Kan islam och demokrati förenas?

Om 1980-talet dominerades av fruktan för export av den iranska revolutionen, så har perspektivet under 1990-talet vidgats till ett globalt islamiskt hot. 1 De olika riktningarna inom dagens islam tenderar ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 26 augusti, 2013
Essäer om samhället

Zonen mellan verklighet och verklighet

Under större delen av 2000-talets första årtionde publicerades en liten tidskrift i A5-format som kom fyra gånger om året. Den hette Mitrania och trots det obetydliga formatet var Mitrania en ...

Av: Bertil Falk | 16 mars, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Lovsång

Tidig morgon vid Gryningens Port Din hand sträcktes ut- möte med min Vi vandrade igenom och - det blev Morgon - det blev Zenit - allt stod stilla Vi voro en - varandras like  

Av: Violet Tengberg | 26 april, 2010
Utopiska geografier

När vetenskap blir till religion

Jag är för vetenskap. Så länge den inte blir till religion. När den blir till religion händer det att bokstavstrogna vetenskapsfundamentalister kryper fram ur gömmorna och etablerar sig som nät-terrorister. Till ...

Av: Stefan Whilde | 01 Maj, 2013
Stefan Whilde

Det Messianska löftet. Julen som epifani och epistemologi…



Venite adoremusVi kan trots all den ambivalens som omger oss i våra känslor kring julen, visionen av löftet, kraven, den goda viljans fest, och därmed även lätt hyckleriets, och de stora besvikelsernas fest knappast förneka att trots all den sekularisering västerlandet genomgått, och delvis sökt exportera, så har ingen kristen sedvänja eller inget judeokristet koncept nått ut i världen i sådan omfattning. Att själva innehållet samtidigt helt trängts bort och täckts över är givet…

Minns en berättelse om en julkrubba i en kyrka den prästen förevisade för besökande skolbarn från andra och tredje klass. När han frågade om de kunde peka ut gestalterna i krubban, kunde barnen inte peka ut en anda, inte ens självaste Jesusbarnet… Denna sekulariserings ”välsignelse” kan vi väl då se som ett faktum, och framtida generationer kommer inte att förstå Madonna-porträtten, ikoner, eller överhuvudtaget de berättelser vilka burit upp vår kultur genom tiderna… Den virtuella ytan och innan för bortträngningens skenbara vacuum, det område där atavismens mörkergestalter lever sitt liv i glömskans Tartaros… Återuppstånden i sin perverterade form av Vampyr, monster gengångare

Men här må Messias åter ta gestalt

De sekulära, rationalisterna de som anser sig ”upplysa” oss och genomlysa alla mysterier med förnuftets ljus gör ofta invändningar mot julen ur flera olika perspektiv. Ett är då att söka informera oss om olika historiska felaktigheter och absurditeter i evangeliet… Ett annat är att ge olika förklaringar där man drar fram de hedniska elementens närvaro i de riter och seder som kopplats till julen… I båda finns ett gemensamt syfte: att befria oss från det som kallas ”vidskepelse”, mörker och rädsla… Ytterligare kan tillkomma kritik mot den kommersialism och det frosseri som blivit Julens innehåll till följd av just den ”befrielse” man velat uppnå. Tomrummet efter den Gud som blivit stum och dödförklarad, och med mordet på hans förkunnare (här följer jag Freuds hypotes om att det fanns två Mose vara den förste dräptes eller offrades vid Sinai, för att långt senare följas av den andre), vilket leder till dansen runt Guldkalven… Nu som då?

Messias, den smorde, den utvalde, förmedlaren, fridsfursten den som bringar försoning och föråtelse är han då inte ett uttryck för ett djupt känt behov, en längtan vars gestaltning kanske fått sitt klaraste och tydligaste svar i Kristusgestalten, i berättelsen om Jesu födelse, förkunnelse, liv och död? Att hela denna ”berättelse” med alla dess element av myt, profetia och löfte varken kan eller skall ”bevisas” eller motbevisas som vetenskap eller beprövad erfarenhet i sig. Vår tid har på ett ytterligt motbjudande och destruktivt sätt berövat myten både dess funktion och karaktär. Myt används nu ofta i betydelsen lögn eller vidskepelse… Samtidigt har dagens ”sanningar” och fakta relativiserats intill oigenkännlighet, i det destruktiva syftet att användas i politik och ekonomiska syften…

