Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

Rune Depp 3

                                           

Av: Janne Karlsson | 27 januari, 2012
Kulturen strippar

Blomgubben / över huvudet taget

Vad betyder vackert för dig egentligen, plus något mer? Såklart kan de va skönt behagfullt, fåfängt i en gliring, taggat explosivt. Har vackert någonting med verkligheten att göra, över huvudet ...

Av: Kenneth Rundberg | 01 november, 2010
Utopiska geografier

Helmer Osslund – Norrlandsskildraren

”En o annan gång har jag väl haft god kredit. Annars vete tusan hur det gått. Och att jag hittills verkligen lyckats hanka mig fram – öfver det fenomenet står ...

Av: Thomas Notini | 06 april, 2013
Konstens porträtt

Att spela sig själv American Splendor och Crumb



CrumbDet finns en scen i American Splendor (2003), regisserad av Shari Springer Berman och Robert Pulcini, som visar hur filmens huvudperson Harvey Pekar och serietecknaren Robert Crumb lärde känna varandra.

Pekar var vid den här tiden bara en okänd kontorsråtta, som med tiden blev en kultförklarad serieboks-manusförfattare. Pekar och Crumb kom senare att samarbeta i en del av Pekars serieböcker. Det vi ser i den här scenen är en iscensättning av deras möte, samtidigt som den verklige Harvey Pekar röst hörs säga: "Crumb and I hang a lot back then, we had records and comics in common. You know the guy, they made a movie about him too". Den film Harvey Pekar syftar på är Terry Zwigoffs Crumb (1994).

Både Americar Splendor och Crumb är konstnärsporträtt i filmformat, där man låter dessa något udda typer berätta om sig själva. Men det som förbinder Pekar och Crumb är inte enbart deras personliga och professionella relation. Det finns även likheter i det sätt på vilket de båda lyckades ta sig ur ett slags misär, för att sedan bli två kultfigurer inom amerikansk undergroundkonst.

Detta skildras ingående i båda filmerna, som också tar avstamp i Pekars och Crumbs egna skapelser. I det första fallet kommer Pekars självbiografiska serieböcker bokstavligen till liv. Crumbs teckningar, å andra sidan, blir ofta föremål för diskussion när olika personer kring honom intervjuas under filmens gång. Men Crumb tillåts också skapa direkt för kameran. American Splendor är uppbyggd efter den biografiska filmens (biopic) konventioner. Man fokuserar på de mest signifikativa händelserna i den skildrade personens liv och fyller ut berättelsen med andra, ibland helt fiktiva, detaljer. Crumb är mer av en renodlad dokumentärfilm av den performativa sorten. Man följer filmens huvudkaraktär och registrerar dennes vardag och arbete.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

ImageAmerican Splendor och Crumb är till synes väldigt olika men det finns ändå en mängd likheter dem emellan, såväl berättarmässigt som tematiskt. I båda filmerna försöker man återge huvudpersonernas liv i mer eller mindre kronologisk ordning, men man skapar också

avbrott i berättandet för att lyfta fram betydelsefulla detaljer. Det valda materialet ordnas på ett sätt som låter både Pekar och Crumb komma till tals i relativt stor utsträckning. Samtidigt betonar man också svårigheten med att fixera de skildrade subjekten.

Genom att ständigt avbryta illusionen och klippa in dokumentära bilder i sin skildring leker American Splendor-regissörerna med de flytande gränserna mellan fiktion och verklighet. De låter också den verklige Pekar kommentera berättelsen med hjälp av en voice-over som ligger över de spelade partierna. Men Pekars närvaro dominerar filmen även i övrigt. Dessutom uppträder han i olika former.

Delvis som sig själv, men också i Paul Giamattis stilsäkra gestaltning och som en animerad karaktär. Ingen av dessa olika inkarnationer prioriteras dock. Därför kan även den verklige Pekar ses som endast en karaktär i en berättelse om hans liv. Man låter honom förmedla bilder av den egna verkligheten, men det performativa i hans uppträdande framhävs. Den här filmatiseringen bygger förvisso på hans självbiografiska serieböcker, som kan ses som en form av dokumenterad verklighet.

Men när han kommenterar de olika händelserna i filmen läser Pekar ändå ur ett manus som skrivits av någon annan. Han tillåts företräda sig själv, men det handlar lika mycket om att spela sig själv. De ständiga hoppen i filmen mellan fiktion, verklighet och animation bidrar till att visa upp Harvey Pekars olika och ibland motsägelsefulla ansikten. American Splendor kan därför ses som en biopic som inte besvarar utan ställer frågor om representation. Filmen uppmärksammar också svårigheter med att gestalta någons erfarenheter på ett adekvat sätt.

