Åminnelse. Warszawapaktens arméer Tjeckoslovakien

För 45 år sedan, den 21 augusti 1968, invaderade Warszawapaktens arméer Tjeckoslovakien och kväste det spirande experiment som antog den för dåvarande styrande makthavare den kraftigt provocerande benämningen, ”socialism med ...

Av: Vladimir Oravsky | 21 augusti, 2013
Essäer om samhället

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen

Bäste Claus Christensen, Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad. Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den ...

Av: Vladimir Oravsky | 02 april, 2009
Gästkrönikör

Herreglud, julkalendern tar redan slut.

24/ 24. Frisk jul! Eller god jul rätt upp i stussen på etablissemanget, som Dante Sjöboda uttryckte saken 2003 i Svenska dagbladets jultipsande om sin då starkaste läsning, en soppboka ...

Av: Stefan Hammarén | 24 december, 2012
Stefan Hammarén

Den arbetslöse i vildmarken

Få svenska filmer som jag har sett har varit så lyckade som Losers. I händelsernas centrum står en kvinna i yngre medelåldern, Karin (Isabella Von Saenger). Hon arbetar med en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 31 december, 2013
Filmens porträtt

En schlager-teologisk reflektion



Loreen. Foto: Possan-WikipediaNär nu Loreens Euphoria har vunnit Eurovision Song Contest så kan man undra hur viktig låttexten är när Europa ska rösta fram sin vinnare. Är det så att de som röstar också bryr sig om texten eller är detta något som egentligen inte spelar så stor roll? Jag ställer mig frågan efter att med viss nyfikenhet googlat fram texten, skriven av Peter Boström och Thomas G:son (ja, jag tillhör väl dem som trots allt inte riktigt lyssnade så uppmärksamt i realtid). Undantagen till trots så är det ju så att Melodifestivalen och Eurovision Song Contest traditionellt handlar om just det där pekoralt överdrivna och glittrigt svulstiga som gärna blir smaklöst och ibland både komiskt och lite pinsamt. Ja, för de flesta av oss som ändå tittar så är nog denna estetiska gränslöshet lite av charmen med hela spektaklet.

Men som teolog är det lite intressant att notera att Loreens vinnande bidrag faktiskt uttrycker en klassisk Imago Dei-teologi. Så om bollen rullar över på den planhalvan är det väl passande med en liten ”schlager-teologisk” reflektion. Vad händer när klassisk Imago Dei-teologi tar sig uttryck i schlager-genren? Först en liten exkurs om denna teologi.

Idén om människan som Guds avbild (Imago Dei) handlar egentligen inte om en statisk natur utan snarare om ett konstitutivt begär – ett naturligt begär efter det övernaturliga. Redan kyrkofäderna tolkade också Imago Dei som ett uttryck för det mänskliga begäret efter det gudomliga, som eros. Men detta gudsbegär är något som alltid ligger farligt nära det som Jaques Lacan skulle döma ut som en perverterad begär, dvs. ett begär efter en fullkomlig harmoni som uttrycker en oförmåga att hantera den ändliga existensens brist. I sin kritik av de klassiska gudsbevisen talade också Immanuel Kant om ett perverterat förnuft; ett förnuft som inte kan acceptera sin ändliga begränsning och som istället postulerar ett hypostasifierat (dvs. objektifierat) begrepp om ett högsta fullkomlig väsen. Men kruxet är att oavsett gudsidéns giltighet så är själva begäret efter Gud likväl något som existerar och även Kant såg det som en naturlig strävan hos förnuftet att söka den högsta perfektionens ideal. Men det är ett begär som också riskerar att slå över i en perverterad form. Kanske ännu mer så i modern tid då själva glappet mellan verkligheten och det gudomliga blottlagts som något högst problematiskt – gudsbegäret är idag ställd inför sin egen rationella domstol och psykologiska självcensur.

Vad har då detta med schlager att göra? Ja, kanske inte ett dugg. Eller så kanske vi kan se just schlager-scenen som en post-sekulär scen där det klassiska gudsbegäret kan vittna om sig på ett lite mer ocensurerat sätt; i form av en udda pop-syntes mellan schlager-scenens estetiska gränslöshet och Imago Dei-begärets själv-konstituerande överflöd. Så låt oss därför försöka tolka texten till Loreens Euphoria i dialog med den klassiska Imago Dei-teologin. Enligt denna tolkning tar sig överflödet hos Imago Dei en euforisk form först då frihet och kärlek förenas med varandra. ”We are free, where everything´s allowed and love comes first”; en formulering som i själva verket parafraserar Augustinus kända ord ”älska och gör vad du vill”. Men skillnaden i fraseringen där friheten placeras först innebär här en omvärdering av värdena i vilken friheten är mer värdefull än lagen. I den klassiska teologin var själva budet om kärleken det viktigaste men i det postsekulära tillståndet blir friheten ett villkor för lagen. Förening av frihet med kärlek är då det som gör euforin möjlig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Euphoria betyder i sin grekiska ursprungslydelse ungefär ”god förmåga att bära”, i abstrakt mening är det är en god förmåga att bära sitt eget öde – en amor fati. Det euforiska tillståndet behöver därför inte förstås enbart som tillfällig hänryckning utan kan ses som ett själsligt hälsotillstånd där den euforiske lever sin vardag utan att tyngas ned av bekymmer och motgångar. Den inledande versraderna i låttexten lyder: ”Why can´t this moment last forever?”, detta utgör också själva bördan, nämligen förgängligheten. I sin perverterade form består euforin endast av ett övergående ögonblick av lycka som vi strävar efter genom att fly från verklighetens brist. Men om euforin tillåts anspela på sin antika betydelse så handlar det inte om att förenas med ögonblickets flyktighet, utan snarare motsatsen; nämligen att kunna uthärda att lyckans ögonblick är flyktiga och övergående – att uthärda förgängligheten. Euforin i sin egentliga form innebär då att kunna bära sin existens, trots motgångar och lidanden, i en fortsatt riktning, uppåt: ”We´re going up, up, up”. Målet för denna riktning är ett gudomligt mål, ”we sail into infinity”, ”We´re higher and higher, we´re reaching for divinity”. Denna strävan uttrycker den klassiska eros-dynamiken hos Imago Dei och det som är bärande i euforin är just den gudomliga avbildlighet: ”An everlasting piece of art/ A beating love within my heart”.

