Someone for me – Whitney Houston tribute

För några år sen berättade jag för en tjejkompis i Stockholm att jag hade vaknat upp med en dröm om att Whitney Houston var död. Hade drömt om att alla ...

Av: Annelie Babitz | 15 februari, 2012
Gästkrönikör

Sagoberättaren Astrid

Jag vågar säga att Astrid Lindgren (eller som vi så många gånger kallar henne, vår kära Astrid) är den folkvänligaste och mest populära författarinnan genom tiderna, både i Sverige och ...

Av: Therese Bergman | 09 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Ace Atkins – crime-noir författare i amerikansk sydstatsmiljö

Ace Atkins är en amerikansk författare av kriminallitteratur född i Troy, Alabama 1970. Innan han började skriva romaner på heltid arbetade han som kriminalreporter på tidningen Tampa Tribune. Han blev nominerad ...

Av: Lars Jonsson | 19 mars, 2012
Litteraturens porträtt

Lars Huldén foto CC BY SA 3.0

Lars Huldén – in memoriam

Hedersmannen, skalden och österbottningen Lars Huldén har lämnat det jordiska, drygt 90 år gammal. Förutom egna dikter, språkvetenskapliga och litterära verk, översatte han och sonen Mats det finska nationaleposet Kalevala ...

Av: Bengt Berg | 12 oktober, 2016
Litteraturens porträtt

En annorlunda syn på julfirandet



Alawiterna tycks vara  ättlingar till korsfararnas kvarlämnade tross som blandat sig med den inhemska befolkningenDet är hos alawiterna i dagens krigshärjade Syrien som julen (kallad kouzalli ) - försoningens högtid - är allt utom just detta. Ett historiskt perspektiv kan delvis förklara händelsernas förlopp.

En minoritet i dagens Syrien

Alawiterna har alltid betraktats med förakt av den sunnitiska och kristna befolkningen i Syrien och ännu in på 60-talet levde majoriteten under rent feodala villkor. Av sunnitiska fundamentalister ses de som religiösa kättare men trots att alawiterna endast utgör 10 -12 procent av befolkningen har de under drygt 40 år ändå kunnat behålla greppet om makten.

För att förstå hur de kunnat uppnå denna maktposition måste man gå tillbaka till åren efter första världskriget och den uppdelning av Mellanöstern i franska och brittiska mandat under Nationernas Förbunds egid som då ägde rum. Frankrike och Storbritannien förde då en söndra-och härska-politik. Till de styrkor, som sedan efter självständigheten 1946 skulle bli den syriska armén rekryterade den franska mandatärmakten män från de religiösa och etniska minoriteterna: alawiter, druser, ismailiter, kristna araber, kurder och tjerkesser. Avsikten var dels att hålla den sunnitiska majoriteten under kontroll, dels att ingen grupp skulle bli stark nog att utgöra ett hot mot det franska styret.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För alawitiska bondpojkar blev armén det enda sättet att ta sig fram i livet. Liksom övriga religiösa minoriteter tilltalades de av Baath-partiets sekulära och socialistiska ideologi. I förhållande till befolkningsandelen kom alawiterna därför vid självständigheten 1946 att spela en oproportionerligt stor roll i vad som kom att bli Syriens politiska nervsystem - armén och Baath-partiet.

Vilka är då alawiterna?

Alawiternas ursprung är okänt och en rad fantasifulla teorier har framförts. Eftersom inslaget av blonda personer är stort skulle de enligt en vara ättlingar till korsfararnas kvarlämnade tross som blandat sig med den inhemska befolkningen. Som bevis anges vissa kristna inslag i religionen samt det faktum att många alawiter bär kristna namn som Matta (Matteus), Yohanna (Johannes) och Hilanah (Helena).

Troligen uppstod den alawitiska religionen när irakiska missionärer på 900-talet verkade bland den isolerade bergsbefolkningen vid den syriska medelhavskusten, som då antingen var hedningar eller tillhörde olika gnostiska sekter. Alawiterna skulle då vara ett unikt exempel på en grupp som övergått direkt från hedendomen till en shiitisk utbrytarsekt och vars doktriner och ritualer även uppblandats med gnostiska och kristna element samtidigt som även förkristna feniciska religiösa bruk och föreställningar levt kvar.

