Aleksa Lundberg- en dramatiker med fokus på de transsexuellas problem i samhället

Det finns en marginaliserad grupp i vårt samhälle, vars röst inte har lyckats göra sig hörd i nämnvärd grad förrän nu. De transsexuella har levt vid sidan av de givna ...

Av: Jens Wallén | 02 augusti, 2014
Övriga porträtt

Vermeer van Delft och hans konst

Johannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 juni, 2014
Konstens porträtt

Pantheon i Rom

Sommarens esoteriska betydelser

Året, med dess olika årstider, har hermetiska betydelser som binds till solståndet och dagjämningarna och ger den moderna människan möjlighet att stärka banden mellan den individuella själen och världens ande, mellan det ...

Av: Guido Zeccola | 12 juni, 2017
Essäer om religionen

Luther spikar upp de 95 teserna. Målning av Julius Hübner. Foto: Wikimedia

Ett jubileum med komplikationer

”Om inte om hade funnits...” - så börjar ett känt talesätt med många mer eller mindre burleska varianter. Sensmoralen tycks ändå alltid vara, att så kallade kontrafaktiska spekulationer om historiens ...

Av: Thomas Notini | 30 maj, 2017
Kulturreportage

En annorlunda syn på julfirandet



Alawiterna tycks vara  ättlingar till korsfararnas kvarlämnade tross som blandat sig med den inhemska befolkningenDet är hos alawiterna i dagens krigshärjade Syrien som julen (kallad kouzalli ) - försoningens högtid - är allt utom just detta. Ett historiskt perspektiv kan delvis förklara händelsernas förlopp.

En minoritet i dagens Syrien

Alawiterna har alltid betraktats med förakt av den sunnitiska och kristna befolkningen i Syrien och ännu in på 60-talet levde majoriteten under rent feodala villkor. Av sunnitiska fundamentalister ses de som religiösa kättare men trots att alawiterna endast utgör 10 -12 procent av befolkningen har de under drygt 40 år ändå kunnat behålla greppet om makten.

För att förstå hur de kunnat uppnå denna maktposition måste man gå tillbaka till åren efter första världskriget och den uppdelning av Mellanöstern i franska och brittiska mandat under Nationernas Förbunds egid som då ägde rum. Frankrike och Storbritannien förde då en söndra-och härska-politik. Till de styrkor, som sedan efter självständigheten 1946 skulle bli den syriska armén rekryterade den franska mandatärmakten män från de religiösa och etniska minoriteterna: alawiter, druser, ismailiter, kristna araber, kurder och tjerkesser. Avsikten var dels att hålla den sunnitiska majoriteten under kontroll, dels att ingen grupp skulle bli stark nog att utgöra ett hot mot det franska styret.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För alawitiska bondpojkar blev armén det enda sättet att ta sig fram i livet. Liksom övriga religiösa minoriteter tilltalades de av Baath-partiets sekulära och socialistiska ideologi. I förhållande till befolkningsandelen kom alawiterna därför vid självständigheten 1946 att spela en oproportionerligt stor roll i vad som kom att bli Syriens politiska nervsystem - armén och Baath-partiet.

Vilka är då alawiterna?

Alawiternas ursprung är okänt och en rad fantasifulla teorier har framförts. Eftersom inslaget av blonda personer är stort skulle de enligt en vara ättlingar till korsfararnas kvarlämnade tross som blandat sig med den inhemska befolkningen. Som bevis anges vissa kristna inslag i religionen samt det faktum att många alawiter bär kristna namn som Matta (Matteus), Yohanna (Johannes) och Hilanah (Helena).

Troligen uppstod den alawitiska religionen när irakiska missionärer på 900-talet verkade bland den isolerade bergsbefolkningen vid den syriska medelhavskusten, som då antingen var hedningar eller tillhörde olika gnostiska sekter. Alawiterna skulle då vara ett unikt exempel på en grupp som övergått direkt från hedendomen till en shiitisk utbrytarsekt och vars doktriner och ritualer även uppblandats med gnostiska och kristna element samtidigt som även förkristna feniciska religiösa bruk och föreställningar levt kvar.