Vad leder då denna märkliga schlager-teologi till? Jo, kanske ett tillfälle att i detta sammanhang synliggöra ett hermeneutiskt vägval i uppfattningen av Imago Dei-tolkningen. Enligt Freidrich Nietzsche är den moderna (och kristet förborgligade) kulturen ett resultat av ett slags historiskt insjuknande. Den moderna människan lider av sig själv och av sin oförmåga att hantera livets själv-affektivitet, livsprincipens överflödande gåva (som Nietzsche ger namnet Dionysius). Det moderna subjektet förblir alienerad inför detta överflöd, denna ständiga rörelse som är livets ursprung – den eviga återkomsten av livet självt. I sin perverterade form avspeglar denna rörelse endast ett begär som är fast i ett ressentiment inför sitt eget själv-konstituerande överflöd – det kristna mordet av Dionysius. Ett sådant begär lider av sin egen oförmåga att leva enligt frihetens immanenta princip, det är ett svagt begär som inte orkar bära sin egen existens och som därför placerar frihetens mening i en utomvärdslig himmel.

I detta insjuknande kan endast hälsan återfinnas i kraft av den immanenta euforin; inte den ensidiga och perverterade euforin, utan den allomfattande euforin. Detta att ”sträva efter gudomlighet” uttrycker då antingen en perverterad strävan bestämd av sitt reaktiva förhållningssätt till förgänglighetens rörelse, eller så finner vi här en rörelse genom den eviga återkomstens port, i öppningen mot gåvan som är den immanenta själv-affektivitet – livets andning, skapelsen här och nu. ”No, don´t ever stop doing the things you do. / Don´t go, in every breath I take I´m breathing you.” Att andas den eviga återkomsten i den konkreta andningen här och nu, detta är den frälsande, det vill säga helande, euforin. Som sådan bär euforin med sig den helande friheten som sin deponenta gåva. Att vara euforisk är därför inte svårare än att andas... och att låta sig andas.

Simon Henriksson

Euphoria:

http://www.youtube.com/watch?v=Z4PMQB5zmAU

Ur arkivet

view_module reorder

Bibliskt mörker och Samuel Becketts

"Knappt hade Watt stigit in över mr Knotts tröskel förränhan såg att det inte var så mörkt i huset som han först hade trott.Det brann ett ljus i köket."  Samuel Beckett ...

Av: Hans-Evert Renérius | Övriga porträtt | 17 september, 2013

Robert Frank, Stones & Cocksucker Blues

Att använda låtar av Rolling Stones i filmer har prövats med framgång. Mest minnesvärda exempel är väl scenen där Martin Scorsese låter Robert DeNiros figur Johnny Boy göra entré i ...

Av: Peter Ejewall | Essäer om musik | 06 december, 2017

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 01 februari, 2012

Om Chalmersspex

Chalmersspexet räknas till en av Sveriges största amatörteaterföreningar och går att härleda tillbaka till 1948 då det första studentspexet i Chalmers regi sattes upp, Bojan.Ett Chalmersspex handlar enligt utsago alltid ...

Av: Kajsa Ljusegren | Kulturreportage | 05 maj, 2016

Lisa Olsson, bärnsten från Östersjön.

Att göra sand till guld

Lisa Olsson bor nära havet, hon lever nära naturen, bara med några steg är hon ute på blomsterängen och med några älgakliv är hon vid den underbara sandstranden i Ystad ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer om konst | 11 mars, 2017

Intervju med Gail Carriger, författaren bakom Själlös, första boken i serien om Alexia…

Jag möter Gail på förmiddagen på Hotell Hansson i Stockholm över ett par koppar English Breakfast. Hon är chict klädd i knallrött, en vitmönstrad femtiotalsklänning med full kjol och en ...

Av: Jessika Ahlström | Litteraturens porträtt | 22 april, 2012

Paret Myrdal på resa.

Rasbiologin och de goda svinslagen

Vad är en perfekt människa? Något om 20:e seklets syn på människa, växter och djur.

Av: Annakarin Svedberg | Porträtt om politik & samhälle | 05 februari, 2015

Mircea Cartarescu och den rumänska litteraturens okända historia

Hertha Müllers nobelpris i litteratur ifjol har ökat intresset för Rumänien och landets kultur, men vad finns förutom Müller för en svensk publik? Rumäniens främsta författare Mircea Cartarescu besöker Sverige ...

Av: Waldemar Ingdahl | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.