Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | 01 juni, 2014
Stefan Whilde

Foto: Björn Gustavsson.

Shanghai: ett shoppingparadis

Man stiger på ett plan i Stockholm – och 12 timmar senare – efter att ha blickat ner över “ändlösa” sibiriska skogar och Mongoliets enorma ökenområden – stiger man av ...

Av: Björn Gustavsson | 11 september, 2016
Resereportage

När två världar möts

– Det är roligt att lära sig om andra språk. Jag visste inte att man kunde ha det som yrke! säger Milarépa Traoré om vad han lär i skolprojektet Babel. Det ...

Av: Anna Mezey | 21 januari, 2013
Kulturreportage

Gilda Melodia

Ängeln

Du är mitt hjärtas lust. Den som jag har undandragit världen, och behållit i mig själv och undanhållit allt skapat.

Av: Gilda Melodia | 20 oktober, 2017
Gilda Melodia

Spiritualitet och den helige Franciskus



den helige Franciskus av  CimabueDagens västerländska samhälle är fyllt av stress, oro och rädsla. Många människor upplever ångest inför en osäker framtid med arbetslöshet, nya dödliga sjukdomar, terroranfall och naturkatastrofer. Vi lever dessutom i en vetenskaplig och intellektuell tid. All mänsklig erfarenhet tolkas ur rent materialistisk synpunkt, det som inte går att mäta finns inte, enligt detta synsätt. Men människan kan inte leva endast i den objektiva världen. Hon behöver också konst, musik och religion. Det finns idag en längtan hos allt fler efter andlighet eller spiritualitet. Många människor har ett tvingande behov att söka sig till stillhet, meditation och kontemplation. Vi längtar efter det goda livet, ett liv grundat i en känsla av glädje och inre harmoni.

Både konsten och religionen driver oss in i ett invärtes rum med ett visst mått av sinnesro. Men jag tror att man måste skilja mellan religion och andlighet. Religion är något vi fått lära av andra medan andlighet är något vi finner djupt inom oss själva. Andligt sökande eller spiritualitet skiljer sig från strävan efter personlig utveckling i det att den lägger ännu en dimension till det personliga och individuella, att vara medveten om sitt inre väsen .I det andliga sökandet tillkommer vördnaden för något som ligger utanför oss själva som är större och som knyter oss till ett kosmiskt universellt samband med allt som lever. Människan känner en törst efter det heliga, gåtfulla och mystika.

Forskning har kommit fram till att människan har en intuitiv och medfödd strävan att skapa ordning och reda i tillvaron. Hjärnan söker efter meningsfulla mönster i den ström av intryck som når oss genom sinnena. Enligt detta betraktelsesätt är sökandet efter mening inbyggt i vår biologiska natur. Människan strävar efter att se händelser och skeenden som delar av ett större sammanhang.

Det har under ett flertal år talats om en återuppståndelse, om religionsfrågornas återkomst. Forskare kallar det för sakralisering. Vetenskapliga studier visar att människors andliga sökande och behov ökar för varje år i hela västvärlden samtidigt som anhängare till kyrkan och andra religiösa institutioner minskar. Någon har sagt att religionen skiljer människor från varandra medan andlighet (spiritualitet) spränger gränser. Spiritualitet behöver inte längre ha med etablerade religiösa organisationer att göra. Ordet har blivit en samlingbeteckning för ett allmänt livsåskådningsintresse. Psykiatern George E. Vaillant framför i sin bok The Spiritual Revolution att spiritualitet primärt har att göra med positiva känslor som glädje, medkänsla, respekt, tacksamhet och att spiritualitet finns nedärvt i vår högra hjärnhalva, han förutsäger att denna förmåga kommer att utvecklas alltmer i framtiden, vilket låter hoppfullt. Han framlägger ett briljant försvar, inte för den organiserade religionen, men för människans inneboende spiritualitet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Franciskus av Giotto”Spiritualitet är ett ofta använt uttryck för det andliga livets konkreta former. Spiritualitet rör religionens innersta väsen, dess betydelse för det personliga livet, för människors erfarenhet och andliga utveckling både individuellt och i olika gemenskapsformer.”(Wikipedia)

