Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

tid Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på ...

Av: Benny Holmberg | 01 juli, 2011
Kulturreportage

Några tankar om Montaignes essäer

”Det som anses så säreget för makedonerkungen Perseus, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd, utan fladdrade omkring mellan olika livsformer och uppvisade en så flyktig och ...

Av: Björn Gustavsson | 15 april, 2014
Övriga porträtt

Noveller av Björn Augustson

Björn Augustson låter ett nostalgiskt tillbakablickande balanseras med en strävan efter att leva för stunden. Han låter drömmarna leva och ser i dem både motivation och inspiration. Han skriver krönikor ...

Av: Björn Augustson | 05 mars, 2012
Utopiska geografier

Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse



Beato Angelico, NativitàNu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla testamentet (GT, kanske speciellt Jesaja) redan 700 år tidigare flaggat för. Jesus är för mig, personligen, en mycket stark symbol eller metafor för kärleken. Jesus föddes i en krubba, eller i ett stall, eftersom det inte fanns plats på hotellet i Betlehem. Jesus är jordens salt och hopp. Jesus är den gestalt jag valt att se som Guds företrädare i världen, och för världen, även om jag på intet vis avvisar någon annan av mig känd religion.

I evangelierna, speciellt naturligtvis Lukas, hade Jesus emellertid en person som skulle bereda vägen för honom. I kapitel 1 talas det sålunda mycket tydligt om Johannes Döparen, vars föräldrar, Sakarias och Elisabet, blev lika förvånade som jungfru Maria när budskapet om bestämmelsen kom. Resten är, som det heter, historia. Jesus skulle bli den Kristus som korsfästes för våra synders skull, och som skulle få oss att tro på Honom som frälsare eller Messias. 

Har detta någon betydelse idag? Bortsett från i Sverige, och i mindre delar av resten av den förment kristna världen, har det en enorm betydelse. Här glimtar den Gud fram, som så sällan gör det i konkret form – men väl i diskret, personlig och levande gestalt. Jag har exempelvis sett Jesus Kristus som min väsentligaste ledfyr under snart 30 år. Ju mer jag lärt känna Honom, ju mer har jag dock också lärt känna Hans fotavtryck inom de flesta religioner.

Och nu är det alltså jul. Julen firas inom åtminstone kristenheten som en påminnelse om den gudomliga natt i Betlehem omkring år 4 f.kr. då vårt hopp inkarnerades. När vi blev påminda om det som är viktigt i livet och inför nästa – dimension. Jesus är sanningen och livet. Jag har upplevt Jesus åtminstone två gånger i mitt liv: den 13 december 1975 och den 3 februari 2002. Jag tvivlar inte på Honom. Jag tvivlar däremot på mycket av det som hålls för sant av fundamentalister och/eller bokstavstrogna. Låt mig säga, att Jesus för mig är den minsta gemensamma nämnaren för den religiositet och andlighet som bär mystikens signum, och som i andra gestalter förekommer överallt runt jorden. Den förtätade metafor som aldrig låter sig uttydas exakt, men som i sig inrymmer allt verkligen väsentligt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Julen är tiden (har vi påstått) för Jesu födelse. Jesus är inte minst barnens vän och beskyddare. Den högste föddes i ett stall. Redan då omgavs han av vördnad, änglar och vise män. Redan här kunde den som ville se finna nyckeln till livet och människornas hjärtan. Här koncentrerades det som fanns innan Honom och det som kom efter Honom. I ekumenisk, och rentav synkretistisk, anda skulle man kunna påstå, och jag gör det, att Jesus var (och är) en fixpunkt för den djupa vördnad och tro som är så mycket större – och härligare – än oss själva.

Och vad säger vi då? Här och nu i Sverige? Köp en IPhone 4S, iPad, iPod, läsplatta osv. Köp mer mat och mer sprit. Dansa kring guldkalven och dig själv. Vet att du inte är något mer än en simpel konsument, och att gemenskapen helst bör stanna på ytan av oss. Låt oss borsta av oss och våra lyxkök med stålull. Och låt oss för Guds skulle inte beblanda oss med mystiken och det andligas näring. Vi är oss själva nock. Vi är producenter och konsumenter som stressar ihjäl oss för pseudointimitetens och ythärlighetens skull. Vi vill gärna äta ihjäl oss, dessutom. Jag är av annan åsikt.

Därmed inte alls sagt, att jag är motståndare till sammankomster – familjära eller andra – eller mat och (måttliga) presenter. Inte alls. Detta hör också julen till. Och framförallt barnen.

