Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | 23 november, 2011
Resereportage

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | 25 maj, 2009
Essäer om musik

från utställningen

Alice i Underlandet 150 år

Ivo Holmqvist om Alice i underlandet, Lewis Carroll, Martin Gardner och annat Fin de siècles prouderie (och lite senare).

Av: Ivo Holmqvist | 13 juli, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | 26 januari, 2009
Utopiska geografier

En schlager-teologisk reflektion



Loreen. Foto: Possan-WikipediaNär nu Loreens Euphoria har vunnit Eurovision Song Contest så kan man undra hur viktig låttexten är när Europa ska rösta fram sin vinnare. Är det så att de som röstar också bryr sig om texten eller är detta något som egentligen inte spelar så stor roll? Jag ställer mig frågan efter att med viss nyfikenhet googlat fram texten, skriven av Peter Boström och Thomas G:son (ja, jag tillhör väl dem som trots allt inte riktigt lyssnade så uppmärksamt i realtid). Undantagen till trots så är det ju så att Melodifestivalen och Eurovision Song Contest traditionellt handlar om just det där pekoralt överdrivna och glittrigt svulstiga som gärna blir smaklöst och ibland både komiskt och lite pinsamt. Ja, för de flesta av oss som ändå tittar så är nog denna estetiska gränslöshet lite av charmen med hela spektaklet.

Men som teolog är det lite intressant att notera att Loreens vinnande bidrag faktiskt uttrycker en klassisk Imago Dei-teologi. Så om bollen rullar över på den planhalvan är det väl passande med en liten ”schlager-teologisk” reflektion. Vad händer när klassisk Imago Dei-teologi tar sig uttryck i schlager-genren? Först en liten exkurs om denna teologi.

Idén om människan som Guds avbild (Imago Dei) handlar egentligen inte om en statisk natur utan snarare om ett konstitutivt begär – ett naturligt begär efter det övernaturliga. Redan kyrkofäderna tolkade också Imago Dei som ett uttryck för det mänskliga begäret efter det gudomliga, som eros. Men detta gudsbegär är något som alltid ligger farligt nära det som Jaques Lacan skulle döma ut som en perverterad begär, dvs. ett begär efter en fullkomlig harmoni som uttrycker en oförmåga att hantera den ändliga existensens brist. I sin kritik av de klassiska gudsbevisen talade också Immanuel Kant om ett perverterat förnuft; ett förnuft som inte kan acceptera sin ändliga begränsning och som istället postulerar ett hypostasifierat (dvs. objektifierat) begrepp om ett högsta fullkomlig väsen. Men kruxet är att oavsett gudsidéns giltighet så är själva begäret efter Gud likväl något som existerar och även Kant såg det som en naturlig strävan hos förnuftet att söka den högsta perfektionens ideal. Men det är ett begär som också riskerar att slå över i en perverterad form. Kanske ännu mer så i modern tid då själva glappet mellan verkligheten och det gudomliga blottlagts som något högst problematiskt – gudsbegäret är idag ställd inför sin egen rationella domstol och psykologiska självcensur.

Vad har då detta med schlager att göra? Ja, kanske inte ett dugg. Eller så kanske vi kan se just schlager-scenen som en post-sekulär scen där det klassiska gudsbegäret kan vittna om sig på ett lite mer ocensurerat sätt; i form av en udda pop-syntes mellan schlager-scenens estetiska gränslöshet och Imago Dei-begärets själv-konstituerande överflöd. Så låt oss därför försöka tolka texten till Loreens Euphoria i dialog med den klassiska Imago Dei-teologin. Enligt denna tolkning tar sig överflödet hos Imago Dei en euforisk form först då frihet och kärlek förenas med varandra. ”We are free, where everything´s allowed and love comes first”; en formulering som i själva verket parafraserar Augustinus kända ord ”älska och gör vad du vill”. Men skillnaden i fraseringen där friheten placeras först innebär här en omvärdering av värdena i vilken friheten är mer värdefull än lagen. I den klassiska teologin var själva budet om kärleken det viktigaste men i det postsekulära tillståndet blir friheten ett villkor för lagen. Förening av frihet med kärlek är då det som gör euforin möjlig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Euphoria betyder i sin grekiska ursprungslydelse ungefär ”god förmåga att bära”, i abstrakt mening är det är en god förmåga att bära sitt eget öde – en amor fati. Det euforiska tillståndet behöver därför inte förstås enbart som tillfällig hänryckning utan kan ses som ett själsligt hälsotillstånd där den euforiske lever sin vardag utan att tyngas ned av bekymmer och motgångar. Den inledande versraderna i låttexten lyder: ”Why can´t this moment last forever?”, detta utgör också själva bördan, nämligen förgängligheten. I sin perverterade form består euforin endast av ett övergående ögonblick av lycka som vi strävar efter genom att fly från verklighetens brist. Men om euforin tillåts anspela på sin antika betydelse så handlar det inte om att förenas med ögonblickets flyktighet, utan snarare motsatsen; nämligen att kunna uthärda att lyckans ögonblick är flyktiga och övergående – att uthärda förgängligheten. Euforin i sin egentliga form innebär då att kunna bära sin existens, trots motgångar och lidanden, i en fortsatt riktning, uppåt: ”We´re going up, up, up”. Målet för denna riktning är ett gudomligt mål, ”we sail into infinity”, ”We´re higher and higher, we´re reaching for divinity”. Denna strävan uttrycker den klassiska eros-dynamiken hos Imago Dei och det som är bärande i euforin är just den gudomliga avbildlighet: ”An everlasting piece of art/ A beating love within my heart”.

