Ett barn är fött...

Idyllen kan vara påträngande. Den kan bli för mycket. Idyllen är då ofta avskild från det verkliga. Den avsedda relationen av en s.k. inkarnation kan vara bruten. Några vill inte ...

Av: Hans-Evert Renérius | 25 december, 2014
Gästkrönikör

HANDLINGAR KRING RAYMOND ROUSSELS DÖD

"P.S. Kommissariat - sekt. Politeama - Palermo14 juli 1933 År XI i Fascismens EraInterntelegramÄrade herr förste PretorÄrade herr KvestorPalermo Vid omkring tiotiden idag på förmiddagen då hotellvaktmästaren Antonio Kreuz på Hotel ...

Av: Leonardo Sciascia. översättning: Torbjörn Elensky | 05 oktober, 2009
Utopiska geografier

Jacksonbot in action

Det där kan min robot göra bättre – om konst som algoritmer

Kallar du det där för konst? Min robot skulle kunna göra det mycket bättre! Kanske kommer konstnärer att ersättas av robotar i framtiden. Påståendet får nog en del att rynka ...

Av: Mathias Jansson | 18 februari, 2015
Essäer om konst

46. Kjell

Kjell skyndar över Mårtenstorget. Han är på väg till lasarettet för att sortera bland de gamla apparaterna. Han har varit där i perioder under hela hösten. Ombyggnationen som är på ...

Av: Kjell | 09 november, 2012
Lund har allt utom vatten

Det Messianska löftet. Julen som epifani och epistemologi…



Venite adoremusVi kan trots all den ambivalens som omger oss i våra känslor kring julen, visionen av löftet, kraven, den goda viljans fest, och därmed även lätt hyckleriets, och de stora besvikelsernas fest knappast förneka att trots all den sekularisering västerlandet genomgått, och delvis sökt exportera, så har ingen kristen sedvänja eller inget judeokristet koncept nått ut i världen i sådan omfattning. Att själva innehållet samtidigt helt trängts bort och täckts över är givet…

Minns en berättelse om en julkrubba i en kyrka den prästen förevisade för besökande skolbarn från andra och tredje klass. När han frågade om de kunde peka ut gestalterna i krubban, kunde barnen inte peka ut en anda, inte ens självaste Jesusbarnet… Denna sekulariserings ”välsignelse” kan vi väl då se som ett faktum, och framtida generationer kommer inte att förstå Madonna-porträtten, ikoner, eller överhuvudtaget de berättelser vilka burit upp vår kultur genom tiderna… Den virtuella ytan och innan för bortträngningens skenbara vacuum, det område där atavismens mörkergestalter lever sitt liv i glömskans Tartaros… Återuppstånden i sin perverterade form av Vampyr, monster gengångare

Men här må Messias åter ta gestalt

De sekulära, rationalisterna de som anser sig ”upplysa” oss och genomlysa alla mysterier med förnuftets ljus gör ofta invändningar mot julen ur flera olika perspektiv. Ett är då att söka informera oss om olika historiska felaktigheter och absurditeter i evangeliet… Ett annat är att ge olika förklaringar där man drar fram de hedniska elementens närvaro i de riter och seder som kopplats till julen… I båda finns ett gemensamt syfte: att befria oss från det som kallas ”vidskepelse”, mörker och rädsla… Ytterligare kan tillkomma kritik mot den kommersialism och det frosseri som blivit Julens innehåll till följd av just den ”befrielse” man velat uppnå. Tomrummet efter den Gud som blivit stum och dödförklarad, och med mordet på hans förkunnare (här följer jag Freuds hypotes om att det fanns två Mose vara den förste dräptes eller offrades vid Sinai, för att långt senare följas av den andre), vilket leder till dansen runt Guldkalven… Nu som då?

