Illustration av Hebriana Alainentalo

Glömda poeter

Arne Melberg om tre poeters udda öde: Bengt Berg, Sam Carlquist och Lars Järlestad.

Av: Arne Melberg | 16 september, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | 28 september, 2015
Utopiska geografier

August Strindberg vid Rådmansgatans t-tunnelbanestation i Stockholm. Foto Wiki

Strindberg och Frankrike

August Strindberg är Sveriges mest franskinriktade skönlitteräre författare. Han bodde långa perioder i Frankrike, skrev själv vissa av sina verk på franska, de flesta av hans skrifter finns översatta till ...

Av: Elisabeth Tegelberg | 07 juli, 2015
Litteraturens porträtt

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | 26 juni, 2012
Gästkrönikör

Anne Ramberg,, generalsekreterare Advokatsamfundet Foto Frankie Fouganthin, CC BY Sa 4.0 Wikipedia
  • Politik
  • Publicerad:

Anne Ramberg och statsmoralismen



Anne Ramberg är alldeles uppenbart en politisk intresserad representant för Advokatsamfundet. Hon levererar samhällsrelaterade åsikter i en strid ström på sin blogg, i sociala och traditionella medier där hon för övrigt av någon anledning sällan eller aldrig konfronteras med några kritiska frågor av någon tyngd eller skärpa. Samme Ramberg är också grundare och centralfigur i nätverken Hilda och Ruben vilka aktivt arbetar för att driva fram domarkandidater på basis av kön (kvinnor) och där hon lyckats skapa en majoritet för dessa nätverk i den nämnd – Domarnämnden – som har den mycket viktiga uppgiften att ta fram domarkandidater till regeringen för beslut.

 


" Det är humant att vilja hjälpa utsatta människor, men varför det skulle vara mer humant om hjälpen sker just i Sverige är en fråga som ännu inte besvarats. I debatten har det ofta låtit som att Sverige är det enda säkra landet i världen och att människor är dömda att dö om de inte får komma just hit. Det viktigaste torde dock vara att människor får hjälp, inte nödvändigtvis att det sker just här. "
Leif V Erixell

Leif V Erixell

Annons:

Dessa nätverk och dess agerande i Domarnämnden är i sig uppseendeväckande och förtjänar en särskild utredning, vilken jag hoppas kunna göra när tid gives (Länk: http://ledarsidorna.se/2016/09/hilda-ruben-sant/ ).

Synar man hennes utspel och utsagor närmare i sömmarna finner man inte vad man kunde förvänta sig av en höginkomsttagare utifrån en klassisk socioekonomisk analys, d.v.s. en konservativ person (möjligen undantaget hennes inställning till kungahuset) utan tvärtom en ideologi som hamnar långt ut på vänsterkanten – särskilt så vad gäller migrationspolitiken. En ideologi vars brist på fakta och nationellt ansvarstagande lätt kan tolkas som att hon är en typisk exponent för det som ekonomen Tino Sanandaji kallat "masspsykosen" (Länk: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/masspsykosen-aer-snart-slut-sedan-far-vi-oeppen-debatt-21151 ) kring den svenska migrationspolitiken vars käpphästar varit och är att det är önskvärt och etiskt rätt i att Sverige ska ta emot alla fattiga migranter som kan ta sig hit eller önskar ta sig hit och att detta i själva verket är en plusaffär för Sverige – och är det inte det så får svenska folket göra de nödvändiga uppoffringarna och maka på sig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De som fått avslag och måste lämna landet men ändå stannar ska dessutom få skattesubventionerad skola vård och omsorg. Hon passar väl in i beskrivningen av en s.k. "Social Justice Warrior" fast då inte stående mitt i eländet utan hon agerar så att säga von oben.