Vid ett besök på biblioteket nyligen stannade jag som vanligt framför hyllan med religiös och andlig litteratur. På måfå sträcker jag ut handen och får tag på en bok med titeln I Franciskus fotspår, om enkelhet, vardag och tro skriven av John Michael Talbot. Författaren är även musiker och lärare och han lever i Franciskus tradition. År 1980 grundade han Brothers och Sisters of Charity, en klosterkommunitet i Eureka Springs i Arkansas USA som grundar sig på Franciskus principer. Han skriver: ”Vi lever i en tid när man behöver svara radikalt på Guds kallelse.” Vår tid hungrar efter andlighet och många människor över hela världen fascineras av Franciskus. Hans sätt att svara på Guds röst gör honom till en aktuell vägledare också i vår tid.

Varför lockar han oss? Talbot svarar:”Han levde som han lärde, han var verklig, radikal, kärleksfull och brinnande. Han trotsar religiösa konventioner och han lär oss hopp”. Talbot presenterar den franciskanska andligheten utifrån några centrala franciskanska ideal: enkelhet, glädje, avskildhet, ödmjukhet, kreativitet, renhet, liv i gemenskap, medlidande, skapelsen, tjänst, frid och fred och bön. Författarens mål är att visa att Franciskus andlighet möter den längtan vi känner efter verklig glädje och ett rikt inre liv. Boken poängterar konsekvent att detta att vara kristen handlar om att ge uttryck för tron i sitt liv, inte bara tänka på den. Eller med ett citat från Franciskus: ”Predika alltid. Om så krävs, använd ord.”

Franciskus, eller Giovanni Bernadone, som han egentligen hette föddes år 1182 i Umbrien. Hans far var en rik köpman och hans mor fransyska, därav smeknamnet Francesco, fransmannen. Som ung levde han ett sorglöst liv i lyx och festade med sina vänner och var framför allt intresserad av den populära trubadurdiktningen. Franciskus livsdröm var att bli riddare och därmed vinna jordisk ära och deltog därför 1202 i ett militärt slag i Perugia. Där blev han sårad och tillfångatagen och då ändrades hans liv. Han blev friköpt från fångenskapen efter ett år men blev sjuk och fick vara konvalescent länge. Han fick då tillfälle att tänka över sitt liv och kände ett behov att få veta vad Gud ville med hans liv. Detta ledde till bön i ensamhet. En dag när han bad inför en bild av den korsfäste Kristus i San Damianos kapell hörde han en röst som talade till honom: ”Franciskus, gå och återställ mitt hus som håller på att förfalla”. Något år senare skall han ha tagit starkt intryck av Matteusevangeliet 10:7-10.

Franciskus  exstas av CaravaggioPåverkad av sin tolkning om evangeliets apostoliska fattigdom sålde Franciskus en del av sin fars varor för att bekosta renoveringen av samma kapell och för att ge till de fattiga. Detta ledde till att fadern ställde sin son inför rätta och att relationen dem emellan bröts. Dessa händelser kom att ge hans liv en ny inriktning. Han lämnade sitt tidigare självupptagna liv och ville nu leva helt för Gud. Därför gav han allt han ägde till behövande, fattiga och spetälska. Kallelsen att bygga upp Guds hus tog han först bokstavligt och började med egna händer rusta upp kapellet. Men nu inser Franciskus att den kallelse han fått är större än att rusta upp kyrkobyggnader. Han är kallad att bygga upp Guds församling på jorden genom att förkunna evangelium och genom att visa upp en enklare livsstil, att inte samla skatter på jorden utan ge åt dem som behöver. Franciskus uppgift var att efterfölja den korsfäste Jesus och att vittna om evangeliet i världen.

