Hans O Sjöstrom. Kalkyl

Hans O Sjöström född 1939, före detta journalist, verksam som översättare. Har skrivit och utgivit tre romaner, fyra böcker med sakprosa och arbetat med Folket i Bild/Kulturfront och gör det ...

Av: Hans O Sjöström | 03 februari, 2014
Utopiska geografier

Tvål, ljus och oljemålningar i C.D. Friedrichs barndomshem

Han var svensk och hans föräldrar kokade tvål och stöpte ljus i källaren. Här på Lange Straße 57 mitt i centrum av Greifswald föddes Casper David Friedrich den 5 september ...

Av: Mathias Jansson | 16 september, 2014
Essäer om konst

Soap&Skin - Lovetune For Vacuum

Bakom Anja Plaschgs väldoftande och mjuka artistnamn döljer sig en mörk melankoli som konsekvent byggs upp låt efter låt på hennes starka debutalbum från förra året, Lovetune For Vacuum. Om ...

Av: Simon Henriksson | 24 februari, 2010
Musikens porträtt

Inget är så rött som färskt blod i snö

Detta är början på en trilogi - Röd som blod, Vit som snö,Svart som ebenholts. Alla som kan sin Snövit känner igen ramsan--- den gravida sagodrottningen önskade sig ett barn ...

Av: Belinda Graham | 21 oktober, 2014
Essäer

En schlager-teologisk reflektion



Loreen. Foto: Possan-WikipediaNär nu Loreens Euphoria har vunnit Eurovision Song Contest så kan man undra hur viktig låttexten är när Europa ska rösta fram sin vinnare. Är det så att de som röstar också bryr sig om texten eller är detta något som egentligen inte spelar så stor roll? Jag ställer mig frågan efter att med viss nyfikenhet googlat fram texten, skriven av Peter Boström och Thomas G:son (ja, jag tillhör väl dem som trots allt inte riktigt lyssnade så uppmärksamt i realtid). Undantagen till trots så är det ju så att Melodifestivalen och Eurovision Song Contest traditionellt handlar om just det där pekoralt överdrivna och glittrigt svulstiga som gärna blir smaklöst och ibland både komiskt och lite pinsamt. Ja, för de flesta av oss som ändå tittar så är nog denna estetiska gränslöshet lite av charmen med hela spektaklet.

Men som teolog är det lite intressant att notera att Loreens vinnande bidrag faktiskt uttrycker en klassisk Imago Dei-teologi. Så om bollen rullar över på den planhalvan är det väl passande med en liten ”schlager-teologisk” reflektion. Vad händer när klassisk Imago Dei-teologi tar sig uttryck i schlager-genren? Först en liten exkurs om denna teologi.

Idén om människan som Guds avbild (Imago Dei) handlar egentligen inte om en statisk natur utan snarare om ett konstitutivt begär – ett naturligt begär efter det övernaturliga. Redan kyrkofäderna tolkade också Imago Dei som ett uttryck för det mänskliga begäret efter det gudomliga, som eros. Men detta gudsbegär är något som alltid ligger farligt nära det som Jaques Lacan skulle döma ut som en perverterad begär, dvs. ett begär efter en fullkomlig harmoni som uttrycker en oförmåga att hantera den ändliga existensens brist. I sin kritik av de klassiska gudsbevisen talade också Immanuel Kant om ett perverterat förnuft; ett förnuft som inte kan acceptera sin ändliga begränsning och som istället postulerar ett hypostasifierat (dvs. objektifierat) begrepp om ett högsta fullkomlig väsen. Men kruxet är att oavsett gudsidéns giltighet så är själva begäret efter Gud likväl något som existerar och även Kant såg det som en naturlig strävan hos förnuftet att söka den högsta perfektionens ideal. Men det är ett begär som också riskerar att slå över i en perverterad form. Kanske ännu mer så i modern tid då själva glappet mellan verkligheten och det gudomliga blottlagts som något högst problematiskt – gudsbegäret är idag ställd inför sin egen rationella domstol och psykologiska självcensur.