Propåerna om öppna gränser och fördömandena mot de migrationskritiska (se t.ex. hennes blogginlägg från 21/9) och de som önskar bevara välfärdsstaten och det svenska välståndet och tryggheten i Sverige utgår från fashionabla kvarter med högvälvda rum, knarrande parkettgolv och tunga kristallkronor. Kanske är då istället salongsliberal en bättre benämning på hennes politiska verksamhet eller ännu bättre: isolerad idealist – eller är det kanske istället föredömlig humanist? Stryk det som inte önskas. Vad gäller sistnämnda epitet så måste man nog ändå resa en del invändningar vilket följande utredning kommer att visa.

Svenska medborgare måste maka på sig och minska sina krav på välfärdstjänster

Anne Ramberg gick nyligen ut i en radiointervju och sade döljande (söndag 18/9-P1):
"– Jag kan reagera över att politiker, från alla partier, säger att vi måste värna vår välfärd. Det är klart att vi måste göra. Jag inser också att alla de gamla människor som jobbat hårt ett helt liv nu ska ställas emot alla de flyktingar som kommer som också tar sjukvård och skolor i anspråk, säger hon.

– Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd"

Man kan här notera två saker. Det första är att hon någonstans förstår att det svenska välståndet och välfärden är uppbyggd av generationers hårda arbete och att detta skett inom den svenska nationens ramverk och gränser. Däremot avslöjas hennes inte alltför stora filosofiska insikter när hon menar att "humanismen" ställer krav på att detta välstånd nu ska uppges av medborgarna. De ska "göra avkall på sin välfärd" – genom att de måste ta kostnaderna det innebär att ta emot och ge bidrag, mat och husrum till all världens fattiga som kan ta sig hit och deklareras ha flyktingstatus eller kan sägas ha de "särskilt ömmande skäl" för att stanna. Dessa incitament som drivit hundratusentals människor till just Sverige, landet långt uppe i norr – och rent parentetiskt sammantaget gett advokatkåren enormt mycket nytt arbete och inkomster – ska kvarstå. På 10 år (2002–2012) har enligt öppna källor advokatkårens omsättning ökat med 83 % och det är nu en mångmiljardindustri. Att denna ökning inte är relaterad till den invandringspolitik Ramberg försvarat går inte att se.

Om Rambergs försvar av den tidigare migrationspolitiken i sista hand är kopplat till ett rent pekuniärt intresse går inte att slå fast. Det förblir spekulationer även om faktorn i sig knappast går att helt bortse ifrån. Egenintresset ljuger väldigt sällan lika sällan som det helt lyser med sin frånvaro. Vi kan hur som helst notera följande ur höstens budgetproposition: "Då antalet inkomna och avgjorda mål beräknas öka vid migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen ökar även behovet av medel för offentligt biträde samt övriga kostnader kopplade till utlännings- och medborgarskapsmål. Regeringen föreslår att anslaget ökas med 95 miljoner kronor 2017, 163 miljoner kronor 2018, 74 miljoner kronor 2019 och 64 miljoner kronor 2020"

De "flyr för sina liv"

I ett blogginlägg efter intervjun (21/9) försöker Ramberg förklara sig närmare (länk: https://annerambergs.wordpress.com/2016/09/21/om-asylratt-humanitet-och-gatans-parlament/ ).

Hon säger där bl.a. följande:
"För Sveriges del har de många asylsökandena under förra året givetvis inneburit påfrestningar på samhället och välfärdssystemet. Det leder kortsiktigt till målkonflikter. Grupper riskerar att ställas mot varandra. Detta är något som populistiska partier och grupper också använder som argument för att hindra människor som flyr för sina liv att söka skydd hos oss.[min fetstil]"
Här borde man först korrigera två saker.

Ett: alla partier vill vara populistiska i den meningen att de vill bli populära hos väjarna eller "folket" (ordet kommer från latinets populus som betyder just folk eller folket). Populism som nedsättande term brukas genomgående i västerländsk debatt av vänsterintellektuella mot sina konservativa eller socialkonservativa motståndare som sägs locka folket med förenklade och orealistiska förslag.