Trots att alawiterna således har en mer än tusenårig historia finns litet skrivet om dem. Detta har sin förklaring i deras otillgängliga hemtrakter men framför allt i att religionens innehåll endast är känt av dem som blivit särskilt invigda. I likhet med shiiter, druser och ismailiter får alawiterna tillämpa taqiya, hemlighålla sin religionstillhörighet för utomstående och förvränga dess innehåll i vilseledande syfte. 

Alawiternas hemliga tro

Julfirandet - årets viktigaste högtid för alawiternaVad som särskilt utmärker tron är dess starka fokusering på shiamuslimernas centralgestalt Ali som betraktas som själve Guden. Alawiterna har sin egen version av shahada, den islamiska trosbekännelsen: ”Jag vittnar att det inte finns någon Gud förutom Ali.” Vidare åkallas denne direkt i religiösa ceremonier med orden ”Ali Allah”. Det är Ali som har skapat Muhammed men kunskapen om Gud förmedlas av ytterligare en emanation av denne, Salman al-Farisi. Parallellerna till Fadern, Sonen och Den Helige Anden förefaller ju uppenbara och treenigheten uttrycks även genom månen, solen och himlen som i tur och ordning representerar Ali, Muhammed och Salman.

Alawiterna tror att de ursprungligen varit stjärnor som genom sina försyndelser nu måste vistas på jorden i mänsklig skepnad. Efter en serie reningar kan deras själar återfå sin plats på himlavalvet. En trogen måste återfödas sju gånger och föra ett rättskaffens liv innan han definitivt kan lämna det jordiska och återfå ljusets form.

En alawit som syndat återkommer däremot till jorden som jude, muslim eller kristen, något som upprepas tills han själ är ”lika ren som silvret som renats med bly”. Goda muslimers själar återföds i åsnekroppar medan kristna av samma kategori återuppstår som svin och judar som apor. Onda människor tillhörande dessa tre religioner får se sina själar ta boning i fyrfota djur som tjänar som föda.

Religionens innehåll är endast känt av särskilt initierade män. I mystiska former och riter förs noviserna under vindrickande och beslöjande in i en mysterievärld. Den avslutas med en varning till den initierade om följderna av att avslöja vad han fått ta del av: ”Om Du yppar dessa hemligheter skall jag bönfalla Gud att låta jordens omsluta Dig och att Du ej återfår mänsklig skepnad utan i stället efter Din död genomgår en förnedrande förvandling från vilken Du aldrig kommer att finna någon befrielse.”

Alawiterna saknar särskilda gudstjänstlokaler varför en alawitisk by genast igenkänns på att inga minareter eller kyrktorn höjer sig över bebyggelsen. De religiösa festerna firas i hemmen eller kring en wali, en helig plats dit man beger sig på vallfärd. Denna kan vara en religiös mans grav, ett träd inhägnat med stenar, en källa eller toppen av en kulle. Varje by har en eller flera sådana heliga platser kring vilka det religiösa livet utspelas.

Julfirandet - årets viktigaste högtid för alawiterna

al GhajarDe religiösa högtiderna utgör en blandning av för alawiterna särskilda dagar och muslimska och kristna helgdagar, ett arv från det månghundraåriga beroende av kristna och sunniter som de levt under. Julen, som alawiterna kallar kouzalli, är årets viktigaste högtid för de oinitierade bönderna och förbereds månader i förväg. Alla bör skaffa sig nya kläder och slakta ett djur för måltiderna. Julen är också en försoningens högtid. Folk som blivit ovänner under året förutsätts önska varandra god helg, omfamna varandra och glömma gammalt groll. Trettondagen kallas ghtass, dopets dag, och tillägnas Johannes döparen som enligt den orientaliska kristna uppfattningen döpte Jesus på denna dag. På trettondagsafton tänds ljus i alla hus som redan smyckats med olivkvistar och myrten. I gryningen skall man sänka ned sin kropp i vatten i åminnelse av Jesu dop i Jordan. 

