helena av Skövde eller Elin som hon populärt brukar kallas i folkmun pryder ännu Skövde kommuns vapen. Hennes helgondag har traditionellt firats antingen den 30:e eller den 31 juli. Hon avbildas med änkedok, svärd och en bok på vars pärm hennes avhuggna finger ligger. Elin var en högättad kvinna som levde på 1100-talet och som har kommit att betraktas som Skövdes skyddshelgon. Hennes reliker förvarades fram till reformationen i Sankta Helenas Kyrka i Skövde då de begravdes. Ett litet relikskrin som kopplas till Elin finns också i Götene kyrka. Under medeltiden var Sankta Helenas kyrka ett betydande vallfartsmål för pilgrimer från hela Skandinavien. Vid Källegården, Källedalsbäcken i Skövde strax söder om stadskärnan finns Sankta Elins källa. Enligt traditionen så sprang källan upp då Elins lik fördes den vägen till kyrkan i Skövde. Denna källa är idag iordningsställd med rest sten till åminnelse av stadens helgon. En annan Elinskälla finns på Arlas industriområde i Götene. Det var vid denna källa hon enligt traditionen mördades. Källor tillägnade hennes namn finns även på fler platser i Skaraborgs län, bland annat vid Varv och Österplana på Kinnekulle. Sankta Helenas grav och källa har även traditionell anknytning till Danmark. I Danmark är Helenas namn särskilt knutet till Helene Kilde och grav vid Tisvilde Strand på Själland. I det förflutna brukade pilgrimsfärder göras dit om somrarna. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Dit vallfärdade sjuka och rörelsehindrade som enligt traditionen vistades där hela natten och som brukade ta med sig påsar av jord från graven och som uppmanades att lämna några gåvor där som tecken på sin tacksamhet. I den danska legenden berättas det dels om en kvinna i Sverige som sin ensamhet blev överfallen och dräpt och kastad i havet. På en sten stor seglade hennes döda kropp över havet och hamnade nedanför en brant klippa. Den var så brant att man inte kunde föra upp kroppen. Då brast klippan så att det uppstod en väg där man kunde gå upp på. Där båren sattes ned sprang också en källa fram. Det går inte att utesluta att några av Elins reliker förts till Tisvilde vid någon tidpunkt om det nu verkligen är så att det handlar om samma person i bägge fallen. Andra danska källor menar istället att Helene var en skånsk flicka som attackerades och dödades av rånare som slängde hennes kropp i havet och att kroppen så småningom flöt i land i Danmark i övrigt är berättelsen lik den första. 

En utvidgad sökning på nätet ger ännu fler men snarlika men något avvikande versioner. Danska källor hävdar också att det fanns en helig plats i Tibirke tillägnad den nordiska guden Tyr och att källan har tillägnats honom. Tisvilde lär också betyda ”Tyrs rikedom”. Källan på strandsluttningen i Tilsvide kan alltså ha lockat folk redan tidigare på grund av dess roll i den folkliga traditionen. Något längre in mot land finns Helene Grav. Här har man funnit rester i sten av ”graven” som tros vara ruinerna av ett medeltida kapell från fjortonhundratalet. Som vid många andra källor och helgedomar har denne källa i synnerhet besökts i samband med midsommar, Sankt Hannesnatten, som traditionellt har firats natten till den 24 juni. Ända fram till artonhundratalet har människor besökt graven och källan för bot av alla slags sjukdomar och för att dricka källvatten.

sankta Elins källa och kapellDen troligtvis enda äldre säkra källan till vår kunskap om Sankta Helena är den av biskop Brynolf Algotsson utformade legenden. Den finns i en fornsvensk och latinsk version. Denna legend går tillbaka till det officium som biskop Brynolf författade för Sankta Helenas högtidsdag (Lunden 1983, 102ff). Till grund för den av biskop Brynolf utformade legenden ligger troligen inte bara den muntliga västgötska traditionen utan även en äldre förmodligen kortare legend. Av biskop Brynolfs stadgar av år 1281 i vilken Elinsmässan i Skövde fridlyses såsom kyrklig helgdag, förefaller det, som om högtidsdagen sedan en längre tid varit firade, i alla fall i Skövde, och hunnit förankras i folkets medvetande (Lunden 1983, 123). Detta är troligt eftersom Sankta Helena av Skövde både enligt den av biskop Brynolf författade legenden och enligt en östgötsk årsbok från början av 1400-talet blivit helgonförklarad av påve Alexander III år 1164 och följaktligen firad på liturgiskt vis med mässa och officium från denna tidpunkt.