Messias, den smorde, den utvalde, förmedlaren, fridsfursten den som bringar försoning och föråtelse är han då inte ett uttryck för ett djupt känt behov, en längtan vars gestaltning kanske fått sitt klaraste och tydligaste svar i Kristusgestalten, i berättelsen om Jesu födelse, förkunnelse, liv och död? Att hela denna ”berättelse” med alla dess element av myt, profetia och löfte varken kan eller skall ”bevisas” eller motbevisas som vetenskap eller beprövad erfarenhet i sig. Vår tid har på ett ytterligt motbjudande och destruktivt sätt berövat myten både dess funktion och karaktär. Myt används nu ofta i betydelsen lögn eller vidskepelse… Samtidigt har dagens ”sanningar” och fakta relativiserats intill oigenkännlighet, i det destruktiva syftet att användas i politik och ekonomiska syften…

Genom att beröva oss traditionen, och dess själsligt andliga innehåll i religionens gestaltning, samt dess rytmiska återkommande formskapande spegling av årets förlopp

Mytens funktion i äldre tid var att fylla tillvaron med mening och ge den en begriplig gestaltning i berättelsens form. Dagens myter verkar däremot olyckligtvis uppmana till våld, täcka över och förneka dess eller rättfärdiga detsamma… Men låt oss nu återvända till julevangeliets Jesusbarn, och hans födelse. Gör man affär av de inledande orden i Julevangeliet har man omedelbart blockerat sig… Hakat upp sig på den påstådda skattskrivningen, den omöjliga årstiden, tvivlen kring barnamordens verklighet är och förblir hela berättelsen totalt obegriplig. Men om vi betänker att berättelsen nedtecknats ur minnet av män vilka endast enligt berättelser hade någon föreställning om vad som skett och då försett den med detaljer för att göra den mer trovärdig och levande är det givetvis något annat vi har att göra med…

Natum videte regem angelorum Att den kristna julen i sig metaboliserat och integrerat olika hedniska och förkristna seder är inte om vi ser på kristendomens utveckling ett argument emot. Inte heller för. Att kristendomen kunde bli en världsreligion berodde ju just på dess förmåga till detta… Att i sig uppta alla tillflöden och på så sätt växa till en bred flod Det som föregått och funnits tidigare, betraktades som missförstådda profetior, aningar och avarter… Alltså Jesu födelse var fullbordan av ett löfte och svaret på en längtan. Och den judiska Toran förvandlades till en eskalerad profetia, Gamla Testamentet, delvis via omredigering…

Myten skiljer sig trots dess nära nog tvillingskap med religionen med dess stränga kanon, lära från denna genom att den är fri, anpassas till den topos i tid och rum som för tillfället bäst lämpar sig. Som när vi berättar en saga för ett barn… Och Julevangeliet kommer mycket nära det mytiska, saga det naiva, folkliga både till innehåll och gestaltning

Myten är för mig en gestaltning av berättaren, må han sedan vara en instiftare, profet, förkunnare, shaman skald eller poet, grundare av en religion, ideologi, filosofi eller vetenskap en som skall ge kollektivets ångest och ovisshet en lättnad i en fattbar form. Dess funktion är att inför en hotande apokalyptisk vision ge eller återskapa ett hopp.

Varför Julevangeliet blivit så älskat, utbrett och så laddat är att det för varje barn ger en tröst inför tanken att även om du fötts olämpligt, i ett stall bland djur och på flykt är du ett infriat löfte en hemlighet och ett under…Förväntningarna inför de hemliga paketen är en gestaltning av den hemlighet moderns graviditet bär på, den ovisshet…och dess förlösning ja förlosselse…Hemligheten med den förkättrade maskerade tomten svarar mot barnets ovisshet och okunskap om konceptionen och vem fadern är, den preoidipale faderns okända och ofta både skrämmande och lockande gestalt…

sagrada familiaDetta kunde vara julens sanna innebörd. Undret att den abstrakte avlägsne Guden är en kärleksfull fader som ger utan att kräva gengåvor, och att Jesus som föds är förmedlaren, där Gud tagit en mänsklig gestalt och gör det för att själv dela människans skröplighet, och död, född i ett stall, förhistoriskt antediluvianskt istida eller än tidigare kollektivt minne av hur. Mänskligheten nära nog gick under. Då den bestod av högst ett par tusen individer, kanske inklämda mellan is och undergång, sannolikt befläckad av mord på sina ledare firade ett barns födelse och hoppet om dess överlevnad… Att Jesus Kristus blev för de kristna det uppfyllda löftet… Och är det då något som skamfyllt skall döljas, förnekas och hånas? Jag tror inte att någon annan religiös lära eller inriktning tar skada av detta om den inte själv står på vacklande grund… Skall inte tvingas till kyrkan… Besök kyrka, synagoga, moské och din inre rymd växer. Desto mer förstår du att allt är ett och dess olika manifestationer. Att avskaffa religionen vilket rationalisterna drömmer om leder lätt till den regression vi nu åter tycks falla ner i. Den ’’Blut und Boden’’ mystik vilken nazismen och Stalins Sovjet nedföll i. Tomrummet fylls med det atavistiska, fundamentalistiska, behärskat av våld och blod. Där offret är skyldigt, förtjänar sin död.