Att dessa "högerkrafter" kan säga samma sak om sina vänstermotståndares djupt orealistiska, förenklade och överallt falsifierade förslag om socialism, förstatligande och lyckan med öppna gränser i en välfärdsstat innebär att begreppet i sig blir obrukbart och egentligen bara skvallrar om att Ramberg anser att de som har andra uppfattningar än henne om migration och hantering av flyktingar i världen är en slags pöbel som inte är nåbara för den upplysta sanning hon förmedlar och därför låter sig luras av "populister". Det hade varit mer klädsamt om hon rakt ut sagt att alla som inte ställer upp på öppna gränser och en fortsatt unik svensk "incitamentsmorot" för all världens fattiga att ta sig hit på skattebetalarnas bekostnad måste stämplas inte bara som mindre vetande utan framförallt som omoraliska egoister. De är om inte rent ut onda i alla fall inte tillräckligt humanistiska.

Här kommer man osökt in på Anne Rambergs allmänna demokratisyn som faktiskt tycks innebära att om någon röstar emot hennes egen övertygelse så är det inte för att de har kommit fram till en annan uppfattning som ska respekteras utan det är pöbeln som tyvärr fått rösträtt och därmed ställt till ett elände, dem själva ovetande: "Politik har åter kommit att bli en såpopera, där en uppenbart oinformerad pöbel som ersättning för underhållningen lägger sin röst på den kandidat som är mest vulgär och som ställer ut falska löften.

Så var det nog med brexit." Vidare: "...i England röstade en oinformerad massa för att Storbritannien ska lämna EU. " (Länk: https://www.advokaten.se/Tidningsnummer/2016/nr-6-2016-argang-82/den-svenska-demokratimodellen-i-en-turbulent-omvarld/ ) I samma artikel spekulerar hon f.ö. om man inte skulle kunna skapa ett bättre styre genom artistokratiskt lottningsförfarande bland ädla och kunniga personer så som i gamla Florens och Venedig.

Två: Statistik från SCB och migrationsinfo.se visar att endast ca 30 % av de asylsökande kommer från Syrien där ett akut krigstillstånd råder, men inte ens där "flyr man för sina liv" (även om det i enstaka fall kan förekomma) utan oftast från läger utanför Syrien skötta av bl.a. UNHCR som parentetiskt har varit underfinansierade av väst och Sverige och därför inte kunnat erbjuda optimala förhållanden, vilket sig säkerligen kan ha bidragit till att en del sökt sig vidare till Europa. Vidare är det klarlagt genom ren logik att de som har de allra svårast och är verkligt fattiga inte har kunnat ta sig från närområdet och betala det som smugglare krävt för att med löfte om asyl och allsköns bekvämligheter och ett gott liv satt ut människor på bräckliga farkoster i Medelhavet.
Nästa fråga är: varför skulle människor som "flyr för sina liv" söka sig hela vägen upp till Sverige ett land hundratals mil från där de befinner sig? Flyr man för sitt liv så är det förstås till närmaste ställe där det är fred – och det är i grannländerna.

Vi kan alltså slå fast att ingen eller en försvinnande liten del av de som kommer i verklig mening "flyr för sina liv". De kommer inte från fallande granatregn. Majoriteten av de som kommer önskar sig ett bättre liv. Eftersom detta "de flyr för sina liv" är en tankefigur som används av nära noga alla som tycks drabbade av den inledningsvis nämnda migrationspsykosen så kan vi nu slå fast att den bygger på en falsk verklighetsbild. Bara detta borde hyfsa debatten rejält och närma sig någon form av realism. Ett annan gravt missbrukat begrepp i migrationsdebatten är ordet "flykting". Väldigt få av de som kommer är de facto flyktingar enligt FNs konvention. Se t.ex. detta: (Länk: http://www.svd.se/kara-media-sluta-missbruka-begreppet-flykting )

Men – som sagt – varför då just till Sverige av alla länder? Självklart för att landet har ett utbyggt bidragssystem där man får pengar fast man inte arbetar (mycket exotiskt) och där man tidigare har fått asyl utöver flyktingnormen så som "särskilt ömmande skäl", att svenska staten som ett av få länder i Europa låtit Migrationsverket (utan att ta den naturliga vägen via ett demokratiskt beslut) bestämma att man skulle ge all Syrier permanent uppehållstillstånd, samt att även om man får avslag så kan man hålla sig gömd några år och söka igen.

