Tankar runt viktiga filosofiska steg under det senaste århundradet Del II

Medvetandets intentionalitet: Husserl Intentionalitetsteorin gav Husserl ett instrument att kritisera psykologismen. Intentionalitetsteorin hävdar att det psykiska endast finns i kraft av objekt med visst innehåll som det är riktat mot. Psykologismen ...

Av: Carsten Schale | 27 januari, 2012
Agora - filosofiska essäer

Mannen som avslöjade Heideggers villfarelse. Om Nicolai Hartmann

I våra dagar är Nicolai Hartmann helt bortglömd. När han dog 1950 vid 68 års ålder, ansågs han vara en av samtidens viktigaste filosofer vid sidan av Martin Heidegger. Men ...

Av: Bo Gustavsson | 04 januari, 2015
Agora - filosofiska essäer

dr Krabba

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | 03 oktober, 2011
Kulturen strippar

Rasjonalitet

Innledning Konsepsjonen om rasjonalitet er om alt som lar seg begrunne i kraft av menneskets fornuft. Opplysningsfilosofen Immanuel Kant mente at mennesket oppnådde viten og kunnskap om seg selv og verden ...

Av: Thor Olav Olsen | 02 Maj, 2014
Agora - filosofiska essäer

Essäer om film

Den svenska deckaren på bio

ImageNej, jag minns inte var han sa det. Men jag minns vad han sa. Någon journalist frågade Henning Mankell hur han ställde sig till kritiken mot de senare Wallander-filmerna. Han svarade att han - rent ut sagt - sket i den kritiken.

Så brukar nya, räddhågsna och äldre, mindre lyckade författare uttrycka sig. Men att Henning Mankell inte tål kritik är förvånansvärt. Att han tydligen inte tycker att recensenter bidrar till ett offentligt samtal om kultur och samhället.

Hittills har jag, som väl också är en kritiker, inte skrivit ett ord om någon Wallander-film men jag har sett de flesta.  Och flera av filmerna med Rolf Lassgård som Kurt Wallander tyckte jag var spännande och bra. I senare Wallander-filmer med Krister Henriksson har kvalitén - snarast ett objektiv konstaterande - sjunkit betydligt.  

Marvel Comics i ett nötskal

Image
Illustration: Ida Thunström
"Jag valde inte att bli det här". Skådespelaren Thomas Hayden Church fäller Flint Markos replik med något skyggt fladdrande i blicken. Marko syftar inte bara på sitt alter ego Sandmannen, påtvingat honom efter en fusion i en kärnvapenläggning. Han syftar på sitt liv som kriminell, en som - det vet han - inte förtjänar någon förståelse. Men Spindelmannen förstår. Han har ju inte själv valt sitt öde som mänsklig spindel och samhällsförsvarare, och låter Sandmannen försvinna i en torr virvelvind.

Att Spiderman 3 direkt efter Flint Markos replik gör en helomvändning och börjar pladdra om individens frihet i denna den bästa av världar är serieförlaget Marvel Comics i ett nötskal. Med författaren Stan Lee och tecknare som Jack Kirby och Steve Ditko i spetsen skapade Marvel till exempel Spindelmannen, X-men, Fantastiska Fyran och Hulken. Marvels hjältar och skurkar har en tendens att i tämligen storvulna ordalag babbla om allting de gör medan de gör det. Men här finns också ett ironiskt tilltal som skiljer Marvel från mycket annat i genren, framför allt i författarrösten som riktar sig direkt till läsaren i inskjutna rutor.

Dagbok från en filmfestival

Image
Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg

 

Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få sin årliga fix av obskyr film samt en glimt av årets crème de la crème med Gael García Bernal och Parker Posey i spetsen.

25/1

Med humöret på topp studsar jag till hotell Riverton för att hämta mitt presskort. Gold Bar kort på Respekt ingår. Kollegan och jag kunde inte vara lyckligare. Lyckan dämpas dock något när vi ser den hemskt dumma tiden, 18-19, då jag i stort sett hela veckan antingen kommer vara på visning eller jobba. Som tur är kan jag glädjas åt att jag faktiskt kommer vara på just visningar och att årets festival faktiskt är i gång!