Människor började sluta upp bredvid Franciskus och de kallade sig de små bröderna ”frates minores”. Bröderna utmärkte sig genom att de gick barfota och var klädda i grått, varför de även kallades gråbröder. De predikade bot för människor och befann sig på resande fot för att kunna nå fram till så många som möjligt. Dessa bröder blev de första tiggarmunkarna. Deras liv gick ut på att vårda sjuka, predika fredsevangeliet och åt att be. År 1209 nedtecknade Franciskus formellt reglerna till franciskanerorden, och fick Innocentius III; s godkännande samma år sedan bröderna rest för att besöka denne i Rom. Inspirerad av påvebesöket började Franciskus och hans bröder ett intensivt predikande över hela Italien. De besökte också främmande länder som Spanien, Egypten och Palestina. Den väckelse som Franciskus förkunnelse gav upphov till spred sig snabbt och tre år senare grundades en orden för kvinnor av Franciskus tillsammans med Clara av Assisi, en ung dam av ädel börd. De kallades klarissor..

Franciskus förordade späkning och fullständig fattigdom för att imitera Jesu levnad på jorden. Medeltidens kyrka var rik, mäktig, korrumperad och ytlig. Att förkunna kyrkans officiella läror skulle inte ha betytt något alls om han inte demonstrerat budskapet i handling. Jag tror att vi idag har mycket att lära av hans fattigdomsideal. Det gäller att tämja vårt ha - och maktbegär. Habegäret fyller människan med bindningen till tingen. En människas värde beror inte på vad hon har eller vad hon åstadkommer, utan vad hon är, skapad av Gud. Franciskus valde den absoluta fattigdomen. Han var inte en socialpolitisk reformator. Han talade inte mycket om sociala orättvisor utan började själv leva som tiggare. I de fattiga och utstötta såg han Jesus Kristus och därmed återgav han dem deras mänskliga värdighet. Hans följeslagare skulle göra som han, leva utan egendom (bröderna) eller föra en enkel livsstil (lekmännen). Detta hans tysta handlande tilltalar säkert många svenskar. Trots att man kanske inte själv är beredd att vara lika radikal och enkel som han i sin livsstil känner man inre släktskap med helgonets djupa respekt för varje enskild människa och hans särskilda solidaritet med samhällets minsta.

Det är först när man har genomskådat de falska behoven som man kan börja njuta av livet. Epikuros säger att njutning är det tillstånd av sinnesro man uppnår när man inte längre törstar efter lyx. Ansträngningar att förenkla livet och konsumera mindre är ett påtagligt sätt att mindre betona våra egna behov och mer lära oss att dela med oss till andra. Egentligen kan man se klosterrörelsernas fattigdomsideal som ett inlägg i debatten om social rättvisa. Genom att själv leva enkelt och anspråkslöst bereder man rum för dem som har det sämre ställt. Att förenkla våra liv och säga nej till en del av vårt omättliga begär är dessutom ett effektivt sätt att på det symboliska planet dela något av andras lidande i världen.

Simone Martini:  Santa ChiaraOm fattigdomsidealet kan kallas det första kännetecknet för en franciskanskt sinnad människa följer broderskapstanken omedelbart därpå. Franciskus ville ju vara allas broder, eftersom Gud är allas fader och Jesus Kristus har dött för alla människor. Därför är vi alla syskon och bör leva i fred med varandra. Mellan sin födelse och död tjänade han de fattiga och behövande och han förkunnade frälsningsbudskapet för världen. Han lydde utan tvekan varje ord som han ansåg vara Jesu Kristi befallning. Liksom Jesus betonade Franciskus mer än något annat kärlek, vilket innebar att de franciskanska kommuniteterna präglades av gemenskap brödraskap och inbördes stöd. Franciskus lärde att livet är något vackert och värdefullt. Vill vi leva ett tillfredsställande liv ska vi använda det i tjänst för andra. Andlig tillväxt ger direkt villighet att tjäna.” Den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare och den som vill vara den förste bland er skall vara den andres slav”.(Jesus). Ingenting håller en så ödmjuk som självinsikten. Franciskus betoning på ödmjukhet berodde på hans önskan att i ödmjukhet efterlikna Kristus. Kristi liv på jorden började och slutade i största tänkbara ödmjukhet. I inkarnationen avsade han sig sin gudomlighet för att födas i mänsklig gestalt och vandra bland oss. I korsfästelsen gav han sitt liv för en syndig värld. Bonaventura skrev i sin biografi över Franciskus: ”Helgonet fasade för högmodet som är roten till allt ont och till olydnaden som är dess värsta resultat”.