Under tiden får man skola, vård och omsorg (M-Mp-överenkommelsen från 2011) Lägg till detta gratis undervisning av ens barn på det språk man har med sig och att man kan hitta landsmän som emigrerat av samma skäl. Allt betalt av de i arbete befinnande sig svenskarna av olika ursprung (och kommande svenskar genom skuldsedlar till kommande generationer.)

Att man kommer för att landet har demokrati och yttrandefrihet är inte troligt eftersom det finns många länder närmare som har bådadera. Att de skulle komma för att omedelbart få ett välbetalt arbete kan heller inte vara ett giltigt skäl eftersom den svenska arbetsmarknadens höga trösklar och krav är väl kända samt att de som kommer mestadels har en mycket låg utbildning och som därför oavsett vad smugglare hittat på och berättat finner en annorlunda verklighet när de väl kommer fram. (Enligt SCB har t.ex. endast ca 10 % av syrierna något som kan betraktas som en högskoleutbildning.) De allra flesta behöver således skaffa sig en utbildning, om det ens är möjligt på grund av analfabetism, hög ålder eller andra faktorer.

Ovanpå detta har vi de kulturskillnader som ofta ställer enorma krav både på de nytillkomna och det land som ska försöka integrera dem. Återigen är det skattebetalarna som måste stå för notan. Enligt Anne Ramberg är dock detta "humanism" och en självklarhet men enligt andra är det moraliskt vansinne att genom en extrem incitamentspolitik driva relativt bemedlade människor hundratals mil norrut med enorma risker för dem själva, kostnader för människorna i det mottagande landet, gödande av hänsynslös kriminalitet samt den kulturella och social splittring som rent logiskt följer av för många på engång som inte kan assimileras (Rambergs "målkonflikter") samtidigt alltså som de fattigaste blir kvar genom en underfinansiering av de institutioner som kan hjälpa på plats tills konflikterna är över.

För de belopp som man lägger på asylsökarmottagning, försök till integrering, bostäder, skola, bidrag och brottsbekämpning och annat i spåren på de öppna gränsernas politik – vilket uppgår till över 200 miljarder på ett par år (2015-18 posten Migration) för närvarande, bara för asylmottagningen – allt annat oräknat inklusive anhöriginvandring och kommunernas kostnader vilka sammanräknat blir adderar till astronomiska belopp – skulle man alltså kunna hjälpa oerhört många fler i närområdena och dessutom då de som mest behöver hjälp samt få medel över att satsa på att resolut avsluta krigen och från de drabbade samhällena på fötter istället för att understödja Brain drain och skeva befolkningssammansättningar både där och här – vad gäller t.ex. kön och ålder.

Sammanfattning så här långt:

1. Kritik av förd invandringspolitik med öppna gränser och massiva incitament att ta sig till Sverige kan inte med någon rimlighet kallas för "populism" i betydelsen något som är lägre stående i den politiska debatten än andra uppfattningar inom demokratins ram.

2. De flesta som kommer flyr inte "för sina liv" och de söker därför inte "skydd" i första hand utan ett bättre liv och få ta del av det bidragssystem som lockad dem hit från början och som skiljt ut landet från andra möjliga samhällen med fred, demokrati och yttrandefrihet dit man kunde ha tagit sig i stället. De som gör detta alltså migranterna kan man knappast kritisera. De försöker optimera sina möjligheter, men knäckfrågan är hur rimmar detta med Rambergs påstående att detta förhållande är tillräckligt för att svenska inhemska behov ska stå tillbaka för hennes påstådda övervärde – humanismen?

AR säger vidare i sitt senaste blogginlägg: "i en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden."