De oinitierade tilläts endast passivt delta i vissa religiösa ceremonier, vars innebörd de inte känner till. Sitt eget religiösa behov ger de i stället uttryck för genom offergåvor åt berömda shejkers gravar eller på platser, ofta högt belägna och omgivna av en träddunge som betraktas som heliga och framför allt genom sin dyrkan av Khodr. 

Denne är en mytisk figur som närmast motsvarar vår Sankt Göran. För den oinitierade alawiten framstår han som frälsaren. Hans största bedrift är att en gång ha befriat folket från en fruktansvärd drake som varje år krävde en ung flicka som offertribut. Khodr anses vidare sitta inne med allt vetande och han har funnit livets källa, vilket gör att han bevarat evig ungdom. Han är på samma gång jordbrukets och havets Gud. Åt honom offras varje år den 23 april delar av den första skörden och samtidigt firas hans seger över draken.

Från gudstro till politik

De alawitiska officerarna hade stark intern sammanhållningUtvecklingen kom att präglas av en 600 år gammal politisk teori. Den arabiske historikern Ibn Khaldun förklarade det faktum att militära eliter med stambakgrund så ofta hade ett dominerande politiskt inflytande i den muslimska världen med begreppet asabija. Det är svåröversatt men karaktäriserar egenskaper som bakslughet, finskans sisu i kombination med hänsynslöshet och stark grupplojalitet.

All politisk makt hade enligt Ibn Khaldun sin bas i denna asabija. Grupper med ett gemensamt stamursprung, då i synnerhet från fattiga bergsområden eller ogästvänliga öknar där livet var hårt, hade större sådan än folk som levt ett skyddat liv i städerna. Dessa grupplojaliteter stärktes ofta av tillhörigheten till samma religiösa sekt. I varje politisk maktkamp kom till sist den grupp som visade störst asabija att utgå som segrare.

De alawitiska officerarna hade stark intern sammanhållning. Under de talrika kupper som följde på självständigheten eliminerade de steg för steg sina motståndare inom både armén och partiet. När Hafez al-Assad i november 1970 efter den tjugoandra militärkuppen sedan 1949 blev landets förste icke-sunnitiske president fullbordades alawiternas väg till makten, från en ekonomiskt efterbliven avkrok av den syriska landsbygden. Assad framstod sedan, som något av en nationens räddare. Han gjorde slut på den dogmatism som präglat de tidigare baathregimerna och lanserade en politik som betecknades som infitah (öppning) men 1976 började både den ekonomiska och den inrikes- och utrikespolitiska situationen att försämras. Det syriska engagemanget i Libanon blev en växande belastning.

Det fundamentalistiska muslimska brödraskapet inledde 1977 ett uppror mot ”det gudlösa styret”. Alawiter i ledande ställning mördades under åren därefter och attacker riktades mot säkerhetspolisen och Baath-partiets lokaler och så småningom även mot sunniter som betraktades som kollaboratörer, regimvänliga religiösa ledare samt sovjetiska rådgivare.

Upproret nådde sin kulmen i februari 1982 då brödraskapet med staden Hama som utgångspunkt försökte starta en allmän resning mot regimen Assad. Efter ett hänsynslöst bombardemang av staden gick stora arméstyrkor från hus till hus. Stora delar av centrala Hama utplånades. Antalet dödsoffer på båda sidor, och framför allt bland civila, kan troligen räknas i tiotusental. Upproret krossades och ”Hama rules” blev en varning för vad som skulle hända för andra grupper som motsatte sig regimen

Bashar Assad

Assad kunde före sin död sommaren 2 000 överlämna makten till den trettiofyraårige och politiskt oerfarne sonen Bashar enligt ett system som i syrisk folkmun kallas för djumlukiya, ett ord som bildats på djumhuriya (republik) och mamlakiya (kungadöme). Med tanke på hans bakgrund som ögonläkare i England väcktes förhoppningar om en ny och denna gång mera genomgripande infitah. Till en början gjorde han vissa ansatser och proklamationer som tydde på en liberalare politik men snart drogs bromsarna åt.