Nära samman med ödmjukheten hos Franciskus hör hans barnsliga och spontana glädje. En människa som nöjer sig med lite och inte ställer stora krav på andra människor och livet har också mycket lättare att ta vara på livets små och stora gåvor. En sådan människa kan glädja sig lika mycket över de små tingen som de stora glädjeämnena. Det viktiga är att vi uppmärksammar de faror som rikedom, egendom och makt kan betyda och att vi frivilligt avstår från att både bli bundna vid tingen och att utöva självisk makt. En sann värdering av det materiella är att se det som något gott som skall brukas - inte för egen vinning men för det gemensammas bästa eller för andra. Den sanna rikedomen ligger i kärleken och glädjen.

Franciskus var ingen eremit. Han levde ett rikt och aktivt liv omgiven av sina tiggarbröder och av människor som behövde hjälp. Men Franciskus förstod också att uppskatta ensamheten, tystnaden och stillheten. Han förstod att man mitt i världens larm lätt glömmer livets innersta mening. Vi glömmer det meningsfulla och blir upptagna av det ytliga. Vi blir okänsliga för den andliga världen. Bönen har stor betydelse för Franciskus, han delade sitt liv mellan en utåtriktad förkunnelse och genom att ibland dra sig tillbaka i bön och kontemplation. Han förstod att motsättningen mellan avskildhet och bön bara är skenbar eftersom vi behöver båda delarna, för honom var ensamhet och tjänst två sidor av samma mynt. Avskildheten försöker dämpa bruset från världen men den kan också ge lugn åt vår själ som ofta drabbas av inre splittring, spänningar och bekymmer. När man jämför Franciskus liv med Jesus finns en slående likhet. Båda hämtade kraft från intensiva perioder av andlig isolering innan de engagerade sig i outtröttligt och osjälviskt arbete i världen. Kontemplativ bön är ett slags umgänge med Gud som har beskrivits som den högsta tänkbara formen av bön.

I hela världen ber man idag den s.k. bönen om freden, som tillskrivs Franciskus. Trots att bönen nedtecknades först i vårt sekel har den för många svenskar öppnat vägen till helgonet som kallade sig allas tjänare och underordnade. Dalai lama skriver i boken Ett öppet hjärta att krig är en otidsenlig företeelse. Krigföring ingår i mänsklighetens historia men har inte någon mening i vårt globala samhälle. Han menar att i den globala ekonomin och i den elektroniska tidsåldern blir nationsgränser alltmer irrelevant. Om vi förgör våra med människor kommer det till sist att få ohyggliga konsekvenser för våra medmänniskor. Franciskus föddes i ett samhälle där klyftan mellan rika och fattiga blev allt mer oacceptabelt. Det var en tid av religiösa korståg, där kristna och muslimer dödade varandra i Guds namn, själv medlade han mellan olika partier i Arezzo som höll på att utrota varandra.