Detta ska dock, enligt samma inlägg, inte drabba de allra fattigaste i Sverige "Av dem finns intet att ta.." Hur detta ska gå till är dock högst oklart särskilt som den invandringspolitik hon förespråkar redan skapat en djup otrygghet hos de fattigaste i de invandringsbaserade utanförskapsområden där konsekvenserna av en större invandring än vad samhället förmått integrera och assimilera (FNs flyktingkonvention artikel 34) tar sig uttryck i utanförskap, våld, kriminalitet och kaos inklusive bilbränder, hederskultur och islamisering. En fortsättning av denna politik med ökade volymer, som Ramberg på "humanismens" grund förespråkar, skulle förstås göra saken än värre för de fattigaste som vill sköta sig och bidra till samhället.

Vad är "humanism"?

Vad är då "humanism"? Begreppet har en särdeles vag innebörd och kan sägas betyda "enskilda människans värde och bildningens vikt" sistnämnda är då relaterat till de "humanistiska ämnena" eller "humaniora". Det finns en mängd olika "humanismer" men gemensamt för den moderna humanismen är en tro på individen och dennes värdighet gentemot kollektivet och en betoning av vikten av mänskliga rättigheterna i samhället.

Ett "samhälle" är dock förstås inget given och likartad storhet utan ryms i dag och har i alla tider rymts inom en specifik gräns. Det är så den mänskliga arten har utvecklats: den strövande gruppens gräns, stammens gräns, klanens gräns kungarikets gräns, imperiets gräns, nationens gräns. Att diskutera humanism utan att ta hänsyn till dessa begränsande förhållanden är meningslös utopism och ansvarslös verklighetsflykt.

När nu Anne Ramberg hävdar att medborgare i Sverige måste dra åt svångremmen och inse att den välfärd de betalt skatt för hela sitt liv och har förväntat sig inte längre kan levereras fullt ut så utgår hon från att det finns en överordnad statsmoral kallad "humanism" vilken såväl pensionärer som alla andra i landet måste underordna sig, även om detta främst drabbar de som saknar ekonomiska reserver och som inte har en lön om hundratusentals kronor i månaden med vilken de kan köpa privata tjänster för att kompensera bortfallet i statens skattefinansierade tjänster.
En viktig fråga här är om nämnda "humanism" verkligen kan sägas vara ett överordnat värde gentemot förväntade krav i ett underförstått samhällskontrakt (arbeta och bidra så får du dessa tjänster) alltså om humanismen i fråga motiverar ett livstidsbaserat avtalsbrott stat-medborgare.

En annan fråga är om en demokratisk rättsstat kan tvinga sina medborgare att försaka saker genom en politik som inte är livsnödvändig, vilket t.ex. en utifrån påtvingad krigssituation skulle vara mot det egna landet eller i närområdet, utan som beror på politikers beslut om situationer långt borta och som inte förankrats demokratiskt genom val (som t.ex. den svenska invandringspolitiken) via en öppen och saklig debatt om dess konsekvenser och alternativ utan istället förs nästintill enbart motiverats genom att hänvisa till påstått moraliska storheter som "humanism" eller att det "kommer att löna sig" eller att man ska "rädda pensionerna" samt som sagt "de flyr för sina liv". Påståenden som samtliga, vid en närmare analys, visat sig ha ett minimalt faktainnehåll relaterat till den faktiska typ invandring som politikerna levererat genom sin politik (se t.ex. utredningar av Jan Ekberg, Tino Sanandaji och Jan Tullberg samt SBC:s statistik kring de olika delfrågorna.)

En moralism som baserar sig på falska "fakta" blir självklart också en falsk moralism och de beslut som fattas med utgångspunkt från denna moralism får inte en sann demokratisk legitimitet eftersom det fattats på falska premisser: väljarna har fått ett felaktigt beslutsunderlag. De har blivit svindlade genom en falsk moralisk utpressning.