I stället för den rika levande berättelsen står vi där tomma och hjälplösa inför den grymma insikten att vi förlorat den bundna struktur traditionen, berättelsen gav oss, och inför det hånfulla: ’’Jaså du tror fortfarande på Tomten’’, ’’att vi kastat ut Jesusbarnet med badvattnet’’.

Så en djupt personlig upplevelse. Från barndomen. Trots att jag växte upp i ett närmast ateistiskt, eller måhända agnostiskt hem gav min far via de rikt illustrerade Biblar vi hade i vårt hem oss alla de centrala berättelserna med stor dramatik, ja till och med kunde vi spela upp scenerna med Israels uttåg ur Egypten, utdrivningen ur paradiset.

Till detta tillkom de bibliska berättelser man då ännu fick sig till livs i småskolan i efterkrigstidens Finland.

Varje Julaftonsdag mot kvällningen gjorde min far som var läkare och psykiater en rond. Min syster och jag följde med, något som vi såg som ett ärofullt uppdrag. Och det var ett oförglömligt intryck hur sjuka, av livet sönderslitna, lidande, skugglika varelser, vaknade till liv, lyste upp av glädje och hopp då de fick se oss barn, ta oss i hand och hälsa… Som om levande lyckliga minnen från barndomen, tiden innan krigen återuppväckts inför det vikande mörkret. Avdelningarna upplysta av levande ljus, smyckade julgranar, julbonader… Utan för vintermörkrets hisnande stjärnbeströdda himmelsvägg. Alltid kommer jag att fördra mystikens chiaroscuro kring detta framför det sekulära strålkastarljusets obarmhärtiga amputationssåg.

 

Oliver Parland

 

 

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Gunilla Nordlund

När drömmen blir verklighet

Jag känner Gunilla Nordlund sedan minst 10 år tillbaka. Jag har alltid uppskattat hennes kraft som regissör och kulturarbetare att aldrig böja sig för makten utan ständigt fortsätta kämpa för ...

Av: Guido Zeccola | Scenkonstens porträtt | 02 november, 2016

Holismer och reduktionismer

Holismen handlar i princip om att se all verklighet som en helhet (inte en delhet). Positivismen (som är den naturvetenskapliga förståelsens centrum och metod) handlar om att se - eller ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 13 maj, 2011

Johan Heinrich Füssli, Le prince Arthur et la reine des fées. Foto:  BOT

Modernismens fria bildspråk

Tänker, tänker jag, att jag nu tagit mig vatten över huvudet med en text (essä) om en så bred och inkluderande -ism som modernismen med utgångspunkt i den anglosaxiska, latinska ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 22 juni, 2015

Pino Masi och det italienska ärret Intervju med Roan Johnson

På den italienska filmfestivalen den 4 – 7 oktober på biografen Sture visades bland annat filmen ”Högst upp på listan” (I primi della lista), en skruvad komedi med allvarliga undertoner ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 oktober, 2012

Universums svekfullhet & förtrolighet

 Hur närma sig verkligheten? Det vore inte obefogat att hävda att stora delar av G.K. Chestertons mångsidiga författarskap graviterar emot denna fråga. Om den då etablerade verklighetsbilden heter det 1912 ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 23 februari, 2013

Eddie och Reb in da House

  Eddie och Reb. Foto: Agneta Tröjer Eddie och Reb in da House I år har Pride House flyttat in på Södra Teatern med ett digert programutbud under Prideveckans första fem dagar. Det ...

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 04 augusti, 2007

Lotta Lotass Fjärrskrift- återvändsgränd eller befrielse?

Lotta Lotass nya bokutgåva är en telexremsa som getts namnet Fjärrskrift och som består av en exklusiv upplaga på 100 ex av ett telexband där förlaget Drucksache också filmat remsan ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 07 juni, 2011

Veckan från hyllan, vecka 27. 2012

Den ekonomiska krisen fortsätter, och detaljerna kring den blir allt mer bisarra. Förra veckan raljerade jag över den nya grekiska finansministern. Det gick bara någon dag och det blev ännu ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 30 juni, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.