Finns det någon idag som liknar Johannes Döparen? Steve Jobs? Zlatan? Nja. Det skulle eventuellt kunna vara någon munk eller nunna i ett eller annat samfund. Jesus? Inte vad jag känner till, men Han kanske bor i Angered, Tensta eller Rosengård? Guds vägar är outgrundliga.

Jesus är den kristna julens centrum. Tänk på Honom. Tänk på varandra i Hans namn. Tänk på livet som en väg till evig visdom och lycka.

När allt detta är sagt. Är jag själv en skrymtare? Jag hoppas inte det. Jag hoppas att jag är ödmjuk nog att ta till mig vad jag kan och med vördnad förbigå det jag inte förstår. 

Med detta önskar jag en riktigt GOD JUL åt alla. Jude eller grek. Muslim eller Buddhist. Whatever. Eftersom det är, tror jag, samma Gud vi hänger oss åt.

Paul KleeFanns Jesus?**

Ett av mina specialintressen handlar om Jesus som historisk person. Fanns han – verkligen? Jag tror det, men detta förhållande är långtifrån säkert. De ex-bibliska och historiska fynden ifrågasätter med rätta min uppfattning. 

Till att börja med finns det mycket litet historiskt evident material, utanför Bibeln, som bekräftar Jesus faktiska existens. Vi har en Josephus här, en Tacitus där, en Eusebius och en eller annan till. Men materialet är synnerligen torftigt.

Vad vet historieforskningen, egentligen? Den tror sig veta, att någonting väsentligt hände omkring vår tideräknings början. Den har mycket svårt att belägga Jesus existens. Den kan – på sin höjd – bekräfta vissa delar av Bibelns mer prosaiska uppgifter (såsom om byggnader, vissa historiska personer, ett och annat årtal). Men om Jesus? Knappast. Likafullt kan vi ju bevittna historien från låt oss säga Nicea 325 och framgent. Något hade nog hänt. Men var det Jesus det handlade om? Också det är mer än tveksamt. Vi har t.ex. många hänvisningar – kors och tvärs – till andra prominenta figurer vid ungefär samma tid – eller tidigare – som Mithra/Mithras och Krishna.

Vi tror oss veta att Jesus definitivt inte föddes år ”0” (som för övrigt inte finns), utan snarare, om vi beaktar det hela inombibliskt och utombibliskt, hösten år 4 f. kr. Vi tror oss veta att den 25 december som Jesus födelsedag är inkorrekt (den dagen har snarast att göra med solhögtider i såväl det gamla romarriket som här uppe i norr och på andra håll).

Personer runtom Jesus, då? Hur med dem? Samma sak. Bortsett från diverse kejsare, romerska och judiska ledare osv., vet vi i stort sett ingenting (om exempelvis Jesu lärjungar, Paulus, evangelisterna osv.). Varför är jag då en av dem som tror? Själva berättelsen, i evangelierna och Apostlagärningarna, ter sig för mig så stark, så ärlig och uppriktig, så i mystisk bemärkelse övertygande, att jag tror. Så även om få bevis (i strikt vetenskaplig mening) för Jesus faktiska existens här på jorden finns tror jag personligen på historien om Honom. Framförallt för att jag personligen upplevt Honom, men också för att Hans budskap, som det förmedlats oss, förefaller mig mer än trovärdigt. För övrigt – vilket kanske kan chockera någon – är det inte av avgörande betydelse för min tro om Jesus, som Han presenteras i Bibeln, fanns eller inte – det väsentliga är att det budskap som tillskrivs Honom är så utomordentligt livgivande. 

Bibeln som en samling metaforer – med särskild betoning på julevangeliet

Hela Bibeln bör nog, anser jag, läsas metaforiskt – och definitivt inte ”bokstavligt”. Så även julevangeliet. Jag tror att såväl bibeln i sin helhet som julevangeliet utgör ett försök från ett antal inspirerade grupper ”religiösa” att förmedla en till sina konsekvenser ”sann” världsbild - begriplig för var och en. Bibeln bör dessutom förstås utifrån sin kontext (eller, och rättare: sina kontexter) och kan därmed aldrig anses ”sluttolkad”. I polemik mot dem som inte har min tro kan jag därför hävda, att jag faktiskt läser varje bibelord med en gnutta salt. Ändå tror jag alltså på Bibeln i stort – och i synnerhet på Jesus Kristus, vår frälsare.