Genom att beröva oss traditionen, och dess själsligt andliga innehåll i religionens gestaltning, samt dess rytmiska återkommande formskapande spegling av årets förlopp

Mytens funktion i äldre tid var att fylla tillvaron med mening och ge den en begriplig gestaltning i berättelsens form. Dagens myter verkar däremot olyckligtvis uppmana till våld, täcka över och förneka dess eller rättfärdiga detsamma… Men låt oss nu återvända till julevangeliets Jesusbarn, och hans födelse. Gör man affär av de inledande orden i Julevangeliet har man omedelbart blockerat sig… Hakat upp sig på den påstådda skattskrivningen, den omöjliga årstiden, tvivlen kring barnamordens verklighet är och förblir hela berättelsen totalt obegriplig. Men om vi betänker att berättelsen nedtecknats ur minnet av män vilka endast enligt berättelser hade någon föreställning om vad som skett och då försett den med detaljer för att göra den mer trovärdig och levande är det givetvis något annat vi har att göra med…

Natum videte regem angelorum Att den kristna julen i sig metaboliserat och integrerat olika hedniska och förkristna seder är inte om vi ser på kristendomens utveckling ett argument emot. Inte heller för. Att kristendomen kunde bli en världsreligion berodde ju just på dess förmåga till detta… Att i sig uppta alla tillflöden och på så sätt växa till en bred flod Det som föregått och funnits tidigare, betraktades som missförstådda profetior, aningar och avarter… Alltså Jesu födelse var fullbordan av ett löfte och svaret på en längtan. Och den judiska Toran förvandlades till en eskalerad profetia, Gamla Testamentet, delvis via omredigering…

Myten skiljer sig trots dess nära nog tvillingskap med religionen med dess stränga kanon, lära från denna genom att den är fri, anpassas till den topos i tid och rum som för tillfället bäst lämpar sig. Som när vi berättar en saga för ett barn… Och Julevangeliet kommer mycket nära det mytiska, saga det naiva, folkliga både till innehåll och gestaltning

Myten är för mig en gestaltning av berättaren, må han sedan vara en instiftare, profet, förkunnare, shaman skald eller poet, grundare av en religion, ideologi, filosofi eller vetenskap en som skall ge kollektivets ångest och ovisshet en lättnad i en fattbar form. Dess funktion är att inför en hotande apokalyptisk vision ge eller återskapa ett hopp.

Varför Julevangeliet blivit så älskat, utbrett och så laddat är att det för varje barn ger en tröst inför tanken att även om du fötts olämpligt, i ett stall bland djur och på flykt är du ett infriat löfte en hemlighet och ett under…Förväntningarna inför de hemliga paketen är en gestaltning av den hemlighet moderns graviditet bär på, den ovisshet…och dess förlösning ja förlosselse…Hemligheten med den förkättrade maskerade tomten svarar mot barnets ovisshet och okunskap om konceptionen och vem fadern är, den preoidipale faderns okända och ofta både skrämmande och lockande gestalt…

sagrada familiaDetta kunde vara julens sanna innebörd. Undret att den abstrakte avlägsne Guden är en kärleksfull fader som ger utan att kräva gengåvor, och att Jesus som föds är förmedlaren, där Gud tagit en mänsklig gestalt och gör det för att själv dela människans skröplighet, och död, född i ett stall, förhistoriskt antediluvianskt istida eller än tidigare kollektivt minne av hur. Mänskligheten nära nog gick under. Då den bestod av högst ett par tusen individer, kanske inklämda mellan is och undergång, sannolikt befläckad av mord på sina ledare firade ett barns födelse och hoppet om dess överlevnad… Att Jesus Kristus blev för de kristna det uppfyllda löftet… Och är det då något som skamfyllt skall döljas, förnekas och hånas? Jag tror inte att någon annan religiös lära eller inriktning tar skada av detta om den inte själv står på vacklande grund… Skall inte tvingas till kyrkan… Besök kyrka, synagoga, moské och din inre rymd växer. Desto mer förstår du att allt är ett och dess olika manifestationer. Att avskaffa religionen vilket rationalisterna drömmer om leder lätt till den regression vi nu åter tycks falla ner i. Den ’’Blut und Boden’’ mystik vilken nazismen och Stalins Sovjet nedföll i. Tomrummet fylls med det atavistiska, fundamentalistiska, behärskat av våld och blod. Där offret är skyldigt, förtjänar sin död.

