Att spela sig fram till ett inre lugn

Daniel Westerlund är en mångfacetterad man. Han är verksam som skribent och förläggare, men även som musiker och kompositör. Det som överraskar mig när jag lyssnar på hans dubbel ...

Av: Guido Zeccola | 02 mars, 2009
Musikens porträtt

Månskensstråk över svenska Pommern

Det är i slutet av oktober. Stranden ligger nästan öde. Vågorna rullar långsamma och tunga mot stranden med sitt dova ljud. I horisonten tornar en hotande molnbank upp sig, men ...

Av: Mathias Jansson | 05 november, 2010
Kulturreportage

Brott och straff 3 Lagens bokstav - Rättens andliga märg

Bor Gud i lagboken? Domarreglerna menade så. Men hur kunde Guds ande trängas i lagarna vid sidan av ett tungt mandat givet till folket? Det var en fråga som endast ...

Av: Benny Holmberg | 11 november, 2009
Essäer om konst

Tack så mycket för elden

F. Scott Fitzgerald är framför allt känd för sin roman ”Den store Gatsby”, som räknas som ett av försöken att skriva ”den stora amerikanska romanen”. Fitzgerald och hans hustru Zelda ...

Av: F. Scott Fitzgerald | 27 mars, 2013
Kulturreportage

Att spela sig själv American Splendor och Crumb



CrumbDet finns en scen i American Splendor (2003), regisserad av Shari Springer Berman och Robert Pulcini, som visar hur filmens huvudperson Harvey Pekar och serietecknaren Robert Crumb lärde känna varandra.

Pekar var vid den här tiden bara en okänd kontorsråtta, som med tiden blev en kultförklarad serieboks-manusförfattare. Pekar och Crumb kom senare att samarbeta i en del av Pekars serieböcker. Det vi ser i den här scenen är en iscensättning av deras möte, samtidigt som den verklige Harvey Pekar röst hörs säga: "Crumb and I hang a lot back then, we had records and comics in common. You know the guy, they made a movie about him too". Den film Harvey Pekar syftar på är Terry Zwigoffs Crumb (1994).

Både Americar Splendor och Crumb är konstnärsporträtt i filmformat, där man låter dessa något udda typer berätta om sig själva. Men det som förbinder Pekar och Crumb är inte enbart deras personliga och professionella relation. Det finns även likheter i det sätt på vilket de båda lyckades ta sig ur ett slags misär, för att sedan bli två kultfigurer inom amerikansk undergroundkonst.

Detta skildras ingående i båda filmerna, som också tar avstamp i Pekars och Crumbs egna skapelser. I det första fallet kommer Pekars självbiografiska serieböcker bokstavligen till liv. Crumbs teckningar, å andra sidan, blir ofta föremål för diskussion när olika personer kring honom intervjuas under filmens gång. Men Crumb tillåts också skapa direkt för kameran. American Splendor är uppbyggd efter den biografiska filmens (biopic) konventioner. Man fokuserar på de mest signifikativa händelserna i den skildrade personens liv och fyller ut berättelsen med andra, ibland helt fiktiva, detaljer. Crumb är mer av en renodlad dokumentärfilm av den performativa sorten. Man följer filmens huvudkaraktär och registrerar dennes vardag och arbete.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

ImageAmerican Splendor och Crumb är till synes väldigt olika men det finns ändå en mängd likheter dem emellan, såväl berättarmässigt som tematiskt. I båda filmerna försöker man återge huvudpersonernas liv i mer eller mindre kronologisk ordning, men man skapar också

avbrott i berättandet för att lyfta fram betydelsefulla detaljer. Det valda materialet ordnas på ett sätt som låter både Pekar och Crumb komma till tals i relativt stor utsträckning. Samtidigt betonar man också svårigheten med att fixera de skildrade subjekten.

Genom att ständigt avbryta illusionen och klippa in dokumentära bilder i sin skildring leker American Splendor-regissörerna med de flytande gränserna mellan fiktion och verklighet. De låter också den verklige Pekar kommentera berättelsen med hjälp av en voice-over som ligger över de spelade partierna. Men Pekars närvaro dominerar filmen även i övrigt. Dessutom uppträder han i olika former.

Delvis som sig själv, men också i Paul Giamattis stilsäkra gestaltning och som en animerad karaktär. Ingen av dessa olika inkarnationer prioriteras dock. Därför kan även den verklige Pekar ses som endast en karaktär i en berättelse om hans liv. Man låter honom förmedla bilder av den egna verkligheten, men det performativa i hans uppträdande framhävs. Den här filmatiseringen bygger förvisso på hans självbiografiska serieböcker, som kan ses som en form av dokumenterad verklighet.