Änglarnas serenadMystik och poesi

För många av oss faller i ögonen beröringspunkterna mellan den mystiska och poetiska mentaliteten, framträdande med all tydlighet redan i mystikens och poesins yttre fasad, dvs. i det vi direkt kan lägga fingrarna på i de uppteckningar och litterära expressioner vi förfogar över. 

Hösten 1925 höll den stridbare och spränglärde abbén Henri Bremond ett föredrag, som gav upphov till en litterär batalj, vars motstycke man sällan sett i Frankrike. Föredraget gällde vad han kallade ”den rena poesin” och avsåg, som han frankt deklarerade, att, med tanke på ett just förestående inval till akademin, påverka kollegorna till förmån för hans kandidat till utmärkelsen. Denne kandidat var Paul Valéry, som bekant ett av de mest lysande namnen inom den franska litteraturen (främst poesin) och filosofin. Djupast inne var denne man dock märkt av mystikens heta flamma. För att nämna allt vid dess rätta namn innebar Bremonds föredrag om den rena poesin samtidigt ett förkunnande av mystiken som poesins själ.

Och omvänt? Jo. Mystikens själ är poetisk i kvalificerad mening. Bremond gick sålunda i sitt föredrag in för att all poesi, den världsliga inte mindre än den religiösa, har ett ouppklarat samband med en djupare, mystiskt förtätad, verklighet inom oss. Poesi blir poesi endast i den mån vi under ordens yta urskiljer ett sorl av ett djupt och hemligt flöde, som omedelbart finner vägen till vårt väsens innersta punkt. Poesin rår över ett enigmatiskt tilltal, en mystisk vibration, som när den når oss frigör oss hos en oväntad kraft till intim kontakt med tillvaron.

Vi befinner oss plötsligt i besittning av oss själva och världen på ett sätt, som inte klart kan uttryckas i ord, utan blott upplevas. Skall det som äger rum i den djupa poesin jämföras med något, så är det med de erfarenheter bönen bringar.

Mobiltelefonen 

Jesus med iphoneJag har under den senaste månaden, vare sig i TV eller annan media, hittat en enda referens till Jesus! Detta är sorgligt. Är vi så rädda för att ge oss ut på djupt vatten – riktigt djupt vatten? Måste vi skydda våra fobier med materiella livbojar och tonvis med mat? Måste vi ställa det ena mot det andra? En grundläggande önskan hos mig är att vi alla åtminstone mediterar och kontemplerar det verkliga budskapet julen förmedlar. Om bara för en minut. Är det för mycket begärt? Must, sprit, skinka, prinskorv, klappar och lutfisk kommer vi att få nog av ändå. Kanske kan vi rentav nå Gud via någon ”app”? Vad vet jag. Men bara alltmer tekniskt avancerade mobiltelefoner (och datorer mm) leder oss inte en tum vidare. Det är min absoluta övertygelse. 

Vikten av religiositet och andlighet* 

Alla människor behöver andlig näring. Vare sig vi vill kalla det så eller inte. Inte en individ på vårt jordklot klarar sig utan andlighet. Min andlighet är synnerligen tolerant, men använder sig av Jesus som signatur. Detta innebär dock inte alls, som jag redan påpekat, att jag skulle vara främmande för tankar från andra håll. Tvärtom, faktiskt. Exempelvis har jag ibland svårt att skilja på min personliga upplevelse av Jesus och Buddha. Även GT och Koranen innehåller – naturligtvis! – salt. En myckenhet också i andra religioner och andliga rörelser.

Jesus är den kristna julens centrum. Tänk på Honom. Tänk på varandra i Hans namn. Tänk på livet som en väg till evig visdom och lycka.

När allt detta är sagt. Är jag själv en skrymtare? Jag hoppas inte det. Jag hoppas att jag är ödmjuk nog att ta till mig vad jag kan och med vördnad förbigå det jag inte förstår. 

Med detta önskar jag en riktigt GOD JUL åt alla. Jude eller grek. Muslim eller Buddhist. Whatever. Eftersom det är, tror jag, samma Gud vi hänger oss åt.

 

Amen.

Carsten Palmer Schale

 

*

 

** Jesus (arameiska ישוע, Yeshua, med betydelsen "JHVH frälser", hebreiska יהושע Yehoshua,"Josua", grekiska Ἰησοῦς, Iēsoûs) från Nasaret, också kallad Kristus (grekiska Ἰησούς Χριστό, Iēsous Christos), född omkring 7 f.Kr. till 4 f. Kr., uppvuxen i Nasaret i norra Palestina, enligt Bibeln född i Betlehem, avrättad i början av 30-talet e.Kr. (år 33 enligt traditionen) i Jerusalem, var en i Galileen och Judeen kringvandrande judisk predikant som enligt evangelierna i Nya Testamentet i Bibeln verkade i omkring tre år innan han dömdes till döden genom korsfästelse och uppstod.