Att Robert Crumb får berätta om sitt liv och sin konst i ganska stor utsträckning kan te sig mer naturligt, eftersom Crumb är en ganska ordinär dokumentärfilm. Men den information vi får av Crumbs egna ord är oftast väldigt otydlig - han berättar men vägrar förklara. Det performativa i filmen uppstår bland annat i att Crumb vid upprepade tillfällen får skapa direkt för kameran. Hans teckningar växer fram inför våra ögon på ett till synes okomplicerat sätt. Men ofta tycks konstnären också spela en roll.

Han pendlar ständigt mellan att vara den tillbakadragne tecknaren och den offentlige och högst kontroversielle karaktären Robert Crumb. Den här svårigheten med att avslöja den riktige Crumb lyfts fram även berättarmässigt. Man klipper ständigt in intervjuer med auktoriteter av olika slag vars åsikter om Crumb och hans konst inte sällan blir motstridiga. Crumb kan dock inte ses som en film om representation på samma sätt som American Splendor.

Men även här visar man upp olika ansikten av huvudpersonen. Intervjuer med Crumbs bröder spelar en central roll. Man betonar att det finns, och alltid funnits, starka band mellan bröderna. Charles och Maxon kan även ses som en form av Robert Crumbs alter egon, hans mörkare sida ur vilken hans groteska seriekaraktär födds. Brödernas berättelser ger indirekta röster även åt Roberts egna erfarenheter. Därför kan de bilder av Crumb som förmedlas via hans bröder också uppfattas som en typ av självrepresentation.

Det finns även likheter mellan hur Pekars och Crumbs konst används i filmerna. Några scener ur Pekars serieböcker används också i rent dramaturgiskt syfte. Det mest utmärkande draget i de animerade sekvenserna, i både American Spledor och Crumb, är dock att de bidrar till att visa upp karaktärernas subjektiva tankar som vi annars inte skulle haft tillgång till. Dessa scener blir då ett komplement till det talade ordet. Och detta kan ses som ytterligare ett sätt att lyfta fram huvudpersonernas egna erfarenheter.

Men även om man i både American Splendor och Crumb låter Harvey Pekar och Robert Crumb själva förmedla bilder av en egen verklighet i en relativt stor utsträckning, handlar det trots allt om regisserade skildringar. Både spel- och dokumentärfilmer byggs upp med hjälp av diverse estetiska konventioner, där man genom ett aktivt val anlitar olika grepp för att förmedla den önskade bilden.

Davor Abazovic   

Ur arkivet

view_module reorder

Några dikter

Bläckfiskar lever i de mörkaste djup Sjunger stilla sin sång Omfamnar mjukt den som dristar sig ner Likt sirenerna sjömän en gång   Längst ner på botten krabborna bor Gläds åt det som bli över En förlorad ...

Av: Ivar Andersen | Utopiska geografier | 29 mars, 2010

Den institutionella plikten och den svårmanövrerade referenspunkten

”Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan.” Frågan ...

Av: Magnus Bunnskog | Essäer om musik | 03 mars, 2013

En konstnärinna som brinner för miljön

Charlotte Nicolin, uppväxt i Gryts skärgård, kom till Paris från Kanada, 2006, och är nu installerad i konstnärskvarteret "Bastille" där hon bor och har sin ateljé. Jag steg in på en ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 24 juni, 2009

Renässanstänkaren Giordano Bruno och oändligheten

Illustration: Ragni Svensson Renässansen höjde taket. Man kunde andas friare. Man vågade vara mer sant egensinnig, mer storsinnad och mer djupsinnig än tidigare. En genomgripande pånyttfödelseanda var på väg, men den ...

Av: Percival | Essäer om politiken | 21 april, 2008

Mannen som aldrig blev min svåger

Mannen som aldrig blev min svåger och James Joyce's paradox. Stefan Gurt berättar här om en gammal flickväns bror och ett långt, komplicerat förhållande till James Joyce, om en resa till ...

Av: Stefan Gurt | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2006

En marginaliserad grundlagsfader

Anders Chydenius på finländskt frimärke. Anders Chydenius var en uppfinningsrik och energisk präst från Österbotten som kom att bli den svenska liberalismen första store uttolkare och förkämpe. Bertil ...

Av: Bertil Falk | Essäer om politiken | 10 februari, 2011

dagen efter orden del 2

               

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 20 april, 2012

Tankens ambivalens Kort synopsis gällande mitt manus

Ramberättelsen ligger i en korrespondens mellan en filosofilärare och hans forna elev. Berättarrösten/eleven är nu disputerad och vill gärna mäta sig med sin forna mentor. Vi kan höja nivån med ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 02 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.