Men när han kommenterar de olika händelserna i filmen läser Pekar ändå ur ett manus som skrivits av någon annan. Han tillåts företräda sig själv, men det handlar lika mycket om att spela sig själv. De ständiga hoppen i filmen mellan fiktion, verklighet och animation bidrar till att visa upp Harvey Pekars olika och ibland motsägelsefulla ansikten. American Splendor kan därför ses som en biopic som inte besvarar utan ställer frågor om representation. Filmen uppmärksammar också svårigheter med att gestalta någons erfarenheter på ett adekvat sätt.

Att Robert Crumb får berätta om sitt liv och sin konst i ganska stor utsträckning kan te sig mer naturligt, eftersom Crumb är en ganska ordinär dokumentärfilm. Men den information vi får av Crumbs egna ord är oftast väldigt otydlig - han berättar men vägrar förklara. Det performativa i filmen uppstår bland annat i att Crumb vid upprepade tillfällen får skapa direkt för kameran. Hans teckningar växer fram inför våra ögon på ett till synes okomplicerat sätt. Men ofta tycks konstnären också spela en roll.

Han pendlar ständigt mellan att vara den tillbakadragne tecknaren och den offentlige och högst kontroversielle karaktären Robert Crumb. Den här svårigheten med att avslöja den riktige Crumb lyfts fram även berättarmässigt. Man klipper ständigt in intervjuer med auktoriteter av olika slag vars åsikter om Crumb och hans konst inte sällan blir motstridiga. Crumb kan dock inte ses som en film om representation på samma sätt som American Splendor.

Men även här visar man upp olika ansikten av huvudpersonen. Intervjuer med Crumbs bröder spelar en central roll. Man betonar att det finns, och alltid funnits, starka band mellan bröderna. Charles och Maxon kan även ses som en form av Robert Crumbs alter egon, hans mörkare sida ur vilken hans groteska seriekaraktär födds. Brödernas berättelser ger indirekta röster även åt Roberts egna erfarenheter. Därför kan de bilder av Crumb som förmedlas via hans bröder också uppfattas som en typ av självrepresentation.

Det finns även likheter mellan hur Pekars och Crumbs konst används i filmerna. Några scener ur Pekars serieböcker används också i rent dramaturgiskt syfte. Det mest utmärkande draget i de animerade sekvenserna, i både American Spledor och Crumb, är dock att de bidrar till att visa upp karaktärernas subjektiva tankar som vi annars inte skulle haft tillgång till. Dessa scener blir då ett komplement till det talade ordet. Och detta kan ses som ytterligare ett sätt att lyfta fram huvudpersonernas egna erfarenheter.

Men även om man i både American Splendor och Crumb låter Harvey Pekar och Robert Crumb själva förmedla bilder av en egen verklighet i en relativt stor utsträckning, handlar det trots allt om regisserade skildringar. Både spel- och dokumentärfilmer byggs upp med hjälp av diverse estetiska konventioner, där man genom ett aktivt val anlitar olika grepp för att förmedla den önskade bilden.

Davor Abazovic   

Ur arkivet

view_module reorder

Resan till frihet

Resan till frihet Avrättningen av Saddam Hussein ställer viktiga frågor. Vad göra med den mänskliga ondskan? Måste den avrättas, eller är det möjligt att bli mer mänsklig? En ung kvinna flyger ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om konst | 01 februari, 2007

 Hunter Jonakin “Jeff Koons Must Die!!!“ (2011)

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 13 oktober, 2017

Bokstavskombinationer – inte bara av godo

Diagnoserna har förlorat sin betydelse, i den mening att den målar in människor i hörn. De tycks fungera som viloplatser och försvarsmodeller inför påverkan utifrån. Människor ursäktar sig gentemot det ...

Av: Barbro Bruun | Essäer | 13 oktober, 2013

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | Utopiska geografier | 26 januari, 2007

Karin Victorin

… hootchy kootchy-dansare som baserade sina danser på magdans och andra orientaliska danser sågs först 1893 i Chicago … – Ur Burlesque – and the New Bump-n-Grind Av Michelle Baldwin. Karin Victorin Hootchy Kootchys ...

Av: Agneta Tröjer | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 28 Maj, 2015

Bo Setterlind

Bo Setterlind på Nya Zeeland

Den 24 augusti 1973 fyllde Bo Setterlind femtio år. Inför födelsedagen blev han intervjuad i pressen. Bland annat av K. A. Adrups artikel i Dagens Nyheter framgick att han tänkte ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 11 december, 2016

Ord som fötts ur tystnaden

Lämnar åter över en handfull av mina dikter, alla burna sina egna känslostormar. Dock, ligger alla avstånd nära i en växelverkan mellan subjekt/objekt, du som jag. Men låt mig först ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 23 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.