Media

SvD:s kritiker Lars Ring skriver om Benny Fredrikssons (BF) eftermäle, sedan han lämnat chefsposten på Kulturhuset/Stadsteatern. Ring berömmer BF, och dömer honom milt för de hårresande övertramp som fick BF att självmant kliva åt sidan. Jag reagerar när Ring hävdar att det skulle vara en kulturpolitisk gärning att skapa en Fri scen på Stadsteatern. När Ring dessutom framhäver att BF ”varit en ivrig förespråkare för att decentralisera kulturen”, så måste man fråga sig om Ring helt har tappat kompassen.

Visst har Ludwig Schmitz(Dn 27/11) rätt i att tiden på Klubben präglades av förakt för svaghet, och att typiska tecken på sekterism fanns i verksamheten.
De gånger jag var där kändes det också i hela kroppen att strukturerna lamslog en när jag kom nerför trapporna. Personer värderades omedelbart – antingen utifrån sitt kulturella kapital, och ibland även för sitt utseende och sin utstrålnings skull. Det kusliga var att de “flickor” som jobbade där som praktikanter, även var del av den kulturen. Jag minns särskilt en när betalning om inträde kom på tal.

Under ett par månader nu har jag systematiskt gått igenom de flesta av de program på TV som jag har tillgång till. Resultatet förskräcker! Vi är marinerade i en västerländsk tankegryta i allmänhet och en amerikansk sådan i synnerhet. Hur skall man då förstå – låt oss säga – Turkiet och Nigeria?

Apropå att allt har sin tid (Predikaren 3:1-8): I en tidning kunde man läsa om femåringen som tröttnat på sin mamma som hela tiden fingrar på sin mobiltelefon i tunnelbanan. Kanske hade hon hämtat honom från förskolan? Efter ett tag tröttnar pojken och blir less på att bara slött glo ut genom fönstret. Han vänder sig mot sin självförsjunkna mor och påminner henne att hon lovat att de ”skulle ha kvalitetstid och att hon bara skulle ägna sig åt honom.” Hon skäms. Mest inför medtrafikanterna. Förläget försvinner mobilen ner i väskan.

Som jude i ett tvärreligiöst sammanhang brukar jag vara den ende. Jag måste förklara vissa premisser i judendomen. Till skillnad från kristendomen och islam, som har gemensamma religiösa texter, handlar det judiska folkets officiella religion om ett folks religion och även en del praxis.

Mats Waltrè är tillbaka med sina spännande poetiska porträtt. Här föreslår han också några korta dikter.

I dag tror många journalister att de är kritiska mot Trump. Men ofta är det deras urskillningslösa fokusering på hans tillkortakommanden som gör att de missar de viktiga frågorna: fokusförskjutning kallas fenomenet. De granskar mest hur han är, inte vad hans parti gör och står för.

De flesta människor har ett behov att tala om sina erfarenheter och tankar, vad som bekymrar dem. Andra sjunger och skriver för att få utlopp för sin inre kinkiga belägenhet. Vissa gör både och, Mia Sandberg är en av dessa.

Hon målar, komponerar musik, sjunger och spelar piano samt arbetar som familje-, bild- och kroppsterapeut i Stockholm. Det hon uttrycker är alltid utifrån autentiska erfarenheter och händelser. Ett ”måste” som Mia låter komma till kreativt uttryck i symbolisk målning, poetisk text och genom de utvecklande samtal hon har med enskilda patienter och par i kris.