Kvällens första anhalt är Bergakungen, det senaste (och mest opersonliga) tillskottet till festivalen, och Tom Tykwer producerade The Heart is a Dark Forest. Hyfsad öppningsfilm, ljusår bättre än förra årets sömnpiller Death of a President, dock med ett lite väl sobert slut där modern i dramat tar livet av både sig själv och sina barn ett par dagar efter att hon fått reda på att maken har en andra familj.

Den nya tidens skräck

skrck.jpg
 

Den nya tidens skräck

Dagens skräckscen kan man dela upp i mainstream och underground. Undergroundscenen exploderade egentligen redan år 2001 med Fred Vogels ökända August Underground, en nihilistisk sadism vars mål är att verka som en äkta snuff-film; detta genom att använda sig av handkamera, skippa ljussättning samt leverera mängder av lidande i form utav blod, spyor och exkrementer. Fred Vogel ger oss inga illusioner om en positiv existens, däremot ger han oss en realistisk bild av en verklighet som inte vill veta av några gränser. Det är med en obeskrivlig svärta som en av Vogels förövare lustmördar en ung flicka och avslutar det hela med den krassa kommentaren: ”Nu behöver du inte tänka på att bli vuxen i alla fall.”


Med försonande och förlåtande ögon

bergman_ingmar_1.jpg 
Ingmar Bergman.
Fotograf: Bengt Wanselius

Med försonande och förlåtande ögon

Tidningen Kulturen hedrar den beundransvärde filmaren, författaren och dramatikern Ingmar Bergman. Denna vecka porträtterar Crister Enander honom som författare. Nästa vecka presenterar vi en essä om Ingmar Bergman som film- och teaterregissör.

Marilyn och satan inom oss

Marilyn och satan inom oss

marilyn_monroe_-_westwoodSom ung bjöd hon ner Djävulen i sängen, efter tre äktenskap bjöd hon ner en president. Sedan mördades hon. Stefan Whilde skriver om en av 1900-talets stora ikoner och hennes satanism.

Norma Jean Mortensen hade en sexuell affär med Satan. Det är inget märkvärdigt med det, för det hade Rosemary i Ira Levins roman Rosemarys baby också även om hon drogades och togs mot sin vilja.

Rosemary var i alla händelser en fiktiv figur medan Norma Jean bytte namn till Marilyn Monroe och blev världens mest eftertraktade posterkvinna.

Giallo - skräckens anatomi och mörka fantasier

argento 
 Dario Argento
Giallo
- skräckens anatomi och mörka fantasier

Att döden fascinerar och skrämmer hör till livets få existentiella självklarheter. Att denna fascination har tagit och tar olika uttrycksformer i till exempel konst och film gör självklarheten komplex, ibland oacceptabelt och ofattbart.

När man diskuterar italiensk film tar man gärna upp de stora namnen Fellini, Pasolini, Leone, De Sica et cetera. Dessa filmskapares bidrag till filmens och Italiens historia är odisputabel men det finns en mörkare och mer subkulturell sida av italiensk filmkonst som också använder sig av det gamla kulturarvet fast på ett annorlunda, expressionistiskt sätt. Denna genre eller serie av filmer bär namnet giallo. Fast man inte nödvändigtvis kan tala om en genre, har denna grupp av filmer ändå gemensamma egenskaper både vad kommer till filmernas stil, form och tema.

De mest kända regissörerna inom gialli är: Mario Bava, Dario Argento och Lucio Fulci med flera.

Giallo är italienska och betyder gult. På 1930-talet och framåt fanns det en litterär tradition av deckare ("whodunits"- eller "pulp fiction"-romaner med inslag av skräck och erotik) med gula omslag som ofta hade en lättklädd kvinna som prydnad. Denna litterära tradition blev mycket populär och läst i Italien och är det väl i viss mån även i dag. Lite senare på 1960-talet började en del italienska filmer hämta sin inspiration bland annat från dessa giallo-deckare vilket så småningom ledde till att ordets semantik fick en starkt filmrelaterad association - åtminstone utanför Italien. Den gemensamma nämnaren för alla gialli-filmer är att de förenar skräckelement med brott (och straff) på ett rysligt, absurd sätt som ofta blir bisarr och komisk. 