Trots att alawiterna således har en mer än tusenårig historia finns litet skrivet om dem. Detta har sin förklaring i deras otillgängliga hemtrakter men framför allt i att religionens innehåll endast är känt av dem som blivit särskilt invigda. I likhet med shiiter, druser och ismailiter får alawiterna tillämpa taqiya, hemlighålla sin religionstillhörighet för utomstående och förvränga dess innehåll i vilseledande syfte. 

Alawiternas hemliga tro

Julfirandet - årets viktigaste högtid för alawiternaVad som särskilt utmärker tron är dess starka fokusering på shiamuslimernas centralgestalt Ali som betraktas som själve Guden. Alawiterna har sin egen version av shahada, den islamiska trosbekännelsen: ”Jag vittnar att det inte finns någon Gud förutom Ali.” Vidare åkallas denne direkt i religiösa ceremonier med orden ”Ali Allah”. Det är Ali som har skapat Muhammed men kunskapen om Gud förmedlas av ytterligare en emanation av denne, Salman al-Farisi. Parallellerna till Fadern, Sonen och Den Helige Anden förefaller ju uppenbara och treenigheten uttrycks även genom månen, solen och himlen som i tur och ordning representerar Ali, Muhammed och Salman.

Alawiterna tror att de ursprungligen varit stjärnor som genom sina försyndelser nu måste vistas på jorden i mänsklig skepnad. Efter en serie reningar kan deras själar återfå sin plats på himlavalvet. En trogen måste återfödas sju gånger och föra ett rättskaffens liv innan han definitivt kan lämna det jordiska och återfå ljusets form.

En alawit som syndat återkommer däremot till jorden som jude, muslim eller kristen, något som upprepas tills han själ är ”lika ren som silvret som renats med bly”. Goda muslimers själar återföds i åsnekroppar medan kristna av samma kategori återuppstår som svin och judar som apor. Onda människor tillhörande dessa tre religioner får se sina själar ta boning i fyrfota djur som tjänar som föda.

Religionens innehåll är endast känt av särskilt initierade män. I mystiska former och riter förs noviserna under vindrickande och beslöjande in i en mysterievärld. Den avslutas med en varning till den initierade om följderna av att avslöja vad han fått ta del av: ”Om Du yppar dessa hemligheter skall jag bönfalla Gud att låta jordens omsluta Dig och att Du ej återfår mänsklig skepnad utan i stället efter Din död genomgår en förnedrande förvandling från vilken Du aldrig kommer att finna någon befrielse.”

Alawiterna saknar särskilda gudstjänstlokaler varför en alawitisk by genast igenkänns på att inga minareter eller kyrktorn höjer sig över bebyggelsen. De religiösa festerna firas i hemmen eller kring en wali, en helig plats dit man beger sig på vallfärd. Denna kan vara en religiös mans grav, ett träd inhägnat med stenar, en källa eller toppen av en kulle. Varje by har en eller flera sådana heliga platser kring vilka det religiösa livet utspelas.

Julfirandet - årets viktigaste högtid för alawiterna

al GhajarDe religiösa högtiderna utgör en blandning av för alawiterna särskilda dagar och muslimska och kristna helgdagar, ett arv från det månghundraåriga beroende av kristna och sunniter som de levt under. Julen, som alawiterna kallar kouzalli, är årets viktigaste högtid för de oinitierade bönderna och förbereds månader i förväg. Alla bör skaffa sig nya kläder och slakta ett djur för måltiderna. Julen är också en försoningens högtid. Folk som blivit ovänner under året förutsätts önska varandra god helg, omfamna varandra och glömma gammalt groll. Trettondagen kallas ghtass, dopets dag, och tillägnas Johannes döparen som enligt den orientaliska kristna uppfattningen döpte Jesus på denna dag. På trettondagsafton tänds ljus i alla hus som redan smyckats med olivkvistar och myrten. I gryningen skall man sänka ned sin kropp i vatten i åminnelse av Jesu dop i Jordan. 