I stället för den rika levande berättelsen står vi där tomma och hjälplösa inför den grymma insikten att vi förlorat den bundna struktur traditionen, berättelsen gav oss, och inför det hånfulla: ’’Jaså du tror fortfarande på Tomten’’, ’’att vi kastat ut Jesusbarnet med badvattnet’’.

Så en djupt personlig upplevelse. Från barndomen. Trots att jag växte upp i ett närmast ateistiskt, eller måhända agnostiskt hem gav min far via de rikt illustrerade Biblar vi hade i vårt hem oss alla de centrala berättelserna med stor dramatik, ja till och med kunde vi spela upp scenerna med Israels uttåg ur Egypten, utdrivningen ur paradiset.

Till detta tillkom de bibliska berättelser man då ännu fick sig till livs i småskolan i efterkrigstidens Finland.

Varje Julaftonsdag mot kvällningen gjorde min far som var läkare och psykiater en rond. Min syster och jag följde med, något som vi såg som ett ärofullt uppdrag. Och det var ett oförglömligt intryck hur sjuka, av livet sönderslitna, lidande, skugglika varelser, vaknade till liv, lyste upp av glädje och hopp då de fick se oss barn, ta oss i hand och hälsa… Som om levande lyckliga minnen från barndomen, tiden innan krigen återuppväckts inför det vikande mörkret. Avdelningarna upplysta av levande ljus, smyckade julgranar, julbonader… Utan för vintermörkrets hisnande stjärnbeströdda himmelsvägg. Alltid kommer jag att fördra mystikens chiaroscuro kring detta framför det sekulära strålkastarljusets obarmhärtiga amputationssåg.

 

Oliver Parland

 

 

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Stefan Zweig

Stefan Zweig om den politiska människan

Tobias Harding om den  österrikisk-ungerske författaren Stefan Zweigs politiska konservatism.

Av: Tobias Harding | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2015

Ndue Ukaj; Godo

Ndue Ukaj (1977) är en albansk-svensk författare, publicist och litteraturkritiker. Han har varit medarbetare i flertalet litterära tidskrifter och redaktör till ett antal litterära verk. Han har också varit chefredaktör ...

Av: Ndue Ukaj | Utopiska geografier | 30 juli, 2012

 Leandro Erlich“Swimming Pool”  The 21 st. Century Museum of Art of Kanazawa, Courtesy the Artist

Ända in i kaklet! - simbassänger i konsten

Simbassängerna låg uppradade i dalen som en flod som ledde ända fram till huset. När Burt Lancaster dyker upp i början av filmen The Swimmer från 1968 har han bara ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 25 februari, 2017

En generation som var kåt på att leva! Intervju med Benny Holmberg

Benny Holmberg är en av Tidningen Kulturens portalfigurer. Han har skrivit essäer, recensioner, skönlitterära texter och är aktiv del av Tidningen Kulturens verklighet. Det känns därför konstigt att redaktionen intervjuar honom ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 29 augusti, 2013

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Om divergent tänkande – det spruckna jaget och den dualistiska kulturen

Ordet ”bipolär” kan förklaras och förstås etymologiskt genom att hänvisa till det äldre latinets dvi som är besläktat med svenskans ”tve” (två eller dubbel). Latinets polus har i sin tur ...

Av: Viklas Mossperg | Gästkrönikör | 14 december, 2013

Oväder

Nog går det att läsa Nick Caves omarbetning av John Lee Hookers "Tupelo Blues" som en dikt:Looka yonder! Looka yonder!Looka yonder! A big black cloud come!A big black cloud come!O ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om litteratur & böcker | 03 januari, 2011

John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 17 februari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.