Statens roll i en demokratisk nation

Faktum är att Anne Ramberg helt missförstått statens roll i en demokratisk nation. Dess roll är rent logiskt – om den ska överleva och erhålla legitimitet – att dels försvara landets gränser mot aggression utifrån och dels skapa ett rättssamhälle som medger trygghet för medborgaren till liv och egendom, samt att politiska partier ska tillåtas tävla om medborgarens röster kring vilka övriga förmåner, rättigheter och skyldigheter som medborgarna i landet ska ha. Och slutligen kan staten sluta avtal med främmande makter som i sig bidrar till det egna landets välfärd och en allmänt fredlig och välståndsdrivande utveckling i omvärlden utan att därför inverka menligt på statens primära ansvar gentemot de egna medborgarna.

Vad innebär egentligen detta ur en ansvarssynpunkt? Jo att staten i ett demokratiskt land är tillsatt för att skydda och befordra de egna medborgarnas väl och ve på det att de ska kunna leva sina liv i så stor frihet och trygghet som möjligt. Detta är dess primära funktion och enda existensberättigande. Detta är innebörden i det samhällskontrakt som medborgaren, genom att stanna i landet och betala skatt, förutsätter existerar och som hon har all moralisk rätt att förvänta sig.

En stat som istället dels börjar regera med dekret (således diktatur) eller inte längre kan leverera rättssäkerhet eller skänker eller lovar bort de inbetalade medlen som ska vidmakthålla det underförstådda kontraktet till andra länders innevånare utan att de förstnämnda nogsamt tillfrågats om det, bryter alldeles uppenbart mot nämnda kontrakt varför medborgarens moraliska skyldigheter att betala skatt till eller respektera nämnda stats allmänna påbud upphör. Samhällskontraktet är brutet. Den ena parten levererar inte enligt avtal. Medborgarna har då en fullt legitim rät att revoltera och kasta statens ledarskap ur sadeln och om det behövs skapa en ny konstitution.

"Humanismens" enögdhet och samhällskontraktets erodering

Det är just detta som Anne Ramberg i själva verket advokerar: staten har en egenmäktig rätt att bryta samhällskontraktet eftersom människor i andra länder lider nöd. Ramberg underkänner således själva grunden för det underförstådda avtal som byggt välstånd i alla demokratiska fria stater. Statens prioritet är alls inte de egna medborgarna i första hand, enligt Ramberg, utan dessa ska endast tjäna som inbetalare av skatt och det är sedan upp till politikerna att bestämma vilka objekt, människor eller projekt ute i en fattig omvärld som dessa ska satsas på enligt deras definition av humanism.

En ytterst märklig och i grunden omöjlig syn på relationen medborgare-stat. Omöjlig eftersom denna kontraktsbrytning dels med tvingande logik kommer att leda till en eroderad skattebas – varför betala när man inte får utlovad och förväntad tjänst? – och dels innebär ett förordande av en moralisk paternalism gentemot medborgarna. Jag STATEN (och Anne Ramberg) vet vad som är moraliskt högtstående och medborgaren har att packa sig efter detta. Med Anne Rambergs syn på staten som en globalistisk moralisk storhet hamnar vi oundvikligen i en egenmäktig moralisk paternalism utan grund och kopplingar till ett medborgartillvänt samhällskontrakt.

Aleksandra Boscanin (GP 20/9):
" Det är humant att vilja hjälpa utsatta människor, men varför det skulle vara mer humant om hjälpen sker just i Sverige är en fråga som ännu inte besvarats. I debatten har det ofta låtit som att Sverige är det enda säkra landet i världen och att människor är dömda att dö om de inte får komma just hit. Det viktigaste torde dock vara att människor får hjälp, inte nödvändigtvis att det sker just här. "

Detta är dock något som AR inte förmår ta till sig. Under kristallkronorna på Östermalm lever föreställningen om människor som utfattiga och "flyende för sina liv" och är tvungna att avverka 300 mil förbi massor av fredliga länder för att äntligen nå fram till fristaden Sverige långt uppe i norr – och att vi ska fortsätta med de incitament som drivit fram detta märkliga beteende. Det underliga med detta, och att det kan finnas alternativa sätt att hjälpa flera verkligt utsatta på, med de begränsade medel som finns, existerar tydligen inte i hennes föreställningsvärld. Denna oresonlighet och enögdhet kräver en förklaring.