Vad leder då denna märkliga schlager-teologi till? Jo, kanske ett tillfälle att i detta sammanhang synliggöra ett hermeneutiskt vägval i uppfattningen av Imago Dei-tolkningen. Enligt Freidrich Nietzsche är den moderna (och kristet förborgligade) kulturen ett resultat av ett slags historiskt insjuknande. Den moderna människan lider av sig själv och av sin oförmåga att hantera livets själv-affektivitet, livsprincipens överflödande gåva (som Nietzsche ger namnet Dionysius). Det moderna subjektet förblir alienerad inför detta överflöd, denna ständiga rörelse som är livets ursprung – den eviga återkomsten av livet självt. I sin perverterade form avspeglar denna rörelse endast ett begär som är fast i ett ressentiment inför sitt eget själv-konstituerande överflöd – det kristna mordet av Dionysius. Ett sådant begär lider av sin egen oförmåga att leva enligt frihetens immanenta princip, det är ett svagt begär som inte orkar bära sin egen existens och som därför placerar frihetens mening i en utomvärdslig himmel.

I detta insjuknande kan endast hälsan återfinnas i kraft av den immanenta euforin; inte den ensidiga och perverterade euforin, utan den allomfattande euforin. Detta att ”sträva efter gudomlighet” uttrycker då antingen en perverterad strävan bestämd av sitt reaktiva förhållningssätt till förgänglighetens rörelse, eller så finner vi här en rörelse genom den eviga återkomstens port, i öppningen mot gåvan som är den immanenta själv-affektivitet – livets andning, skapelsen här och nu. ”No, don´t ever stop doing the things you do. / Don´t go, in every breath I take I´m breathing you.” Att andas den eviga återkomsten i den konkreta andningen här och nu, detta är den frälsande, det vill säga helande, euforin. Som sådan bär euforin med sig den helande friheten som sin deponenta gåva. Att vara euforisk är därför inte svårare än att andas... och att låta sig andas.

Simon Henriksson

Euphoria:

http://www.youtube.com/watch?v=Z4PMQB5zmAU

Ur arkivet

view_module reorder

Wagner och det musikaliska dramat

I år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 25 februari, 2013

Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | Konstens porträtt | 24 mars, 2008

Versailles från korridorerna. Intervju med Benoît Jacquot

Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 november, 2012

Emmakrönika X jag tror mig existera i en blomma

vad kan mina tårar smaka, som nog hennes tårar, droppen som slutligen tidigt klarade separator, efter det min droppe jag fällde i världshav med tesil skilt, vilken hon tog upp ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 13 januari, 2009

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I ljuset av Människoriket

Den teater som dominerar och har dominerat scenerna är för det mesta en välbekant underhållningshistoria. Den visar ibland ett misslyckande som man kan skratta åt eller lära sig någonting av ...

Av: Percival | Essäer | 21 mars, 2012

Rödskinn och blekansikten

Häromdagen dök ur kökkenmöddingen upp en amerikansk barnbok från 1948, utgiven av Simon and Schuster som den gången höll till i Rockefeller Center i New York. Den är i stort ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2017

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk…

Through the darkness of future’s past,The magician longs to see.One chants out between two worlds …”Fire … walk with me.” När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991 ...

Av: Jonas Wessel | Essäer om film | 14 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts