Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 Maj, 2014
Agora - filosofiska essäer

Även en kniv kan vara konst

Bo Helgesson i ateljénBland damasker, skedsjölpar och ostronknivar hos Bo Helgesson. Kniven är människans eviga följeslagare. Av trä, ben, sten. Av brons och klumpigt tillplattat järn. Långt senare gjord av rostfritt ...

Av: Gunder Andersson | 28 augusti, 2008
Konstens porträtt

Veckan från hyllan, Vecka 11, 2012

Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa ...

Av: Gregor Flakierski | 10 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Renässans för Rönblom

”Råkefårt, sade handlaren på sin flytande franska och svängde med armen.” H.–K. Rönbloms deckare ”Skratta, Pjazzo” från 1956 inleds i speceriaffären på en lantlig ort där ryktena snabbt tar fart ...

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Härskarmakt och Religion: Bandet mellan makten i himlen och på jorden



 Heliga Runor”Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under (Joh. 11:49-50).” Översteprästen Kajafas

 Bakgrund

Religion och makt har genom historien samverkat på så vis att myter och ritualer har bidragit till att legitimera och upprätthålla maktförhållanden i samhället, och tidvis också till att förändra rådande maktsituation (Steinsland 2007: 435). Att betrakta kungen som guds son, är en gammal idé som tycks gå som en röd tråd genom religionshistorien, från Mellanösterns religioner till kristendomen. Enligt den romerska sakrala kejsarideologin betraktades härskaren som gudarnas avkomma. Den skandinaviska religionen och Odenskulten har härskarideologiska aspekter som inte är helt olika de romerska. Kaliff och Sundqvist föreslår en koppling mellan den mytiska föreställningen om Valhall och de aristokratiska hallmiljöerna som växte fram under folkvandringstiden (Kaliff & Sundqvist 2004: 76-77). Kanske har denna härskarideologi uppstått genom influenser från kontinenten. Det sker förändringar i skandinavisk offerpraxis och i den religiösa ideologin runt folkvandringstid (Kaliff & Sundqvist 2004: 77). I romarriket utvecklades exempelvis kulten av kejsaren till att han blev en gudom som varje invånare i hela romarriket var tvungen att erkänna. I kristendomen blev Guds son ett fast tillnamn på Kristusgestalten, den kungliga gudasonen, som senare kom att kasta sin glans över den jordiska härskaren eller omvänt (Steinsland 2007: 436). Genom myter och riter kan maktförhållande förefalla att vara en gudomlig ordning, nedskrivna i själva skaparordningen och de myter och ritualer som används av samhällseliten för att främja sina intressen. Förhållandet mellan härskarmakt och religion kan således i högsta grad betraktas som ett försök att legitimera härskarmakten då den stadfäster och legitimerar maktpositioner i samhället (Steinsland 2007: 436).

Att sätta sig upp mot överheten blir ur ett sådant synsätt ingenting mindre än ett uppror mot Gud. I förstatliga samhällen, som det fornskandinaviska, var det inte ovanligt att härskarsläktena legitimerade sin ställning genom att räkna sina anor tillbaka till gudarnas värld. I många kulturer återfinns kröningsritualer med överförande av värdighetstecken, initiation med överföring av numinösa kunskaper, symboliska resor till dödsriket för att bemästra död och kaosmakter. Inte minst har härskares död och begravning varit omgiven av myter och ritualer. Med hjälp av myter och riter kan kulturen producera ett sammanhängande mytkomplex, som Steinsland kallar sakral härskarideolog (Steinsland 2007: 437). I såväl som vårt eget land som resten av Norden var härskarmakten knuten till den politiska och sociala organisationen av landområdet. Innan rikets enande handlade det om mindre decentraliserade samhällen som styrdes lokalt. Härskaren var beroende av stöd från folket och försäkrade sig om lojalitet och stöd genom gåvor och distribution av resurser. Härskarmakten var konkret och symboliskt knuten till hallen och högsätet där (Steinsland 2007: 437-438).

Augustus Pontifex MaximusÄven om många historiker hävdar att det inte fanns någon kungamakt i Skandinavien att tala om innan vikingatiden har det utan tvekan redan tidigare förekommit initiationsritualer som förknippats med förvandlingen från vanlig person till politisk eller religiös härskare (Schjødt 2008: 373). Schjødt menar att det inte finns några övertygande argument att förneka att ett sakralt konungadöme kan ha funnits i Skandinavien. Under alla omständigheter ansågs allmänt ansågs att härskaren ägde speciella krafter i relation till andra människor, och att denna typ av förmåga, eller numinös kunskap, erhölls först genom att den blivande ledaren genomgick någon typ av initiationsritual (Schjødt 2008: 374). Schjødt drar paralleller genom att undersöka ett antal mytberättelser, exempelvis den som handlar om Odens vinnande av skaldemjödet. Jag är dock osäker på om dessa paralleller går att tillämpa på nu förlorade och bortglömda initiationsritualer av förkristna nordiska härskare, men det kan samtidigt heller inte helt uteslutas, då ”initiation mellan två världar” är ett återkommande mönster i flera av de äldre mytberättelser som Schjødt diskuterar.

Den största förändringen i religion och ideologi skedde, menar man numera allmänt, troligtvis i övergången mellan äldre och yngre järnålder på femhundratalet. Då övergavs våtmarkerna som offerplats, med många tusen års tradition, till fördel för nya heliga platser som stod i förbindelsen med uppkomsten av en ny kungamakt (Steinsland 2005: 440-441). Från folkvandringstid och fram till kristendomens seger utfördes istället de offentliga offerriterna vid centrala bebyggelser och härskarsäten. Detta kan tolkas som om folkvandringstidens aristokrati lyckas institutionalisera de offentliga offerhandlingarna och utnyttjar dem i maktlegitimerande syfte (Kaliff & Sundqvist 2004: 77. Kungen troddes exempelvis stå i särskild förbindelse med fruktbarhetsgudinnan. Under kristider kunde han offras till henne, det blev därmed möjligt att tala om kungaoffer. En källa till fenomenet kungaoffer är Snorres berättelse i Ynglingasagan om svearna som offrade kung Domalde under en lång period av nödår. Det kultiska kungaoffret har, enligt den norska forskaren Gro Steinsland, betraktats en symbolisk offerpraxis (Steinsland 2005: 442). Att den förkristna nordiska kulturen verkade med sakral härskarmakt har ifrågasatts av starkt källkritiska forskare från andra ämnesområden än det religionshistoriska. Representativa för den synen är filologerna Walter Baetke, Lars Lönnroth, Klaus von See och historiken Claus Krag. De menar att teorin om ett sakralt kungadöme i Norden under förkristen tid baseras på en efterkonstruktion utifrån medeltida idéer. Sakrala kungadömen skulle alltså vara en kristen idé som härstammar från medeltiden (Steinsland 2005: 443).

Myt och ritualteorin

Även om många historiker hävdar att det inte fanns någon kungamakt i Skandinavien att tala om innan vikingatiden har det utan tvekan redan tidigare förekommit initiationsritualer som förknippats med förvandlingen från vanlig person till politisk eller religiös härskareI Frazers senare skrifter är kungens roll central och kungen själv gudomlig. Med detta menar Frazer att guden har sin boning inom honom. Precis som den växande grödan är beroende av gudens välmåga är också gudens välmåga beroende av kungens välmåga. Så som det går för kungen kommer det också gå för grödans gud, och så kommer det också gå för den växande grödan (Segal 1998: 4). För att trygga tillgången på mat mördar samhället sin konung medan han fortfarande är vid god hälsa. Därigenom överförs gudomens själ till konungens efterföljare. Enligt Frazer tror man inom vad han kallar för ”primitiva religioner” att kungens liv eller själ är nära sammanbunden med landets välgång. Kungen mördas antingen vid slutet av en fastställd period eller vid det första tecknet på att han är otillräknelig. En sådan teori kan inte utan vidare tillämpas på fornskandinavisk eller romersk religion, men vissa intressanta paralleller finns. Myten ger ritualen mening och fungerar även maktlegitimerande. En styrka hos religion och dess livslängd beror sannolikt, som jag ser det, på dess dynamik och förmåga att till anpassning under olika tidsepoker, då varje tidsålder ställer olika krav på myt och rit. En viss vaghet kan sannolikt bidra till dess långsiktiga överlevnad. Kristendomen har i detta avseende visat stora prov på anpassning och bygger som bekant på tidigare föreställningar, som berör exempelvis Messiasgestalten och även den förkristna religionen har även den i viss mån anpassats under kristet inflytande. Det har ibland diskuterats om möjliga tolkningar av strof 65 i Völluspá som somliga menar antyder på en Kristuslik Balder, eller under kristen påverkan, rent av en Kristusgestalt.

S.G.F. Brandon beskriver i The Myth and Ritual Position Critically Examined Kristus som en inkarnerad gud. Han har genom att vara av Kung Davids släkt kunglig status genom sitt ursprung. Han hade kämpat mot ondskans krafter, stigit ned till dödsriket, men hade återuppstått till ett nytt och mer ärorikt liv i triumf besegrat döden. Han hade uppstigit till himlen, sittande på Gud allsmäktigs högra sida, därifrån igenkommande att döma levande och döda. Han ger nytt liv till dem som tjänar honom. Det heliga äktenskapet finns även här, då Kyrkan är Kristi Brud, och från denna förening föddes de heligas samfund (Brandon 1998: 402).

Enligt Freuds teorier är kannibalism eller ritualmord ett försök att säkerställa identiteten med den fadersgestalt som den för många välbekante ”lille Hans” avundas men i botten av sitt hjärta beundrar djupt. På ett liknande sätt förklarar Freud Kristi försoning, då han tillät sig själv bli mördad utan skuld, och på så vis hade tagit på sig hela mänsklighetens skuld (Freud 1939: 330). Nattvarden, Frälsarens kött och blod, upprepar enligt Freud, det gamla totemmåltiden (Freud 1939: 331). Judendomen är då en fadersreligion, medan kristendomen är Sonens religion. Den gamle guden, Fadern, föll bakom Kristus, människosonen, som tog sin plats som varje son hade hoppats att göra sedan urminnes tider (Freud 1939: 332). Freuds perspektiv beskriver en cirkulär religionsrörelse. Om Moses var den förste Messias, kom Kristus att bli hans substitut och efterföljare (Freud 1939: 334). År 66 revolterade judiska nationalister mot den romerska överhögheten och fyra år senare, efter en förödande kamp, gick Jerusalem förlorat genom förstörelsen av staden och dess tempel. Det var i återuppbyggnaden av det kristna livet och tanken som följde dessa händelser som det föddes en syntes mellan de två rivaliserande evangelierna enligt Paulus och den kristna urgemenskapen i Jerusalem, vilken innefattar den klassiska myten om den kristna soteriologin som kommer först till uttryck i Markus Evangelium. I detta skedde en fusion mellan den historiske Jesus, av kunglig börd (David), och den israeliska Messias – till konceptet med Paulus inkarnerade gudomliga frälsare, som genom sin ställföreträdande död har frälst eller friköpt mänskligheten och vars mystiske brud utgörs av Kyrkan (Brandon 1998: 406).

Maktlegitimering och härskarideologi inom fornskandinavisk och romersk religion

freyrSundqvists bok Freyr’s offspring, behandlar relationen mellan fornskandinavisk religion, maktlegitimering och samhälle. Många av de traditioner som relateras till härskarna i Svetjud får vi till del genom texter som har komponerats hundratals år efter det att Skandinavien övergått till kristendomen. Avståndet i tid och rum mellan då dessa källor skrevs och de händelser, ritualer och föreställningar som återges, skapar metodologiska problem. Dessa texter som berättar om förkristen tid har som vi tidigare varit inne på i viss mån påverkats av kristendomen. Även själva kategoriseringen av dessa källor som förkristna eller kristna skapar i sig själv problem då kristnandet av Skandinavien utgjorde en lång process. Under en övergångstid har kristendom och förkristen skandinavisk religion existerat sida vid sida (Sundqvist 2002: 36).

Gustafssons Evocatio Deorum behandlar olika historiska och mytiska tolkningar och ritualer i samband med det romerska imperiets expansion. Boken beskriver ett fenomen där fiendens gudar under ett krig kunde inbjudas att övergå till den romerska sidan genom att man gav dem ett löfte om att fortsätta kulten i Rom och skänka dem ett tempel där, under villkor att de övergav Roms fiender, så kallad evocatio. Det första kända exemplet på evocatio var när den etruskiska guden Juno från stadenVeii år 386 före vår tideräkning installerades i Rom under den nya titeln Juno Regina (Beard 1998: 34-35)Gustafssons bok lär oss att den mytologiska innebörden av Livys text handlar om att utföra ritualerna korrekt, handla i överensstämmelse med ödet, fullfölja löften till gudarna, korrigera rituella misstag och felsteg genom handlingskraft, visdom och mod. Genom härföraren Camillus visdom avstår man att flytta staden till Veii medan Rom ligger i ruiner och visar därmed respekt för förfädernas platser (Beard 1998: 34-35). Gudarna och Ödet har bestämt Roms framtid och påverkar därför historiens gång och verkar för att vissa karaktärsegenskaper och värderingar utvecklas hos aktörerna. Staden Rom är grundad för evigheten och dess existens står under gudarnas beskydd. Men allt är framförallt rör det sig om en historisk process där Roms ungdom och obetydliga ursprung betonas och där fokus hos Livy framförallt ligger på imperiebygget, snarare än evigheten (Beard 1998: 123). Myten speglar här verkligheten. Relationen mellan religionen och legitimeringen av makt är med andra ord väldigt tydlig.

I boken Rituals and Power handlar om ritualer och kulter i de grekiska städerna i Mindre Asien under de tre första århundradena enligt vår tideräkning. Här undersöks också relationen mellan religion, politik och makt. Företeelser som rör härskarideologi och maktlegitimering är genomgående. Trots ett visst mått av självstyre måste städerna i Mindre Asien underkasta sig och anpassa sig till den romerska makten. Svaret låg i att hitta utrymme för den romerska härskarkulten inom det traditionella ramverket av kulter och gudar (Price 2002: 1). Studiet av Prices bok erbjuder läsaren möjligheten att upptäcka en härskarkult skapad av folket ute i provinsstäderna inom ett stort imperium för att på ett acceptabelt vis representera den härskande makten.

När det gäller studiet av den fornsvenska historien har kungarnas roll också där varit viktig. De skriftliga källorna som rör fornskandinavisk religion kan dessvärre bara täcka in den senare fasen av utvecklingen, men med hjälp av arkeologiska källor kan man i flera fall göra jämförelser med tidigare skeenden (Sundqvist 2002: 14-15). Något av detta har diskuterats i samband med studier av de gotländska bildstenarna. Samhället var sammanhållet med släktskapsband och livet, från vaggan till graven, var omgärdat av ritualer där religion och lag var väl integrerade med varandra (Sundqvist 2002: 14-15). En intensifiering av jordbruket på Gotland medförde exempelvis att gravfälten flyttade in från kustområdet till inlandet där de blev iögonfallande markörer för alla som passerade. Härskare och bofasta med historiska band till platsen kunde genom en väl synlig gravhög där förfäderna vilade, legitimera sin makt och anknytning till området.

Problem med tillämpning av teorier inom tidigare forskning

sorbystenen Några hörnstenar inom den äldre forskningen är Frazers, The Golden Bough, och de idéer som vuxit fram i evolutionismens anda. I början av förra seklet utvecklades en teori om det ”Heliga konungadömet”, där kungen i det forntida jordbrukssamhället troddes ha haft en specifik relation till den gudomliga världen. Kungen betraktades enligt dessa teorier som gudomlig, eller åtminstone som en ättling till gudarna. Han ansågs även äga kraft att kontrollera världens öden, betraktades som make till fruktbarhetsgudinnan och agerade ibland som kultens överstepräst. Enligt samma teorier nämns det rituella mördandet av konungen som en av ingredienserna i det forntida samhället för att vinna välstånd (Sundqvist 2002: 11). Sundqvist har i boken Freyr’s offspring visat att det finns metodologiska och teoretiska problem när det gäller att tillämpa detta mönster hos olika typer av kulturer. Teorier om ”det heliga konungadömet” har nämligen tillämpats även vid studiet av forntida skandinavisk religion, där vissa forskare har förkastat dem av källkritiska skäl, medan andra, åtminstone delvis har försvarat dem. I Freyr’s offspring har Sundqvist formulerat en rad problem när det gäller försöken att tillämpa dessa teorier på det forntida skandinaviska samhället (Sundqvist 2002: 12). Källorna baserades framförallt på källor från Medelhavsvärlden och Asien. Dessa teorier tillämpades oförsiktigt även på de skandinaviska förhållanden som man försökte återknyta till. Följden blev att för Skandinavien unika kulturella och historiska skeenden förbisågs. Sundqvist antyder att man i äldre moderna studier näst intill desperat har letat efter bevis och kopplingar till de mönster som teorierna om det sakrala konungadömet beskriver och som förväntades finnas också i Skandinavien. Ofta var dessa mönster lånade från för Skandinavien helt främmande områden, och under helt andra tidsperioder. Sundqvist konstaterar därför att den empiriska basen för dessa teorier är svag (Sundqvist 2002: 12). Att jämföra Sveahövdingar med romerska kejsare kan ställa till problem. Det var först under elvahundratalet som Sverige började framträda som stat eller nation enad under en konung. Konceptet ”konungadöme” är förövrigt tveksamt när det gäller det tidiga skandinaviska samhället som var decentraliserat och uppdelade i många mindre territorier styrda av klanhövdingar eller småkungar med ganska begränsad makt. I äldre undersökningar betraktades ibland ledarskapets religiösa kännetecken som ett isolerat fenomen (Sundqvist 2002: 12-14). Termen kung är också problematisk, då det fanns olika typer av härskare i Svetjud (Sundqvist 2002: 13). Termer som helig eller ”sakral” och världslig eller ”profan” är också behäftade med problem. I synnerhet som det forntida samhället, i motsats till det moderna, inte gjorde någon skarp skillnad mellan vad som var heligt och profant (Sundqvist 2002: 13). Detta speglar återigen sannolikt en effekt av kristen påverkan där man finner en strikt uppdelning mellan dessa två begrepp. Det blir också lätt fel när ett religiöst fenomen, en företeelse beskriven som världslig eller profan, lyfts ut eller betraktas utan hänsyn till sitt eget speciella historiska sammanhang och kulturella miljö. Sundqvist vill med sitt arbete ompröva den traditionella tolkningen av kopplingen mellan makt och religion i det forntida Skandinavien (Sundqvist 2002: 13). I kontrast till det klassiska samordnade och globala perspektivet, anpassar sig författaren här till ett mer diakront lokalt perspektiv, eller med andra ord ett begränsat landområde under en viss tidsrymd, som Svearnas. Detta öppnar för en analys av det ekonomiska och politiska kontext och det historiska skeende som man finner i just detta område (Sundqvist 2002: 13-14). Att det funnits någon typ av initiationsriter i Norden betyder naturligtvis inte nödvändigtvis att de har uppstått under, exempelvis, romersk påverkan, men det kan heller inte helt uteslutas.

Det heliga konunga- eller kejsardömet i praktiken
Likheter mellan den fornskandinaviska kulturen och den romerska kulturen

Rex et Sacerdos Kungens, härskarens eller kejsarens funktion överensstämmer på flera punkter inom såväl i den fornskandinaviska som romerska historien. I det forntida jordbrukssamhället troddes kungen ha en speciell relation till den gudomliga världen. Kungen och hans ätt ansågs ibland vara av gudomligt ursprung, som en gudarnas avkomma. Kungen har ibland trotts äga övernaturliga krafter och varit förmögen att kontrollera världens öden. Han har i historien också ansetts vara fertilitetsgudinnans make och agerat som kultens överstepräst (Sundqvist 2002: 11). En hörnsten i det politiska systemet var festerna och hallarna. De var förmodligen också den kanske allra viktigaste kanalen där vanliga människor, härskare och gudar möttes. I hövdingens festsal satt värden i högsätet vid bordet på en upphöjd estrad. Favörer, gåvor och vapen delades ut till de trogna, tvister skiftades medan skalden lovsjöng härskaren. Gåvan från härskaren skulle besvaras av mottagaren med trofast tjänst och lovsång (Hagerman 1996: 35). Kaliff och Sundqvist visar att skandinaviska vikingatida ledare liksom germaner och slaver i andra områden var involverade i ett liknande kultutövande (Sundqvist 2002: 161-194). Den romerske härskarens position i religiösa ändamål var också viktig. Det handlade om ett flertal ceremonier där kejsaren själv var huvudperson. En rad av ritualer utvecklades med tiden som associerade kejsaren med gudarna eller kopplade honom till de någon av de religiösa institutioner och ceremonier, där kejsaren blev en del av stadens religiösa ramverk (Beard 1998: 206). Under kejsar Augustus knöts kejsarmakten allt närmare kulten. Augustus fortsatte på den väg som Julius Ceasar slagit in på och drev en utveckling där han själv skulle komma att betraktas och dyrkas som en gud (Beard 1998: 207-210). En romersk senator vittnade till och med om att han i samband med Augustus begravning sett kejsaren stiga upp till himlen. Som ett resultat av detta gavs Augustus officiell gudomlig status och upptogs som gudom i den romerska statskalendern (Beard 1998: 209). En kult och ett tempel byggdes till hans ära med en flamen ur hans egen familj. Ett prästerligt college, sodales Augustales, för ledande medlemmar bland senatorerna instiftades. Augustus tog därmed likt sin förfader Romulus sin plats bland de romerska gudarna. Även den långt mindre populäre Gaius Caligula hade ambitioner i den riktningen och hävdade sin gudomlighet då han etablerade ett tempel åt sig själv för att styrka sin egen gudomliga natur (Beard 1998: 209). Det gick inte så bra vet alla som läst sin historiebok. Kejsarkulten ersatte dock inte den traditionella romerska kulten som omfattade många gudar, utan fann sin plats sida vid dess sida (Beard 1998: 360). Offerhandlingar och andra religiösa ritualer var ett sätt att definiera och etablera sin anknytning till makten. Att inte placera sig själv i sfären mellan kejsare, gudarna, eliten och folket vore att placera sig själv utanför den värld som delade den allmänna förståelsen av mänsklighetens plats inom den romerska världsbilden (Beard 1998: 361).

Några skillnader mellan den fornskandinaviska kulturen och den romerska kulturen

Det vikingatida och förkristna fornskandinaviska samhället var till skillnad från det romerska decentraliserat. En konung som väckte folkets missnöje kunde avsättas på tinget. Kungen eller hövdingen var knappast envåldshärskare utan måste ständigt försöka knyta människor till sig och vinna deras stöd med hjälp av gåvor, beskydd, tjänster och favörer (Sundqvist 2002: 82). Det fanns ingen exklusiv grupp av präster eller rituella plikter som utfördes av de skandinaviska härskarna i allmänhet och källorna som nämns i denna text visar att den förkristna skandinaviska kungens makt var begränsad. Det skulle dröja ända till medeltiden innan Svear och Götar enades till en federation och ett gemensamt rike. Långt senare, med den romerska kyrkan i ryggen blev makten mer centraliserad och även den skandinaviske konungen mer auktoritär. Det var en lång process som började först under sen järnålder då olika regioner tidigare styrda av lokala stormän, hövdingar och småkungar började enas inom inter-regionala federationer under en gemensam ledare och kung (Sundqvist 2002: 75-83). Fram till dess begränsades härskarnas makt av tinget. I centrum för verksamheten fanns de tidigare redan nämnda hallarna som blev samlingspunkt och vilka också fungerade som en mötesplats för skatteupptagande, fördelning av gåvor, fester och religiösa ceremonier (Sundqvist 2002: 83).

Det vikingatida och förkristna fornskandinaviska samhället var till skillnad från det romerska decentraliseratDen bild vi får av Rom i litteraturen är bilden av ett imperium och en högt utvecklad stadskultur, medan livet i de fornnordiska samhällena var allt annat än urbant. I det senare fördelades makten mellan lokala klaner utspridda över större eller mindre områden och med helt andra anspråk än de romerska härskarna. En jämförelse mellan den fornskandinaviska kulturen och det romerska imperiet kan därför lätt bli missvisande. Kejsarens roll som pontifex maximus, som en medlare mellan Rom och dess gudar, innebar också ett ansvar för Roms officiella kult. Kejsare prisades för sitt bidrag när det gällde renovering av tempel, så väl som för sina insatser för när det gällde att bevara officiella ritualer (Beard 1998: 252). Under sig hade kejsaren ett prästerskap bestående av flaminer, pontificer och vestaler, som alla på sitt sätt representerade och symboliserade staten Rom (Beard 1998: 1-5). Många av de dagliga religiösa plikterna delegerades och stannade utanför kejsarens kännedom och direkta kontroll. Ett par senatorer var exempelvis ansvariga för att ge tillstånd för religiösa ceremonier på allmän plats och för underhåll av religiösa byggnader. Under dessa senatorer fanns även ett brett lager av officiellt underställda administratörer av enskilda tempel (Beard 1998: 252-253). Men åtminstone symboliskt och vid avgörande beslut var det kejsaren som kontrollerade och ansvarade över den offentliga kultens tempel. En av de mest slående förändringarna kom att bli de nya tempel som byggdes åt de från och med Ceasar förgudade kejsarna vilka kom att få betydelse för hela det romerska religiösa landskapet. Ungefär hälften av de cirka tjugo stadstempel som byggdes mellan Augustus och Constantins regeringstid var dedikerade till kejsaren. Nästan alla förgudade kejsare lät resa nya tempel till sin egen ära, åtminstone fram till det andra århundradet i vår tideräkning (Beard 1998: 253). Någon motsvarighet till detta går inte att finna när det gäller den fornskandinaviska eller forngermanska kulturen.

Det råder däremot, enligt Kaliff och Sundqvist, konsensus om at brakteaternas motiv inspirerats av romerska kejsarmedaljonger (Kaliff & Sundqvist 2004: 84). Brakteatrarnas motiv visar på ett illustrativt sätt en ackulturation, där motiven på en gång kan vara den germanske Oden, men där denne fått uppta romerska influenser. Bakom detta skeende kan man ana maktpolitiska ambitioner hos elitgrupper i Skandinavien. Inflytelserika skandinaver med erfarenhet av från den romerska kultursfären omformar en idé för att passa i en ny miljö. Endast en utvald elit, hövdingen och dennes närmaste män blir initierade i den nya föreställningsvärld som bildmotivet på brakteaterna representerar. Vissa av dessa motiv har till och med försetts med runinskrifter (Kaliff & Sundqvist 2004: 94-95). För skandinaviska före detta legionärer var kanske Mithras Oden och Oden Mithras. Det viktiga i sammanhanget som lyfts fram är att det fanns en kraftfull gudom som var sammanhållande för militära enheter. Enligt Kaliffs och Sundqvists hypotes faller med tiden dessa kunskaper i glömska, bara den gamle Oden finns kvar, men nu i en delvis förändrad skepnad Kaliff & Sundqvist 2004: 100).

Vad runstenar kan avslöja om härskarmakt och religion

YggdrasilHagerman beskriver runstensresandet som en ”modevåg” som drog fram över Skandinavien efter det att den mäktige kung Harald Blåtand rest en sten i Jelling år 965. Från slutet av 900-talet blev det plötsligt populärt att hedra sina förfäder på kungligt manér och manifestera både sin egen ställning och sin tro genom att låta rista in vissa ofta återkommande motiv och strofer på minnesstenar över döda anförvanter (Hagerman 1996: 150). När sedvänjan så småningom nådde Mälardalen kom den att dröja kvar där längre än på andra ställen tills den plötsligt upphörde på 1130-talet. Det är därför det finns ovanligt många stenar koncentrerade till detta område. Runstenarna ställdes ofta väl synliga vid vägar, broar, gravfält och ägogränser, troligtvis för att tydligt visa sitt budskap för alla som passerade. De efterlevandes arv kan ha haft en immateriell aspekt även om de också sannolikt också bestod av materiella ting som mark och gårdar. Anförvanterna markerade att de tog över efter den döde och var arvtagare till dennes rättigheter, ställningstaganden, titlar och allianser (Hagerman 1996: 153). Det var en omvälvande tid då förmögenheter och markegendomar bytte ägare, men också det religiösa landskapet förändrades. Ibland ställdes runstenar på hedniska gravfält och senare invid kristna kyrkor. Bygdehövdingar och stormän var den hedniska kultens upprätthållare på tinget. När de bytte tro hade de goda skäl att förkunna detta på runstenar. Genom sitt ledarskap hade de möjlighet att förändra den officiella kulten i sin bygd, men de var knappast kraftfulla nog att ändra den officiella kulten i hela landsdelen (Hagerman 1996: 154-155). Det anses allmänt att avsaknaden av en stark kungamakt bidrog till att kristnandet av Mälardalen och Sverige som helhet därför drog ut på tiden. Hedniska traditioner kan långt därefter ha fortsatt att vårdas hemma på gårdarna (Hagerman 1996: 155). Så menar också Hagerman som tolkar de tusentals runstenarna som restes i Mälardalen som att det bland svearna inte fanns någon härskare med en tillräckligt stark ställning att han kunde göra kristendomen offentlig i ett enda slag. Det är också allmänt känt att kristnandet i denna del av Norden blev en långdragen process (Hagerman 1996: 161).

Konungaoffer
Bibelns Allhärskare, överstepräst och Messiasgestalt

I det Gamla testamentet finner man i Jesajas nionde kapitel en beskrivning av Allhärskaren som en Fredsfyrste som skall komma då folket vandrar i mörker.

Ty ett barn har fötts, en son är oss given.

Väldet är lagt på hand axlar,

och detta är hans namn:

Allvis härskare,

Gudomlig hjälte,

Evig fader,

Fredsfyrste.

Väldet skall bli stort,

fredens välsignelser utan gräns

för Davids tron och hans rike.

Det skall befästas och hållas vid makt

med rätt och rättfärdighet

nu och för evigt.

Herren Sebaots lidelse

skall göra detta.

(Jesaja 9:6-7)

Denna strof läses återkommande inom den kristna kyrkan och tolkas som en gammaltestamentlig profetia till den kommande Messiasgestalt, som är Jesus Kristus, Gud son, kyrkans Herre. I Hebreerbrevet kan man ur ett nytestamentligt perspektiv skaffa sig en uppfattning om vem Jesus är. Han kallas för överstepräst och konung. Det som kännetecknar Kristus i detta avseende är han förmåga att känna med oss i våra svagheter, en människa som har prövats på alla sätt och varit som vi, men som till skillnad från oss är utan synd. Enligt detta Paulusbrev, som sammanknyter det Nya förbundet med det gamla, utsågs på gammaltestamentlig tid varje överstepräst bland människor, och det var människor han fått till uppgift att företräda inför Gud, genom att frambära offergåvor för deras synder. En överstepräst kan ha fördrag med de okunniga och vilsegångna eftersom han själv är behäftade med svaghet och därför måste frambära syndoffer lika mycket för sig själv som för folket. Ingen tar sig denna värdighet utan blir kallad av Gud, liksom Aron:

Så är det också med Kristus. Han tog sig inte värdigheten som överstepräst utan fick den av honom som sade: Du är min son, jag har fött dig idag, liksom han på ett annat ställe säger: Du är för evigt präst, en sådan som Melkisedek. (Hebr. 5:5-6)

Och vidare:

Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning, av Gud kalla överstepräst, en sådan som Melkisedek.

Vem är då denne märklige person? I Hebreerbrevets sjunde kapitel ges en förklaring:

Denne Melkisedek var kung i Salem och präst åt Gud den Högste. Det var han som mötte och välsignade Abraham när denne vände tillbaka efter sin seger över kungarna. Det var åt honom Abraham gav tionde av allt. Fört och främst betyder hans namn ”rättfärdig konung”, vidare är han kung i (Jeru) Salem, det vill säga ”fredskonung”. Han har ingen far, ingen mor och inget stamträd. Hans dagar har ingen början, hans liv inget slut. Han är lik Guds son: han förblir präst för alltid (Hebr. 7:1-4). [Se även Första Mosebok kapitel 14 om hur Abraham besegrade fyra kungar och hur Melkisedek välkomnar och välsignar honom]

Melkisedek välkomnade patriarken Abraham efter att ha besegrat fyra kungar. I Första mosebok kan man läsa:

Melkisedek, kungen i Salem, kom ut med bröd och vin; han var präst åt Gud den högste, och han välsignade Abraham (1 Mos 14:18-19).

Han beskrivs som ”en präst av Guds allra högsta”. I psaltarsalm 110:4 står det skrivet att:

”Herren (Gud) har svurit en ed som han inte skall bryta: Du är präst för evigt i Melkisedeks efterföljd.

Det verkar därför troligt att David övertog ett heligt kungadöme då han besegrade Jerusalem och att dessa passager reflekterar en positiv tolkning av denna gärning som härskarlegitimerande gentemot mot dem som eventuellt protesterade mot detsamma, eller uppfattade detta maktövertagande som en ren konstruktion.

En Konung dör för Folket

Konungen Harald Hildetand faller i Bråvallas slag av Hugo HamiltonMitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen så hade mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna värden.” Då sade Pilatus till honom: ”Så du är dock en konung?” Jesus svarade: ”Du säger det själv, att jag är en konung. Ja, därtill är jag född, och därtill har kommit till världen, att jag skall vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen hör min röst.” (Joh. 18:36-37, 1917 års översättning)

I Gamla testamentet smörjs kungarna med olja som ett tecken på att de är utvalda och att de är andligt rustade för uppgiften. På Jesu tid väntade många på en Messias, den Smorde, en kung som med vapenmakt skulle befria Israel från det romerska oket. Judarna väntade att Messias skulle vara släkt med kung David, för så hade profeterna sagt. Evangelisten Matteus kallade Jesus för Davids Son. Jesus själv försökte dock aldrig att leva upp till de förväntningar som fanns på honom. Tvärt om menade han att hans rike inte var av denna världen. När motståndarna försökte att få honom på fall och ställde frågan om det var rätt att betala skatt till kejsaren, bad Jesus att få en denar, det mynt man betalade skatt med.

Jesus frågade: ”Vems bild är det?” ”Kejsarens”, svarade de. ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.” När de hörde detta blev de häpna. De lät honom vara och gick sin väg (Matt 22:18-22).

Enligt Oxford Concise Dictionary of World Religions (2005: 374), existerade inte idén om Messias innan den andra tempelperioden, men växte sig stark utifrån det bibliska hoppet att Davids Hus åter skulle regera över det judiska folket. Som ett resultat av den romerska ockupationen av Erez Israel, framträdde en rad Messiasgestalter. Rabbinerna lärde att Messias ankomst skulle innebära klimax i den mänskliga historien och att Guds Rike skulle etableras på jorden. Från tolvhundratalet fokuserades de messianska förväntningarna till den kabbalistiska tankevärlden, och under de kommande århundradena uppträder en rad falska Messiasgestalter.

Kyrkan hävdade under sin framväxt att härskaren måste få den personliga kvaliteten att utöva makt, själva ”kungligheten”, av Gud. Det var den kristna tron som satte kraft bakom orden. Kungen erhöll helt enkelt ett gudomligt ämbete. Men han kunde bara få tillträde till detta genom kyrkans förmedling. Detta kunde ske genom att biskopar från rikets olika landsändar samlades i ett kyrkligt riksråd, den nationella synoden (Hagerman 1996: 62). Den gudomliga invigningen, eller kröningen, utfördes med chrisma, en helig smörjelse som tillreddes av olivolja och kryddväxter. Den blivande kungen visade sin underkastelse genom att stå framstupa på knä med ansiktet mot golvet. Under böner och välsignelser fick han ta emot smörjelsen. Den heliga oljan lades på händer, bröstkorg, axlar, armbågar och huvud. Det var i smörjelsen ögonblick som den nya konungen skapades. Först efter detta kunde maktens symboler överräckas: exempelvis spiran, svärdet, ringen, nyckeln, och kronan (Hagerman 1996: 63).

Även i fornnordiska sammanhang finns många spekulationer kring detta och man har ibland sett denna typ av offerhandling som ett uttryck för det sakrala kungadömet, enligt den modell som presenterades av James Frazer, som ju menade att kungen offrades då han inte längre kunde fullfölja sina uppgifter. Han betraktade vidare detta som ett ursprungligt fenomen i religionernas historia (Näsström 2002: 255). Här kan man finna flera målande exempel på mytiska härskare från fornnordiskt område. Här finner man exempelvis Fjolner som drunknar eller dränks i ett ölkar, Domalde och Olav Trätälja som offras av sina undersåtar, med flera (Näsström 2002: 255).

Olov Trätälja

Olov Trätälja av  Gerhard MuntheÄven på nordiska breddgrader har det tydligen förekommit att kungar har offrats. Kung Olov som koloniserade Värmland lär ha blivit offrad när landet på grund av de många nybyggarna utarmades och hungersnöd uppstod. Snorre skriver följande:

Det blev svår hungersnöd och svält. De skylde detta på sin kung. Såsom svearna var vana att skylla både årsskörd och hungersnöd på kungen.

Kung Olav blotade inte mycket. Detta tyckte Svearna illa om och de ansåg att det orsakade hungersnöden. Svearna drog samman en här och angrep kung Olav och belägrade hans hus och brände honom inne. De gav honom åt Oden och offrade honom för god årsväxt. (NKS I, 67)

Bakom dessa myter anar Näsström en struktur där kungen utgjorde den främsta representanten för sitt folk och därför bar ansvar för dem inför gudarna. Kungen som en central gestalt innefattar helheten i den ordnade världen och hotas denna av kaos, blir han krisens offer och dödas rituellt (Näsström 2002: 251).

Sveakungen Domaldes död

Så mycket bättre gick det inte heller för Sveakungen Domalde. I Heimskringlas femtonde kapitel (Ynglingasagan) kan man läsa följande:

Domalde tog arv efter sin fader Visbur och rådde över riket. I hans dagar blev det i Svitjod svält och nöd. Då anställde svearna stora offer i Uppsala. Första hösten blotade de oxar, men årsväxten förbättrades icke. Den andra hösten blotade de människor, men äringen blev som förut eller sämre. Den tredje hösten kommo svearna manstarka till Uppsala, då bloten skulle äga rum. Hövdingarna höllo rådslag och blevo ense om att Domalde, deras konung, var skuld till missväxten, och tillika, att de skulle offra honom för att få en god äring, överfalla och dräpa honom och färga altaret med hans blod. Så gjorde de också¨. ( Ur Heimskringla, Ynglingasagan, kapitel 15).

Kung Godfred

Sunset Sweden. Bild: Hebriana AlainetaloNu behöver kanske inte det faktum att en kung offras nödvändigtvis betraktas som en religiös handling. Kanske kan det ses som en praktisk offerhandling för att bokstavligt talat undanröja en hotande fara som riskerar att drabba många fler människor än kungen. Ett målande exempel är berättelsen om den danske kungen Godfred som hade det stora kejsarriket i påträngande närhet. Istället för att medla valde han att gå till attack genom att angripa en karolingisk handelsplats i Reric år 808. Godfred lät flytta dess handlande invånare till danskt territorium och klargjorde därmed för Karl den store att det fanns ännu en härskare vid Östersjön som hade för avsikt att kontrollera den livliga handeln. Väl medveten om vad som var att vänta började han förstärka den väldiga försvarsvallen söder om marknadsplatsen Danevirke, något han säkert hade goda skäl till. Kejsarens väldiga armé satte sig i rörelse norrut. Danskarna själva avvärjde den överhängande faran genom att ta kungen av daga, och så snart kungen var undanröjd anhöll hövdingarna om fred. Nya villkor ordnades snabbt mellan karolinger och daner. Handelsplatsen Hedeby blomstrade och inordnades i den karolingiska intressesfären (Hagerman 1996: 71).

Några sammanfattande slutsatser

Med mitt resonemang vill jag här visa att det trots allt inte enbart rör sig om skenbara likheter utan att det i viss mån går att göra en koppling mellan den germanska och romerska härskarelitens legitimering av makten. Ambitionen tycks ha varit att i maktlegitimerande syfte visa att; makten och äran är av gud eller gudarna given. Avslutningsvis menar jag att det finns likheter, såväl som olikheter, men framförallt att de likheterna man nu finner tar sig väldigt olika uttryck i Skandinavien, där de från Rom komna influenserna har fått gro och verka. Med tiden blir dessa influenser också en del av den inhemska kulturen i Skandinavien.

Kristian Pella

Referenser

Beard, Mary, John North and Simon R. F. Price 1998, Religions of Rome. Volume I: A History, Cambridge: Cambridge University Press.

S.E.G. Brandon 1998.”The Myth and Ritual Position Critically Examined”, The Myth and Ritual Theory. An Anthology. Edited by: Robert A. Segal. Blackwell Publishers, 1998: 388-411.

Clunies Ross, Margaret 1996 (1994). Hedniska Ekon: Myt och Samtal i Fornnordisk Litteratur. Gråbo: Anthropos: Originalets titel: Prolonged Echos – Old Norse myths in medieval Northern Society. Odense: Odense University Press.

Davidson Ellis, H. R. 1966. Nordens gudar och myter [Originalets titel: Gods and Myths of Northern Europe], Stockholm: Prisma.

Freud, Sigmund 1939. The Origins of Religion – Moses and Monotheism: Three Essays.

Gustafsson, Gabriella 2000. ”Evocatio Deorum – Historical and Mythical Interpretations of Ritualised Conquest in the Expansion of Ancient Rome,” Historia Religionum, 16, Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

Hagerman, Maja 1996. Spåren av kungens män: Om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid till medeltid. Stockholm: Rabén Prisma.

Kaliff, Anders & Sundqvist, Olof 2004. Oden och Mithraskulten. Religiös ackulturation under romersk järnålder och folkvandringstid. OPIA 35. Uppsala: Institutionen för arkeologi. Uppsala universitet.

Näsström, Britt-Mari 2002. Fornskandinavisk Religion: En grundbok. Lund: Studentlitteratur.

Price, Simon 2002. Rituals and Power: The Roman Imperial Cult in Asia Minor. Cambridge: Cambridge University Press.

Robertson Smith, William 1998. ”Lectures on the Religion of the Semites”, Myth and Ritual Theory. An Anthology, Ed. Robert A. Segal. Oxford: Blackwell: 17-34.

Schjødt, Jens Peter 2008. Initiation between Two Worlds: Structure and Symbolism in Pre-Christian Scandinavian Religion. The University Press of Southern Denmark.

Segal, Robert A 1998. “Introduction”, Myth & Ritual TheoryAn Anthology, Ed. Robert A Segal. Oxford: Blackwell: 1-13.

Steinsland, Gro 2007 (2005). Fornnordisk religion. Stockholm: Natur och Kultur: Originalets titel: Norrøn Religion. Myter, Riter samfunn. Oslo: Pax forlag A/S.

Sundqvist, Olof 2002. Freyr’s Offspring. Rulers and Religion in Ancient Svea Society. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis. Historia Religionum 21.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Ayodhya sexton år efteråt

1992 jämnade extremistiska hinduer Babru moskén från 1500-talet i Ayodhya till marken, under det att ledare för BJP och andra politiska grupperingar hejade på. Omkring tvåtusen människor mördades i de ...

Av: Pär Fredborn Larsson | Resereportage | 10 februari, 2009

Dagarna bara försvinner

slängt idag ut min enorma samling plank- och bredstumpar från ena lidret, kan inte fatta hur det blivit sådana mängder, och ens varifrån, helt abnormt, men tiotals års mest meningslösa ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 02 augusti, 2012

Sado-masochism - historien bakom ordet

Sado-masochism - historien bakom ordet Donatien Alphonse Francois de Sade (1740-1814) framkallar ett ord. Den stolte markisen, den subversive författaren, den ständige fängelsekunden och den store ateisten är upphovet till ett ...

Av: Agneta Tröjer | Essäer om samhället | 04 augusti, 2007

Samuel Beckett, nobelpristagare 1969. En tillbakablick

Samuel Beckett fick nobelpriset år 1969 och har nått ut till en stor publik, framför allt när det gäller pjäsen I väntan på Godot, just nu aktuell på Stockholms Stadsteater ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2009

Oförkränkta sinnen

Jag levde före revolutionen sovande med fagra kärleksbon i lindor runt hårsvallet och skuldrorna. Duva, nu när du kommer dråsande, kommer du sent men du kommer efterlängtad.Ömmande lust och ömhet ...

Av: BOEL SCHENLÆR | Essäer om religionen | 07 september, 2009

Rapport från Stockholms genrefilmfestival ”Monsters of Film”

Från 8:e till 12:e oktober 2014 iscensattes den andra upplagan av Monsters of Film-festivalen i Stockholm, en genrefilmfestival där skräck, fantasi, provokation, surrealism, konst och framförallt monster får plats. Festivalen ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om film | 25 oktober, 2014

Benjamin 3

     

Av: Håkam Eklund | Kulturen strippar | 28 augusti, 2011

Oliver Knussen, foto Mark Allan

Orkesterns man! - Oliver Knussen i Stockholms konserthus

Tonsättarporträtten i Stockholms konserthus är inne på sin trettioförsta vända. Nu kan man hänga upp ytterligare ett porträtt - på den engelske tonsättaren Oliver Knussen - bredvid de andra trettio ...

Av: Ulf Stenberg | Musikens porträtt | 01 december, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.