Ingmar KarlssonDen besvikelse detta inneburit har lett till att dagens uppror har en helt annan bredd än det som krossades i Hama för snart 30 år sedan. Bashar al-Assad tycks i det längsta ha trott att minnena av vad som då hände skulle ha kvar sin avskräckande verkan och har agerat på ett sådant sätt att regimen förlorat all legitimitet. Med tanke på att upproret mot fadern tog fem år att krossa tror han sig möjligen ändå ha tiden på sin sida. 

Om regimen faller skulle ett ännu större maktvakuum än det Saddam Hussein lämnade efter sig uppstå med alla de katastrofala konsekvenser detta skulle få för en redan instabil region. Paradoxalt nog är därför den syriska minoritetsregimens svaghet dess styrka. Den israeliske premiärministern Netanyahus varningar för att den arabiska våren i allmänhet och den syriska i synnerhet kommer att resultera i regimer som utgör ett ökat hot mot Israel har säkerligen inte stärkt Assads kompromissvilja utan setts som ett uttryck för vad man innerst inne även tycker i Washington.

 

Ingmar Karlsson

Ingmar Karlsson, författare, f d ambassadör nu knuten till Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet. Hans nya bok ”Bruden är vacker men har redan en man- sionismen en ideologi vid vägs ände?” kommer ut i april 2012 på Wahlström&Widstrand.

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

An Alternative Economic Paradigm: How Redistribution would Drive the Economy

Amartya Sen (1981) provides evidence that increased income for a portion of the economic players may inflate the subsistence sector. In 1943, a famine in Bengal brought millions of citizens ...

Av: Piero Benazzo | Essäer om politiken | 25 mars, 2013

En sydafrikansk Fröken Julie drar norr- och västerut

Den bärande konflikten i Strindbergs Fröken Julie kan summeras med fyra ord, annars förbehållna missromaner: kvinnan av börd – mannen av folket. Grafiskt kan man framställa det som två diagonala ...

Av: Ivo Holmqvist | Reportage om scenkonst | 09 november, 2012

Nu krävs mer än 24 timmar för att lösa konflikten

Homeland säsong ett och två har en mycket ironisk ”story arc”: i början av säsong ett är CIA agenten Carrie Mathison den enda som tror att den hemvändande krigshjälten Brody är ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 18 februari, 2014

Handke, Keller och den Gröne Henrik

I Peter Handkes roman ”Kort brev till kort farväl” läser Peter Handke, ehh ursäkta en ”romankaraktär i en Handkeroman” den schweiziska författaren Gottfrid Kellers roman ”Den Gröne Henrik”.Vi kan anta ...

Av: Jesper Nordström | Essäer om litteratur & böcker | 10 februari, 2017

Jules Verne, En amerikansk journalists resa 2889

Vid hundraårsminnet 1889 av franska revolutionen skrev Jules Verne en framtidsvision från 2889, d.v.s. tusen år till in i framtiden. Han visste lika väl som alla andra att det inte går ...

Av: Jules Verne | Kulturreportage | 02 oktober, 2013

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Dikter av Gunnar Lundin

    Till G H Hur länge stannar du i ditt lantliga vägskäl? Varje skäl pekar Pekar ditt åter mot stan? Och varje skäl har en botten stjärnorna i julinatten ovanför fårens ögon därunder      se stjärnorna i ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 12 september, 2008

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.