Vem var då Elin av Skövde som hon kallades i folkmun? I första vespern kan man läsa att hon var en klok och tystlåten kvinna som kom från en förnäm och from släkt. Sedan hennes man hade dött gav hon sitt liv åt Gud. Man kan vidare läsa att hon hade gott rykte genom sina goda gärningar. Det berättas att Elin uppträdde som en lysande morgonstjärna när kristendomen var ny här i landet. När hon uppnått mogen ålder bortgiftes hon som det var sed på den tiden med en man som hon samtyckte att äkta. I dekorativa ordalag berättas att Elin var vacker och födde många barn. När hennes man omsider dött och såväl hennes ålder som hennes förmögenhet talade för ett nytt äktenskap valde hon hellre att förenas med Gud i ett andligt äktenskap. Efter makens död levde hon ett fromt liv på sin gård i Våmb och skänkte rikliga gåvor till kyrkan (Pernler 2007). Löst från äktenskapets band tjänade hon även Herren med fastor och böner. Hennes dörr sägs ha stått öppen för de vägfarande och de fattiga värmdes av ullen från hennes får. 

Enligt legenden lät hon själv bekosta stora delar av Skövde kyrka som började byggas under hennes livstid. Helena hade haft en drömsyn som hon tolkade som att hon skulle dö i Götene, men begravas i Skövde, vilket också senare inträffade. Anledningen till hennes död bottnade i den fiendskap som fanns mellan henne och folk som inte var lika positiva till kyrkans expansion på bekostnad av de forna traditionerna. En förnäm man, som var gift med Helenas dotter, hatade bittert sin hustru och plågade henne med hårda ord och slag. 

Men husets tjänare förargades över den misshandel som deras matmor fick utstå och slog därför ihjäl sin husbonde. Mannes släktingar misstänkte att det var Helena som låg bakom detta, att det var hon som anstiftat mordet mot dotterns make och som uppviglat tjänarna att ta livet av honom. Då släktingarna ansåg det vara meningslöst att hämnas på tjänstefolket vändes deras vrede mot Helena. Från den stunden blev svärsonens släktingar hennes oförsonliga fiender och plågade henne på mångahanda sätt. Helgonlegenden antyder att det förvisso kan ha funnits någon grund i dessa misstankar ”då det ibland händer att de, vilka av människor anses vara fullkomliga, i den Högste Konstnärens ögon ännu har någon brist”. Det händer nämligen ibland att okunniga människor betraktar ännu inte fullbordade skulpturer som redan färdiga. Men konstnären granskar dem fortfarande och finslipar dem. Sålunda påstås Herren ha gjort sin tjänarinna, Helena, fullkomligare genom förföljelsernas hammarslag. Detta för tankarna till Sankt Ignatius av Layola som långt senare, år 1539 tillsammans med Franciscus Xavier grundade Jesuitordern (S.J.). Layola menade att vägen till den sanna friheten går genom att man underkastar sig Guds vilja och låta sig omformas av Skulptörens stämjärn och hammare. I Liberdade skriver han:

Um tronco de árvore grosso e disforme nunca sonharia poder transformarse
em obra de arte, e por isso nunca se submeteria ao escopro e ao martelo do escultor, capaz de ver nele o que dele pode ser feito

Fritt översatt till betyder detta ungefär:

En trädstam tjock och oformlig drömmer aldrig om att kunna bli 
ett konstverk; underkastar sig så aldrig skulptörens stämjärn och hammare,
Santo Inddsom kn (skulptören) som kan se det vad som kan göras.

Att finna sig själv och bli den man är påminner om den kanske mer välkända liknelsen om krukmakaren som formar sin lera. Då han misslyckas slår han sönder kärlet och gör det till ny lera som formas till kärl på nytt. Det kan handla om individens brist att se sin egentliga potential, och därmed svårigheterna att bli det hon egentligen bäst är ämnad till. Om Gud nu är den som den store Skulptören, som med sitt stämjärn och hammare kan förvandla en oformlig stock till ett vackert konstverk, så kan också Gud förvandla människor. Tidigare kunskaper, prövningar och erfarenheter är inte bortkastade. Dessa tar man med sig in i det nya som väntar. Det var möjligtvis detta som Layola hade i åtanke, inte minst om man tänker på hans egen förvandling från yrkesmilitär till Jesuit, där han senare utan tvekan hade nytta av sina organisatoriska och strategiska kunskaper.

St Eskils källaNär det gällde Elin av Skövde så började hon nu dag för dag alltmera älska sin Skapare och längta efter det himmelska fäderneslandets glädje och frid. Enligt legenden understödde hon ivrigt Kyrkans tjänare, klädde och bespisade dagligen de fattiga. Kanske hade hon gjort saker som hon ångrade? Det vet vi inte helt säkert, men berättelsen antyder detta. Så ingav Gud henne tanken att vallfärda till det Heliga Landet. Hon begav sig till Jerusalem för att se Herrens grav och platsen för hans lidande och anförtrodde sin sak till Guds prövning. Vallfärden till det heliga landet var ett dyrbart projekt som var förbehållet de mycket rika som kunde göra denna långa resa till botgöring för något de ångrade och sökte förlåtelse för.