Franciskus av AssisiHan rådde påven att sluta fred med sultan Melek -el Kamel av Egypten och reste också dit. Dessutom fick han ett respektfullt samtal med sultanen och dennes frisedel att besöka det Heliga landet och upprätta en orden där. Än idag stiftar franciskanerna fred runt om i världen. Fortfarande behöver vi idag gränsöverskridande handlingar mellan kristna kyrkor och samfund och mellan de olika religionerna. Hotet mot mänskligheten och dess överlevnad är mångfalt större än på Franciskus tid. Nu behöver vi inspireras av det universella draget hos ”Guds dåre” från Assisi. I våra dagar är det många franciskaner- som lägger ett fjärde löfte till de traditionella franciskanska löftena om fattigdom, kyskhet och lydnad, nämligen ett löfte om icke-våld.

Jordens framtid beror på människan. Vi längtar efter det goda livet, ett liv grundat i en känsla av glädje och inre harmoni. Självkännedom och livskunskap är en nödvändig förutsättning för detta. Jag håller med Dalai lama som säger att det inte spelar så stor roll om en människa är religiöst troende eller inte. Det är betydligt viktigare om man är en god människa. När de är som bäst bygger alla religioner, filosofiska och etiska traditioner på medkänslans princip.Är det inte givandet som vi i vår del av världen ska lära våra barn? Franciskus levde som han lärde. Det fanns ingen motsättning mellan hans ord och handlingar, mellan hans offentliga uttalanden och hans privatliv. Än idag hundratals år efter hans död talar hans liv ett tydligare språk än ett helt livs predikningar.

Franciskus visar att den som är gudfruktig inte alls måste vara motståndare till sköna ting eller det estetiska. Tvärtom, skrev han dikter och sånger, uppförde dramer och gjorde målningar och skulpturer Han anses vara Italiens förste författare och hans verk skrevs på modersmålet. Hans liv har inspirerat målare, kompositörer och andra konstnärer att skapa nya mästerverk. Franciskus menade att kreativiteten är en del av att vara människa, han ansåg till och med att vi alla är skapade att skapa. Franciskus naturkänsla visar en förkärlek för allt som berättigar till en ljus syn på livet. Han vänder sig med en särskild glädje mot allt det lysande, sköna och klara i tillvaron, mot elden och ljuset, mot det rena, rinnande vattnet, mot blommorna och fåglarna. Förutom köksväxter skulle i klosterträdgården också finnas välluktande örter och våra ”bröder” blommorna, för att var och en som såg deras skönhet skulle manas till att tacka Gud. Åsynen av en blomma i dess morgonfriska oberördhet eller de troskyldigt gapande små fågelnäbbarna i ett rede uppenbarade för honom Guds oförgängliga skönhet och renhet och skaparhjärtats oändliga ömhet.

Hos honom kan vi nutidsmänniskor hämta inspiration till en mer sorglös och ohämmad livsglädje och lära oss att njuta av naturens under. Franciskus stod i ett förhållande till skapelsen som man finner ytterst få motstycken till i historien. Med extatisk glädje prisade han stjärnor, sol och måne och tröttnade aldrig på att betrakta blommornas skönhet eller inandas deras dofter. Hela skapelsen var för honom helig - den var i varje detalj ett Guds verk som måste vördas. Han levde i övergången från 1100 till 1200-talet. Högmedeltidens problem var av ett annat slag än dem vi brottas med idag. Men den franciskanska inställningen till Gud, medmänniskorna, livet och skapelsen kan likväl fortfarande gälla som norm och funktionerande livsstil. Vi har förhoppningsvis vaknat till insikt att ingen kan äga naturen, vi själva ingår som en del i helheten. I en värld som blir alltmer komplex, anonym och svårgripbar ökar människors behov av inre förankring och av en andlig dimension som ger livet mening och riktning. Vi måste sätta medkänslan i centrum och arbeta tillsammans för rättvisa och fred. Förhoppningsvis kan spiritualitet hjälpa till att ”laga” Moder Jord. Många andliga sökare längtar efter att ingå i ett sammanhang, att arbeta för andra kan ses som den högsta formen av andlighet. Gemenskap och delaktighet är centrala ord då som nu.