Vad har då detta med schlager att göra? Ja, kanske inte ett dugg. Eller så kanske vi kan se just schlager-scenen som en post-sekulär scen där det klassiska gudsbegäret kan vittna om sig på ett lite mer ocensurerat sätt; i form av en udda pop-syntes mellan schlager-scenens estetiska gränslöshet och Imago Dei-begärets själv-konstituerande överflöd. Så låt oss därför försöka tolka texten till Loreens Euphoria i dialog med den klassiska Imago Dei-teologin. Enligt denna tolkning tar sig överflödet hos Imago Dei en euforisk form först då frihet och kärlek förenas med varandra. ”We are free, where everything´s allowed and love comes first”; en formulering som i själva verket parafraserar Augustinus kända ord ”älska och gör vad du vill”. Men skillnaden i fraseringen där friheten placeras först innebär här en omvärdering av värdena i vilken friheten är mer värdefull än lagen. I den klassiska teologin var själva budet om kärleken det viktigaste men i det postsekulära tillståndet blir friheten ett villkor för lagen. Förening av frihet med kärlek är då det som gör euforin möjlig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Euphoria betyder i sin grekiska ursprungslydelse ungefär ”god förmåga att bära”, i abstrakt mening är det är en god förmåga att bära sitt eget öde – en amor fati. Det euforiska tillståndet behöver därför inte förstås enbart som tillfällig hänryckning utan kan ses som ett själsligt hälsotillstånd där den euforiske lever sin vardag utan att tyngas ned av bekymmer och motgångar. Den inledande versraderna i låttexten lyder: ”Why can´t this moment last forever?”, detta utgör också själva bördan, nämligen förgängligheten. I sin perverterade form består euforin endast av ett övergående ögonblick av lycka som vi strävar efter genom att fly från verklighetens brist. Men om euforin tillåts anspela på sin antika betydelse så handlar det inte om att förenas med ögonblickets flyktighet, utan snarare motsatsen; nämligen att kunna uthärda att lyckans ögonblick är flyktiga och övergående – att uthärda förgängligheten. Euforin i sin egentliga form innebär då att kunna bära sin existens, trots motgångar och lidanden, i en fortsatt riktning, uppåt: ”We´re going up, up, up”. Målet för denna riktning är ett gudomligt mål, ”we sail into infinity”, ”We´re higher and higher, we´re reaching for divinity”. Denna strävan uttrycker den klassiska eros-dynamiken hos Imago Dei och det som är bärande i euforin är just den gudomliga avbildlighet: ”An everlasting piece of art/ A beating love within my heart”.

Vad leder då denna märkliga schlager-teologi till? Jo, kanske ett tillfälle att i detta sammanhang synliggöra ett hermeneutiskt vägval i uppfattningen av Imago Dei-tolkningen. Enligt Freidrich Nietzsche är den moderna (och kristet förborgligade) kulturen ett resultat av ett slags historiskt insjuknande. Den moderna människan lider av sig själv och av sin oförmåga att hantera livets själv-affektivitet, livsprincipens överflödande gåva (som Nietzsche ger namnet Dionysius). Det moderna subjektet förblir alienerad inför detta överflöd, denna ständiga rörelse som är livets ursprung – den eviga återkomsten av livet självt. I sin perverterade form avspeglar denna rörelse endast ett begär som är fast i ett ressentiment inför sitt eget själv-konstituerande överflöd – det kristna mordet av Dionysius. Ett sådant begär lider av sin egen oförmåga att leva enligt frihetens immanenta princip, det är ett svagt begär som inte orkar bära sin egen existens och som därför placerar frihetens mening i en utomvärdslig himmel.

I detta insjuknande kan endast hälsan återfinnas i kraft av den immanenta euforin; inte den ensidiga och perverterade euforin, utan den allomfattande euforin. Detta att ”sträva efter gudomlighet” uttrycker då antingen en perverterad strävan bestämd av sitt reaktiva förhållningssätt till förgänglighetens rörelse, eller så finner vi här en rörelse genom den eviga återkomstens port, i öppningen mot gåvan som är den immanenta själv-affektivitet – livets andning, skapelsen här och nu. ”No, don´t ever stop doing the things you do. / Don´t go, in every breath I take I´m breathing you.” Att andas den eviga återkomsten i den konkreta andningen här och nu, detta är den frälsande, det vill säga helande, euforin. Som sådan bär euforin med sig den helande friheten som sin deponenta gåva. Att vara euforisk är därför inte svårare än att andas... och att låta sig andas.

Simon Henriksson

Euphoria:

http://www.youtube.com/watch?v=Z4PMQB5zmAU

Ur arkivet

view_module reorder

Bland avatarer och självmord

Den polske regissören Jan Komasas debutlångfilm ”Suicide Room” – som har presenterats vid flera tillfällen i Stockholm, bland annat av den polska filmfestivalen Kinoteka, under Stockholms filmfestival och nu senast ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 juni, 2012

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 12 januari, 2011

Dataspel som konst

I USA finns det många förespråkare, med professor Henry Jenkins från MIT i spetsen som menar att dataspel är en konstform, precis som litteratur, film och bildkonst. Man kan väl ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 14 december, 2008

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Nike från Samothrake och Gunnar Ekelöf

NikeI år är det fyrtio år sedan Gunnar Ekelöf dog, i mars 1968, ett par månader före studentupproret. På Svenska Institutet i Kavalla, som i likhet med Neapel under antiken ...

Av: Carina Waern | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2008

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | Resereportage | 31 Maj, 2015

Skärgårdsdeckarna

Skärgårdsdeckare kan man väl kalla den nya kriminalgenren i Camilla Läckbergs efterföljd. I fjol debuterade Viveca Sten med en deckare, där det mördades på och kring Sandhamn i Stockholms skärgård. Hennes ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 17 juni, 2009

Då möjligheterna inte alltid fanns

Min morfar, Georg, började arbeta och röka ungefär samtidigt. Med en cigarett vilset hängande i mungipan gick han med osäkra steg, tillsammans med de andra arbetarna, genom Svenska kullagerfabrikens mörka ...

Av: Björn Augustson | Kulturreportage | 20 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.