Helena besökte denna trakt och flera andra orter och förtröstade på Herren och utan att fruktan återvände hon sedan till Sverige. Hennes fiender fanns dock kvar och lade sig i bakhåll trots att hon enligt legenden gjorde väl emot dem som hatade henne och bad för dem som förföljde och smädade henne, ”för hon var säker på att hennes förföljare skulle bereda henne en krona i himmelen.” Detta kan antagligen betraktas som en form av blodshämnd där släktingarna utpekat Helena som skyldig till dråpet på svärsonen. En dag då Elin vandrade till invigningen av Götene kyrka kastade några av hennes motståndare över henne. De högg ner henne med svärd och hon blev liggande död på marken. 

Hon mördades den första augusti och enligt legenden gick efter solnedgången på hennes dödsdag en blind man vägen fram och då han nådde platsen för hennes lidande såg den pojke som ledde honom hur det lyste i en buske. När han på den blindes befallning ville se varifrån detta ljus kom så fann han i törnbusken den saliga Helenas avhuggna finger jämte den ring som hon hade fört med sig från det Heliga landet. När den blinde rörde vid fingret, fuktade handen i hennes blod och sedan förde handen upp till ögonen återfick han sin syn igen. Och då de som bar bort hennes kropp stannade en för en stund på vägen för att vila, vällde där strax upp en ny källa. Den kallas ännu idag den heliga Helenas källa. En snarlik legend om en källa som vällde fram där likbåren ställts ned kan man exempelvis också läsa i legenden om Sankt Eskil efter det att han dräps i Strängnäs. Det berättas även om en sten som rämnade i två delar där Elins kropp tvättades. Den halva på vilken hennes blod hade droppat blev reste sig medan den på blodet inte droppat blev liggande på marken. Vad jag avslutningsvis vill säga är att det döljer sig mycket som vi inte säkert vet bakom dessa legender. 

Elin av Skövde är utan tvekan en högst verklig person och ett helgon värt att minnas och hedra, men de platser och heliga källor som förknippas med henne och andra martyrer kan också ha en historia som sträcker sig ännu längre tillbaka i historien, något som det danska exemplet antyder. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära att vi skall tolka helgonlegender som sagor. Som mänskliga förebilder har de utan tvekan en viktig roll att fylla. Jag finner det inte heller uteslutet att det inom myten och legenden det kan finnas underliggande strukturer som omedvetet går i arv och som föds på nytt eller omskapas i varje individ, grundläggande arketyper och komponenter som ständigt går igen i det mänskliga dramat oavsett religiös orientering. För heliga källor där man blir tror sig kunna bli helad finns inte bara rikligt representerade inom kristna sammanhang utan också inom andra religiösa traditioner. Händelser blir mer meningsfulla först då de ses i relation till andra element genom strukturer som ger sig till känna på många olika plan när vi reflekterar kring det. Sökandet efter oss själva och vår uppgift här i livet har berört människor i alla tider.

Kristian Pella

 

Referenser

Ragnar Bjergsby & Margareta Scheike,
1969 Folksed och folktro. Stockholm: Läromedelsförlagen – Magn. Bergcall/AV Carlson.

Tryggve Lundén,1983 Sveriges missionärer och kyrkogrundare. Storuman: Artos.

Sven-Erik Pernler, 2007 S:ta Elin av Skövde: kulten, källorna, kvinnan. Skara: Skara stiftshistoriska sällskap 2007.

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

När farfar blev blåsippa Om döden i barnboken

Hur handskas barnbokslitteraturen med döden? Vad är relevant att säga till de minsta barnen om döden när en anhörig går bort? Finns det något bra sätt att ta upp denna ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 mars, 2012

Malin Lagerlöf Foto Ulrica Zwenger

Malin Lagerlöf och Tom Malmquist - drabbade av det ofattbara

Elisabeth Tegelberg är tillbaka med en litterär essä.

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 09 oktober, 2016

PÅ VÄG MOT MUSIKEN – Del 1: Musiken och ordet

Denna text vill vara den första delen av en artikelserie om musiken. Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 05 november, 2012

John Berger

John Berger 1926-2017

I ”Picassos äventyr”, HasseåTages film som spelades in 1978, får vi följa honom om inte från vaggan till graven så näst intill. Där finns både barndomen i Spanien, hundåren i ...

Av: Ivo Holmqvist | Konstens porträtt | 10 januari, 2017

Arkiv som aktör för förändring – nya medier och gräsrotsverksamhet i Egypten

Hur kan man dokumentera och arkivera en revolution? Och hur gör man det i ett land som saknar en tradition av öppenhet, där de nationella arkiven behandlas som statshemligheter och ...

Av: Madeleine Engström Broberg | Kulturreportage | 24 juni, 2013

Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 22 november, 2015

Den subversive Thomas Bernhard

Den österrikiska litteraturen är sällsynt rik och mångskiftande. Det finns diktare för alla temperament och preferensdispositioner; också den mest kräsmagade torde här få sitt lystmäte. Vi möter här alltifrån Grillparzer ...

Av: Simon O. Pettersson | Essäer om litteratur & böcker | 23 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.