Huvudkällan för Jesu liv och gärningar är de fyra evangelierna i Nya Testamentet. De tidigaste källorna som nämner Jesus är Q-källan, författad på 40- eller 50-talet e.Kr., några av Paulus brevskrivna kring år 50-65 e.Kr., samt Markus evangelium från ungefär år 70 e.Kr. Även icke-kristna tidiga källor åberopas, främst den judiske historikern Josefus (37 – c.100 e.Kr.).

*Andlighet, beteckning för det immateriella, själslivet, koncept som utgår från antagandet att människan har en inneboende ande. Ande och materia är traditionella motsatsord. Några synonymer är fromhet, helighet, religiositet, själfullhet, spiritualitet och mysticism. Andlighet kan både handla om tro och sökande, och just unga människors sökande från 1960-talet och framåt har lett till att många nya trossamfund och sekter sett dagens ljus.  Andlighet behöver inte inbegripa tron på något övernaturligt eller transcendent. Även utövande eller beundran av konst, musik, litteratur, mm, liksom de känslor som kärlek eller självförverkligande kan väcka, är immateriella till sin natur och kan ge en översinnlig upplevelse.

Medvetenhet om och fokusering på att alla varelser är själar i tillfälliga fysiska kroppar betecknas vanligtvis som andlighet, och en andlig person skulle då vara en intuitiv människa som står i kontakt med sin ursprungskälla; sitt andliga jag.

Meditation, drömresor, inre resor, healing, regression, olika former av seanser och sittningar och saker som utmanar människan att tänka större, och som lockar henne att leta inåt i sig själv, brukar betecknas som andlighet, och förknippas starkt med New Age-tänkandet. Vissa former av sådan nyandlighet betraktas inom kristenheten som irrläror.

Andliga övningar kallade Ignatius av Loyola sin bok som beskrev hur jesuiterna skulle komma i kontakt med Gud. En andlig person skulle då vara en person som lever intensivt i sin religiösa tro.

Andlighet kan även vara, förutom det ovanstånde, ett tillstånd där någon är i ett med något - sina känslor, i stunden och/eller i välbefinnande. Man kan även känna en viss andlighet när man uppnår balans, då kan så kallade andliga upplevelser infinna sig, exempelvis känslan för saker och ting. Det kan dock kräva en hel del träning, självutvecklande och tolkning av upplevelser för att uppnå detta. Andlighet är en form av tänkande och kännande som man kan uppnå om man vill.

Ur arkivet

view_module reorder
Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken

- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där... Jag sitter med Sandrine ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 30 oktober, 2017

Oh! Calcutta. Foto: Wikipedia

En kulmen närmar sig

Teaterhösten närmar sig som vanligt ett slags kulmen, i takt med att senhösten närmar sig. Säsongen har i år börjat bra – med sevärda uppsättningar på Drottningholmsteatern, Dramaten och Folkoperan; ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 15 oktober, 2015

ABBA de museala. En perverterad musik?

Thank you for the music. ABBA-musiken. Är det musik? Är det inte bara enkel sörja? Är det verkligen tonhöjd och tondjup? Är ABBA The music story, inte bara en vulgär ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 27 juni, 2013

Som regn

Aldrig har väl regnet varit så renande, som det var, då det sakta föll ner från mitt ansikte, där jag i väntan på att få åka hem, insåg att ingenting ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 22 oktober, 2014

Att se längre än näsan räcker

 Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..(Johan Krook 1741) När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 juni, 2012

Kvinnor som gnor – Intervju med Gittan Jönsson

Årets Henry Mayne-pristagare heter Gittan Jönsson. Priset instiftades 1991 av Birgit Rausing och hennes man Gad Rausing till minne av Birgit Rausings far konstnären Henry Mayne. Pristagaren utses vartannat år ...

Av: Katinka Kant | Konstens porträtt | 07 augusti, 2013

Absaloms vecka

En riksdagsledamot från Rasist-opportunistiska partiet har hoppat av och blivit politisk vild. Nu kan man i och för sig tycka att både han och hans partikamrater har alltid varit det. Annars ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 oktober, 2011

Bertel Gripenberg. Källa: Wikimedia Commons

Rytm och teman vävs skickligt samman

Gripenberg kan aldrig fråntas sin skicklighet som förfaren rimsmidare.

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.