Man tvingas återvända till den inledande bilden av en masspsykos kring själva invandringen som sådan (vilket i så fall kan ledas tillbaka till politiker som Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och andra skapare av en multikulturalistiskt uttalat anti-svenskt ideologi) eller också är det egenintresset – eller bara en oförmåga till klart och redigt tänkande fördunklat av oxytocin – eller en kombination. Stryk det som inte önskas.

Det civila samhället – den externa humanismens hemort

I det civila samhället däremot, där medborgarna samverkar i olika projekt eller driver dem själva utan statens påbud, råder andra ansvarsförhållanden. Det är där Anne Rambergs "humanism" kan appliceras men då på individuell basis med individuella mål och definitioner av nämnda "humanism". Detta är dessutom i högsta grad önskvärt eftersom det inte finns någon allmänt erkänd och överenskommen definition av vilken "humanism" som har det högsta värdet. Det är upp till var och en att tolka. De medel som varje medborgare förfogar över i det civila samhället när skatten är betald är det för övrigt medborgarens självklara frihet och rätt att disponera som denne vill inte minst på det som just den medborgaren finner behjärtansvärt.

Den uppfattningen kan inte bestridas utan att hamna i en tvångsmässig kommunism/totalitarism där staten äger inte bara medborgarens arbete utan också alla frukterna av det vilka sedan används av en stat vars rådgivare självsvåldigt definierar den överlägsna humanismen till vilken resurserna ska användas – startpunkten för en obönhörligt nedåtgående spiral mot absolut fattigdom.

Statlig och civil barmhärtighet

För att bli ännu mer konkret kan man byta ordet "humanism" mot barmhärtighet: att visa medkänsla och hjälpa de som har det svårt. Men som poängterats ovan måste inriktningen och nivån på denna från statens sida vara riktat mot de egna medborgarna på grund av dess roll, medan det i det civila samhället måste vara ett individuellt livsval och inte ett statligt påtvingat krav uppifrån.

I det civila samhället lever som nämnts det ideella intresset och dess organisationer, här ges gåvor, startas välgörenhet baserat på en fri inriktning vad gäller inhemska och/eller utländska objekt för stöd. Staten å sin sida har inget moraliskt mandat att sprida stora skattemedel externt eller på andra länders medborgare eller förhållanden. Det är att gå ut över dess legitima roll. Det är oundvikligen förenat med en moralisk paternalism som inte är förenligt med ett samhällskontrakt inom en demokratisk nation – försåvitt man inte bedrivit en folkomröstning kring just varje specifik händelse. (Katastrofhjälp mellan stater är dock en annan sak, eftersom den förutsätter en reciprocitet, är av tillfällig natur och är lätt att ta ställning till för väljarna.)

Rambergs statsmoralism dekonstruerad

Det Ramberg de facto säger är att om staten väljer att lägga sina pengar på barncancervård i Sverige eller bättre pensioner för fattigpensionärer så är det ett underlägset val gentemot att avstå detta p.g.a. kostnader för migranter som söker ett bättre liv i Sverige. Detta är förstås inte varken hållbart eller genomtänkt rent etiskt. Det är lätt att argumentera för att stöd till barncancervård i det egna landet gör mer nytta för den egna medborgarens och dessas barn eller släktingar och är minst lika etiskt högtstående som att ge bidrag och bostad under decennier för nämnda migranter. Staten uppfyller därigenom dessutom sin primära roll och sitt enda existensberättigande – verkande för de egna medborgarnas bästa. Om forskningen är framgångsrik kan den även spilla över till hjälp för fattiga länder som istället för att råka ut för Brain drain kan behålla sina unga och med hjälp till självhjälp starta och utveckla de institutioner som vi i väst har haft att tacka för vår välståndsutveckling, såsom ett självständigt och okorrumperat rättsväsende (maktdelning), demokrati, och marknadsekonomi.