För mig påminner Franciskus i mångt och mycket om Van Gogh, denna enastående konstnär som hade förmåga att finna storhet i det lilla enkla och självklara, i naturen, i tingen eller i den vardagliga samvaron mellan enkla människor. Han är även en konstnär som lyckats fånga andlighetens väsen. Han gestaltade livets skönhet och gudomligheten i det lilla.

Mot slutet av livet upplevde Franciskus sin högsta andliga erfarenhet. Hans djupa inlevelse i Kristi lidande ledde till en berömd vision av en seraf (ängel) med sex vingar som på honom lämnade samma sår som Kristus på korset. Såren från stigmatiseringen väckte en enorm uppmärksamhet i landet och ansågs som det definitiva beviset på att Franciskus var ett helgon.

Franciskus dog den 3 oktober 1226 och blev begravd i Assisi, där senare den stora basilikan San Francesco byggdes till hans minne. Han blev helgonförklarad av påven redan två år efter sin död och är tillsammans med Katarina av Siena (1347-1380) Italiens skyddshelgon.

När Franciskus var gammal och blind tillkom hans mästerverk, Solsången, en jublande hymn till livet och Gud, som uttrycker hans uppfattning om broderskapet och relationen till allt skapat. Mot bakgrund av denna respekt för hela Guds skapelse blev Franciskus 1979 utsedd till ekologins skyddshelgon.

Psalm 23 i den svenska psalmboken

Sjung, syster Vatten, stäm din brunn, bred ut ditt starka hav och sjung.
Halleluja, halleluja.
Nu faller regn på torra fält, och träden lyser, marken gläds.
Tack för alla dina under
Halleluja, halleluja, halleluja.

Franciskus av Assisi,1225 I översättning av  Olov Hartman , 1979

Lena Månsson

Ur arkivet

view_module reorder

Robotens sporadiska dans tillbaka mot framtiden

Moderna museets konstår 2014 i Stockholm inleds med utställningen ”Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk”, som visas 22 januari - 27 april 2014. Vid sekelskiftet 1800/1900 hade moderniseringen av västvärlden inletts ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 31 januari, 2014

Att rädda offentligheten från religiöst och politiskt förtryck

Att rädda offentligheten från religiös och politisk förtryck Yttrandefriheten var årets tema på Göteborgs bokmässa. Stefan Villkatt har intervjuat flera utländska gäster och frågat dem om yttrandefriheten i deras respektive länder ...

Av: Stefan Villkatt | Reportage om politik & samhälle | 28 september, 2006

Utforskaren Ingela Romare

"Det var som att stränga änglar tog mig i nackskinnet och skickade mig till Zurich"Det har alltid varit sökandet efter ett kall och en mening som varit drivkraften i Ingela ...

Av: Ossian Sandin | Övriga porträtt | 16 november, 2010

Rom 1892  Piazza Navona

Mats Waltrè Två dikter

Två nya dikter av Mats Waltrè

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 02 juni, 2016

L’art éphémère eller ögonblickets poesi

L’art éphémère eller ögonblickets poesi Ugglan på Närkesgatan i Stockholm är ett tjusigt lokalval när förlaget och tidskriften OEI bjuder på ljudpoesi. Sammetsröda gardiner i underjorden, en lätt mögeldoft – ...

Av: Ida Westin | Konstens porträtt | 01 februari, 2007

Veckan från Günter

Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 september, 2011

Den ödesdigra själv(o)tillräckligheten. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | Essäer om politiken | 28 juni, 2013

Gunnar Lundin , SKÄRGÅRDSSVIT, 1980 (Edlunda)

Nils vill inte gå ut”Fryser”, säger hanJacob på sina smala ben i middagshettanvaggar sin kotpelare av sömnner till strandenVi sitter vid det vita bordet med semestersprickor av oanvänd tidEva bär ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 27 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.