De oinitierade tilläts endast passivt delta i vissa religiösa ceremonier, vars innebörd de inte känner till. Sitt eget religiösa behov ger de i stället uttryck för genom offergåvor åt berömda shejkers gravar eller på platser, ofta högt belägna och omgivna av en träddunge som betraktas som heliga och framför allt genom sin dyrkan av Khodr. 

Denne är en mytisk figur som närmast motsvarar vår Sankt Göran. För den oinitierade alawiten framstår han som frälsaren. Hans största bedrift är att en gång ha befriat folket från en fruktansvärd drake som varje år krävde en ung flicka som offertribut. Khodr anses vidare sitta inne med allt vetande och han har funnit livets källa, vilket gör att han bevarat evig ungdom. Han är på samma gång jordbrukets och havets Gud. Åt honom offras varje år den 23 april delar av den första skörden och samtidigt firas hans seger över draken.

Från gudstro till politik

De alawitiska officerarna hade stark intern sammanhållningUtvecklingen kom att präglas av en 600 år gammal politisk teori. Den arabiske historikern Ibn Khaldun förklarade det faktum att militära eliter med stambakgrund så ofta hade ett dominerande politiskt inflytande i den muslimska världen med begreppet asabija. Det är svåröversatt men karaktäriserar egenskaper som bakslughet, finskans sisu i kombination med hänsynslöshet och stark grupplojalitet.

All politisk makt hade enligt Ibn Khaldun sin bas i denna asabija. Grupper med ett gemensamt stamursprung, då i synnerhet från fattiga bergsområden eller ogästvänliga öknar där livet var hårt, hade större sådan än folk som levt ett skyddat liv i städerna. Dessa grupplojaliteter stärktes ofta av tillhörigheten till samma religiösa sekt. I varje politisk maktkamp kom till sist den grupp som visade störst asabija att utgå som segrare.

De alawitiska officerarna hade stark intern sammanhållning. Under de talrika kupper som följde på självständigheten eliminerade de steg för steg sina motståndare inom både armén och partiet. När Hafez al-Assad i november 1970 efter den tjugoandra militärkuppen sedan 1949 blev landets förste icke-sunnitiske president fullbordades alawiternas väg till makten, från en ekonomiskt efterbliven avkrok av den syriska landsbygden. Assad framstod sedan, som något av en nationens räddare. Han gjorde slut på den dogmatism som präglat de tidigare baathregimerna och lanserade en politik som betecknades som infitah (öppning) men 1976 började både den ekonomiska och den inrikes- och utrikespolitiska situationen att försämras. Det syriska engagemanget i Libanon blev en växande belastning.

Det fundamentalistiska muslimska brödraskapet inledde 1977 ett uppror mot ”det gudlösa styret”. Alawiter i ledande ställning mördades under åren därefter och attacker riktades mot säkerhetspolisen och Baath-partiets lokaler och så småningom även mot sunniter som betraktades som kollaboratörer, regimvänliga religiösa ledare samt sovjetiska rådgivare.

Upproret nådde sin kulmen i februari 1982 då brödraskapet med staden Hama som utgångspunkt försökte starta en allmän resning mot regimen Assad. Efter ett hänsynslöst bombardemang av staden gick stora arméstyrkor från hus till hus. Stora delar av centrala Hama utplånades. Antalet dödsoffer på båda sidor, och framför allt bland civila, kan troligen räknas i tiotusental. Upproret krossades och ”Hama rules” blev en varning för vad som skulle hända för andra grupper som motsatte sig regimen

Bashar Assad

Assad kunde före sin död sommaren 2 000 överlämna makten till den trettiofyraårige och politiskt oerfarne sonen Bashar enligt ett system som i syrisk folkmun kallas för djumlukiya, ett ord som bildats på djumhuriya (republik) och mamlakiya (kungadöme). Med tanke på hans bakgrund som ögonläkare i England väcktes förhoppningar om en ny och denna gång mera genomgripande infitah. Till en början gjorde han vissa ansatser och proklamationer som tydde på en liberalare politik men snart drogs bromsarna åt.