Ramberg har inte klart för sig vad staten ska göra – se till sina medborgare i första hand – och vad det civila samhället och dess individer kan göra: lägga sina ev. överblivna medel på att ta hand om de som de anser vara behövande eller på annat de finner för gott att göra inom lagens ramar. Här finner vi de ideella organisationerna, frivilligarbetet. Allt det som tusen olika definitioner av humanism kan skapa.

Detta innebär att Anne Ramberg om hon sett sakerna som de är, istället för att famla omkring i en oxytocinstinn dimma och därur fiska upp kvasifilosofiska utsagor om en absolut statshumanism, borde ha gjort och bör göra – om hon insett hur ett fungerande samhälle är uppbyggt – är att knipa igen om vem eller vilka som via staten bör försaka vad i Sverige på grund av utländska medborgares påstådda behov och deras av henne påhittade status – i alla fall tills alla fått rösta om det med alla fakta på bordet inklusive UNHCR-alternativ – och istället under tiden öppna sitt hem för migranter och starta ett hem för de människor utifrån landets gränser som hon anser bör prioriteras framför inhemska behov – så länge detta inte med tvång eller andra olägenheter belastar andra skattebetalare det vill säga dem som inte delar hennes syn på vad som är moraliskt mest högtstående och vilka som därefter enligt henne ska stå tillbaka i sina egna berättigade krav på en demokratisk och efter sunda principer uppbyggd stat.

 

Faktaruta

God advokatsed föreskriver: "En advokat skall utöva sin verksamhet med integritet och på ett sätt som främjar det goda rättssamhället. En advokat skall uppträda sakligt och korrekt samt så att förtroendet för advokatkåren upprätthålls."

Se även denna länk, där man hittar en utmärkt genomgång av Anne Rambergs politiska position som migrationsaktivist. Jämför gärna hur de uttalande som där redovisas stämmer med ovanstående advokatsed. (Länk: http://www.uvell.se/2016/09/23/united-states-of-anne-ramberg,-del-1-33486210 )

Erixell är författare, debattör och ordf. i Medborgarrättsrörelsen i Sverige,  http://mrrs.se
Han senaste bok är "Omstart Sverige" i vilken han läger fram ett förslag om en ny konstitution i Sverige byggd på en ökad maktdelning, fördjupad demokrati och en förstärkning av de mänskliga fri- och rättigheterna.

Leif V Erixell

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

gudinnor

New Age – flyktväg eller kvinnorörelse i vår tid?

New Age - detta omdiskuterade, mycket breda begrepp som även fungerar som samlingsnamn för olika andliga och spirituella rörelser – kan det sägas utgöra en i vår tid betydelsefull kvinnorörelse? ...

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Essäer om religionen | 24 december, 2017

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

Umberto Saba, geten och döden

En regnig dag i oktober 2012 besökte jag Umberto Sabas antikvariat i Trieste. Jag köpte en bok på italienska om antikvariatet och dess historia sedan 1919 då Saba blev dess ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 mars, 2013

Domenico Morelli. Iconoklasti. 1864. Museo di Napoli

Ikonoklaster, Fahrenheit 451 och kulturella folkmord

Varför ogillar vissa människor bilder som föreställer gudar och människor? Varför har det under vissa tider i en del kulturer funnits människor som bestämt sig för att systematiskt radera ut ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 30 augusti, 2015

Man bär utlandet inom sig

Man bär utlandet inom sig Ett bokligt reportage Man bär utlandet inom sig, säger den isländske författaren Gudbergur Bergsson. Man bär och bär fram till den punkt man inte längre ...

Av: Thomas Nydahl | Kulturreportage | 24 november, 2006

Robert Halvarsson - Kooperativet Mediagruppen Karlstad - foto -  Robin Malmqvist

Känner du vid mitt namn?

En ny text av Robert Halvarsson.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 11 januari, 2016

Bob Dylan 1963

”Jag var inte toastmaster åt någon generation”

Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer.

Av: Linda Bönström | Essäer om musik | 14 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.