Det kvinnliga språket och den kvinnliga hämnden

Det kvinnliga språket och den kvinnliga hämnden

 artemisia_giuditta_che_uccide_oloferne
Artemisia Gentileschi. Judith dödar Holofern. En biblisk ”cult symbol” om hämnden.
I en kavalkad genom bibeln, Quentin Tarantino och Jane Champion, skisserar Annika Marusarz en teori om hämnden hos kvinnorna.

Kvinnlig hämnd är ett intressant ämne sätta fokus på och man kan tydligt se myten och bilden av den kvinnliga hämnaren i filmer som till exempel den sydkoreanske regissören Chan-wook Parkers film "Lady Vengeance". Där betraktaren redan på filmaffischen möter en till synes värnlös kvinna med en lysande gloria upphöjd likt en religiös ikon. Hon riktigt strålar mot betraktaren. Den bilden känns permanent och har blivit kännetecken på den sköna kvinnliga outsidern som inte bara är vacker utan framförallt ouppnåelig. Greta Garbo är ett bra exempel hon brukar ju även kallas "den gudomlige" och är ju en ikon för många homosexuella. Kanske av den enkla anledningen att hon gick sin egen väg utan att förklara eller prata om det, ett drag som jag anser vara kvinnligt. Myten och bilden av kvinnan som den hemlighetsfulla och icke-kommunikativa kan vara ett uttryck för att kvinnor har ett eget språk.

Ur arkivet

view_module reorder
Ioana Nicolaie. Foto Mircea Cărtărescu

Den kvinnliga kroppens erfarenhet träder in i litteraturen – intervju med den rumänska…

Jag är tung, genomskinlig, med geometriska parker som växer under arkader. Jag trycker stenar mot bröstet, jag tycker jag är en damm av sprucken marmor. I nionde månaden är jag ...

Av: Maria Monciu | Litteraturens porträtt | 15 december, 2014

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Emily Dickinson

En dikt av Emily Dickinson

Är dikter bättre, ju svårare de är? Litteraturvetaren Harold Bloom verkar tro det. Han är en av Emily Dickinsons varmaste anhängare, och talar i sin "Den västerländska kanon" (1994) om ...

Av: Emily Dickinson | Utopiska geografier | 14 februari, 2015

Krokodilen äter små barn, vet du

Mamman rycker tag i dotterns jackärm och mumlar något ohörbart nära hennes öra. Vad det ohörbara än innebar så har flickan tårar i ögonen när hon tittar bort med ledsen ...

Av: Jessica Johansson | Gästkrönikör | 21 mars, 2012

Heteronormens paradis

Den 8 april 2006 gjorde sig den jamaicanska dagstidningenSunday Herald's skyldig till hets mot folkgrupp med löpsedeln:"No homos!" Uppmaningen följdes upp av en ingående artikel i vilken dåvarande oppositionsledaren Bruce Golding ...

Av: Klas Lundström | Reportage om politik & samhälle | 17 februari, 2010

Poesi i poetik och praktik

Det råder oftast en förvirring kring begreppet poetik och det blir i det dagliga användandet till en brokig blandning av metodik, estetik, poetik därtill uppblandat med en politisk hållning. Sammantaget ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 21 december, 2016

Hobbiten, en oväntad resa bort, och hem igen

J.R.R. Tolkiens bok ”Hobbiten – Bort och hem igen”fångar essensen av drömmen om ett mysigt hem med ensjungande tekittel. Vissa romankaraktärer åker runt hela jorden för att komma hem. Andra ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 06 december, 2012

Från Friskatorpet: Berättaren, berättelsen

Jag är den som berättar. Ger en röst åt det som ingen har. Jag är den som bevittnar. Ser det ingen annan ser. Denna plats, denna tid. Vad som strömmar ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 07 juli, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.