Ingmar KarlssonDen besvikelse detta inneburit har lett till att dagens uppror har en helt annan bredd än det som krossades i Hama för snart 30 år sedan. Bashar al-Assad tycks i det längsta ha trott att minnena av vad som då hände skulle ha kvar sin avskräckande verkan och har agerat på ett sådant sätt att regimen förlorat all legitimitet. Med tanke på att upproret mot fadern tog fem år att krossa tror han sig möjligen ändå ha tiden på sin sida. 

Om regimen faller skulle ett ännu större maktvakuum än det Saddam Hussein lämnade efter sig uppstå med alla de katastrofala konsekvenser detta skulle få för en redan instabil region. Paradoxalt nog är därför den syriska minoritetsregimens svaghet dess styrka. Den israeliske premiärministern Netanyahus varningar för att den arabiska våren i allmänhet och den syriska i synnerhet kommer att resultera i regimer som utgör ett ökat hot mot Israel har säkerligen inte stärkt Assads kompromissvilja utan setts som ett uttryck för vad man innerst inne även tycker i Washington.

 

Ingmar Karlsson

Ingmar Karlsson, författare, f d ambassadör nu knuten till Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet. Hans nya bok ”Bruden är vacker men har redan en man- sionismen en ideologi vid vägs ände?” kommer ut i april 2012 på Wahlström&Widstrand.

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Postmodernismens liv efter detta

För några år sedan publicerades samlingsvolymen Svar på frågan: Vad var det postmoderna?. Skriften kan tolkas som en till akademisk ”nyansering” förklädd äreräddning av ”det postmoderna”. (I skamvrån, som ”onyanserad” ...

Av: David Brolin och Göran Fredriksson | Agora - filosofiska essäer | 17 juni, 2017

Kvinna, 1969. Foto: Anne Edelstam

Det sprakar av färger på Waldemarsudde

Vardagslivets poesi kallas utställningen (t.o.m 4 juni 2017) med verk av den spanske surrealisten Joan Miró - en av 1900-talets mest uppmärksammade konstnärer. Besökaren möter skulpturer, tavlor och affischer med ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 03 mars, 2017

D'Annunzio, Michetti och Jorios dotter

Plötsligt fylls det lugna torget i en by i Abruzzo i mellersta Italien av förtvivlade skrik. En ung, vacker, skräckslagen kvinna kommer springande. Hon förföljs av en skock berusade, liderliga ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om konst | 16 maj, 2010

Vad sysslar du med?

Jag är argJag är arg på världenMen mest är jag förbannad på digFör jag trodde att du var annorlundaTrodde att du var rättvisans ansikteFaktiskt så trodde jag blint på den ...

Av: Sofia Ahmad | Utopiska geografier | 10 januari, 2011

Böcker mellan höst och vår

  Finlandssvenske Claes Andersson, född 1937, har inte bara varit verksam som läkare, jazzpianist samt engagerad vänsterpolitiker (och 1995-1998 Finlands kulturminister); han har dessutom skrivit 23 diktsamlingar, 7 prosaböcker och en ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 05 februari, 2011

Dansen som konstform

foto: Guido Zeccola Den moderna dansen betraktas idag som en både självständig och -klar konstform. Så har det inte alltid varit. Historiskt sett har dansen varit knuten till mer etablerade konstformer, såsom ...

Av: Roberth Ericsson | Scenkonstens porträtt | 15 augusti, 2008

Det fortløpende

Å støtte seg på det fortløpende, er å leve livet i sanseligheten I dag er den allmenne kulturen i stor krise. En kan uttrykke poenget slik. Kultur er om forming. Selv ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 30 maj, 2013

Plast och heroin – en lyrisk betraktelse av konstnärligt samarbete hos Basquiat och…

Att ställa sig inför konstnärernas samarbeten var som att låta språk möta text. Jag låter Basquiat representera språk i relation till Warhol som text. Det är som att båda deras ...

Av: Freke Räihä | Essäer om konst | 09 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.